Print Friendly

Bo E Karlsson; 1975 års långtidsutredning

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO E KARLSSON:
1975 års långtidsutredning
Civilekonom Bo E Karlsson har studerat
långtidsutredningen. Utredningens antagande om endast 4 %prisstegring och 8 %
löneökning per årfram till 1980 är
orealistiskt och dess uppskattning av ENPtillväxten ärför hög. Han varnar därförför
att långtidsutredningen betraktas som prognos i ställetför den resursinventering den
egentligen är. Detfinns anledningfråga sig
om utredningens alternativ är realiserbara
ens inom ramen för en optimal konjunkturpolitik. Löntagarorganisationerna kommer
troligen inte att acceptera att deras medlemmar som kollektiv blott kommer att kunnafå
någon tiondels procent i årlig standardförbättring, att normalinkomsttagaren intefår
någonförbättring alls och att betydande löntagargrupper kommer att drabbas av direkt
standardförsämring.
De s k långtidsutredningarna ägnas alltid en
betydande uppmärksamhet. I den ekonomisk-politiska debatten brukar man referera
dessa utredningar under flera år efter deras
publicering och jämföra den faktiska, registrerade utvecklingen med den av långtidsutredningen diskuterade. Den debatt
som hittills varit om 1975 års långtidsutredning, har varit ganska ytlig. Skall vi i första
hand satsa på en ökning av den privata konsumtionen eller av den offentliga konsumtionen, har man frågat sig. En rad tidningsskribenter och politiker har – uppenbarligen mot bakgrund av ytterst ofullständiga
analyser av konsekvenserna – uttalat sig för
att man främst måste satsa på att tillgodose
eftersatta behov inom den offentliga sektorn
och därmed förordat en utveckling enligt
långtidsutredningens alternativ Il.
Jag återkommer i det följande till vad
långtidsutredningens olika alternativ innebär och vilka konsekvenser de har. Det finns
dessförinnan anledning att ställa sig frågan
vad en långtidsutredning egentligen är och
vad den inte är. Kort uttryckt skulle man
kunna säga, att en långtidsutredning är en
resursinventering på makronivå. Dess utgångspunkt är den tillgängliga produktionskapaciteten och en bedömning av dess sannolika utveckling. Hur ser vår befolkningsstruktur ut? Hur kommer antalet förvärvsarbetande att utvecklas fram till 1980? Hur
stora är våra kapitaltillgångar idag och vilka
alternativa utvecklingar är det realistiskt att
räkna med på investeringssidan? Det är alltså i första hand de reala tillgångarna och hur
dessa skall utnyt~as, som intresserar långtidsutredningen. De kalkyler som görs illu- 110
strerar konsekvenserna av olika, tänkbara
användningar av resurserna.
Orealistiskt inflationsantagande
En långtidsutredning är däremot inte en
prognos i egentlig mening. De finansiella
aspekterna på utvecklingen ägnas en förhållandevis ytlig uppmärksamhet. Vad gäller
sådana faktorer som prisutvecklingen eller
den nominella löneutvecklingen, nöjer sig
långtidsutredningen med rena schablonantaganden. Sålunda har prisstegringstakten
fram till 1980 antagits komma att stanna vid
4 procent per år. Lönerna antages öka med
8 procent per år. Det är föga troligt, att
dessa antaganden kommer att ha mycket att
göra med verkligheten. Eftersom vi för 1976
måste räkna med en inflation på ca 8 procent, förutsätter långtidsutredningens inflationssiffror, att prisstegringarna från och
med 1977 inte överstiger 3 procent om året.
Också 1970 års långtidsutredning utgick
från ett liknande, schablonmässigt antagande om inflationsutvecklingen och räknade
även den med 4-procentiga årliga prisstegringar. I stället för en genomsnittlig prisuppgång under de fem åren fram till och
med 1975 på något över 20 procent, som
1970 års långtidsutrednings antagande skulle ha inneburit, har emellertid konsumentprisindex gått upp 47 a48 procent.
Så länge en långtidsutredning blott används som utgångspunkt för diskussion om
de realekonomiska aspekterna på utvecklingen fram mot 1980, kan det sägas vara
ganska oviktigt, om antagandena om prisutvecklingen är realistiska eller inte. Prisutvecklingen har emellertid också realekonomiska implikationer. Ett orealistiskt lågt antagande om kostnadsutvecklingen kan innebära, att exportindustrins internationella
konkurrensförmåga och exportmöjligheter
överskattas. När enligt uppgift den sittande
skatteutredningen mot bakgrund av långtidsutredningens rapport ägnar sig åt att
räkna om sina tidigare kalkyler, _som byggt
på antaganden om prisökningar på ca 7 procent, till en blott 4-procentig årlig inflation,
finns det anledning att bli betänksam. Om
nämligen priser och löner ökar snabbare, än
man utgått ifrån vid utarbetandet av skatteskalor, då blir följden på grund av progressiviteten i skattesystemet större automatiska
skatteskärpningar än som förutsattes eller
medgavs, då skalorna utarbetades och blev
antagna. I och för sig skulle man naturligtvis
kunna tänka sig, att skatten sänks, om statens skatteinkomster ökar snabbare än som
bedömts erforderligt i förhållande till föreliggande planer. All erfarenhet säger emellertid, att detta inte är vad som inträffar. I
stället anpassar stat och kommun sina utgifter till de högre inkomsterna.
Vad som sades i l970 års långtidsutredning är en intressant illustration till ovannämnda förhållande. Denna kalkylerade liksom 1975 års långtidsutredning med en inflation på 4 procent årligen. Det hette:
”Skattemässigt betyder planerna en fortsatt
ökning av skattekvoten i ungefår samma takt
som under den gångna 5-årsperioden. För
kommunernas del skulle det då vara fråga
om en höjning av utdebiteringen till uppemot 25 kronor 1975 även vid ökad upplå-
ning. Den statliga inkomstökningen skulle
däremot rymmas inom den genom progressiviteten vidgade intäktsram som de 1970
beslutade skatteskalorna skulle ge vid omkring 4 % prisstegring.” Nu blev, som
nämnts ovan, inflationen ungefår dubbelt så
stor och ”den genom progressiviteten vidgade intäktsramen” än vidare. Det ledde i sin
tur till att skattetrycket och marginalskatterna redan efter två år med de 1970 beslutade
skatteskalorna hade ökat på ett sådant sätt,
att regeringen inför valet 1973 inte kunde
låta bli att göra något. Vi fick raden av s k
provisoriska skatteomläggningar. Men principen bakom dessa omläggningar var, att de
skulle ”totalfinansieras”. Det betyder, att staten har begärt fullständig kompensation för
den sänkning av den statliga inkomstskatten,
som den tvingats genomföra, därför att den
statliga inkomstskatten till följd av inflationen ökade för snabbt. Man har inte tvekat
att tillgodogöra sig den automatiska skatteskärpningen till följd av den snabbare inflationen och har anpassat sina utgifter till de
större inkomsterna. Det är troligt, att detsamma skulle ske under den kommande
femårsperioden vid ett fortsatt socialdemokratiskt maktinnehav. Därför är det för den
skattepolitiska diskussionen viktigt, att man
utgår från realistiska inflationsantaganden.
Det är en brist hos långtidsutredningen, att
den behandlar dessa frågor så summariskt.
Finansdepartementet har nyligen gjort
beräkningar på hur mycket man ~änar på
inflationen. En indexreglering skulle kosta
det offentliga ca 3 miljarder kronor per år i
inkomstbortfall. Härav följer, att om inflationen fram till 1980 skulle bli exempelvis
dubbelt så stor som långtidsutred[1_ingen
III
räknar med, så skulle detta innebära en årlig
skattehöjning på ca l ,5 miljarder i fasta priser – siffran 3 miljarder torde nämligen vara
beräknad på en inflation på 7 a8 procent –
utöver vad man har anledning att räkna
med på grundval av långtidsutredningens
inflationsantaganden.
Låg BNP-tillväxt
En långtidsutredning är snarare en beräkning av utvecklingspotential än en utvecklingsprognos. 1970 års långtidsutredning
kalkylerade med en BNP-tillväxt fram till
och med 1975 på 3,8 procent årligen. Det
motsvarar en BNP-ökning mellan 1970 och
1975 på inte mindre än 20 procent. Den faktiska tillväxten under denna period blev
emellertid inte större än ca Il procent, dvs
blott hälften av den beräknade. Härav följer
inte, att 1970 års långtidsutredning hade fel
i sina beräkningar av den möjliga utvecklingen. Det visar däremot, att olika faktorer
kan leda till att en möjlig utveckling aldrig
realiseras. Det kan vara frågan om särskilda
händelser på det internationella ekonomiska
planet eller det kan bero på att den interna
ekonomiska politiken fått en mindre lyckad
utformning. Orsaken till att den svenska utvecklingen under 1970-talets första hälft
stannade vid hälften av vad långtidsutredningen 1970 bedömde som möjligt är i
första hand av den senare kategorin. Vi hade i Sverige under 1971 och 1972 och till viss
del också under 1973 till följd av den förda
ekonomiska politiken en jämfört med länder
i vår omvärld dålig ekonomisk tillväxt och en
jämfört med svenska efterkrigsförhållanden
112
hög arbetslöshet. För 1975 stannade BNPtillväxten vid 0,5 procent. Den låga siffran
för just detta år beror i främsta rummet på
den djupa internationella konjunktursvackan.
En realiserad BNP-tillväxt på l l procent
mot en potentiellt möjlig tillväxt på 20 procent innebär en enorm resursförlust. Hade
utvecklingen följt 1970 års långtidsutrednings beräkningar, hade vi idag förfogat
över ytterligare ca 25 miljarder kronor. Den
s k skatteelasticiteten, dvs ökningen av den
offentliga sektorns inkomster per procents
BNP-ökning, har under 1970-talets första
hälft legat på 1,2. Vid denna elasticitet är det
fråga om en inkomstförlust på 16 miljarder
kronor för den offentliga sektorn. Även om
ett realiserande av 1970 års långtidsutrednings 3,8-procentiga tillväxt hade förutsatt
lägre skatter, torde man gott kunna säga, att
stat och kommun gått miste om lO miljarder
kronor i inkomster under 1975 samtidigt
som skattebetalarna/inkomsttagarna gått
miste om både en betydande real inkomstökning och en möjlig skattesänkning.
Utbudet av arbetskraft
I vilken utsträckning den ekonomiska politiken snabbt kan leda till att helt andra problem än dem, som en långtidsutredning behandlar, kommer i centrum för den ekonomisk-politiska debatten belyses inte minst av
utvecklingen på den svenska arbetsmarknaden. Ett allvarligt problem för 1970 års långtidsutredning var, hur utbudet på arbetskraft skulle kunna ökas i tillräcklig utsträckning för att svara mot den förutsedda arbetskraftsefterfrågan. Det konstaterades, att
det var angeläget att öka kvinnornas förvärvsfrekvens. 1970 års skatteomläggning
hade bl a detta syfte – den ökade skattebelastningen på familjer med hemmavarande
hustrur jämfört med ensamstående. Den offentliga sektorns snabba expansion uppfattades som ett allvarligt resursproblem: ”En
stark nyrekrytering av arbetskraft till den offentliga sektorn kan försvåra den ökning av
industriproduktionen som krävs med hänsyn till utrikesbetalningarna.” Och vidare:
”Kan inte inom industrin de internationellt
sett mycket höga produktivitetsökningstal
uppnås som antagits i våra kalkyler måste
den nödvändiga industriproduktionen
åstadkommas genom en högre sysselsättning
än vi förutsatt. I så fall måste arbetskraftsanspråken från den offentliga sektorn beskäras ytterligare.”
Redan under år 1971 kom emellertid den
ekonomisk-politiska debatten allt mer att
handla om arbetslösheten, inte hur efterfrå-
gan på arbetskraft skulle kunna tillgodoses.
Och när den s k sysselsättningsutredningen i
slutet av förra året offentliggjorde sitt betänkande ”Arbete åt alla” handlade det om raka
motsatsen till vad 1970 års långtidsutredning hade diskuterat, nämligen om hur man
skulle kunna ge sysselsättning åt dem, som
efterfrågade arbete, genom en snabbare utbyggnad av den offentliga sektorn.
1975 års långtidsutredning räknar i sitt
betänkande med en BNP-tillväxt på mellan
2,3 och 3,2 procent fram till 1980. Utredningen arbetar i själva verket med fyra alternativ, som skiljer sig åt dels i fråga om arbetstidens utveckling, dels i fråga om hur
mycket den offentliga respektive den privata
konsumtionen kan öka. På samma sätt som
under 1970-talets förra hälft kan naturligtvis den faktiska utvecklingen komma att lö-
pa långsammare än vad dessa siffror ger vid
handen till följd av ett ofullständigt utnyttjande av tillgängliga resurser. I årets finansplan räknar man sålunda inte med en större
BNP-tillväxt än 1,6 procent, en siffra, som
trots att den blott är hälften så stor som enligt långtidsutredningen skulle vara möjligt i
genomsnitt fram till 1980, ändå troligen ligger i överkant. Vi kan åter konstatera långtidsutredningens karaktär av produktionsmöjlighetsberäkning snarare än produktionsprognos.
Utredningens alternativ
Av de fyra utvecklingsalternativ, som långtidsutredningen diskuterat i sin rapport, har
alternativen I och II karaktären av huvudalternativ. De förutsätter en i stort oförändrad
arbetstid i förhållande till nuläget. I alternativen III och IV har långtidsutredningen
sökt belysa konsekvenserna av en fortsatt
förkortning av arbetstiden. Mot bakgrund
av nödvändigheten att återställa balansen i
de utrikes betalningarna och att för detta ändamål hålla industriinvesteringarna på en
förhållandevis hög nivå, kan utredningen
konstatera, att de senare alternativen förutsätter en långtgående återhållsamhet i fråga
om såväl den privata som den offentliga
konsumtionen. Utredningen är uppenbarligen av den uppfattningen, att alternativen
III och IV skulle medföra så svåra spänningar inom ekonomin, att de inte är realistiska.
113
I de kommentarer, som i den allmänna debatten hittills gjorts om långtidsutredningen, tycks få anföra en annan uppfattning.
Den fortsatta diskussionen kring långtidsutredningen i denna artikel avser i främsta
rummet utredningens alternativ I och Il.
Skillnaden mellan dessa två hänför sig i
främsta rummet till hur den privata konsumtionen respektive den offentliga konsumtionen prioriteras. Alternativ I medger
en ökning av den privata konsumtionen
med 3 procent årligen fram till 1980. Samtidigt förutsätter det emellertid stor återhållsamhet i fråga om den offentliga konsumtionen. Denna får inte öka med mer än l ,5 procent årligen. I alternativ II har den privata
konsumtionsökningen satts till 2 procent årligen. Den offentliga konsumtionen kan i
detta alternativ öka med 2,9 procent årligen.
Vid ett första ögonkast kan skillnaderna
mellan alternativen I och II synas föga uppseendeväckande. skillnaden mellan en 3-
och en 2-procentig ökning av den privata
konsumtionen är trots allt inte större än en
procentenhet. Om man med denna måttliga
uppoffring kan åstadkomma en fördubbling
av ökningstakten för den offentliga konsumtionen är detta – så har många kommentatorer reagerat – med tanke på de många eftersatta behoven inom den offentliga sektorn – barntillsynen, långtidsvården – ett
rimligt pris. En ökning av den privata konsumtionen med 2 procent per år, det är obetydligt mindre än vi haft hittills under 1970-
talets första hälft. Makrosiffror av detta slag
blir emellertid ofta vilseledande. För att bli
mer gripbara måste de desaggregeras.
114
Ingen konsumtionsökning
En viss befolkningsökning antages ske fram
till 1980. Redan detta förhållande leder till,
att ett totalt utrymme för ökad konsumtion
om 2 procent per år reduceras till l ,8 procent per capita. Vad som emellertid i första
hand bör vara av intresse för en bedömning
av den ekonomiska utvecklingen är hur denna påverkar hormalinkomsttagarens förhållanden.
”Redan beslutade förmånsförbättringarink! effekterna av de nu snabbt växande
ATP-betalningarna – beräknas ge folkpensionärerna en årlig real inkomstökning på
nästan 5% per capita. Antalet pensionärer,
som 1975 beräknas uppgå till l ,6 miljoner,
kommer till följd av den förutsatta befolkningsutvecklingen och sänkningen av pensionsåldern 1976 att i genomsnitt öka med
3 % om året fram till 1980.” Detta konstaterar 1975 års långtidsutredning. Pensionä-
rerna som grupp skulle alltså få en inkomstökning per år på inte mindre än 8 procent.
Om konsumtionsökningen för denna grupp
skulle vara lika stor som realinkomstökningen, skulle den ta i anspråk 1,6/8,2 · 8 = 1,6
procentenheter av de 2 procentenheter, som
fram till 1980 enligt långtidsutredningens
alternativ II står till förfogande för privat
konsumtion. Konsumtionsutrymmet för övriga grupper skulle alltså uppgå till 0,4 procents ökning per år. ”Det förefaller visserligen av gjorda undersökningar att döma finnas anledning att räkna med att pensionä-
rernas marginella sparkvot är högre än genomsnittet för hela befolkningen, varför
konsumtionsökningen inte behöver bli lika
snabb som ökningen av de reala inkomsterna”, framhåller långtidsutredningen. ”Man
måste också beakta beskattningens effekter
på dessa förmånsförbättringar. Men storleken av denna garanterade inkomstförbättring för pensionärerna tillsammans med
den antalsmässiga ökningen av denna grupp
är ändå så pass betydande att den måste
komma att ta i anspråk en beaktansvärd andel av det i detta alternativ tillgängliga konsumtionsutrymmet.”
Det årliga utrymmet för konsumtionsökning för inkomsttagare i aktiv ålder är möjligen större än de 0,4 procent, som kalkylen
ovan gav vid handen. Vi kan här antaga, att
det i realiteten är dubbelt så stort – 0,8 procent per år. Mot denna siffra skall då ställas
den ökning av antalet personer i arbetskraften, som långtidsutredningen räknar med,
0,6 procent per år. Per yrkesverksam skulle
under dessa förutsättningar utrymmet för
konsumtionsökning vara ca 0,2 procent.
Den som idag efter skatt har t ex 2 500 kronor per månad skulle årligen få 5 kronor
mer att röra sig med i månaden. Då har vi
emellertid inte gjort några antaganden om
eventuella framtida avtalsuppgörelser med
s k låglöneprofil. Om också fortsättningsvis
de förhållandevis lågavlönade skall ha en
förhållandevis större del av lönekakan än
normalinkomsttagaren långtidsutredningen räknar med detta – så reduceras naturligtvis utrymmet för konsumtionsökning
ytterligare. Sannolikt skulle normalinkomsttagaren, om statsmakterna sökte realisera
alternativ II, få se fram mot Oprocents årlig
konsumtionsökning.

skatteskärpningar
l det föregående har redan nämnts, att långtidsutredningen schablonmässigt räknar
med att lönerna fram till 1980 skall öka med
8 procent per år och priserna med 4 procent. Även om siffrorna troligen är tilltagna
i underkant, kan de ändå användas som utgångspunkt för ett litet räkneexempel. Låt
oss antaga, att en normalinkomsttagare 1975
hade en inkomst på 45 000 kronor och att
han betalade ca l /3 av sin inkomst i skatt. Efter skatt hade han alltså 30 000 kronor. År
1980 skulle hans inkomst efter årliga löneökningar på 8 procent uppgå till ca 66 100
kronor. Långtidsutredningens alternativ II
förutsätter emellertid, att normalinkomsttagaren inte får någon ökad köpkraft. Inkomsten efter skatt får sålunda öka blott
med 4 procent per år, dvs lika mycket som
priserna stiger. Det betyder, att han år 1980
efter skatt skulle disponera 36 500 kronor.
Av löneökningen på 21100 kronor skulle
14600 kronor gå till skatt. Det ger alltså normalinkomsttagaren en marginalskatt på 69
procent.
Motsvarande beräkning skulle kunna genomföras uttryckt i fasta priser, exempelvis
1975 års priser. Dagens 45 000-kronorsinkomsttagare skulle i detta fall år 1980 ha en
inkomst på ca 54 300 kronor till 1975 års priser. 1975 hade han enlig{ ovan 30 000 kronor efter skatt. Hans inkomst efter skatt blir
1980 densamma till 1975 års priser. Den
reala inkomstökningen mellan 1975 och
1980 skulle uppgå till9 300 kronor. Den reala skatteökningen skulle under samma period också uppgå till ca 9300 kronor. Marl 15
100 procent.
Inför den politiska utvecklingen under vå-
ren kan det finnas anledning att hålla ovannämnda siffror i minnet. Regeringen kommer säkerligen under våren att lägga fram
ett förslag om en ny s k provisorisk skatteomläggning. Denna kommer säkert som
amen i kyrkan att beskrivas som en skattesänkning. Regeringen kommer samtidigt,
sedan den inhämtat remissvaren på 1975 års
långtidsutredning – troligtvis i samband
med presentationen av den reviderade finansplanen – att redovisa sin syn på den
ekonomiska utvecklingen fram till år 1980.
Den kommer därvid troligen att förorda en
utveckling, som ligger ganska nära långtidsutredningens alternativ Il. Som framgått av
det föregående är emellertid detta två oförenliga ståndpunkter. Accepterar regeringen
en utveckling enligt långtidsutredningens alternativ II, är allt tal om skattesänkningar
endast spel för galleriet – falskspel för galleriet närmare bestämt. Långtidsutredningens
alternativ II förutsätter betydande skatteskärpningar fram till 1980.
I själva verket förutsätter redan långtidsutredningens alternativ I skatteskärpningar
fram till 1980. Av 45 000-kronorinkomsttagarens nominella inkomstökning på 21 l00
skulle skatten ta ca 59 procent; av den reala
inkomstökningen på 9 300 skulle skatten ta
7 800 kronor eller 84 procent. Jämfört med
förhållandena under 1970-talets första hälft
skulle emellertid en utveckling enligt långtidsutredningens alternativ I innebära en
viss förbättring för normalinkomsttagaren.
Den privata konsumtionen har 1970-1975
ginalskatten på den reala löneökningen blir ökat med ca 2,3 procent om året. Härav har
l
il
l
116
någonting av storleksordningen 0,7 procent
tagits i anspråk av standardförbättringar för
pensionärerna. Antalet personer i arbetskraften har under samma period ökat med
l ,l procent per år. För den genomsnittlige
inkomsttagaren har detta alltså inneburit en
standardökning på ca 0,5 procent per år, för
normalinkomsttagaren en något lägre siffra,
säg ca 0,3 procent per år.
Räkneexempel av den typ, som gjorts
ovan torde vara det bästa sättet att illustrera
konsekvenserna av långtidsutredningens olika alternativ. Man kan också, som görs i utredningen, se hur den s k skatteelasticiteten
utvecklas enligt de olika alternativen. skatteelasticiteten är ökningen av den offentliga
sektorns inkomster per procents BNPökning. Denna var under 1970-talets första
hälft 1,20. I långtidsutredningens alternativ
I beräknas den uppgå till l ,24 för perioden
fram till 1980; i alternativet II till mellan
1,33 och 1,41.
Sysselsättningen
I det föregående har pekats på hur snabbt
det problemperspektiv, som stod i centrum
för 1970 års långtidsutredning, ändrade karaktär i den ekonomisk-politiska debatten.
1970 års långtidsutredning var bekymrad
över hur efterfrågan på arbetskraft skulle
kunna tillgodoses. Under de följande åren
blev det emellertid arbetslösheten, som kom
att bli det politiska problemet. För 1975 års
långtidsutredning är naturligtvis den beräknade arbetskraftsutvecklingen en central
punkt i dess bedömning av våra ekonomiska
resurser och potentiella utvecklingsmöjligheter fram till 1980. Liksom 1970 års långtidsutredning förutsätter man en ökad
kvinnlig förvärvsfrekvens. Detta skulle leda
till en ökning av antalet personer i arbetskraften med 130 000 fram till 1980 eller
med ca 0,6 procent per år. Utredningen bedömer det uppenbarligen inte som möjligt
att nämnvärt öka antalet personer i arbetskraften ytterligare. Frågan om eventuella
problem att erbjuda arbete åt dem, som står
till arbetsmarknadens förfogande, ägnas
mycket liten uppmärksamhet av utredningen. Den är uppenbarligen av den uppfattningen, att på det stora hela kan de, som
önskar ett arbete, också få ett sådant. Man
förutsätter med andra ord en ekonomisk politik, som tryggar den fulla sysselsättningen.
Långtidsutredningens alternativ I och II
skiljer sig på intet sätt i fråga om antalet sysselsatta. Det beräknas i båda alternativen öka
Lika mycket. Den främsta skillnaden mellan
de båda alternativen är i stället fördelningen
av de sysselsatta. I alternativ l beräknas antalet sysselsatta inom den offentliga sektorn
öka med 139400 medan antalet sysselsatta
inom näringslivet beräknas minska med
17 500. I alternativ II är motsvarande siffror
231 500 respektive 109 600. I alternativ II är
med andra ord antalet offentligt sysselsatta
92 l 00 fler och antalet privat anställda
92 100 f<irre än i alternativ l. En snabbare
expansion inom den offentliga sektorn beräknas med andra ord inte ha några effekter
på den totala sysselsättningen.
Vi har redan i det föregående nämnt den
s k sysselsättningsutredningen och det betänkande, som denna lämnade ifrån sig i slutet av förra året. Den tillsattes på grund av
de sysselsättningsproblem som den svenska
ekonomin brottades med i början av 1970-
talet. Dess uppgift var att diskutera möjligheterna att öka sysselsättningen och minska
arbetslösheten. Huvudsakligen har sysselsättningsutredningen emellertid inte ägnat
sig åt detta, som framgår av dess betänkande. Den har i stället varit upptagen av problemet hur man skall kunna öka den offentliga sysselsättningen, vilket som framgår av
referatet ovan av vad långtidsutredningen
sagt i detta hänseende är något helt annat. I
själva verket är det ju så, att det aldrig erbjudit några problem att hitta på sätt att öka antalet stats- och kommunalanställda. Det problem som åtminstone finansdepartementet
har haft, har i stället varit att hålla tillbaks de
olika myndigheternas äskanden om förstärkta resurser. Men sysselsättningsutredningen har alltså undersökt möjligheterna
att öka den offentliga sysselsättningen och
kommit fram till den föga uppseendeväckande slutsatsen, att det är möjligt. Den av
utredningen redovisade, möjliga ökningen
sammanfaller i stort sett med långtidsutredningens alternativ II. För att. åstadkomma
detta kan, konstaterar utredningen, en höjning av den kommunala utdebiteringen
med lO kronor eller en 10-procentig ökning
av arbetsgivaravgifterna vara erforderlig
fram till 1980. Någon ökning av den totala
sysselsättningen åstadkommer man däremot
inte. Några förslag till åtgärder ägnade att
mildra den ökning av arbetslösheten under
1976, som man på grund av konjunkturutvecklingen har anledning att befara, har sysselsättningsutredningen inte heller.
l det föregående har långtidsutredningens
117
karaktär av bedömning av de potentiella utvecklingsmöjligheterna starkt understrukits,
dvs att långtidsutredningen inte är någon
utvecklingsprognos. På grund av en mindre
framgångsrik ekonomisk politik under
1970-talets förra hälft blev den totala resurstillväxten betydligt långsammare än vad
1970 års långtidsutredning räknade med. På
samma sätt kan naturligtvis under senare
hälften av 1970-talet följden av en felaktig
ekonomisk politik bli, att inte heller då de
potentiella utvecklingsmöjligheterna utnyttjas, utan att den faktiska utvecklingen blir
långsammare än vad 1975 års långtidsutredning räknat med, och att som en följd härav
den fulla sysselsättningen inte kan upprätthållas.
Orealistiska alternativ
Vad gäller 1975 års långtidsutredning finns
det emellertid – bortsett från möjligheten
av en misslyckad konjunkturpolitik – anledning att fråga sig, om de redovisade alternativen är realiserbara ens inom ramen för en
så långt som möjligt optimal konjunkturpolitik. Det är främst alternativet Il, som här
åsyftas. Är det över huvud taget tänkbart, att
löntagarorganisationerna kommer att acceptera att deras medlemmar som kollektiv blott
kommer att kunna få någon tiondels procent i årlig standardförbättring, att normalinkomsttagaren inte får någon förbättring
alls och att betydande löntagargrupper kommer att drabbas av direkta standardförsämringar? Det skall observeras, att de tiondelar
av procent i möjlig standardförbättring, som
det är fråga om, inkluderar eventuella öka- 118
de transfereringar i form av barnbidrag, bostadsbidrag och eventuell vårdnadsersättning till barnfamiljer.
Åtminstone om man för sin bedömning
tar de senaste avtalsuppgörelserna som utgångspunkt, får man inte direkt det intrycket att löntagarorganisationerna nöjer sig
med i stort sett oförändrad stan9ard. Under
1975 lyckades löntagarorganisationerna genomdriva arbetskraftskostnadsökningar på
ca 22 procent. Motsvarande siffra för 1976
kan uppskattas till 16 procent. I själva verket
torde det kunna bedömas som helt uteslutet,
att löntagarna och deras organisationer låter
sig nöjas med O procents standardförbättring. De kommer även fortsättningsvis att
begära en realt sett högre lön och de kommer inte heller att låta sig nöjas med att denna löneökning till 100 procent går till skatt.
Antingen kommer man i stället att söka
tvinga statsmakterna till sådana skatteomläggningar, som vi varit med om 1974 och
1975, eller kommer man att begära löneökningar avsedda att kompensera skatteskärpningen. Och antingen man härvid lyckas eller inte lyckas åstadkomma att den reala inkomsten efter skatt ökar, så blir följden under alla omständigheter, att inflationstakten
kommer att överstiga de av långtidsutredningen förutsatta 4 procenten.
En snabbare inflation leder till en försämring av den svenska exportindustrins internationella konkurrensläge och underminerar därigenom dess möjligheter att åstadkomma den exportökning, som är nödvändig för att balansen i våra utrikes betalningar skall kunna vara återställd till år 1980.
Om löntagarorganisationerna lyckas driva
upp de nominella lönekostnadsökningarna
utan att för den skull åstadkomma någon
ökning av inkomsten efter skatt i realt hänseende, kan resultatet ändå bli en mindre
exportefterfrågan och mindre efterfrågan
gentemot vår importkonkurrerande industri än långtidsutredningen räknar med. Det
skulle betyda fortsatt stagflation för svenskt
vidkommande, dvs fortsatta prisstegringar
och samtidiga arbetslöshetsproblem. Om å
andra sidan löntagarorganisationerna faktiskt åstadkommer en real inkomstökning
efter skatt, då öppnar man dörren för en i
förhållande till långtidsutredningen allt för
stor konsumtiansefterfrågan under 1970-
talets andra hälft. Den offentliga konsumtionen skulle öka i takt med alternativet II
men den privata konsumtionen snabbare.
Då spricker ändå långtidsutredningens beräkningar och förutsättningarna att åstadkomma den eftersträvade balansen i de externa betalningarna infrias inte. I detta fall
kan vi nämligen räkna med en alltför stor
import.
Mycket talar för, att åtminstone den återhållsamhet med den offentliga sektorns inkomster, som 1975 års långtidsutrednings
alternativ I innebär, är en förutsättning för
att den samhällsekonomiska ekvationen skall
gå ihop under de kommande åren.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner