Print Friendly

Bo Ekegren; Rudolf Meidner

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Dagens namn
BOEKEGREN:
Rudolf Meidner
Rudolf Meidners namn kommer för
framtiden att förknippas med kollektiva
löntagarfonder. Meidner själv skulle
dock hellre vilja gå till historien som allmänt uppburen vetenskapsman än som
upphovsmannen till ett av de mest kontroversiella och impopulära förslagen i
svensk politisk historia. I likhet med
Karl Marx anser han sig inte som politiker, utan som visionär med förmåga att
förutsäga historiens gång.
Meidner kände sig så besvärad av den
intensiva debatt som hans fondförslag
föranledde, att han efter framläggandel
av sitt förslag valde att helt avstå från
va~je deltagande i den svenska debatten.
Dock publicerade han sig i fondfrågan
för utländsk publik.
l år fyller Rudolf Meidner 70 år. Redan
som tonåring hade han blivit övertygad
socialist och flydde som 19-åring Hitlers
Tyskland för Sverige. Efter akademisk
examen i Stockholm arbetade han under
krigsåren på Konjunkturinstitutet och på
reklambyrån Ervaco. 1945 blev han chef
för LOs utredningsavdelning och förblev
så fram till 1966. Då blev han chef för
”Institutet för arbetsmarknadsfrågor”.
1971 återvände han till LO och stannade
där fram tilL pensioneringen 1979.
Det var 1971 han av LO fick det diffusa uppdraget att studera ”frågan om
branschfonder och annan fondbildning
av vinster och löntagarnas sparande för
kapitalinsatser i företagen” .
Under arbetets gång kom han som
tyskspråkig i kontakt med en då aktuell
tysk debatt om s k löntagarfonder. Den
tyska fackföreningsrörelsen övergav
snart den befångda iden att facket skulle
bli företagsägare. Meidner lyckades
dock inympa tanken hos LO och LOs
styrka gjorde att den blev socialdemokratisk regeringspolitik. Det är alltså
Meidners kunskaper i tyska som är orsaken till att vi fått löntagarfonder i Sverige. Vi kan i efterhand vara tacksamma
över att han inte talar kinesiska.
Även om Meidner idag kan se sin
fondide realiserad, kan han knappast
känna någon stolthet över det första förslag som han själv utformade 1975. Det
ursprungliga Meidnerförslaget framkallar idag skammens rodnad hos ledande
socialdemokrater. Det är bara vpk-are
och svenska motsvarigheten till den engelske grm arbetarledaren Arthur Scargill
som i positiva ordalag omnämner den s k
Meidnerplanen. LO-köngressen 1976
ställde sig enhälligt bakom förslaget, medan LO-kongressen 1981 lika enhälligt
avvisade detsamma. LO-kongresser brukar uppvisa samma glada konformism
som annars bara återfinns hos dresserade sälar på cirkus.
Meidnerförslaget innebar att alla företag med över 50 anställda skulle överlåta
en femtedel av årsvinsten i form av aktier till löntagarfonderna. På så sätt skulle alla företag med över 50 anställda förr
eller senare övergå i fackets ägo – såvida de inte gick med ständig förlust och
därför upphörde. Ju mer framgångsrikt
ett företag var, ju snabbare skulle ägarna
förlora det. Meidner hävdade emellertid,
på fullt allvar, att även med denna förutsättning skulle svenskt näringsliv fortsätta att utvecklas.
Denna oförmåga att förstå företagandels villkor och betydelsen av incitament
och enskilda initiativ visar att Meidner är
en trogen marxist. Ekonomiska framsteg
och nya företag skapas ju enligt Marx av
mystiska ”produktivkrafter” och av ti- 372
dens gång, ej av enskilda individer. Produktionen fixar sig själv – det gäller bara
att ställa krav på frukternas fördelning.
Rudolf Meidners gärning är förvisso
större än att han hittat på löntagarfonderna. Han har under efterkrigstiden varit en svensk Karl Marx som i sin studerkammare gjort upp ritningar för det
svenska samhället. Om LOs – och därmed sin egen – roll som politisk pådrivare skrev han i en uppsats 1979:
”Det kan i Sverige sedan flera år tillbaka
iakttas hur fackföreningsrörelsen tar
hand om det ideologiska initiativet och
genom utredningar, offentliga programförklaringar, sakkunniguttalanden och
kongressbeslut föregår partiet. Arbetarrörelsens ideologiska enhet blir återställd i och med att partiet tillgodogör sig
den fackliga uppfattningen.”
När Kjell-Olof Feldt och andra regeringsledamöter har från LO avvikande
uppfattningar, är detta alltså bara uttryck för ”tillfällig oordning” i avvaktan
på att de ska ”tillgodogöra sig” LOs
uppfattning.
Tillsammans med LO-kollegan Gösta
Rehn har Rudolf Meidner formulerat den
s k Rehn-Meidnerska modellen för ekonomisk politik och lönepolitik. Fackföreningsrörelsen ska endast vägledas av
sina löne- och fördelningspolitiska ambitioner och inte ta ansvar för sysselsättning och inflation. Detta är statens uppgift. Och staten ska fullgöra den med
hjälp av selektiva åtgärder, inte med
hjälp av generell ekonomisk politik.
Kortfattat kan denna modell formuleras:
AMS skall sona vad facket har brutit.
Tillsammans med LO-kollegan Anna
Hedborg, som under det senaste decenniet suttit vid profetens fötter, har Meidner också utvecklat teorier om den offentliga sektorns problem och därvid
kommit in på något som skulle kunna
kallas ”outtaget skatteutrymme”. Detta
är helt enkelt vad företag och medborgare har kvar efter skatt. Att de är ovilliga
att också lämna ifrån sig detta är enligt
Meidner- Hedborg ett tekniskt problem
och en ”paradox”.
Lösningen ligger i att dölja skattema
genom att ta ut dem indirekt i form av
löneskatter och på sikt i att också beskatta fritid.
Fria debattörer har konstaterat att socialdemokratin saknar kompass inför
framtiden. Detta gäller dock inte Rudolf
Meidner och hans läijungar. De har kvar
1800-talets marxistiska kompass och nå-
len är för säkerhets skull fastsurrad i
riktning mot allt mer offentlig och facklig
makt och reglering.
Det kan i framtiden gå på två sätt:
Antingen kan RudolfMeidner kommaatt
beskrivas som arbetarrörelsens ”onda
genius”, mannen som genom att ständigt
kräva och inspirera till en allt starkare
Stat och ett allt Starkare Fack kom att
underminera socialdemokratins och LOs
förmåga att attrahera andra än vänstersocialister och fackliga funktionärer.
Alternativt kan, om olyckan är framme, alla hans ideer komma att förverkligas. Då kommer vi en dag att leva i ett
totalreglerat samhälle. Första maj-tågeti
Stockholm kommer då sannolikt att avslutas vid det nybyggda Meidnermausoleet, på vars tak LOs och partiets ledare
mottar folkets hyllningar.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner