Print Friendly

Bo Hugemark; Frikänd i brist på bevis

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO HUGEMARK:
Frikänd i brist på bevis?
Så kom då OB:s rapport om
ubåtskränkningarna och regeringen fann, som väntat, ingen
grund för nationalitetsbestämning. l vanlig ordning satte man
likhetstecken mellan diplomatisk
protest och utpekande av nation; här gäller allt eller intet.
Myndigheterna har skärpt
kraven på bevisning i orimlig
grad. Inget mindre än en ubåt
på grund tycks gälla som bevis.
Men det finns flera skäl att utpeka nationen, skriver Bo Hugemark.
Även om vi sänker en ubåt
kommer kränkningarna knappast att upphöra. Men det behövs en fullträff- bl a som en
demonstration att vi menar allvar med att försvara oss och för
att hindra att svenskens uppdämda ilska förträngs och övergår till resignation.
Overste Bo Hugemark är chef
för den militärhistoriska avdelningen vid Militärhögskolan.
D
enna gång emotsågs ÖB:s periodiska rapport om kränkningarna med alldeles särskilt stort intresse och högt upptrissade förväntningar. Det hela föregicks av ett antal affärer
och avslöjanden som ytterligare satte sö-
karljuset på ubåtsincidenterna och deras
betydelse.
Sånärmade sig den stora dagen.ÖB lät
antyda i en intervju att hans indicier pekade mot en viss nation eller pakt. Han sade
inte vilken, men alla trodde sig förstå.
Utrikesministern förklarade, att indicier aldrig skulle kunna duga som underlag för politiska åtgärder. Tillfrågad om
varför de dög i Hårsfjärdsfallet, svarade
han att det då var mycket starka indicier.
Rykten sade, att det i ÖB:s material
fanns indiciekedjor som kunde förankras
i observationer från Hårsfjärdsoperationen.
Förre armechefen gick ut i en intervju
och hävdade, att det fanns tecken på att
NATO varit inblandat i Hårsfjärdsincidenten.
Så kom då rapporten, och regeringen
fann, som väntat, ingen grund för en nationalitetsbestärnning. I vanlig ordning
satte man likhetstecken mellan diplomatisk protest och utpekande av nation; här
gäller allt eller intet. Kan man inte protestera officiellt kan man inte nämna nationen vid namn. Vilka andra signaler av
missnöje som eventuellt sänds till Sovjetunionen vet vi vanliga medborgare intet
om. Av den nu pågående diplomatiska
verksamheten att döma är de inte särskilt
starka.
Moderatema ville säga mer än regeringen, men uppgav sigförhindrade att tala klartext av att ÖB:s underlag var försett
med dubbel röd ram.
10
Händelserna förliden höst ger stoff till
de härligaste konspirationsteorier. Naturligtvis ligger det mycket i sådana; visserligen tycks mycket av det som händer i Sverige vara ett resultat av inkompetens, allmän klantighet och en viss otur, men några medvetna syften måste man ändå kunna tillskriva aktörerna, motsatsen v0re
alltför hemsk.
Emellertid är konspirationsteorier svå-
ra att belägga, varför jag nöjer mig med
mindre spekulativa funderingar kring
följderna av det inträffade (eller det som
inte hände).
Skäl för åtal
Många döljer sin besvikelse med argumentet att det ändå var ett framsteg, att
det klart uttalades, att det förekommit
kränkningar. En officiell nationalitetsbestämillng spelar mindre roll, alla vet ju ändå vem som kränkt.
Detta är enligt min mening fel. Det
finns minst två skäl att utpeka nationen.
För det första medför den nuvarande
linjen, att många människor också betvivlar förekomsten av kränkningar. Försiktigheten kastar en skugga över hela den
tekniska analysen.
Den amerikanske forskaren Milton
Leitenberg, som varit verksam i Sverige i
många år och som förra året återvände till
USA, har utgivit en bok ”Soviet Submarine Operations in Swedish Waters
1980-1986” (Center for Strategic and
International Studies, Washington D.C.
1987.)- (som han för övrigt förgäves för
sökte få publicerad i Sverige). En av hans
iakttagelser är, att de svenska politiska
myndigheterna har skärpt kraven på bevisning i orimlig grad. Det verkar som om
alla tekniska framsteg på ubåtsjaktområdet gått oss spårlöst förbi. Inget
mindre än en ubåt på grund tycks gälla
som bevis. (Med ubåtskommissionens
rapport som ett remarkabelt undantag.)
Den som anar med vilken sakkunskap
och avancerade metoder vårt analysfolk
arbetar får !ätt misstanken att dess slutsatser avvisas av politiska skäl. Den som litar
på politikernas ärlighet tror, att militären
överdriver. Ingendera slutsatsen är välgö-
rande för den interna trovärdigheten av
vår säkerhetspolitik.
Även den yttre trovärdigheten tar skada. Brottslingen vet rimligen vilka fingeravtryck han lämnat och vilka slutsatser vi
dragit. Vilka slutsatser drar han av att vi
inte vågar tala klartext? Att vi tyst accepterar inbrottet?
För det andra är det nödvändigt att tala
om vem som kränker för att kunna dra
konkreta slutsatser om vilka militära hot
som kränkningarna innebär och vad vi
behöver göra mot dessa. Här är det solklart, att utrikesledningen inte vill ha en
sådan diskussion; Brodin-affären talar sitt
tydliga språk.
Våg av brottslighet – upplys
allmänheten!
Det finns två ytterlighetsreaktioner i samband med ubåtskränkningarna, som båda
är farliga och som skulle motverkas av
den typ av konkreta resonemang som jag
talar om (och som renderade mig UD:s
misshag).
– Den ena är skepsis till hela företeelsen. ”Vad skulle det vara för vits med att
gå in med ubåtar, när man kan få reda på
samma saker genom att åka Waxholmsbåt eller segla i skärgården?” Svaret på
denna, mycket vanliga, invändning är, att
sådant spioneri också förekommer men
att det finns vissa saker som bästgörs med
ubåt. För att medborgaren skall förstå
detta behövs konkreta strategiska och
operativa resonemang. Och den medvetenheten är viktig för att vi med allvar
skall kunna gripa oss an med motåtgärder.
-Den andra är alarmism. Folk tror, att
ryssen står för dörren. Att Sovjetunionen
redan satt tidtabellen för angrepp. Sådana
hotföreställningar avfärdas inte genom
allmänt prat om ”trovärdig neutralitetspolitik” utan måste bemötas med konkreta strategiska resonemang.
En nationalitetsbestärnning, med eller
utan diplomatisk protest, är däremot inte
ett sätt att freda oss från fortsatta kränkningar. Det vet vi både på grundval av facit från de två tidigare fallen (Gåsefjärden
och Hårsfjärden) och Sovjets eget uttalande (Milstein enligt Ferm-brevet).
På bar gärning
Det kunde vara intressant att spekulera litet om vad som skulle kunna hända, om vi
sänkte en miniubåt i inre vatten. Antag,
att vi fick upp resterna, och teknisk analys
mmgav underlag för att påstå att den var
sovjetisk. Såvitt jag kan se, finns det fyra
möjliga sätt på vilka Sovjetunionen skulle
kunna agera:
l) erkänna oförbehållsamt och lova att inte göra om det.
2) erkänna oförbehållsamt och förklara
att operationerna kommer att fortsätta.
3) erkänna men förklara att det var ett
misstag. (Troligen ackompanjerat med
hårda anklagelser mot oss.)
4) blåneka (troligen i kombination med
11
att förklara att det är en västlig konspiration).
Om man skall tro de sjöofficerare som
hävdar att det endast är en tidsfråga innan
vi sänker en ubåt, eller stats- och utrikesministramas mest vildsinta uttalanden,
får vi snart veta vilket det blir. Personligen
tippar jag på BLÅNEKA. Sannolikt utsätts vi redan nu för desinformation för
att förbereda detta.
Vå_r enda chans att säkra bevis för
medveten kränkning schabblade vi bort
med U 137. Tillfället lär inte återkomma,
ty chansen att tvinga upp en ubåt är liten.
Brottsförebyggande effekt?
Själva ”avslöjandet” kommer således
knappast att leda till att vi avskräcker från
fortsatta kränkningar. Men kanske kan
den ökade militära risken leda till att de
upphör?
Knappast. Visserligen tycks det som
om kränkningar blivit färre där skyddet
byggs ut. Men att de skulle upphöra helt
förutsätter att det finns andra metoder att
nå samma operativa resultat. Givetvis sö-
ker vederbörande makt bredda sitt register. Men så länge som infallsportar genom
kustområdena är viktiga för ett invasionsföretag, kommer det att vara nödvändigt
att utforska dessa, även under vattnet och
att pröva och öva metoder att forcera infarterna. Eftersom personal hela tiden
måste omsättas i de opererande förbanden, måste också verksamheten fortgå
utan avbrott. Vi kan således vänta oss
fortsatta operationer med en ständig anpassning av taktiken efter våra motåtgärder.
slutsatsen av detta är inte, att vi skall
sluta att satsa på ubåtsjakt, lika litet som vi
12
skall uppge motståndet om vi misslyckas
med att avskräcka från ett öppet anfall.
Tvärtom är det för vår inre och yttre trovärdighet viktigt att vi fortsätter att föra
det krig i fredstid som inkräktarna startat.
Där vinns inga slutliga segrar, men om vi
accepterar kränkningarna har vi lidit ett
definitivt nederlag.
Priset för lag och ordning
Detta krig kostar pengar och andra offer.
På en del håll yppas oro att det innebär en
snedfördelning av våra försvarsresurser,
det drabbar armen eller flygvapnet. T o m
att detta skulle vara ett syfte med verksamheten. Det sistnämnda är en väl fantastisk konspirationsteori. Visserligen har
vi visat under åren att vi har en genuin
motvilja mot att dra konsekvenserna av
förändringar i de säkerhetspolitiska förutsättningarna (som när regeringen efter
Gåsefjärdsincidenten till en början ville ta
det ökade ubåtsskyddet inom ramen).
Självklart har vi därigenom avgett tvivelaktiga signaler. Men skulle Sovjetunionen
verkligen våga satsa på omfattande ubåtsoperationer för att få oss att minska antalet flygplan?
Om vi ser det hela i stället från vår utgångspunkt är det viktigt att frigöra sig
från ett snävt försvarsperspektiv. För armestridskrafterna måste det vara av vital
betydelse att inte en angripare snabbt kan
forcera våra skärgårdsområden och etablera brohuvuden på många platser med
styrkor som är intakta på grund av att inga
mineringar kunnat läggs ut eller våra sjö-
stridskrafter bekämpats i basområdena.
För flygstridskrafterna är det av väsentlig
betydelse att de radarstationer och styrdatasändare som ligger vid kusterna inte
slås ut i krigets första stund.
På samma sätt är givetvis de marina
stridskrafterna beroende av att inte markoch flygstridskrafternas mobilisering och
strid lamslås av angriparens flyg eller
landgående sabotörer. I stället för att oroa
sig för att andra skall få för mycket av kakan – och därigenom fresta vissa politiker till korsvis förkortning – bör man i
stället satsa på att peka på de oundgängliga behov som måste tillgodoses.
Det är nu nödvändigt att satsa för fullt
på ubåtsjakt. Det gäller inte bara pengar
utan också moraliskt stöd från högsta ort,
otvetydiga regler, och att man talar klartext om vad det handlar om. Förstucket
prat, som förekommit, om det katastrofaJa om vi skulle döda ryska sjömän, måste
tystna. Det behövs en fullträff. Inte för att
det skulle lösa problemet för framtiden.
Men som en demonstration att vi menar
allvar med att försvara oss.
Och för att hindra att svenskens uppdämda ilska förträngs och övergår till resignation.
Och för att återställa förtroendet mellan marinens personal, som under alla år
utkämpat detta krig, och dem som är deras uppdragsgivare men inte givit erforderligt stöd.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner