Print Friendly

Bo Siegbahn; Östen Undén och utrikespolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO SIEGBAHN:
••
Osten Unden och
utrikespolitiken
Östen Unden myntade den
klassiska definitionen
”alliansfrihet i fred – neutralitet i
krig”. Den var ledstjärnan under
hela 50-talet men sedan skrev
Unden att den ej var adekvat.
Han ville kalla vår politik för
neutralitetspolitik även under
fred.
l Tage Erlanders s k Metalltal
utformades så
förtroendeargumentet Tesen är
att vi måste söka skapa
förtroende för vår vilja och
förmåga att vara neutrala redan
i fredstid.
Unden skapade den
teoretiska grunden för allsköns
tyckande inom utrikespolitiken,
skriver författaren.
Bo Siegbahn har varit
ambassadör och riksdagsman.
Y
ngve Möller har som Thede Palm
skrev i sin recension i senaste
numret av denna tidskrift velat
resa ~tt äreminne genom sin biografi
över Osten Unden. Det är kanske naturligt att detta inte ger utrymme för en mer
kritiskt analyserande kommentar till de
meningsmotsättningar som bokens huvudperson varit invecklad i. Ett äreminne får inte innehålla väsentliga ifrå-
gasättanden av hjältens insatser. Annars
hade det nog varit välkommet att med
Undens insatser som en röd tråd få en
genomgång av en så sakkunnig man som
Mäller av de problem som svensk
utrikes- och säkerhetspolitik ställts inför
efter andra världskriget. Några av dem
är nämligen även idag av minst lika stort
intresse. Och man skulle därför kunna ha
en viss tillgång till facit om man ställde
frågorna – och lösningarna – mot bakgrund av vad som sedan inträffat. De få
grundläggande framställningar som finns
är också relativt problemfria.
Jag skall inskränka mig till att beröra
de två principiellt viktigaste frågorna:
Sveriges eventuella medlemskap i ett
försvarsförbund och hur en ”alliansfrihet” (den linje som Sverige slutligen valde) skall utformas.
Försvarsförbundsfrågan
Vad den första frågan beträffar är det
förvånande hur få utredningar från
svensk sida som blivit kända, jämfört
tex med Norge, där man över huvud
taget allvarligt diskuterat värdet under
olika antaganden av alliansfrihet eller
paktanknytning. Man får en känsla att
man nöjde sig med det förhållandet att
Sverige lyckats hålla sig utanför de två
454
senaste krigen, så varför skulle det inte
gå även i framtiden. Man kunde inskränka sig till att konstatera att om Sverige
gick in i allmänt försvarsförbund skulle
vi, som låg på gränsen, automatiskt och
från första dagen bli utsatta för anfall.
Ett isolerat anfall mot Sverige bedömde
både Unden och andra i bestämmande
ställning som utomordentligt osannolikt.
Om Sverige ej var allierat men ändå blev
indraget i fientligheter skulle det troligen
dröja en bit in på kriget. Detta ledde till
den hoppfulla tanken om en ”nådatid”
som skulle kunna utnyttjas för rustningskomplettering.
Möller understryker dock att såväl
förre överbefälhavaren Jung som delar
av folkpartiet och högern var betydligt
osäkrare om denna prognos. Jung sade
to m i ettavUnden anonymt starkt kritiserat offentligt tal, att han ej ansåg det
sannolikt att Sverige än en gång skulle
kunna stå utanför.
Mellanliggande möjlighet, att Sverige
isolerat skulle kunna angripas genom ett
blixtanfall just före ett storkrig, för att
endera sidan skulle försäkra sig om
svenskt territorium för sina syften dryftades inte mycket. Det är en frågeställning som först i dessa dagar med u-båtsverksamhet längs våra kuster blivit aktuell. Detta kunde i och för sig föranleda en
ny analys men nu har tåget under alla
förhållanden gått och en, i och för sig
osannolik, ansökan om medlemskap i
NATO skulle med största sannolikhet
inte beviljas.
Ett alternativ till medlemskap i NATO
var ett nordiskt försvarsförbund och
Möller hävdar att initiativet härtill på
svensk sida togs av Unden. Liksom
Thede Palm betvivlar jag starkt Möllers
tes, och det sakskäl han anför räcker
ingalunda. Det var nog Erlander som var
den drivande kraften. Unden däremot
ansåg ett sådant förbund orealistiskt men
ville medverka till en prövning härav för
att få fram denna synpunkt. Han var
överhuvud taget ingen nordist. Det som
formellt fällde förslaget var Norges krav
på att få militära leveranser och kanske
även annan anknytning till Västmakterna under det att man från svensk sida
icke önskade göra sig beroende av dessa.
Vad krigsmateriel beträffar, kunde amerikanska uttalanden vid denna tid vara
väl kategoriska, men utvecklingen har
väl visat att krigsmaterielleveranser från
Väst nu betraktas som oundgängliga för
Sverige för att hålla ett försvar till rimligt
pris.
Alliansfrihet och neutralitet
Undenvar säkerligen nöjd med utgången
av dessa två diskussioner om försvarsförbundsalternativ. Inom ramen för ett,
som han hoppades, starkt FN föredrog
han att Sverige skulle vara ”alliansfritt i
fred som syftade till neutralitet i krig” ,
som den numera klassiska definitionen
lyder.
Under större delen av 50-talet var denna definition ledstjärnan för honom och
regeringen. Men sedan kom de två innovationer som intill denna dag förbittrat
svensk utrikesdebatt och för vilka Unden helt måste hållas ansvarig. Han
skrev en artikel i Världshorisont där han
sade att den föregående definitionen inte
var adekvat; den kunde kanske i fredstid
även accepteras av olika borgerliga partier men inte hindra dem från att vid krig
så småningom lämna neutraliteten. Det
var därför säkrast att istället kalla vår
politik för neutralitetspolitik även under
fred. I folkmun kom det snart att helt
enkelt heta att Sverige var neutralt.
Frånsett att neutralitet enligt etablerad
folkrätt hittills endast betecknade en situation under krigstid ledde det mindre
sakkunniga och många journalister till
uppfattningen att ”neutralitet” innebar
åtskilliga begränsningar i vår handlingsfrihet. En skribent påstod t o m att vi
måste ha lika många nyheter från Väst
som Öst och att vi inte fick komma med
kritiska uttalanden om något av blocken,
eller åtminstone om Sovjetunionen.
Det allvarligaste var dock Undens privataktion, i Erlanders frånvaro, mot hö-
gerledaren Hjalmarson. Han förklarade i
strid med en mångårig tradition om representation av alla demokratiska partier
i FN:s generalförsamling att Hjalmarsons närvaro kunde skapa misstro hos
ryssarna om vår neutralitetsvilja.
Tage Erlanders Metalltal
Uttalandet utformades sedermera till en
hel doktrin i Erlanders kända s k Metalltal. Vilka som medverkat vid dettas utarbetande är väl inte helt klart men det
måste givetvis till alla delar ha godkänts
av Unden. Annars skulle han ha avgått.
Det är anledning anta att även dåvarande
chefen för politiska avdelningen i UD,
Sverker Åström, haft sin flinka penna
med i spelet. Däremot är det inte säkert
men troligt att Erlanders privatsekreterare, Olof Palme, medverkat.
Talets huvudtes var, som bekant, att
vi måste söka skapa ”förtroende för vår
vilja och förmåga” att vara neutrala redan i fredstid. Viljan skulle visas genom
455
en lämplig utrikespolitik och förmågan
genom ett ”efter våra förhållanden
starkt försvar”.
Det mest betänkliga med denna definition om ”förtroende” var att den i realiteten reducerade våra krigsrisker till
faran av att en stormakt angrep oss därför att den fruktade att den andra skulle
avse angripa oss och därför ville förekomma denna. I modem tid har nog aldrig detta varit en krigsorsak. Även ett
ganska starkt land skaffar sig inte en fiende till i en osäker fruktan för en motparts handlande, i varje fall inte om det
lilla landet är någorlunda rustat. Danmark och Norge under andra världskriget är inte exempel härpå och inte heller
Jugoslavien.
Man bortser sålunda helt från den centrala faktorn nämligen att man råkar i
krig därför ett en krigförande anser sig
behöva disponera ens territorium eller
industrier och inte kan uppnå detta på
annan väg än genom krig.
Möjligen kan man förstå att sådana
tankar kunde framkomma på 50-talet,
trots att svensk järnmalm och svenska
kullager spelade en viss roll för de krigförande men att detta föråldrade resonemang kan upprepas i dagens Sverige med
ständiga u-båtskränkningar av sådana
experter som Sverker Åström och Pierre
Schori är verkligen ägnat att förvåna.
Det tillägges vanligen, kanske för att
visa vår självständighet, att det är vi
själva som fattar våra beslut och bestämmer när förtroende uppnåtts. Är inte en
viss motsättning inbyggd här? Hur skall
man veta detta, ty ingen skriver ju en på
näsan sina innersta avsikter. Med stor
tillfredsställelse noterar man hur exempelvis en mindre viktig person, som Ar- 456
batov (medlem av den s k Palmekommissionen) uttrycker sin övertygelse om
Sveriges neutralitetsvilja. Det är väl inte
uteslutet att man i någon generalstab ler i
mjugg över Sveriges redobogenhet att
tro det man vill tro.
Förtroendefilosofin
Det måste också påpekas att hela denna
filosofi är en ny uppfinning. Aldrig tidigare har man i Sverige under fredstid
talat om att skapa förtroende för vår absoluta fredsvilja inför ett eventuellt kommande krig och att denna skulle påtvinga
oss restriktioner i fråga om för oss viktiga åtgärder. Inte ens ordet neutralitetspolitik som bestående element i fred har
varit en aktuell frågeställning. Att därför
som någon skribent skrivit i DN att Carl
XIV Johan i en akut krissituation på
1830-talet talade om svensk neutralitetsvilja som ett tidigt uttryck för en traditionell svensk politik är helt ohistoriskt.
Redan Unden använde vid några tillfållen neutralitetsargumentet t ex för att
tala mot anskaffning av viss krigsmateriel från Väst enär det kunde göra oss
beroende härifrån och äventyra våra
möjligheter till neutralitet. När det däremot var fråga om svensk export av Viggen till Natoländer gick t o m den socialdemokratiska regeringen så långt att man
officiellt meddelade att vi även i krigstid
skulle vara villiga att fortsätta sådan export.
I övrigt har emellertid förtroendeargumentet under årens lopp varit flitigt använt av socialdemokraterna och ibland
nog även på annat håll. Myrdal gick t om
så långt att han på sin tid ansåg medlemskap i det oförargliga Europarådet vara
stridande mot ”neutralitetspolitiken”.
Ofta har enskilda politikers ”pålitlighet”
ur neutralitetssynpunkt ifrågasatts och
ibland har bannstrålen drabbat hela politiska partier. Kulmen nåddes väl av Olof
Palme som en gång betecknade ett uttalande i en moderat skrift om betydelsen
av frihet för alla europeiska stater som
uppmaning till korståg österut och hans
påstående i debatten om Bodströms insatser som utrikesminister att de borgerliga partierna ”var en fara för neutraliteten.” Vad som nu konkret menas härmed.
När därför Carl Bildt för några månader sedan i Svenska Dagbladet beskrev
de märkliga turer som Palme och hans
politiska anhängare och andra medlö-
pare gjort sig skyldiga till under de senaste åren och uttryckte en nostalgisk
längtan tillbaka till Undens mer professionella ledning finns det anledning på-
peka att det dock är Unden som har skapat den teoretiska grunden för allsköns
tyckande inom utrikespolitiken.
Med hänsyn till den enorma betydelse
han haft för socialdemokratiskt handlande och tänkande under flera decennier
tycker jag att det är en allvarlig brist i
Möllers mycket välskrivna bok att hans
endast snabbt glider över den s k Hjalmarsonkonflikten på några sidor utan att
kosta på den någon analys. ”Unden och
svensk utrikespolitik” väntar nog fortfarande på sin författare, särskilt med hänsyn till en senare tids utveckling. ·

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner