Print Friendly

Bo Hugemark; Fyra perspektiv på svensk neutralitet

Av Redaktionen | 31 december 1985


1985


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO HUGEMARK:
Fyra perspektiv på svensk neutralitet
Vårt utrikespolitiska agerande, våra
försvarsansträngningar och
försvarsdebatten påverkar i varierande
grad trovärdigheten i vår
neutralitetspolitik. Det finns många
tecken på att den långa tystnaden lett till
att många missförstånd råder om
neutralitetspolitikens innebörd. Det är
därför att stor vikt att debatten kommer i
gång. För om inte neutralitetspolitiken
tål debatt lär den inte tåla
konfrontationen med den bistra
verkligheten i en kris.
Överste Bo Hugemark är chefför den
militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan.
Målet för vår säkerhetspolitik har
av statsmakterna formulerats sålunda:
”- – – att i alla lägen och i former som
vi själva väljer, trygga en nationell handlingsfrihet för att inom våra gränser bevara och utveckla vårt samhälle i politiskt, ekonomiskt, socialt, kulturellt och
vaije annat hänseende efter våra egna
värderingar samt i samband därmed verka för internationell avspänning och en
fredlig utveckling”. Givetvis påverkas
vår säkerhet mer eller mindre av allt vi
som nation företar oss inåt och utåt. Exempelvis är en inre utveckling som befrämjar enighet, värdegemenskap och
goda relationer mellan olika grupper nå-
got som försvårar för aggressiva stater
att utöva subversiv verksamhet och nå-
got som ger ökad trovärdighet åt vår förmåga att stå emot yttre tryck.
säkerhetspolitik har dock i regel en
något snävare innebörd. Försvarskommitten anger i sitt betänkande utrikesoch försvarspolitiken som de två ”centrala dimensionerna”. Även dessa begrepp är emellertid vittomfamnande. Det
förhållandet har på senare tid använts i
den partipolitiska debatten för ett rejält
skamgrepp. Avvikande uppfattningar
om utrikespolitiken har betecknats som
att söka strid om säkerhetspolitiken.
Härvid impliceras att den som kritiserar
utrikespolitiska ställningstaganden eller
handlingar vill överge neutralitetspolitiken.
Sverker Åström har bl a i en TV-debatt pekat på vikten av att skilja mellan
den säkerhetspolitiska kärnan ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i
krig”, om vilken total partipolitisk enighet råder, och andra delar av utrikesoch försvarspolitiken, där debatt är både
464
acceptabel och önskvärd. Självklart kan
denna gräns aldrig dras knivskarpt. Vårt
utrikespolitiska agerande, våra försvarsansträngningar och vår försvarsdebatt
påverkar i varierande grad trovärdigheten i vår neutralitetspolitik. Men vi gör
klokt i att, i synnerhet i djupaste fred,
hålla det för debatt tillåtna fältet så stort
som möjligt och att inte ålägga oss – och
varandra – restriktioner i yttrandefriheten av en art som vi av yttre tryck kände
oss tvingade till under Andra världskriget.
Alla betygar sin tro på att en säkerhetspolitisk debatt är nyttig och en ökad
sådan önskvärd. Om detta skall vara annat än läpparnas bekännelse måste man
tillåta olika uppfattningar, inte kräva att
alla mässar den officiella liturgin.
Vad gäller kärnan, neutralitetspolitiken, är givetvis kraven på enighet större.
Dess trovärdighet är tiii stor del avhängig av om den omfattas av politiker
som kan få inflytande på landets politik i
krissituationer och om det i sådana lägen
råder nationell enighet om neutralitetslinjen.
Jag tror emellertid, att dessa villkor
bäst uppfylls om vi inte i fredstid väjer
för en debatt om alliansfriheten. En så-
dan debatt hindrar doktrinen att stelna
till en dogm. Den bidrar till förståelse för
neutralitetspolitikens förutsättningar och
villkor, den gör det möjligt att pröva dess
hållbarhet i fred och ökar därmed vår
förmåga att genomföra den på ett klokt
sätt i kris. Det finns många tecken på att
den långa tystnaden om neutralitetspolitiken lett till att många missförstånd
råder om dess innebörd. Vi bör välkomna inlägg som ifrågasätter neutralitetsdoktrinen. Om inte neutralitetspolitiken
tål debatt lär den inte tåla konfrontation
med den bistra verkligheten i en kris.
Jag kan här inte stå till tjänst med ett
sådant ifrågasättande, av den enkla anledningen att jag inte funnit vägande skäl
till förändringar. Jag vill nöja mig med att
granska neutralitetspolitiken ur några
olika perspektiv, en granskning som må-
hända kan öka förståelsen av dess fundament, förutsättningar och begränsningar.
Först är det emellertid på sin plats att
peka på vad vår doktrin innebär och inte
innebär. ”Alliansfrihet i fred” = att stå
utanför militära allianser. ”Syftande
till” innebär en strävan, ingen absolut
garanti. ”Neutralitet i krig”= att stå
utanför krig som pågår (i vår närhet). I
doktrinen sägs ingenting om hur vi skall
handla om vi angrips. Om vi kommer i
krig är vi per definition inte längre neutrala.
Det långa historiska perspektivet
Det första perspektivet är långt historiskt. I de skiftande händelser som Norden genomgått under århundranden kan
man urskilja ett visst mönster som givit
svensk säkerhetspolitik dess viiikor och
förutsättningar.
(l) För Europas stormakter har det
nordiska området inte varit det allra viktigaste men dock haft sådan betydelse,
att ingen makt tillåtit någon annan att
dominera. Man har strävat att upprätthålla något slags ”nordisk balans”. Detta var naturligtvis till nackdel för Sverige
när vi strävade efter en stormaktsdominans i området, men i regel har vi kunnat
dra fördel av förhållandet för att främja
vår egen handlingsfrihet.
(2) Den svenska politiken har därvid
varit en blandning av att anpassa oss till
det säkerhetspolitiska mönstret (tex genom att vid valda tillfällen byta allianspartner) och att försöka påverka och förändra mönstret.
(3) Denna sistnämnda tendens har
ofta haft alldeles speciell inriktning: Å
ena sidan har vi insett värdet av en balans mellan stormakternas intressen och
handlingsmöjligheter i Norden och av
motsättningen mellan stormakterna.
(Det är att notera att två stora säkerhetspolitiska kriser i svensk historia, RyssJands angrepp på Finland 1808 och 1939,
utlöstes till följd av att stormaktmotsättningar, tillfälligt, avlöstes av avspänning.) Å andra sidan har vi varit medvetna om att för hög intensitet av dessa
intressen, möjligheter och motsättningar
medför risker för kapplöpningssituationer. Följaktligen ligger det i Sveriges
intresse att verka för en ”balans på lägre
nivå”. Typiska utslag av denna politik
var/är Ålandsplanen, försöket att åstadkomma ett skandinaviskt försvarsförband och, mest konsekvent, vår alliansfria politik.
(4) Som en fjärde faktor i mönstret
kan vi se upprätthållandet av ett relativt
starkt försvar. Här har regeln varit att
Sverige fått finna sig i att anpassa försvarets styrka och sammansättning till hotet
och till utvecklingen i omvärlden (och
fått betala priset för att underlåta detta).
I några fall finner vi även här försök att
förändra ” miljön”, mest påtagligt i beslutet att inte skaffa kärnvapen och hoppas att detta skulle leda till efterföljd.
Den svenska säkerhetspolitiska historien är växlingsrik. Det är emellertid att
notera att vi finner få självvalda föränd- 465
ringar av den övergripande doktrinen.
Egentligen endast två sedan början av
1600-talet: Gustav II Adolfs övergång till
en offensiv strategi för att försvara det
svenska territoriet och Karl XII:s försummande av att tillförsäkra sig allianspartners inför den hotande sammandrabbningen med grannländerna. Eljest
har förändringar åstadkommits av yttre
hårt tryck eller katastrofer.
Det korta historiska perspektivet
Därmed är vi över i det andra perspektivet, det kortare historiska. Vår alliansfria politik har bestått under lång tid med
bl a två världskrig i vår närhet. Skälet är
inte, att den strategiska situationen varit
oförändrad under denna tid, så att ett
rationellt bedömande givit vid handen,
att vår politik borde vara oförändrad.
Tvärtom har de faktorer som antas bestämma försvarets effekt och det säkerhetspolitiska valet förändrats , ofta på det
mest drastiska sätt. Skälet är i stället att
en säkerhetspolitisk handlingslinje fullföljs så länge som den fungerar. Först ett
skeppsbrott såsom ett vinterkrig eller ett
9. april framtvingar en kursändring. Sverige besparades sådana skeppsbrott och
kunde därför fortsätta sin alliansfria politik.
Även om vi gick fysiskt oskadda ur
beredskapsåren hade vi emellertid haft
psykiskt traumatiska upplevelser. Det
var inte alltid givet att vi skulle kunna stå
utanför kriget. Exempelvis hängde vårt
öde vid och efter 9. april på en skör tråd.
Om de allierade kommit först till Norge
eller fått stora framgångar i motaktionerna är det väl osäkert, om den
svenska neutraliteten hållit för det tryck
466
som kunnat uppstå från de krigförandes
sida.
En annan skakande upplevelse var att
vi känt oss nödgade att lämna nordiska
grannländer i sticket i nödens stund, ja
t o m gjort eftergifter som var till deras
nackdel.
Sådana upplevelser torde ha varit den
främsta drivkraften bakom de svenska
försöken att åstadkomma ett skandinaviskt försvarsförband. Om hela Skandinavien kunde vara neutralt i ett stormaktskrig, skulle vi undvika dels att få
ett överstarkt hot inpå knutarna, dels att
än en gång svika våra grannar.
Sedan emellertid Norge och Danmark
funnit ett svenskt militärt bistånd var en
dålig ersättning för hjälp från Väst och
därför avböjt att vara buffertzon för Sverige, återstod sålunda för oss att fortsätta
den alliansfria politiken.
Försöken att åstadkomma ett skandinaviskt försvarsförband kan ses som en
skärningspunkt mellan de två perspektiven, det långa och det korta. Den gamla
traditionen att söka påverka den strategiska miljön och åstadkomma en balans
på lägre nivå förstärktes av upplevelserna från det nyss bevittnade kriget. Sammanbrottet för förbandsplanerna innebar
inte heller en reträtt till ohöljd realpolitik. Hänsynen till Finland spelade säkerligen stor roll i utformningen av den alliansfria politiken. Och över huvudtaget
finner vi ekon från 1948 års politik i vårt
ständiga förkunnande av att det neutrala
Sverige med ett starkt försvar spelar stor
roll för stabiliteten i Norden.
Det moraliska perspektivet
Detta är emellertid ett tveeggat argument; det bidrar till att förstärka vårt
dilemma i en situation då stabiliteten
upphävts och krig utbrutit i Norden.
Därmed är jag inne på det moraliska perspektivet. När man i fred väljer alliansfrihet syftande till neutralitet i krig är det
ett högeligen teoretiskt val. Krigssituationen är hypotetisk och abstrakt. Om
kriget visar sitt verkliga ansikte, om
grannländerna härtas, stöveltrampet
ljuder och fångläger och massgravar fylls
kommer med säkerhet tvivel att uppstå
om det moraliskt berättigade i att stå
utanför kampen mellan demokrati och
diktatur.
Det är betecknande hur ofta vi själva
talar om vår ”eftergiftspolitik” under
andra världskriget. Man kanjämföra det
med att danskarna påstår sig ha fört en
”förhandlingspolitik”.
Det som ligger bakom det svenska då-
liga samvetet är, förutom det ”svek”
mot broderländerna som jag tidigare berört, att kampen vi åsett från parkettplats så uppenbart stod mellan ont och
gott. När koncentrationslägren öppnades var det lätt att vara efterklok eller
snarare moralisk i efterhand. Man glömde att under kriget den ideologiska
gränslinjen inte alltid var så klar. Den
fulla vidden av judeförföljelserna stod
inte klar eller förträngdes, på motsatta
sidan fanns Stalins Sovjet, Finlands sak
var vår etc.
Ett sätt att klara sig ur det moraliska
dilemmat kan vara att intala sig och andra att man är relativt maktlös, att vårt
ingripande inte kan förändra situationen
utan bara leder till att vi i onödan förlorar vår möjlighet till medling och humanitärt bistånd.
Vi finner under efterkrigstiden gott om
exempel på att man från ledande politiskt håll försökt att sprida iden om att
stormakterna är lika goda kålsupare och,
som en konsekvens därav, att neutraliteten är den moraliskt mer högtstående politiken. Det är väl knappast troligt att
detta är ett led i en medveten strävan att
komma undan det moraliska dilemmat i
en eventuell kris. Men det är kanske ett
uttryck för en undermedveten, i krigsupplevelserna grundad, önskan att rättfärdiga neutraliteten.
Jag är övertygad om att vi i ett framtida krig återigen kommer att utsättas för
starka moraliska betänkligheter inför att
verkställa den politik vi i fredstid uttalat
oss för. Vår ideologiska hemvist är klar.
Efter vad vi tror kommer våra grannländer att drabbas av krigshandlingar medan vi har en chans ·att stå utanför på
grund av att vi inte är ett primärt anfallsmål. Samtidigt har maktlöshetsargumentet underminerats genom att vår strategiska betydelse ökat. Det blir svårt att
hävda att utgången av operationerna i
Norden inte påverkas av vårt ställningstagande.
Det militära avskräckningsperspektivet
Från dessa militära aspekter på det moraliska perspektivet är det lämpligt att gå
över till ett mer renodlat militärt avskräckningsperspektiv. Till grund för all
försvarsplanering ligger föreställningen
att man skall göra ett angrepp olönsamt
genom att se till att kostnaderna överstiger intäkterna. Intäkterna består av
det strategiska värde angriparen åsätter
landet. Det kan vara ett egenvärde, t ex
467
råvarutillgångar, instrumentellt värde,
t ex baser och transportvägar för operationer mot huvudmotståndaren, eller
preventivt värde dvs att hindra huvudmotståndaren att komma först.
Militära kostnader kan bl a åstadkommas
(I) genom insatser av våra stridskrafter till vårt eget försvar
(2) genom hjälp från angriparens huvudmotståndare
(3) genom insats av våra stridskrafter
till hjälp åt annan krigförande
(Ett exempel på detta är ·tyskarnas
rädsla efter 9. april 1940 att Sverige om
det angreps skulle kunna kasta ut dem ur
Norge. Detta bidrog till att Tyskland avstod från ultimativa krav.)
(4) genom att angriparens huvudmotståndare använder vårt territorium t ex
för basering och överflygning.
Man kan naturligtvis inte göra exakta
kostnads-intäktsanalyser. Modellen är
till som en hjälp att sortera upp olika
faktorer. När det gäller historiska beslut
har dessa säkerligen fattats tämligen intuitivt. Icke desto mindre tror jag att de
nämnda faktorerna finns i botten. Den
vikt de tillmätts och hur de värderats
beror i stor utsträckning på historisk erfarenhet. Låt mig därför knyta an till det
korta historiska perspektivet och i erfarenheterna från andra världskriget söka
nämnda faktorer. För att ge framställningen relief böljar jag med de norska
och finska erfarenheterna.
Norge hade upplevt att dess strategiska betydelse (”intäkten”) snabbt
ökat. Norge fick ett instrumentellt värde
i det stora kriget. Angriparens förmåga
att genomföra blixtanfall hade – minst
sagt- underskattats. Det norska försva- 468
ret var otillräckligt och den hjälp utifrån
man underförstått i sin försvarspolitik
blev improviserad, för liten och för sen.
stutsatsen var given: I ett läge då hotet
om blixtoperationer ökade måste hjälp
från Väst vara på plats. Men här fanns en
hake: om hjälpen fick formen av stationering i fredstid skulle det kanske föranleda sovjetiska motåtgärder så att resultatet kanske bara blev en obalans på högre nivå och i alla händelser att spänningen ökades konstant i Norden. Slutsatsen
blev ett halvt steg tillbaka, bas- och
atompolitiken jämte förberedelser för
snabba förstärkningar t ex förhandslagring.
Finlands erfarenheter av hjälp utifrån
var än mer negativa. Inför ett sovjetiskt
angrepp skulle Finland vara utan chans.
Men Finland hade upplevt, att de sovjetiska intressena av finskt territorium i
hög grad var defensiva. Finlands agerande på tysk sida 1941 hade varit en praktisk demonstration av en sovjetisk hotbild. Om Finland kunde garantera att
detta inte skulle upprepas bortföll ett
motiv för sovjetiska preventiva aktioner.
Till yttermera visso hade Finland genom
att kasta ut de tyska styrkorna 1944 demonstrerat att det ville och kunde agera i
enlighet med vad som senare kom att
stipuleras i VSB-avtalet.
Sveriges upplevelse var att dess områ-
de inte var vitalt. Det gick att gå runt ett
starkt försvarat Sverige. Man kunde
dock inte utesluta situationer då det blev
mera lockande att ta genvägar. Eftersom
detta gällde båda parter blev också preventivvärdet stort. En första försvarslinje var därför den politiska trovärdigheten. Det gällde att inte skapa farhågor
eller förväntningar hos stormakterna att
Sverige under hårt yttre tryck skulle
kunna förmås att upplåta sitt territorium.
Vad beträffar de militära kostnaderna
hade Sverige kunnat bygga upp ett aktningsvärt försvar. Mot ett stormaktsangrepp var detta emellertid på sikt chanslöst. Hjälp utifrån var nödvändig. Paradoxalt nog, i betraktande av att vi låg
närmare den presumtive angriparen Sovjet än huvuddelen av Norge, var emellertid våra möjligheter att få effektiv hjälp
större. Orsaken var det faktum att de
sannolika strategiska målen inte låg i
Sverige utan att vi bara var ett genomgångsland. Medan ett blixtangrepp mot
Norge i stil med 9. april skulle innebära
att Sovjet omedelbart behärskade slutmålen och kunde förhindra västliga undsättningsexpeditioner, skulle ett angrepp
mot Sverige endast vara ett första steg i
ett långt fälttåg, vilket skulle ge Väst
goda möjligheter att ingripa. Och hjälp i
form av flygunderstöd mot överskeppningsföretag behövde inte förberedas genom samverkan i fredstid.
Den ömsesidiga strategiska betydelsen
av svenskt territorium för bägge parter
gjorde också att en angripare hade all
anledning att överväga ”risken att det
andra maktblocket får tillgång till
svenskt territorium” (som det uttrycks i
1984 års försvarskommittes rapport).
I ett läge med omfattande operationer i
det nordiska området skulle säkerligen
våra starka flygstridskrafter med operationsradier som t ex täckte Östersjöutloppen också vara en väsentlig maktfaktor.
Jag kan givetvis inte profetera om
vilka säkerhetspolitiska beslut en svensk
regering kommer att fatta om landet angrips. Vad jag velat peka på är att många
avskräckningsfaktorer säkerligen finns
med i stormakternas kalkyler och att det
är önskvärt att de gör det. Vår neutralitetspolitik vilar på förutsättningen att ett
isolerat stormaktsanfall mot Sverige är
otänkbart. Å andra sidan vilar trovärdigheten på att vi inte behandlar dessa
faktorer på ett sådant sätt att de förvandlas från kostnader till intäkter i form av
ett preventivvärde. Med andra ord: om
en stormakt bedömer att vi oprovocerat
kommer att ty oss till den andre, kan han
frestas att förekomma i stället för att fö-
rekommas. Jag skall avslutningsvis återkomma till denna balansgång.
Om detta var ”avskräckningssituationen” när den svenska neutralitetspolitiken fick sin nuvarande form, hur ser
det då ut i dag? Det sägs ju ofta att vårt
strategiska värde ökat. Ubåtsverksamheten anses bevisa bl a det. Till yttermera visso har det svenska militära försvarets relativa effekt gått ner. På 10 år
har det svenska jaktflygets styrka minskat från c:a 200 plan till c:a 150. Under
samma tid har antalet sovjetiska attackflygplan som kan nå svenskt territorium
ökat från JOO till l 000.
Ubåtsverksamheten och annan aktivitet visar också på möjligheten att med
okonventionella metoder åstadkomma
ett snabbt sammanbrott av motståndet i
ett samhälle som blivit alltmer sårbart.
En del bedömare har också uttalat misstanken att vi är utsatta för en mer långsiktig politisk bearbetning med syfte att
vänja oss vid eftergifter och göra oss
mogna för utpressning i en kris.
Jag skall här inte gå djupare i en diskussion om vår försvarsförmåga. Det får
räcka med att konstatera att den relativt
sett har gått ner, samtidigt som vårt om- 469
råde sannolikt blivit mer attraktivt bl a
till följd av flygstridskrafternas ökade
betydelse och räckvidder. För att ta två
exempel:
:- Om Sovjet i ett konventionellt krig bedömer Atlant-förbindelserna vara vitala för Väst, blir det ett starkt intresse att först slå ut och därefter ockupera sydnorska flygbaser. I så fall blir
operationer över eller genom Sverige
kanske oundvikliga.
– Flygvägar över eller basering i Sverige skulle avsevärt förbättra NATO:s
luftoperativa situation i ett krig i Centraleuropa.
I detta ligger en risk, ett hopp och ett
hot. En risk för att vi snabbt dras in i
krig. Ett hopp om att de ömsesidiga strategiska värdena för båda parter skall bidra till avskräckningen. Ett hot om att en
stormakt i trångmål försöker att både l;la
kakan och äta den genom ett blixtanfall
mot Sverige eller utpressning.
Synteser och slutsatser
Låt mig sammanfatta mina viktigare slutsatser av de olika perspektiven.
I det långa historiska perspektivet vill
jag först peka på stormaktsbalansens betydelse. Det är på modet att peka på
militärblocken som roten till det onda.
Så är det förstås inte, de är resultatet av
mer djupgående konflikter. Och de nordiska ländernas situation har i historien
radikalt försämrats när balansen upphört. Vår neutralitetspolitik i dag vilar på
denna balans.
En andra viktig slutsats är att våra ansträngningar att hålla balansnivån låg sä-
kerligen kommer att fortsätta. Jag har
inte så mycket berört den ”nordiska baJ
470
lansen” och rubbningar av denna, vilket
är ett mycket svårgripbart och känsligt
kapitel. Men jag vågar påstå att hänsynen till övriga nordiska länders speciella
förutsättningar och problem spelat stor
roll när länderna utformat sin egen politik och att de är mycket försiktiga i sitt
agerande för att inte riskera att stabiliteten rubbas. Måhända överdrivet försiktiga, ty samtidigt tillåter sig Sovjet aktioner som klart står i strid med våra
föreställningar om Norden som ett lågspänningsområde och som kan tolkas
som att man drar höga växlar på de nordiska ländernas rädsla att rubba balansen.
En tredje slutsats i det långa perspektivet är betydelsen av ett starkt svenskt
försvar, vars politiska effekter redan i
fredstid sträcker sig utanför landets
gränser.
I det korta historiska perspektivet vill
jag peka på att en säkerhetspolitisk doktrin fullföljs så länge som det går och inte
ändras genom strategiska analyser. Den
svenska neutralitetspolitiken kommer
inte att överges till följd av annat än ett
veritabelt skeppsbrott (och därmed menar jag annat än U 137:s grundstötning).
Men det är samtidigt viktigt att följa de
strategiska förändringarna så att man
inte blir förvånad (och fysiskt överraskad) om politiken misslyckas.
Dessutom måste man – det moraliska
perspektivet – vara beredd på de samvetskval och trångmål man kommer att
drabbas av, när teorin skall omsättas i
praktisk handling.
slutligen ett par slutsatser av det militära avskräckningsperspektivet:
För det första torde tyngdpunkten i
den militära avskräckningen ha flyttats
från vad det svenska försvaret kan uträtta i riktning mot vad angriparens huvudmotståndare kan företa sig.
För det andra: Detta ökar risken för
snabba blixtaktioner och utpressning.
För det tredje vill jag nu återkomma
till den tidigare berörda balansgången,
problemet att åstadkomma maximal avskräckning utan att föranleda preventiva
angrepp. Låt mig då sluta cirkeln och
återvända till den inledningsvis återgivna
definitionen av neutralitet. Jag påpekade
att när vi kommer i krig är vi per definition inte neutrala. Frågan är då när vi
anser att vi är i krig. Vi kan ju, liksom vi
under beredskapsåren gjorde långtgående eftergifter och ändå ansåg oss neutrala, välja att definiera omfattande intrång enbart som kränkningar av neutraliteten, vilket skulle kunna ge en angripare chansen att ha kakan och äta den,
tillskansa sig fördelar av att utnyttja
svenskt territorium och ändå räkna med
de fördelar den svenska neutraliteten ger
honom som en sköld. Två faktorer kan
bidra till sådana frestelser: Dels vårt agerande under krigsåren. Det kan vi inte
ändra i efterhand. Dels vårt agerande under nutida kriser. Där har vi möjligheten
att förmedla signalen att vi inte drar oss
för att låta en angripare betala det fulla
priset av att spoliera den svenska neutraliteten.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner