Bo Hugemark; Säkerheten breder ut sig


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO HUGEMARK:
Säkerheten
breder ut stg
et europeiska sä- – sedan Jeltsin tvingats ta tillbaka sitt ökat samarbete med NATO.
kerhetssystemet
börjar äntligen utsträckas till de länder som är i störst
behov av det. De relevanta organisationerna, NATO och EU, har inlett
sina utvidgningsprocesser. Man kan
skönja en ny optimism, och det finns
anledning till mer av den varan.
Den s k NATO-utvidgningen har
fått rörelseenergi, långt mer än
många trodde for ett år sedan. Då
gick den ryska kampanjen på högvarv, och nyttiga idioter i väst, inte
minst i Sverige, ekade de ryska argumenten, därmed höjande det pris väst
skulle få betala for utvidgningen –
om den nu alls blev av.
Nu blev den av, tack vare främst
USA och Tyskland. Dessutom i en
mycket lämplig omfattning: Tre nya
medlemmar, Ungern, Tjeckien och
Polen 1999, dörren, tydligt utsagt,
öppen for flera. Viktigast av de nya är
Polen, murbräckan i motståndsmuren. Det var den stat som av ryssarna
48
ja, givet i stundens yra till Walesa
1993 – betecknades som den mest
oacceptabla av aspiranterna, frånsett
Baltikurn.
Tyst om gråzoner
Urvalet av de tre har gjorts efter ett
antal kriterier, politisk stabilitet, ekonomisk utveckling, egen f6rsvarsformåga, politisk kontroll av forsvaret
m m. Från början uppfattades kriterierna som taktik for att slippa fatta beslut. Nu, när de länder som bäst uppfyller kraven inbjuds, bäddar kravlistan istället for att processen kan gå vidare; om en stat uppfyller kriterierna
blir det svårt att avvisa den.
Så har också talet om gråzoner
tystnat i de länder som ännu inte inbjudits. Där finns ett nytt hopp litet
varstans, från Rumänien och Slovenien, som nämndes vid namn i
Madrid till de baltiska staterna, som
nämndes i klump, till Bulgarien,
Macedonien, Azerbaidzjan, Ukraina
som inte nämndes alls men som erfår
SVENSK TIDSKRIFT
Ukraina dessutom genom ett speciellt avtal, liknande det mellan NATO och Ryssland. De baltiska staterna kan glädjas åt amerikanska uttalanden som kommer nära uttryckliga
löften om medlemskap och uttryckliga säkerhetsgarantier.
Samtidigt visar NATO ett ostentativt tillmötesgående mot ryssarna genom specialavtalet The Founding Act
on Mutual Relations, Cooperation and
Security, som ger dem avsevärd insyn
i Alliansens forehavanden. Det gör
det litet svårare att fortsätta retoriken
om hotet från NATO. Men inte
omöjligt; gnället fortsätter om än
med lägre ljudstyrka.
Förhoppningsvis skall ryssarna inte
längre kunna hämta stöd i väst.
Olyckskorparna borde se att det inte
uppstått nya skiljelinjer i Europa, att
Ryssland inte behandlas som
Tyskland 1919, att det är annat än
NATO-utvidgningen som bestämmer maktstriden i Moskva.
”Ryssarna” är kanske for svepande.
Eftertankens kranka blekhet borde
frambringa en mindre samstämmig
kör. Ty det kan med fog hävdas att
just det höga tonläget slog tillbaka
och forändrade västs inställning. I
synnerhet som ett vanligt argument
var att skrämma med Rysslands svaghet, att hänvisa till att risken for ett
reaktionärt maktövertagande ökade
om NATO utvidgades. Just ökade,
inte uppstod. Risken fanns tydligen
under alla omständigheter, och då
vore det ju bokstavligen rysk roulett
for grannländerna att inte söka skydd
hos väst.
Rörig argumentation
Den ryska argumentationen är nu en
enda röra. Den vanligaste forklaringen till att ryssarna motsätter sig NATO-utvidgningen är att de inte forstår varfor den behövs; Ryssland har
inga aggressiva avsikter. Här ser vi
hos många ryssar en tydlig brist på
formåga att sätta sig in i balters och
polackers känslor efter år av ockupation och dominans, av deporteringar
och massakrer. Samtidigt som ryssarna blir sårade av att balterna vill skydda sig mot eventuella framtida aggressiva regimer i Moskva kan
Ryssland uttala oro for vad NATO
kan ta sig till. Fast många ryssar medger att de inte känner ett militärt angreppshot från NATO.
ler i värsta fall invadera sina grannar.
Den tolkningen har ratt öst- och
centraleuropeer att öka sina strävanden att komma in i Alliansen.
Flertalet ryssar har kanske inte så-
dana baktankar. Reaktionen där är
troligen mer känslomässig, man känner sig missförstådd och utstött, som
Pentti Varg i Fablernas värld som inte
fick tillräckligt mycket tyck-om. För
att blidka de fredliga ryssarna (de i
grunden aggressiva lönar det sig inte
att forsöka påverka) motiverar USA
och NATO utvidgningen inte med
ett hot utan med behovet att stabilisera Öst- och Centraleuropa, historiskt viktigt, ännu mer påträngande i
kaoset efter socialismens fall. Man
pekar med berättigad stolthet dels på
NATO:s stabilisering av efterkrigstidens Västeuropa dels på vad som
händer redan nu i Östeuropa: medlemmarna-in-spe har skyndat sig att
lösa många inrikes och utrikes problem och tvister som skulle kunna
diskvalificera dem for medlemskap.
Visst är ni ryssar betjänta av stabilitet?
Man kunde tillägga att ni bör vara
glada att räddas från er själva, er nedärvda frestelse att ta till våld i tid och
otid. Men det säger man inte om
man vill vara diplomatisk.
Alltmer närmar sig sanningens minut for Sverige. Svenska politiker har
tillgripit räddningsplankan att tala om
Slutsatsen härav kan bli nog så om- ett nytt NATO, som vi kanske kan
inös: ryssarna ser NATO-utvidgningen som ett hot- mot sin militä-
ra handlingsfrihet, mot möjligheten
att använda militära styrkor får att utöva påtryckningar mot, skrämma elbli medlemmar av i framtiden. Det
gamla med dess säkerhetsgarantier
vill vi inte veta av. Det vill säga, vi
har väl inget emot att liksom under
det kalla kriget ra vår egen säkerhet i
tysthet garanterad av Västerlandet,
bara vi slipper göra motsvarande åtaganden. ”Vi for ingen, alla for oss”.
Dock, distinktionen mellan ett
gammalt och ett nytt NATO är konstruerad. Alliansen har fortfarande
som sin kärnuppgift att skydda medlemmarna mot yttre hot, låt vara att
detta inte är lika tydligt definierat och
knutet till en viss stat som tidigare.
Att NATO nu också satsar på att fö-
rebygga konflikter genom ”fredsoperationer” är inte artskilt från att det
tidigare gjorde det genom avskräckning och krishantering.
Det som gör att vi snart måste bekänna farg är de baltiska staternas situation. Hur främjas bäst deras medlemskap och säkerhet i handling: om
vi går med fore, samtidigt, efter- eller inte alls?
” Det vill säga, vi
har väl inget emot att
liksom under det kalla
kriget få vår egen sä-
kerhet i tysthet garanterad av Västerlandet,
bara vi slipper göra
motsvarande åtaganden. {Vi för ingen, alla
för oss’
”I den andra utvidgningsprocessen
är saken klar: vi agerar i EU for baltiskt medlemskap. Här har Finland
och Sverige med eljest numera rätt
samstämd säkerhetspolitik, hamnat på
40
missionens upplägg att endast
Polen, Tjeckien och Ung-ern, jämte
Estland, Slovenien och Cypern skall
starta forhandlingar i forsta varvet.
Sverige hävdar att alla som vill skall ta
börja forhandla genast.
Detta är fOrvisso ett komplicerat
problem med psykologiska climensioner. Ett argument for vår linje är,
som bl a Lettland hävdar- forståeligt
med hänvisning till den tämligen
pessimistiska stämningen och ekonomiska eftersläpningen där – att det
inte så mycket är en fråga om reella
forhandlingar for de nya aspiranterna
– inget land har en chans att i närtid
uppfYlla kriterierna – utan mer en
undervisningsprocess. Länderna skall
ta kunskap och incitament for att driva på reforn1processen. Den finska det, third party deterrence. Samarbete
synpunkten är i stället att genom att på olika plan bl a inom PtP knyter sä-
starta seriösa forhandlingar med det kerhetsnätet allt tätare även med
angivna urvalet har man brutit två Ryssland.
vallar. Konvergensvallen, d v s foreställningen att medlemskap i NATO
och EU skulle ske parallellt. Den
geopolitiska vallen, genom att två
länder från f d Sovjetunionen respektive f d Jugoslavien karmner med –
utan protester från Moskva.
Här liksom i NATO-frågan är det
viktigt att inte forfalla till självuppfYllande olycksprofetior. Militär säkerhet, liksom ekonomisk tillväxt är inte
statiska tillstånd utan dynamiska processer. De nya NATO-länderna som
formellt tas in forst 1999 har redan
nu i praktiken NATO:s paraply över
sig. Över deras grannar i öst faller redan NATO:s skugga; Polens militära
samarbete med Litauen och Ukraina
var som en NATO-militär kallade
SVENSK TIDSKR.IFT
Likaså borde strävan att snarast
uppfYlla de ekonomiska kriterierna
ge rörelseenergi åt den ekonomiska
tillväxten i alla aspirantstater.
Även härvidlag finns det anledning
att fundera på hur vi rent praktiskt
skall kunna främja de baltiska staternas intressen. Viktigast är att fortsätta
reformerna med avreglering och
borttagande av hinder. Tyvärr kommer ibland tecken på raka motsatsen.
Nyss hemkommen från Riga läste jag
om Gonäs-utredningens forslag att
infor BU-utvidgningen begränsa en
av de fYra friheterna, den fria rörligheten av arbetskraft.
Skall vi till fripassagerarlinjen gentemot NATO nu också lägga parasitism inom EU?