Print Friendly

Bo Dahlman; Allvarlig lekfullhet

Av Redaktionen | 31 december 1988


1988


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO DAHLMAN:
Allvarlig lekfullhet
”Allvarlig lekfullhet” är kännetecken på god litteratur, menar
forskarstuderande Bo Dahlman i
SvT:s serie ”Litteraturen och friheten”. Den som inte tillvaratar
denna lekmöjlighet är antingen
falskspelare eller spe/fördärvare. Fri litteratur skapar nya världar, ofri underordnar sig däremot indignationsämnet för dagen.
l SvTs serie om litteraturen
och friheten har tidigare deltagit
Göran Hägg, Leif Carlsson, Per
Dahl, Mats Gellerfe/t och Lars
Gustafsson.
Bo Dahlman forskar i religionshistoria i Uppsala och är för närvarande aktiv som frilansskribent.
H
an kallades Chuang-Tzu och levde i Kina för tjugutre århundraden sedan. Det lilla man vet om
honom är vad som går att utläsa ur den
taoistiska klassiker som bär hans namn,
och ur vilken följande historia är hämtad:
Tzu-Ch’i från Nan-Po kom vandrande över
kullarna i Shang då han fick se ett stort träd
som fyllde honom med förundran. Tusen
fyrspann kunde finna hägn i dess skugga.
Tzu-Ch’i utropade: ‘Vad är detta för ett
träd? Ovanligt användbart måste det säkert
vara!’ Men då han blickade uppåt såg han
att grenarna var för krokiga att duga till taksparrar och bjälkar, och då han sänkte
blicken såg han att den förvridna stammen
var av löst virke som var odugligt till likkistor. Han smakade på ett blad, men det näranog flådde hans läppar, och trädets lukt var
så stark att det kunde göra en människa berusad i tre dagar.
‘Detta’, sade Tzu-Ch’i, ‘är verkligen ett
onyttigt träd! Det är därför det fått växa sig
så stort. En andans man gör klokt i att följa
detta onyttighetens exempel.’
I skuggan av dessa krokiga grenar kan
man fundera något över det tema – litteraturen och friheten – som Svensk Tidskrift haft för en serie artiklar under det
senaste halvåret.
Litteraturen och friheten. Det är inte
utan att de imposanta singularformerna
inbjuder till kategoriskt svepande omdö-
men, som skall fastslå hur det ligger till en
gång för alla.
Med den reservationen borde det
emellertid vara möjligt att ställa frågan,
vad litteratur och frihet har med varandra
att göra. Någonting alls?
Jo, något. Och här står vi redan mitt
uppe i den gamla träta om litteraturens
anknytning till verkligheten, som fick sin
ironiska illustration redan när Platon ville
förvisa diktarna från sin idealstat, låt vara
under ärebetygelser. En av anledningarna
var att poesin inte berättigat sig genom att
vara nyttig, exempelvis för statskonsten.
Det ligger en paradox i att detta sägs av
visionären och diktaren Platon; en paradox som kanske har något att säga om litterära texters egenart.
Om man kisar en smula går det att urskilja två olika, delvis relaterade, skäl till
att litteraturen med visst fog kan betraktas med misstänksamhet av dem, som vill
Attför en stund kunna kasta av sig
vardagen har sitt eget värde, liksom
konsten att låta sig fascineras av
sinnrikheten i en fiktion eller språ-
kets många bottnar.
spänna den för den praktiska nyttans kärra. Inte för att det skulle ha saknats pennor som av bättre eller sämre anledningalla vill vi ju leva, helst gott- varit beredda att ställa sig i olika herrars tjänst. Snarare är det skäl som har att göra med den
litterära situationen, det som gör att en
text fungerar som litteratur hellre än nå-
got annat.
Litterär text – sakprosa
För det första: En litterär text skiljer sig
nämligen från vanlig sakprosa genom att i
någon mening kliva ur den miljö där den
uppkommit, och den erbjuder läsaren att
ta motsvarande steg ur den egna situationen.
I sin klassiska studie av den lekande
människan påpekade Johan Huizinga hur
109
väsentligt det är för spel och lekar att de
skiljs ut från vardagen, från allvaret, som
något annorlunda, något som är ”bara på
låtsas”. Först då blir det möjligt för deras
värden att visa sig. Först på spelplanen,
under den tidsrymd leken varar och genom dess regler får skarpsinnet, styrkan,
tålamodet och djärvheten som spelet krä-
ver sitt sammanhang och sin mening. Att
inte acceptera spelreglerna, det vill säga
att låta den ”vanliga” världen göra sig gällande i leksfären – som både falskspelaren och spelfördärvaren gör – innebär att
lekens hela poäng går förlorad.
Något liknande gäller inom litteraturen. Även denna hävdar, genom sin blotta
existens, ett eget, imaginärt rum som lyder sina egna lagar, där vardagens angelä-
genheter för en stund får träda tillbaka.
Vad som iscensätts där blir levande genom sitt inre sammanhang, inte genom att
bära vittnesbörd om ett livligt engagemang i säsongens ämne för dygdigt patos.
I det rummet går det att få en glimt av frihetens födelse. Det uttrycker den förmå-
ga att ta ett steg åt sidan ur det närvarande, som är gemensam för alllek och all filosofi. Det är det rum där fantasins frihet
visar sig.
Förhållandet mellan lekens och allvarets fält har ett tvetydigt drag. Bara allvaret är ju ”på riktigt”. Samtidigt finns tanken, till exempel i indisk tradition, att
världen som helhet är en gudamas lek.
Nödvändigheten finns bara ivärlden, inte
med den. Trälandet i jämmerdalen är
människornas lott.
I leken och litteraturen skulle däremot
möjligheten finnas, att för några ögonblick vara gudamas like. Att kunna handla av frihet, inte av tvång. Att kunna skapa
nya världar med egna villkor.
110
Sedd ur denna aspekt fyller litteraturen
örstås på sitt sätt en eskapistisk funktion.
<\r det i själva verket så, att litteraturens
Jetydelse för friheten ligger i att den erbjuder glömska, ett opium för det liberala
egot, ”starkt nog att göra en människa berusad i tre dagar”?
Man behöver inte förakta ruset. Bara
det att för en stund kunna kasta av sig vardagen har sitt eget värde, liksom konsten
att låta sig fascineras av sinnrikheten i en
fiktion eller språkets många bottnar.
En annorlunda värld
Litteraturen har emellertid också andra
möjligheter, och här kommer vi in på det
andra tvivelaktiga draget hos den, sett
med deras ögon som skulle vilja använda
sig av den för något propagandistiskt syfte. Det finns nämligen ett latent hot hos
den att påminna om att världen kunde vara annorlunda. Litteraturen kan ge tillträ-
de till alternativa sätt att se och vara, där
det förut verkade som om naturnödvändighet rådde.
I en berättelse av Jorge Luis Borges citeras ”en viss kinesisk encyklopedi”, där
djuren klassificeras enligt följande: ”a) så-
dana som tillhör kejsaren, b) de som är
balsamerade, c) de tama, d) spädgrisar, e)
sirener, f) sagodjur, g) bortsprungna
hundar, h) sådana som är uppräknade i
denna klassificering, i) ursinniga, j) otaliga, k) tecknade med en mycket fin kamelhårspensel, l) etcetera, m) sådana somjust
har slagit sönder vattenkannan, n) sådana
som från långt håll ser ut som flugor.”
I fantasins rum tillåter litteraturen oss
att leka med alla tänkbara världar, och att
därigenom stå friare i förhållande till de
åsikter som i samtiden gör anspråk på en.
Inte så, att man nödvändigtvis avvisar
dem, men så, att man åtminstone ser dem.
Först genom att sätta denna frihet i
spel, eller, med andra ord, skriva så, att
texten bjuder motstånd mot att bekräfta
vad man redan förut visste, kan författaren på ett sätt som är litterärt intressant gå
vidare till vad stor litteratur gjort i alla tider – att i en eller annan mening tala om
livet och döden, tvång, frihet och nödvändighet, skuld, plikt, kärlek hat och tidens
knapphet – kort sagt, vad det handlar om
att vara människa. Sedan kan vi skildras
som hjälplöst plaskande och sprattlande i
tidens flöde, på väg mot den svarta, gurglande tratt där vi alla till sist skall försvinna, eller som en dröm i en dröm i en
dröm …
En gång drömde Chuang-Tzu att han
var en fjäril som fladdrade hit och dit och i
alla avseenden kände sig som en fjäril.
”Jag var medveten allenast om lyckan att
vara fjäril, jag visste inte att jag var Chou.
Snart vaknade jag, och där befann jag mig
nu oförhappandes och kände mig sannerligen åter som Chou. Nu vet jag inte om
jag den gången var en människa som
drömde sig vara en fjäril, eller om jag nu
är en fjäril som drömmer sig vara en människa.”
Det är en förundran över den lilla skillnaden mellan si eller så som man bara
brukar finna hos barn och filosofer, och
historikern Ssu-ma Ch’ien formulerade
den omedelbart praktiska världens inställning, när han kallade Chuang-Tzus
verk ”tomt tal utan grund i fakta .. . som
främst syftar till att förnöja honom själv
och som inte är till någon nytta för människors härskare”.
Ingenting säger heller att det måste vara genom dionysiska glasögon vi behöver
få vårt invanda seende ifrågasatt. Var tid
har sina egna fel och förtjänster, och hos
oss ligger de blinda fläckarna kanske snarare där vi borde se skyldigheterna mot
något utöver det egna jaget.
Av tvivelaktig nytta för människors
härskare, men mycket olik Chuang-Tzu,
var den amerikanske kritikern och filosofen Paul Elmer More, som var verksam
under de första fyra decennierna av
1900-talet. Ständigt på kollisionskurs
med sin samtids sentimentala utvecklingsoptimism, expansionslusta och effektivitetskult blev han följdriktigt skälld för
ärkereaktionär, en beteckning som han
helhjärtat godtog. Ni är i takt med tiden,
men den är ur led, hävdade han.
Vad som gått förlorat är viljan till
begränsningavjaget.
Vad som gått förlorat är viljan till begränsningav jaget. Bara den vägen kan en
personlighet utvecklas, som inte lever på
bekostnad av andra. Bara så kan den tendens till självbedrägeri tyglas, som kamouflerar härsklystnad som människokärlek och stövelklacken som målmedvetenhet. Bara genom bruket av denna ”inner check”, sammanfaller självdisciplin
med inre frihet.
Såhär i slutet av ideologiernas 1900-
tal börjar vi kanske kunna ställa oss frå-
gan, om inte det hopplöst reaktionära
perspektivet på tillvaron gör somliga saker synliga, som det är farligt att tappa ur
sikte.
111
Motbild till självförverkligandet
En tredje turnering av temat friheten och
livets möjligheter finner man i Lennart
Hellsings och Fibben Halds barnbok Ägget från 1978. Den ger en lite vemodig
motbild till tidens mer optimistiska förkunnelser om det personliga självförverkligandet.
En fågel, lite besviken på vad det blev
av livet, lägger ett ägg och försvinner bort,
”Gud vet vart”. Där ligger ägget, och innanför skalet är alla möjligheter ännu intakta. Tänk, allt vad det skall bli och allt
som det skall göra en gång! Så kläcks det
en dag och blir en fågel, inte så olik sin
mamma som den kanske hade väntat sig.
Och livet fylls av sådant som det brukar,
och det blev som det brukar – inte så
värst märkvärdigt. Och allt det som skulle
göras är fortfarande ogjort, så fågeln lägger ett ägg och flyger sin kos – Gud vet
vart. ”Där låg nu ägget och kunde inget
annat. Än så länge.”
Som den fullkomliga bilden av vårt
eget tillkortakommande … Livet är tydligen inte bara frihet. Det är också erfarenheten av hur möjligheterna beskärs med
tidens gång, tills man en dag bara har att
konstatera att det blev som det blev.
Men trots att dessa tre författare, som
alla berört frågan om livets frihet, haft så
olika inställning till vad den handlar om,
har de ändå alla på något sätt bidragit till
att öka spelrummet i läsarens värld, bara
genom att antyda sin egen. Detta utan att
behöva blunda för hur mycket vi är fångar.
Och här kan vi kanske försöka sammanfatta svaret på frågan, vad litteraturen
kan ha för betydelse för friheten.
Visst kan litteratur vara politisk. Men
det går inte att ålägga den att till exempel
112
försvara individens politiska friheter och
fortfarande förvänta sig att den skall fungera som god litteratur. Det verkliga
”budskapet” – vilket inte nödvändigtvis
är detsamma som det föregivna – måste
alltid vara sprunget ur fiktionen. Precis
som med ett förtroende måste det ges frivilligt.
Vägen till befrielse
Men för den läsare som kan se,ger litteraturen en annan sorts befrielse från det
närvarande och dess anspråk på självklarhet. Vägen till denna befrielse går just
över litteraturens allvarliga lekfullhet. I
själva möjligheten att som författare eller
läsare träda in i en fiktiv värld visar sig
ihåligheten i alla totalitära systems anspråk på hela människan. Och i den frihet
i förhållande till hur tillvaron råkar se ut
som fantasin uppenbarar när den leker
demiurg, visar sig skillnaden mellan ”historiskt givet” och ”av evighet”, mellan
sanning och förhärskande åsikt.
”Alla människor känner nyttan av det
nyttiga”, säger Chuang-Tzu, ”men nyttan
av att vara onyttig fattar de icke”.
Under Tzu-Ch’is märkvärdiga träd sitter en figur lutad mot stammen, smågnolande för sig själv, en smula omtöcknad av
den tunga doften. Han är först lite svår att
få syn på i dunklet, med lappade, egendomligt mönstrade kläder i samma färg
som trädets bark.
Ibland kommer tidsandans kommissarier eller dygdens scouter med myndiga
steg fram och pekar mot honom (de pekar
med hela handen) och manar uppfordrande: ”Var redo!” Då skymtar frihetens
möjligheter, när litteraturen vacklar upp
och gör en avig honnör – tummen i örat
– och ger det enda anständiga svaret, det
där den hävdar allvaret i sitt eget existensberättigande:
”Alltid redlös!”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner