Print Friendly

Bo Hugemark; Allianslöshetens lov

Av Redaktionen | 31 december 1997


1997


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

verige står iriför ett säkerhetspolitiskt vägval. Denna ofta upprepade mening är missvisande.
Den antyder en i tiden
koncentrerad, rationell beslutsprocess. Så går det alls inte till. För
säkerhetspolitik gäller principen ”det
går så länge som det går.” Kursen
ändras först efter ett skeppsbrott.
Norge, Danmark, Nederländerna
och Finland övergav sin alliansfrihet
sedan den i Andra världskriget visat
sig inte skydda mot angrepp.
Sveriges neutralitetspolitik led inte
skeppsbrott men drabbades av diverse
haverier genom att grannländerna
lämnades i sticket och genom eftergifterna till Tyskland. Därav försöket
att skapa ett skandinaviskt försvarsförbund, som ett sätt att undvika att
det moraliska dilenmut från Andra
världskriget skulle upprepas.
Sedan förbundsförsöket misslyckats
var det naturligt att vi återgick till
neutralitetspolitiken – och att mytbildningen om dennas välsignelse
tilltog.
34
BO HUGEMAR.K:
Allianslöshetens lov
Det kan emellertid också inträffa
att verkligheten gradvis förändras så
att den gällande doktrinen blir
obsolet. Den reella säkerhetspolitiken
förändras då, medan den officiella
kvarstår. Retorisk dimma läggs för att
dölja att man övergivit en doktrin
som tidigare betecknats som evig
sanning. Dessutom är den officiella
doktrinen ofta ett mycket användbart
vapen i partipolitiken.
Att en sådan förändringsprocess
pågår just nu är tydligt. Men faktum
är att den pågått under större delen
av efterkrigstiden.
Hjälp utifrån uteslöts inte
Alla känner till att vår doktrin fram
till 1992 löd Allianifrihet ifred syftande
till neutralitet i krig. En del tror att den
fortfarande gör det. Många
förstod/ förstår bara hälften av vad
detta innebar. Det berodde på att
man inte uppfattade att syftande till
inte var det sanmu som garanterande.
Undertexten till doktrinen var att
alliansfriheten – eller allianslösheten
som är ett mera relevant ord i det
sanmunhanget – försämrade våra
chanser om krig ändå utbröt. Dock
uteslöt den inte att vi ändå skulle
kunna fa hjälp. Vi hade fördelen av
SVENSK TII)SKRIFT
ett antal lyckliga omständigheter:
1. Sovjetunionens sannolika strategiska mål l g i Norge och operationer mot Sverige var däm1ed endast
ett första steg.
2. Detta gav NATO starka motiv
för att ingripa till vår hjälp.
3. Det starka svenska försvaret
skulle kunna göra angriparens första
steg tidsödande.
4. Detta skulle ge NATO tid att
ingripa.
S. De militärgeografiska förhållandena, bl a Östersjön som vallgrav,
gav NATO goda möjligheter att avgörande kvadda ett angrepp.
6. Sovjetunionens resurser för
kustinvasion (stridsflyg, landstigningsfartyg m m) innehöll många
flaskhalsar.
Klokt nog insåg svenska politiker
och militärer att vi kanske skulle behöva förstärka punkterna 4 och S.
Utan att uppge själva allianslösheten
gjordes förberedelser för att underlätta hjälpen, något som numera efter
neutralitetspolitikkommissionens
rapport blivit offentligt. Med andra
ord kunde vi vara fripassagerare, vi
slapp förpliktelsen att inskrida till
andras hjälp, medan vi hoppades på
att själva fa hjälp om det knep.
Utvecklingen under 70- och 80-
talen av Sveriges fOrsvar och Sovjetunionens kapacitet och strategiska
intressen gjorde våra chanser att stå
utanfår ett krig allt mindre och vårt
behov av snabb hjälp allt större. Hur
fårberedelserna får qjälp utvecklades
är okänt eftersom neutralitetspolitikkommissionens mandat genom politisk kohandel begränsades får åren
fram till 1969 av hänsyn till Palrnes
eftennäle.
trodde att neutralitet i krig innebar
att vi, om vi angreps av ryssarna, med
vapenmakt måste avvärja fårsök från
NATO att komma till vår hjälp.
Det fanns också ett mera anständigt
motiv får den svenska alliansfriheten:
Ett svenskt närnunde till väst antogs
kunna innebära ett ökat sovjetiskt
tryck på Finland, kanske ett hot mot
dess självständighet. Inte heller detta
motiv talades det tydligt om, det
fårpackades i retorik om alliansfriligen NATO:s dörr inte stå öppen
får dem får tillfållet. Men ett framtida medlemskap är knappast möjligt
om Sverige och Finland står utanfår
NATO. Omvänt skulle svensk-finskt
medlemskap kunna både påskynda
det baltiska inträdet och i mellantiden låta, som Ingemar Dörfer uttryckt det, ”NATO:s skugga … falla
över de baltiska staterna.”(Svenge är
inte neutralt Längre, Timbro 1996).
I detta läge tar neutralisterna sm
hetens roll får den nordiska stabili- tillflykt till två, delvis motsatta, teser.
Snedvriden verklighetsbild
Klart är emellertid att den officiella
neutralitetsretoriken under sjuttiooch åttiotalen ökade i styrka. Tal om
hjälp utifrån blev tabu. Den som
teten.
Man kan emellertid också vända på
Finlandsresonemanget: Sveriges alliansfrihet tvingade Finland till VSBpakten med Sovjetunionen. Om det
vågade säga att vi troligen skulle dras skulle ha velat söka sin säkerhet i en
in i ett storkrig anklagades får att vilja
skrota neutralitetspolitiken. Kritik av
utrikespolitiken utmålades som hot
mot freden (Exempelvis Palmes utfall
under debatten om fårslaget till
misstroendevotum mot utrikesminister Bodström).
Det otrevliga med denna diskrepans mellan verklighet och retorik
var inte bara att den var intellektuellt
oanständig. Retoriken snedvred också verklighetsuppfattningen hos såväl
allmänhet som hos dem som hade att
hantera olika ingredienser i den
svenska säkerhetspolitiken. Exempelvis handlade svensk militär operativ
planering uteslutande om hur vi
skulle avvärja ett angrepp med egen
kraft. Några funderingar om hur vi
skulle fåra operationerna om vi fick
NATO-hjälp tilläts inte. Det fanns
t o m politiker och tjänstemän som
västanknytning skulle detta ha omöjliggjorts av att Sverige låg som ett
hinder får väpnat bistånd, på samma
sätt som det gjorde inför de franskbrittiska planerna på en expeditionskår vårvintern 1940.
Ovanstående resonemang rar väl
snarast anses vara av akademiskt intresse; inget tyder på att en västallians
konkret övervägdes. Nu har det mer
verklighetsanknytning. Finland har
konunit ur den ryska slagskuggan
tack vare Sm.jetunionens sammanbrott och Rysslands svaghet. Det
söker efter nya lösningar på sitt säkerhetsproblem. Elisabeth Rehn höll
alla dörrar öppna, men Ingvar Carlsson slog okänsligt igen NATO-dörren genom att i Helsingfors fårklara
att svensk anslutning var utesluten.
Delvis samma beroende gäller får
de baltiska staterna. Nu verkar visserSVENSK TIDSKR.IFT
Den ena är att militära allianser fårlorat sin roll i och med att hoten inte
längre är militära. Detta sedan
NATO äntligen gjort slut på fem års
krig i Bosnien!
Håller fripassagerarlinjen?
Den andra är att NATO fortfarande
är den gamla alliansen med dess
biståndsfårpliktelser. Knappt underförstått: vill inte ta några risker om
andra hotas. (Så helt fritt från
krigsrisker är det tydligen inte).
Frågan är då: håller den gamla fripassagerlinjen i framtiden?
Frågan är fårstås relevant endast
om vi kan komma att utsättas fOr hot.
De som vill behålla alliansfriheten får
att slippa ingripa till andras hjälp kan
naturligtvis komma ur den moraliska
knipan genom att hävda att just vi
med säkerhet inte konm1er att hotas.
Låt oss emellertid bortse från sådana
intellektuella trapetskonster. Problemet är alltså: kan vi klara framtida hot
på egen hand? Om inte: kan vi ra
hjälp trots allianslöshet?
Till svaret på den fårsta frågan kan
35
arrforas att å ena sidan är den ryska
krigsmakten i ett miserabelt tillstånd
just nu. Å andra sidan håller det
svenska forsvaret på att kraftigt
minskas. Enligt fastlagd anpassningsprincip kommer vi att få tillräcklig
forvarning for att i tid kunna möta
ökade hot. Huruvida detta är realistiskt tvista såväl lärde som olärde
om. En av de sistnänmda, forre forsvarsministern Peterson, tror att
framtida politiker kommer att vara
tillräckligt informerade och framsynta for att rusta upp i tid. Eftersom
han samtidigt hävdar att det forsvar
som beslutats är starkt och bra och
anklagar ”militären, forsvarsindustrin
och högern” for desinfonnation, kan
Rättelse om ABC-kiniken
I SvT 6/96 publicerades en artikel av
Patrick Belfrage med rubriken ”Förtroendekrisen i Stockholms läns
landsting”. I samband med redigeringen kortades artikeln ner, vilket
tyvärr ledde till att uppgifterna om
ABC-kliniken blev missvisande. Så
här skulle det egentligen ha stått:
”Meningsskiljaktigheterna mellan
läkare och sjuksköterskor har accentuerats under de senaste åren. sjuksköterskefacket har dock hela tiden
haft ett m.ycket gott stöd både poli- 36
man undra om han eller hans efterträdare formår identifiera en situation
då det är dags att rusta upp.
Svaret på den andra frågan beror
också till del på det svenska forsvarets
styrka. Moderna krigforingsmetoder
kan få motståndet att snabbt kollapsa.
Kommer ett svagare svenskt forsvar
att kunna hålla ut tills hjälpen anländer?
En annan faktor är huruvida hjälparen vill eller kan ingripa i tid. Hur
ser västalliansen ut i framtiden? Hur
engagerat är USA? Osäkerheterna är
många. Givetvis är chansen att få
snabb hjälp större om vi är medlemmar än om vi skall lita på att
alliansen ingriper i sitt eget intresse
och improviserat.
debatten forsöker
motståndarna skrämma
NATOmed
NATO:s kärnvapenstrategi. Men
risken for att kärnvapen kommer till
användning på eller nära vårt område
borde vara större vid en improviserad
hjälp i ett panikläge än om vi själva
inom pakten kunnat medverka i den
gemensamma forsvarsplaneringen.
solidaritetsaspekten bör inte glömmas bort. Kan måhända viljan att
hjälpa oss bli mindre om vi dels tar
avstånd från att hjälpa andra, dels
genom vår allianslöshet hindrat andra
att i tid få sin egen säkerhet garanterad?
tiskt och mom sjukvårdsadmini- ungefår 20 procent av alla ABC-klistrationens ‘nomenklatura’. Ett ut- nikens patienter. Denna verksamhet
märkt exempel på detta är den så
kallade ABC-kliniken på södersjukhuset. Med en i det närmaste
religiös iver forlöses där drygt 200
patienter vaije år. Det som synes vara
det viktigaste for denna verksamhet är
dels avsaknaden av läkare, dels att alla
läkemedel och andra hjälpmedel vid
forlossningar är totalt bannlysta.
Den moder som inte klarar av sin
smärta eller vars forlossning avstannat
måste hänvisas till den vanliga forlossningsavdelningen. Detta motsvarar
SVEN SK TID S KRIFT
l
kostar fyra miljoner kronor valje år,
men skulle kunna skötas på den
normala forlossningsavdelningen utan
problem och for endast en bråkdel av
den aktuella kostnaden.
Politiker och administratörer väljer
att låta denna verksamhet fortgå
samtidigt som man kraftigt stryper
resurserna till vården av svårt sjuka
patienter. Uppenbarligen är trycket
från sjuksköterskorna och en liten
grupp högljudda patienter alltfor
stort.”
9

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner