Bo Hugemark; Sveriges framtid


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

LITTERATUR
BO HUGEMARK:
SvERIGEs FRAMTID
D
et sägs i dessa dagar ofta
att vi är inne i en extrem
periodav pessimism, som
står i stark kontrast till
tidigare optimistiska, rent av euforiska
stämningar. Sådana påståenden tyder på
bristande minne. Pessimism har nästan
alltid varit det politiskt korrekta förhållningssättet.
En avvikande röst i eländeskören har
varit Norman Macrae, tidigare skribent
i Economist och tidskriftens biträdande
chefredaktör 1975-88. I signerade artiklar, ofta stora surveys, och osignerade
men genom det gnistrande intelligenta
språket lätt identifierbara ledare har han
aldrig förtröttats i att påvisa att mänskligheten har praktiskt taget obegränsade
möjligheter, i synnerhet om den tar
tillvara den tekniska utvecklingen, att
olycksprofetiorna grundades på enfaldiga trendframskrivningar, att mänsklighetenfaktiskt företer en ökande mogDen nye vikingen. En framtida svensk historia
1995-2015. Norman Macrae. Ekerlids forlag
1993
Nya Zeeland. Från kris till systemskifte.
Lars Jilrnstad. Timbro 1993
nad och att ingenting hindrar att den når
ett universellt välstånd om den bara kan
frigöra sig från socialistiska utopier och
liknande politisk galenskap.
I sina surveys gjorde han lysande
exposeer över utvecklingen i såväl världen i stort som i olika områden och
länder, Ostasien, Kina, Japan, USA etc.
Därefter var det dags att väva ihop alla
dessa framtidsvisioner i envärldsprofetia.
1984 utkom den lysande The 2024 Report. A Concise History ifthe Future 1974-
2024 (svensk- tyvärr inte särskilt kongenial- översättning Rapportfrån 2024.
Timbro 1985.)
Tidsperspektivet i föreliggande, av
SAF beställda, studie överSveriges framtid är inte så långt. Macrae bedömer
nämligen att Sverige har mycket goda
förutsättningar att ta täten i den utveckling som leder till universellt välstånd.
Den som vill betvivla detta mot bakgrund av vår förmåga till bottenlös pessimism mitt i ett internationellt sett ändå
rätt välbeställt samhälle kan finna tröst i
Macraes väldokumenterade förmåga att
få rätt i sina förutsägelser.
SvENsK TmsKRIFT 285
De mera spektakulära pekar han själv
på i forordet till Den nya vikingen: I The
2024 Report beskriver han Sovjetsystemets kommande undergång och
prickar in Berlinmurens fall med sex
veckors felmarginal.
Den pricksäkra tidsforutsägelsen är
anmärkningsvärd, prognosen om Sovjetsystemet skulle falla var däremot en
logisk konsekvens av Macraes forntsä-
gelser av mera fundamental natur av
ekonomiska processer på makro- och
rnikroplan. I början av 70-talet beskrev
han den process som leder till att profetior om fråmtida brister i regel resulterar
i ”generande överskott” av samma vara.
Efter ett par år hade mycket riktigt
oljekrisen efterträtts av oljeöverskott och
mängderav rostande överflödigt tankertonnage. Han har också forutsagt framtida överskott av sådant som lösningar
på städernas trafikproblem. Måhända ett
mene tekel for Dennis-projektet och
Ringen, rätt lösningar vid fel tid?
Det skulle inte vara forvånande eftersom vi lever i vad Macrae kallar den
tredje transporttekniska revolutionen.
Den forsta var järnvägen, som bröt den
feodala makten, den andra automobilen
som bl a innebar storindustrins och
stordriftens genomslag, den tredje är
data- och telekommunikationernas genombrott. Den innebär att ”hjärnarbetare” kan sköta sinajobb var som helst
och inte behöver flyttas till stora arbetsplatser. (Antalet stockholmare som byter plats med varandra varje dag kanske
därmed kan reduceras.)
Men den stora forändringen till foljd
av den tredje transporttekniska revolutionen är politisk. ”TK-åldern medforde obönhörligt ett slut på den tid då
den offentliga sektorn kunde kontrollera så stor del av BNP. Om politiker
lade på sina hjärnarbetare alltfor höga
skatter, eller detaljregerade dem i alltfor
hög grad, så skulle samma hjärnarbetare
flytta sin väg och telependla från Tahiti.
Länder med höga skatter skulle bli av
med sina största begåvningar. Utsikterna verkade dystra for det kalla Sverige
med sina höga skatter.”
I Norman Macraes framtid drar politikerna slutsatsen att de inte längre kan
göra av med så mycket pengar. Frågan är
om han gjort upp räkningen utan verklighetens politiker. Han gör ingen hemlighet av att han under arbetet med
boken i Sverige träffat endast likasinnade. Några diskussioner med Malm,
Carlsson, Nordh och Westerberg hade
kanske fitt honom att inse att motståndet mot nödvändiga forändringar ärstort.
Kanske större i Sverige än i Macraes
hemland just genom att rnissforhållandena inte är så himmelsskriande som de
var i Storbritannien. Där kunde en redaktörivänstertidningen New Statesman
and Nation på 60-talet vara klarsynt nog
att se att utan fackforeningsrörelsens
286 SVENSK TJDSKRIFT
insats skulle den brittiska arbetarklassens
reallöner ha varit avsevärt högre. Där
fanns genom Scargills agerande, genom
sopstrejker etc en jordmån för raclikala
reformer. Här, under en täckmantel av
respektabilitet och påstådd samförståndsanda, kan LO driva en hätsk kampanj
mot förändringar som skulle försvaga
funktionärernas makt, under förevändning att man vill slå vakt om medlemmamasintressen. Med gamlaklasskampsparoller lyckas man bevara system som
dömer tusentals människor till arbetslöshet. ”Argumentet” att (marknadsstyrda) sänkta ungdomslöner med syfte
att stimulera till anställning av ungdom
skulle vara att ”sparka på dem som redan
ligger” kan framföras på fullt allvar utan
att bli utskrattat.
IstorbritannienlyckadesMrsThatcher
gripa tillfållet och bryta en del av fackets
förlamande makt. Den nuvarande regeringen har Macrae däremot inte mycket
till övers för. Det samma gäller Sveriges.
”Jag hoppades valet skulle ge er en svensk
Thatcher, men ni fick enMajor”, var hans
bitande kommentar vid den presskonferens där boken presenterades, om en
högerstatsminister som leder ett land där
70 % av BNP går till den offentliga sektorn.
På sikt är Macrae emellertid optimist.
Inte för att vi far så mycket klokare
politiker, utan för att politiker far allt
mindre chans att utöva sin makt – vilken
för det mesta går ut på att hindra de goda
krafterna, denmänskliga uppfinningsrikedomen och entreprenörskapet, att verka.
1998 undanröjdes huvuddelen av dessa
hinder genom ”regleringarnas majbrasa”.
Det blev inledningen till en enastående
produktivitetsspurt. ”Eliminerande av de
2034regleringarnaleddetillattallasvenskar
äntligen kunde användas i yrken och
positioner som de var bäst lämpade för”.
Produktivitetsutvecklingen och den
parallella minskningen av offentliga utgiftergjorde Sverige världsledande i”den
slutliga privatiseringen- privatiseringen
av den kommunala sektorn”. Vid anblicken av de många kommunala galenskaper som idag presteras av kommunpolitiker av olika partifärg kan detta
förefalla utopiskt. Men Macrae är hoppfull: ”År 2015 är det bara en ideologisk
dåre som tror att en socialdemokrat,
centerpartist eller moderat är den bäste
när det gäller att organisera vatten och
avlopp i en kommun.”
Att Macraes vision inte är en ren
utopi kan man se på utvecklingen i Nya
Zeeland som LarsJilmstad beskriver i en
liten men innehållsrik skrift. En poäng
är att Norman Macrae anlitades som
rådgivare närlabour-regeringeninledde
avregleringen under 80-talet.
Nya Zeelands utvecklingföreter vissa
likheter med Sveriges ehuru mycket mer
extrem. Före 1984 satt en borgerlig regering vid makten och förde en mer och
SVENSK TIDSKRIFT 287
l
l
l
mersocialistisk politik.Jilmstadliknarden
nyzeeländska staten vid en jättelik akutmottagning for näringslivet. Det blev Labour som kom att inleda systernforändringen genom en skattereform där
högsta marginalskattesatsen sänktes från
66 % till 33 % genom avlägsnande av
jordbruks- och industristöd och valutareglering.
Avregleringen av finansmarknaden
ledde till en boomekonomi, en spekulationsvåg och till slut kraschande finansoch fastighetsmarknad och industrikonkurser i stor skala.
Sålångtfinns paralleller. Fortsättningen
hos oss är en öppen fråga. I Nya Zeeland
var krisen tillräckligt djup for att ge forutsättningar for den nya borgerliga regeringen att fortsätta avregleringen på ett
område som Labour inte vågat ge sig på:
arbetsmarknaden. Employments Contraels
Act av 1991 gjorde i ett slag rent hus med
helaspektakletmed ”lönematcher”, avtalsrörelsens pseudohändelser, uppblåsta av
media, i bästa fall betydelselösa for löntagarna, i värsta fall kontraproduktiva, men
med stor betydelse for att producera makt
åt ombudsmän och forhandlingsproffi.
Med ECA blev forhandlingar en sak mellan den enskilde anställde och hans arbetsg~.vare.
sådantkallasavsystembevararei Sverige
ochannorstädesattforsöka ”krossafåcket”.
Vad det är fråga om är att ge facket en roll
där det fortfarande kan behövas och göra
nytta. På Nya Zeeland hindrar ingen den
enskilde attgåini en täckforeningochlåta
den företräda sig i forhandlingar med
företaget. INormanMacraessvenskaframtid utnyttjas ombudsmännens djupa kunskaper i konsultverksamhet i fattigare länder.
Lars Jilmstads bok ger en tämligen
optimistisk bild av den fortsatta utvecklingen hos våra antipoder. Mycket av
principernaisysternskiftetharvunnitbred
acceptans. Riskenforreaktionära utvecklingarsyns liten. Detta trots att tron på den
gamla egna modellens överlägsenhet var
väl så stark som vår.
Macrae finner mycket av värde i gammal svensk tradition, kapitalism med
mänskligt ansikte, human fangvård etc,
som gör oss speciellt skickade att ta täten
i ettinternationellt systemskifte. Frågan är
om vi har kvar tillräckligt med vikingalynne for att våga ge oss ut i det okända
som det nödvändiga systernskiftet innebär. Mycket i dagens debatt, där människors syn forvänds till att se dagens problem som ett resultat av de nya ideema, är
ägnat att väcka tvivel. Åtminstone tycks
tiden ännu inte vara mogen for den majbrasa på regleringar som nyzeeländarna
redan genomfott. Macraes prognos om
ytterligare ett förlorat halvt decennium
verkar inte helt fel.
288 SVENSK TIDSKRIFT