Print Friendly

Bo Siegbahn; Konvergerar svensk socialism och borgerliga partier

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO SIEGBAHN:
Konvergerar svensk
socialism och borgerliga
partier?
Bo Siegbahn har granskat ideutvecklingen i de socialdemokratiska partiprogrammen. Det första
författades av August Palm
1875. Det nu gällande kom
1990.
Hur kommer Rosornas krig
att sluta?
F ambassadören Bo Siegbahn
har varit riksdagsman för Moderata samlingspartiet.
I
enlighet med termodynamikens andra huvudsats växer entropin ständigt,
d v s temperaturen mellan två kroppar tenderar att efter hand utjämnas. Kan
denna sats analogivis tillämpas på politiken? Finns det med andra ord möjligheter
att ideologin eller (för att undvika Tingstens tes att ideologiska skillnader numera spelat ut sin roll) de sakliga motsättningarna mellan socialismen och konservatismen/ liberalismen i praktisk politik
håller på att försvinna?
Det ligger nära till hands att ställa den
frågan idag då enighet, åtminstone hittills
beträffande väsentliga delar av två krispaket nåtts mellan blocken. Denna situation är f ö inte unik för Sverige. Under
gångna år har det då och då inträffat att
regeringssamverkan mellan socialister
och borgerliga, vid sidan av krigssituationer, kommit till stånd, och i Finland har
det ”med dess speciella förhållanden” i
det förgångna ju närmast varit regel. Men
även Tyskland har haft sin ”stora koalition” i det förgångna. Likaså Österrike
och Italien samt långt tillbaka i tiden Storbritannien.
Socialistisk utveckling
Det första socialdemokratiska partiprogrammet kan sägas vara ett av August
Palm författat och av Malmös socialdemokrater antaget program från 1875.
Detta i sin tur var i stort sett endast ett
hopkok av det tyska Gothaprogrammet
några år tidigare. Det första, mer genomarbetade programmet var ett av Socialdemokratiska föreningen i Stockholm
1885 antaget program vilket följdes av det
första officiella partiprogrammet från år
1897.
Programmet 1885 hävdade i sin principiella del bl a att ”arbetarpartiets mål är
att avskaffa det nuvarande produktionssättet (lönesystemet) och låta arbetsmedlen, det nuvarande privatkapitalet, övergå
till att bliva samhällets gemensamma
egendom, det enda sättet att tillförsäkra
arbetaren full ersättning för hans arbete”.
Det partiprogram som sedermera antogs av partikongressen 1920, således
från Per Albins och Wigforss tid,fortsatte
i stort sett i samma hjulspår:
”Socialdemokratin … vill helt omdana det
borgerliga samhällets ekonomiska organisation . .. Huvudorsaken till de lyten som
vidhäfta våra dagars civilisation är nämligen det privatkapitalistiska produktionssättet som lagt äganderätten till medlen iett
mindretals händer, som dömt flertalet till
egendomslöshet och beroende … Planlösheten i den kapitalistiska produktionsordningen upphäves ej ens i dess högsta organisationsformer.”
Samma år tillsatte den socialdemokratiska regeringen den omtalade socialiseringsnämnden. Den åstadkom ett flertal
utredningar, huvudsakligen om socialiseringsfrågans läge i andra länder.Den lyckades dock inte framlägga några allmänna
slutsatser eller rekommendationer om
socialiseringsfrågans lämplighet eller värde. Dess svanesång blev istället endast ett
med sedvanlig briljans och tankeskärpa
av dess ordförande Rickard Sandler utarbetat ”Utkast till principbetänkande
över socialiseringsproblemet”, som inte
ens trycktes i nämndens namn, enär ”det
icke underställts nämnden”.
465
Sedan 1920 hade socialiseringsfrågan
förlorat mycket av sin dragningskraft, och
det kanske är betecknande att då man i
partistyrelsen diskuterade uppläggningen
av 1932 års valkampanj röstade samtliga
deltagare utom en mot att frågan skulle
tas upp i valkampanjen. Den ende ståndaktige tennsoldaten var Ernst Wigforss.
Utåt var dock tveksamheten om socialiseringens värde mindre. Vid samma års
partikongress fastslogs i ett uttalande att
”Kampen mot krisens verkningar ställer
folkets rena självbevarelsedrift i förgrunden som ögonblickets första självklara omsorg, men den har en naturlig tendens att
vidga sig till en kamp för kapitalismens avlösning genom en av socialismens anda behärskad .hushållning. Den svenska socialdemokratin, medveten härom, fattar
som sin ofrånkomliga plikt att inom vår nationella hushållnings ram, utifrån det svenska samhällets sociala struktur, organisera
samhällets socialistiska omvandlingsprocess. Härför kräves en socialiseringsaktion,
vars fullföljande genom växlande förhållanden nu blir partiets största,ja väsentliga
uppgift.”
I detta sammanhang kanske man bör
nämna den alltför tidigt bortgångne socialdemokraten Nils Karleby, som skrev
”Socialismen inför verkligheten”, vilken
t ex Tage Erlander vittnar om hade en
central betydelse för honom. Boken innehöll visserligen marxistiska tankegångar,
återgivna i en odräglig tyskfilosofisk
språkdräkt men tar ändå på väsentliga
punkter avstånd från åtskilliga populära
teser och framhäver bl a enkla svenska
pragmatiska tankegångar som värdefulla
tankebidrag till socialismens teori.
Inför och under andra världskriget, då
socialdemokratin, först ensam och så
466
småningom med stöd av 10-11 % kommunister hade absolut majoritet i riksdagens andra kammare, kändes behovet av
ett nytt, modemare partiprogram nödvändigt. Det resulterade i ”skördetidens”
program i 27 punkter 1944. Där hade
socialiseringskravet tonats ned. Man
krävde blott att där enskild produktion
”kan anses oekonomisk och ledande till
misshushållning och monopol” skulle den
överföras i samhällets ägo (p23). Detta
sades gälla hela försäkringsväsendet (p
18). Vidare skulle all tomtmark kommunaliseras liksom alla hyreshus (p 20). Utrikeshandeln skulle läggas under statlig
ledning (p 19), och som helhet skulle samhället omdanas i socialistisk riktning.
I det därefter följande partiprogrammet från 1960 hade man tagit intryck av
efterkrigstidens snabba politiska, ekonomiska och sociala utveckling och programmet försågs nu med den insmickrande underrubriken ”program för medelklassen” men självklart med olika traditionella påpekanden i texten att det var ett
program för ”arbetarklassen”. Den unge
socialdemokratiske nationalekonomen
Kjell-Olof Feldt framhöll i en recension
med tillfredsställelse att ”den marxistiska
determinismen från 1944 års program i
stort sett hade rensats ut” men att ”programmet inleds med en samhällsförklaring i god tradition, som avser att visa att
den olikhet som finns i vår värld i stort
sett har en enda orsak; det kapitalistiska
systemet”.
Feldts relativt hovsamma kritik av
socialismens gamla traditionella linjer utlöste en skarp reaktion från de intellektuella socialdemokraterna. På LO-håll
grundlades den tveksamhet mot Feldts
kätterska åsikter som åtskilliga år senare
ledde till dess uppror mot landets finansminister och resulterade i hans avgång ur
regering och riksdag. Han följde därmed
samma öde som under årens lopp drabbat åtskilliga andra självständiga intellektuella, som professorerna Assar Lindbeck och Bo Södersten. De tigs i bästa fall
ihjäl.
Så småningom kom en del nya tankegångar fram. Finansminister Gunnar
Sträng framhöll vid en partikongress att
det egentligen inte var nödvändigt för
socialdemokratin att socialisera industrin, vilket kunde förväntas skapa stark
irritation hos meningsmotståndarna utan
att det räckte med att överta kontrollen
över företagen och speciellt banker och
försäkringsbolag för att uppnå det önskade resultatet. Denna tanke upprepades så
sent som 1983 även av Olof Palme.
I det nu gällande partiprogrammet av
1990 är man emellertid fortfarande inne
på gamla populära tankegångar. I inledningen sägs att ”socialdemokratin vill så
omdana samhället att bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer … Den
demokratiska socialismens samhällsuppfattning är uttryck för viljan att förverkliga
ideema om frihet, jämlikhet och solidaritet”. Och lite längre fram:
”En allt större del av produktionsresultatet
har undandragits kapitalismens fördelningsprinciper för att istället fördelas solidariskt efter behov. Medborgarrätt har steg
för steg ersatt penningens rätt. … genom
konsumentkooperativa, folkrörelseägda,
statliga och kommunala företag har det kollektiva ägandet under kontroll av demokratiska organ ökat . . . Den enskilda kapitalägarna har genom lagstiftning, beskattning
och fackliga avtal ålagts betydande restriktioner för sin verksamhet. Därmed har deras makt begränsats. Den demokratiska socialismen ser som sin uppgift att förverkliga
en produktionsordning, som inte styrs av
enskildas vinstintressen och maktanspråk . . . Därmed fullföljer arbetarrörelsen sin kamp för en genomgripande förändring av det svenska samhället.”
Denna genomgripande förändring
hade redan påbörjats några år tidigare.
Utgångspunkten var att LO med irritation
såg att vissa företag gick bättre än andra,
varigenom de hade möjligheter att betala
högre löner. Detta bröt mot de numera
populära principerna och dess yttersta
konsekvens, låglönesatsningar. (Det bör
parentetiskt anmärkas att LO tidigare ansett att de företag som icke kunde konkurrera på lönemarknaden måste läggas ned)
LO tillsatte därför en särskild utredning
med Rudolf Meidner som ordförande,
som skulle utreda hur man skulle förfara.
Några år senare presenterade han
resultatet, som gick ut på förslag om inrättande av löntagarfonder. Förslaget
antogs i princip av följande LO-kongress
1976 men man beslöt om en ytterligare
bearbetning. Plötsligt avstannade denna
någon tid före valet. Kan detta ha berott
på order från högre ort om att propagandan inte skulle gå hem hos alla? Kanske
hade man observerat den oerhört starka
opposition, som redan förslaget om inrättandet av dessa fonder väckt, och olika
Sifo-undersökningar. Och idag har i stort
sett allt tal om dessa fonder tystnat utom
-ett illavarslande uttalande nyligen av
Ingvar Carlsson om vad allt dessa fonder
skulle åstadkomma.
467
Den konservativa och liberala utvecklingen
När man sedan går att analysera utvecklingen på den ”borgerliga” sidan har man
dels fler partier att ta in i bilden, dels en
väsensskillnad mot det socialistiska
blocket. Det sistnämnda baserar sig på en
utopi, en föreställning om ett framtida
idealsamhälle, även om dess närmare
innehåll ofta inte tett sig helt klart. Begreppet ”socialism” har vid olika tidpunkter haft olika innehåll men det värdeladdade honnörsordet har alltid begagnats.
Detta fick den socialdemokratiske tänkaren och bl a·statssekreteraren i försvarsdepartementet, Göran Olhede, att i en
bok något irriterat fråga sig om en bofink
fick se ut hur som helst, varefter han övergick att beskriva socialismen i tämligen
konventionell marxistisk stil.
Den gamle ”högerätaren” Gunnar
Fredriksson som ägnat mycken skarpsinnig tankemöda åt moderaterna, har skrivit flera böcker där han hävdar att konservatismen är uttryck för en pessimistisk
människouppfattning. Härmed tycks han
avse att den gamla högern satte altaret,
penningpungen och tronen i högsätet och
sålunda icke ansåg människorna kapabla
att själva, bl a genom allmän rösträtt,
bestämma över sitt öde.
Detta är dock gamla problem och idag
skulle med större rätt samma anklagelse
snarast kunna riktas mot socialdemokratin, som kräver att alla viktigare beslut
skall fattas av stat eller kommun – eller
facket.
Gemensamt för de borgerliga partierna
idag – kanske med något undantag – är
bekännelsen till det liberala samhället, till
människornas rätt att i görligaste mån
bestämma över sin egen tillvaro. På sena- 468
re år har detta krav, efter all socialdemokratisk dominans och privilegium att ställa problemen och även att ge svaren medfört att vi har fått ett visst återuppväckande av iden om ”nattväktarstaten”. Att så
ställa frågorna på sin spets kan nog endast
tjäna att klarare ställa problemen för den
moderna människan och bidra till mer uttänkta lösningar.
Kan vi vänta oss en anpassning av
socialdemokratin?
Efter det katastrofala valnederlaget – det
största sedan 1928 – tillsatte den socialdemokratiska partistyrelsen en ”analysgrupp” med nästan uteslutande yngre, begåvade partimedlemar. Dess uppgift var
både att analysera orsakerna till nederlaget och att försöka utpeka lämpliga framtidsmål och -vägar. Rapporten är mycket
intressant, både vad som står i den och
vad som inte närmare behandlas. En borgerligt inställd läsare måste glädja sig åt
att kunna känna igen många krav som han
under åtskilliga år förgäves sökt vinnaförståelse för bland socialdemokraterna.
Detta gäller bl a uttalandet om att det gäller att ”skapa ett gott klimat för företagande och förnyelse av svensk industri så att
nya produkter och produtionsprocesser
kan växa fram . . . Internationaliseringen
innebär att beroendet av inhemskt kapital
minskat i betydelse och att företagens lönsamhet och företagsbeskattningen får
större betydelse för investeringarna . ..
Om en europeisk union och en gemensam
valuta blir verklighet, ökar Sveriges möjligheter att dra till sig utländskt kapital
under förutsättningen att lönsamheten är
god och företagsklimatet gynnsamt”.
Sedan gäller det bara att bli överens om
vad som utgör ”ett gynnsamt klimat”. För
den som i likhet med mig suttit i en utredning om utländska företag och däri konstaterat att man från socialdemokratisk
sida – men tyvärr även från annat håll –
krävt att endast företag som kunde visa att
de tillförde svenska marknaden kompetens som inte redan fanns i Sverige, skulle
få tillstånd att här etablera sig, måste dessa tongångar te sig särskilt förhoppningsfulla.
Sedan man citerat en opinionsundersökning som visat att omkring hälften av
de svarande ansåg att de ville se en mindre offentlig sektor och att det fanns för
mycket sociala förmåner, drar man slutsatsen att socialdemokratin inte förmådde ”ta itu med de negativa sociala och
ekonomiska konsekvenser som finns i
transfereringssystemen”.
Löntagarfonderna behandlas på ett
mycket parentetiskt sätt. Skildringen av
deras tillkomst är så kostlig att den förtjä-
nar att återges i sin helhet:
”I början av 1970-talet genomsyrades arbetarrörelsen av kraven på ökad demokratisering av arbetslivet. En rad olika arbetsrättsliga lagar utarbetades för att stärka
löntagarnas ställning och inflytande på arbetsplatserna. Denna offensiv för att vidga
arbetsplatsdemokratin kom att vitalisera
fackföreningsrörelsen. Men för att arbetslagarna skulle bli verkningsfulla behövde
de kompletteras med förslaget om löntagarfonder, ansåg många inom arbetarrörelsen.”
Detta är i stort sett det enda man har att
säga om en av 80-talets mest brännande
frågor som medförde de största manifestationer som vi någonsin skådat. Endast
ett, tidigare väsentligt argument för löntagarfonder tas upp, nämligen att de skul- —
le medge lugnare avtalsrörelse. Parentetiskt sägs att detta visade sig snart vara
helt felaktigt. Man skulle ha anledning att
tro att löntagarfonderna nu var avförda
från debatten om inte Ingvar Carlsson nyligen gjort sitt ovannämnda uttalande.
Vad bostadspolitiken beträffar fastställer rapporten att detta är ett område där
många känner vanmakt:
”Skillnaden mellan dem som äger, respektive inte äger, sin bostad är stor. Därför bör
socialdemokratin både diskutera hur fler
människor kan äga sin bostad och hur inflytandet i hyresförhållandet kan utvecklas.
Dessutom står bostadssubventionerna för
en stor andel av statsutgifterna. Allt detta
sammantaget innebär att bostadspolitiken
står under förändringstryck” (sic).
Under rubriken ”mellan det önskvärda
och det nödvändiga” säges att 1990 års
partiprogram bland annat handlade om:
”en tydligare rollfördelning mellan de förtroendevalda och förvaltning, bättre villkor
för de anställda – största möjliga beslutanderätt måste ges till dem som arbetar i den
praktiska ·verksamheten och som direkt
möter medborgaren, medborgerligt inflytande och valfrihet, kooperationens och
folkrörelsernas möjligheter, nödvändigheten av att decentralisera och delegera –
varje beslut bör fattas på lägsta möjliga
nivå, inom den minsta grupp, där besluten
kan fattas …”
Tanken förefaller mycket klok och sammanfaller i eminent grad både med principerna för EG (den s k subsidiaritetsprincipen) och med liberala tankegångar.
Jag utgår från att den även skall gälla t ex
val och inrättande av barndaghem.
Men på en del centrala punkter sticker
dock bockfoten fram (ibland täckt av en
len päls). Visserligen talar rapporten om
469
marknaden och frihandeln i klar strid
med tidigare partiprogram, även det av
1990, men dessa inskränks samtidigt. Det
sägs att det dessa måste kombineras med
aktiv fördelning av resurserna, vilket enligt socialdemokratisk vokabulär menas
statsstyrd. Det talas vidare om ”solidarisk
finansiering” vilket torde innebära för av
staten accepterade ändamål med stöd av
offentliga d v s bl a löntagarfonder eller
dylikt.
Nu är det möjligt att många av dessa
villkor i realiteten endast skall betraktas
som verbala eftergifter mot gamla omhuldade tankegångar och äldre socialdemokrater, ty flertalet är, som ovan sagts,
unga personer med troligt sinne för vad
ett modernt samhälle och en modern ekonomi behöver. Men kommer i sista stund
dessa krafter att segra eller kommer reaktionära, inte minst inom LO, att i realiteten ta över efter hand? Hur kommer med
andra ord Rosornas krig att sluta?
Krisöverenskommelsen
Hade det inte räckt med den tilltagande
arbetslösheten så torde dock krisöverenskommelsen övertygat även de fåkunnigaste om att Sverige, liksom flertalet andra länder, befann sig i en allvarlig kris,
som det kommer att ta flera år att övervinna. Detta hade inte stått lika klart för några år sedan då den socialdemokratiska regeringen lade fram sitt krisprogram. Kanske var det inte så klokt att de borgerliga
– vid sidan om många socialdemokrater
– ställde sig så kallsinniga till detta, även
om de inte hade en lika klar överblick av
situationen som regeringsinnehavarna.
Det var säkerligen riktigt att man nu i
första hand tog kontakt med socialdemo- 470
kraterna i det uppkomna läget. Härigenom
måste det för alla ha stått klart hur allvarlig,
även på ganska lång sikt, den uppkomna situationen var. Dessutom tving~des de att
slakta några av sina heliga kor. Aven om det
till slut endast kom att röra sig om en karensdag hade en princip skapats. Moderaterna fick emellertid också tillfälligt ge avkall på saker som man gått till val på, som
skattepolitiken och försvaret.
Det visade sig snart att överenskommelsen väckte djup irritation bland åtskilliga
socialdemokrater och att man därför
ibland sökte slingra sig ur enskilda punkter.
Minst lika allvarligt var det ”finstilta” i
överenskommelsen. Det hade länge varit
ett borgerligt önskemål -men även socialdemokratiskt från motsatta utgångspunkter – att man skulle göra en översyn av arbetsrättslagstiftningen. Nu fick man från
socialdemokratisk sida in flera punkter om
att alla förändringar skulle ske ”efter samråd” eller betydligt allvarligare ”efter samråd mellan parterna”. Man kan förutse att
härvid vitt skilda synpunkter kommer fram
vilka formellt inte så lätt kan avvisas.
I den mån kommande Sifo-undersökningar kommer att visa en väsentlig uppgång för socialdemokraterna kan man
frukta att samarbetsviljan kommer att avta. Den synpunkten framfördes för övrigt
redan i analysrapporten.
Å andra sidan finns det möjligheter att
genom generationsväxling inom socialdemokratin en ny anda kommer att växa
fram och att man kommer att hamna i ett
läge liknande det amerikanska, d v s att bå-
da partiriktningarna står på samma ideologiska grundval och att man släpper en del
föråldrat arvegods från förra århundradet
och inser att man inte längre befinner sig i
ett läge där ”proletärerna endast har sina
bojor att förlora”. En sådan vision ligger
dock i ett framtidstöcken och genomsyrar
ingalunda analysgruppens rapport.
Man är dock klar över att partiet knappast längre kommer att kunna regera ensamt och att kommunisterna troligen aldrig
kommer att bli tillräckligt stora och pålitliga – spåren förskräcker. Därför måste man
kunna övertyga ett borgerligt parti att ingå
koalition – givetvis under socialdemokratisk statsminister och dominans. Det har ju
gått hyggligt tidigare.
Från borgerlig synpunkt kan det knappast vara tillfredsställande att under nuvarande förhållande lita till vidare samarbete
med socialdemokraterna. Det finns ju faktiskt en borgerlig majoritet i riksdagen. På
sina håll existerar det dock, även från tiden
före valet, en stark känslomässig ovilja att
söka samarbete med ny demokrati. I viss
utsträckning kan man förstå det. Dess riksdagsmän saknar samtliga erfarenhet av politiskt arbete i riksdagen, vilket särskilt i
början visade sig besvärande. De har under
arbetets gång vid flera tillfällen inte alltid
stått vid gjorda åtaganden.
Men vid sidan av bristande erfarenhet
kan mycket förklaras av den styvmoderliga
behandling av andra partier för vilka de varit utsatta. Om det på hög nivå finns de som
inte vill ha ett samarbete, får väl vederbö-
rande parti ta en allvarlig diskussion om
framtiden och inte låta personliga sympatier spela en dominerande roll. Det gällerju
att ett parti har fler väljare än de flesta andra regeringspartierna. Och vem kan spå om
framtien? Kanske nydemokraterna – om
de inte råkar ut för samma kalamitet som
miljöpartiet – redan vid nästa val kan förväntas smälta in i en borgerlig konstellation.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner