Bo Siegbahn; Ej rätt politik
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
–
DEBATT
BO SIEGBAHN:
Ej rätt politik
I
en artikel i SvT 7/92 om vilka problem vi ställs inför ”Efter neutraliteten” har statsminister Carl Bildt förmodligen känt ett behov av att något rättfärdiga gångna tiders svenska politik
också, som kanske förtjänar att något
kommenteras. Stycket lyder:
”Neutralitetspolitiken var en självklarhet under blockuppdelningens decennier
i Europa. Den ~änade först och främst
våra nationella intressen, men den bidrog
dessutom till relativ stabilitet i det nordeuropeiska området … De som då ville
nedvärdera den begrep illa de säkerhetspolitiska realitetema i den tidens Europa.”
Till en början bestrider jag den populära uppfattningen att den varit ett bidrag
till freden i norr, kombinerad med Danmarks och Norges medlemskap i Nato
och Finlands ”speciella läge”. Tvärtom
visar all erfarenhet att just i de områden
där blocken gränsar till varandra, där har
blocken varit speciellt försiktiga i sin politik, under det att de i motsatt fall som
vårt, om tillfälle erbjudit sig, känt sig
oförhindrade att tillgripa en offensivare
politik.
Så till huvudfrågan! Sedan det visat sig
att en anslutning till Nato, som bl a förordades av Herbert Tingsten, ur folkpsykologiska synpunkter och mot bakgrund
av vår tursamma situation under de två
världskrigen ej blev av, valde Sverige,
efter ett försök till skandinavisk försvarsallians, att välja ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Detta stod
även inskrivet i det socialdemokratiska
programmet.
Unden skrev emellertid senare i en artikel i tidskriften Världshorisont att han
fruktade att dåvarande högern, i händelse av en framtida konflikt skulle hoppa av
denna gemensamma linje och driva en
anslutning till Väst. Han föreslog därför
att man skulle kalla vår politik för ”neutralitetspolitik”, trots att han väl visste att
detta ord inte hade någon relevans i
fredstid.
Jag minns attjag hade ett samtal på sin
tid härom med Bertil Ohlin som därvid
sade sig dela min kritiska uppfattning i
frågan men att uttrycket nu knappast
kunde ändras sedan socialdemokraterna
accepterat termen.
Det var här olyckan inträffade. Härigenom fick vi under flera årtionden det
katastrofala mässandet om vad som krävdes av en sant neutral stat, respektive vad
som var förbjudet. Man insåg inte att risken för indragandet i krig avgörs helt av
strategiska förhållanden. Senare blev
Olof Palme överstepräst i denna församling och kunde naturligtvis inte låta bli att
utnyttja tesen i inrikespolitiskt syfte. Han
understöddes i dessa strävanden av officianterna Sverker Åström och Pierre
Schori. I denna verklighetens ”neutralitetspolitik” ägnade sig Palme åt att utmå-
la de omänskliga diktaturerna i Tanzania,
Kuba och Nordvietnam som demokratiska föregångsländer och skapade sig
därigenom ett herostratiskt rykte i Europa och USA. Och Pierre Schori sökte
göra förhållandena i Mellanamerika till
vårt viktigaste utrikespolitiska problem.
Nej, efterkrigstidens svenska utrikes- och
säkerhetspolitik var varken i inskränkt
eller vidare bemärkelse ”rätt politik för
sin tid”.
DEBATT
BO SIEGBAHN:
Ej rätt politik
I
en artikel i SvT 7/92 om vilka problem vi ställs inför ”Efter neutraliteten” har statsminister Carl Bildt förmodligen känt ett behov av att något rättfärdiga gångna tiders svenska politik
också, som kanske förtjänar att något
kommenteras. Stycket lyder:
”Neutralitetspolitiken var en självklarhet under blockuppdelningens decennier
i Europa. Den ~änade först och främst
våra nationella intressen, men den bidrog
dessutom till relativ stabilitet i det nordeuropeiska området … De som då ville
nedvärdera den begrep illa de säkerhetspolitiska realitetema i den tidens Europa.”
Till en början bestrider jag den populära uppfattningen att den varit ett bidrag
till freden i norr, kombinerad med Danmarks och Norges medlemskap i Nato
och Finlands ”speciella läge”. Tvärtom
visar all erfarenhet att just i de områden
där blocken gränsar till varandra, där har
blocken varit speciellt försiktiga i sin politik, under det att de i motsatt fall som
vårt, om tillfälle erbjudit sig, känt sig
oförhindrade att tillgripa en offensivare
politik.
Så till huvudfrågan! Sedan det visat sig
att en anslutning till Nato, som bl a förordades av Herbert Tingsten, ur folkpsykologiska synpunkter och mot bakgrund
av vår tursamma situation under de två
världskrigen ej blev av, valde Sverige,
efter ett försök till skandinavisk försvarsallians, att välja ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”. Detta stod
även inskrivet i det socialdemokratiska
programmet.
Unden skrev emellertid senare i en artikel i tidskriften Världshorisont att han
fruktade att dåvarande högern, i händelse av en framtida konflikt skulle hoppa av
denna gemensamma linje och driva en
anslutning till Väst. Han föreslog därför
att man skulle kalla vår politik för ”neutralitetspolitik”, trots att han väl visste att
detta ord inte hade någon relevans i
fredstid.
Jag minns attjag hade ett samtal på sin
tid härom med Bertil Ohlin som därvid
sade sig dela min kritiska uppfattning i
frågan men att uttrycket nu knappast
kunde ändras sedan socialdemokraterna
accepterat termen.
Det var här olyckan inträffade. Härigenom fick vi under flera årtionden det
katastrofala mässandet om vad som krävdes av en sant neutral stat, respektive vad
som var förbjudet. Man insåg inte att risken för indragandet i krig avgörs helt av
strategiska förhållanden. Senare blev
Olof Palme överstepräst i denna församling och kunde naturligtvis inte låta bli att
utnyttja tesen i inrikespolitiskt syfte. Han
understöddes i dessa strävanden av officianterna Sverker Åström och Pierre
Schori. I denna verklighetens ”neutralitetspolitik” ägnade sig Palme åt att utmå-
la de omänskliga diktaturerna i Tanzania,
Kuba och Nordvietnam som demokratiska föregångsländer och skapade sig
därigenom ett herostratiskt rykte i Europa och USA. Och Pierre Schori sökte
göra förhållandena i Mellanamerika till
vårt viktigaste utrikespolitiska problem.
Nej, efterkrigstidens svenska utrikes- och
säkerhetspolitik var varken i inskränkt
eller vidare bemärkelse ”rätt politik för
sin tid”.