Bo Cavefors; Katolsk sociallära, socialkonservatism och Marx
1992
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
BO CAVEFORS:
Katolsk sociallära, socialkonservatism och Marx
Finns det något samband mellan politisk realitet och politisk
etik? Den tyske professorn
Bernhard Sutor, som skrivit en
bok om politisk etik, hävdar att
politikern alltid måste handla utifrån ett etiskt normsystem men
att hon/han aldrig får låta sitt
agerande bestämmas av enbart
detta.
Bo Gavefors är bokförläggare.
E
te utan skäl kritiseras företrädare för
katolsk socialläraför att alltför mycket
yssla med socialfrågor och arbetsförhållanden på bekostnad av politiska frå-
gor i vidare mening, som författningsfrå-
gor, inrikespolitik, ekonomi och internationella relationer.
Professorn i politisk vetenskap vid universitetet i Eichstatt, Bernhard Sutor,
född 1930, ger i sin bok om politisk etikPo/itische Ethik. Gesamtdarstellung auf
der Basis der Christlichen Gesellschaftslehre (Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn 1991) – kritiken substans och
framtidsvisioner. Sutor är klart orienterad
mot storheter som Oswald Nell-Breuning, Josef Pieper, Hans Maier och Hans
Buchheim, vilka sedan 20-talet varit
faddrar för en samhällsmedveten katolsk
politisk etik där socialläran förvandlats
till samhällslära. De menar att det inte
räcker att fylla politikerparollerna med
moraliska krav eftersom motståndarna i
så fall gärna slår bakut i stället för att låta
sig omvändas med hjälp av kloka argument. Bundesarbeitsminister Norbert
Bliim (CDU) går på samma linje och sä-
ger i en intervju i Rheinischer Merkur
(1991:50) att ”socialismens sammanbrott
ger den kristna socialläran möjligheter
som aldrig tidigare” och han fortsätter:
”Gammalliberalismen har visat vad den
förmådde: hunger och fattigdom ökade. –
–En på kristendomen inspirerad politik måste också kunna ge svar på vardagens frågor.— Företrädare för den individualistiska liberalismens dialektik
förstår inte att om man tillåter allt som är
möjligt, bidrar man till att friheten minskar.”
250
Moralistisk fundamentalism
Sutor hävdar att kristna alltför ofta företräder en farlig och förment opolitisk
moralistisk fundamentalism som utgår
ifrån att världen kan befrias från det onda
om svaga och fördärvade politiker inser
att de syndat och syndar. Situationen har
emellertid förbättrats sedan Andra Vatikankonciliet, det kyrkligt-katolska främlingskapet inför den demokratiska staten
och inför pluralistiska samhällen är ett i
dag i princip övervunnet mardrömstillstånd. Sutors grundtes är att politikern
alltid måste handla utifrån ett etiskt
normsystem men att hon/han aldrig får
låta sitt agerande bestämmas av enbart
detta. Kristen politisk etik relateras visserligen till solida filosofier om rättfårdighet och respekt för den enskilda människan men denna etik måste kompletteras
med fackkunskap. Det är inte tillräckligt,
skriver Johannes XXIII i encyklikan Pacem in Te”is 1963, att vara upplyst av
tron och besjälad av en önskan om att
göra gott enligt evangeliernas bud. Därutöver krävs att människan engagerar sig i
samhället och bjuder ut sina erfarenheter
från arbetsliv, vetenskap och kultur. Politisk etik är i sig inget politiskt mål men
förutsätter att var och en reflekterar över
politikens mål och medel. Därför, menar
Sutor, kan inte människans samhällsinsats
ske enbart inom ramen för den politiska
handlingens etik, denna måste vidgas till
att också bli en de politiska institutionernas etik.
I katolsk sociallära bekräftas att i det
moderna och pluralistiskt demokratiska
industrisamhället har individen i många
avseenden positiva möjligheter att rättsligt och politiskt själv avgöra det liv hon
vill leva ekonomiskt och socialt. Trots
detta har samhället inte funnit rätt balans
mellan individens fria vilja och de socialinstitutionella krav som är en förutsättning för att människor skallleva i harmoni och fred med varandra. Västvärldens
demokratier lider av obalans mellan subjektiv och objektiv frihet, flertalet människor överskattar ”självförverkligandet”
och förfaller till subjektivt moraliserande.
Individualetik och socialetik är två ännu
ej förenade storheter. Sociala institutioner
får ej vara endast ”proteser” utan måste
vara en väsentlig del av förutsättningen
när den enskilda människan skall ta till
vara de chanser hon erbjudes. Märkligt
nog förbiser Sutor de antropologiska förutsättningarna att vara god eller ond, att
handla konstruktivt eller destruktivt.
Först i bokens avsnitt om våldets problematik talar författaren om människans
ambivalens inför det onda som skapar då-
lig politik trots hennes vilja och förmåga
att göra det goda. Politik är inte, menar
Sutor och följer sociallärans faddrar tätt i
spåren, att välja mellan befrielse eller utsugning, mellan ljus och mörker, utan att
finna den smala väg som leder till det
minst onda. Frihet, rättvisa eller fred får
inte skapas på bekostnad av de båda andra storheterna. Klokhetens strategi i aristotelisk mening bör vara ledstjärna för
samhällets centrala politiska vilja.
Centesimus Annus
Insikten i politisk realism innebär att
Sutor bjuder på genomtänkt kritik av politisk teologi, av befrielseteologierna och
av den katolska sociallärans förhållande
till de västliga demokratier där ledande
politiker inte tillräckligt tydligt analyserar
skillnaderna mellan vad som menas med
frihet och vad som bör vara sociala
grundrättigheter. Författaren lovordar
den sociala marknadsekonomins samhällsmodell och hänvisar till Johannes
Paulus II:s senaste socialencyklika Centesimus Annus, dvs att marknadskrafternas
etik är detsamma som politisk etik. Det
innebär att det mer är en uppgift för politiker än för marknadens aktörer att se till
att moralen inom ekonomi och handel
inte sjunker samtidigt som allmänrättvisan kräver social omfördelning av samhällets och enskildas resurser så att kollektiva säkerhetsnät och infrastrukturer
fungerar.
Finns det något faktiskt samband mellan politisk realitet och politisk etik? Politik handlar om att besvara och lösa
mänskliga problem och kan därför inte
handhas av experter. Byggnadsingenjö-
ren vet hur ett hus skall byggas för att inte
ramla ihop när det stormar men han kan
inte och får inte besluta om man skall bygga hyreshus i stället för barndaghem. Varje enskild situation kan således endast lö-
sas om man tar hänsyn till principer och
normer som ligger utanför den tekniska
och/eller teoretiska sanningen. Klassisk
kristen etik är sedan Tomas ab Aquinos
dagar inte en normetik utan en dygdetik.
Den första och främsta av de fyra kardinaldygderna är klokhet, förmågan att i
praktiken använda sunt förnuft och därmed också välja det goda och riktiga.
Kristen politisk etik
Kristen politisk etik har två poler, individuell etik för aktiva politiker och socialetik som målet för politikernas agerande
för människors gemensamma väl. Kristen
samhällslära står därmed i opposition till
251
Thomas Hobbes pessimistiska människosyn och tror i stället på mänskligt förnuft
trots att man samtidigt betonar människans möjligheter till synd och därför hävdar att staten i nödfall kan tillåtas använda
tvång. Kristen samhällslära accepterar
Marx teser om att det finns klasser och
klasskamp, att konflikter mellan samhällsgrupperna i huvudsak beror på orättvisa skillnader ekonomiskt och socialt.
Kristen samhällslära räknar med människans förmåga att samarbeta även vid
öppna konflikter, tron kan inte oreflekterat omsättas i praktisk handling utan lever
samtidigt i och av religiös och samhällelig
praktik. Politisk teologi visar att växelvis
korrelation mellan tro och praktik innebär att tron också är en kritisk del av den
samhälleliga praktiken. Ortopraxi, att
göra det rätta, måste samverka med ortodoxi, att tro det rätta.
Arbetarrörelsernas och de kristsociala
partiernas kapitalismkritik gäller inte
marknadsekonomin eftersom denna tidigt visade sig produktiv. Det man kritiserar är den kapitalistiska samhällsordning
som inte nödvändigtvis behöver vara resultatet av kapitalistisk marknadsekonomi. Kritiken riktar sig framför allt mot
egendoms- och ägarstrukturer som utnyttjar de politiska ramar inom vilka
marknadsekonomin fungerar. Av detta
följer att kristna människor kan följa
Marx en bra bit på vägen in i hans tidiga
skrifter om människans främlingskap i
den industriell-kapitalistiska produktionsprocessen. Redan Leo XIII talar om
hur flertalet människor lever ett ovärdigt
och omänskligt liv medan ett tunt skikt
människor håller den stora massan egendomslösa i faktiskt slaveri.
Katolsk sociallära, socialkonservatism och Marx
Finns det något samband mellan politisk realitet och politisk
etik? Den tyske professorn
Bernhard Sutor, som skrivit en
bok om politisk etik, hävdar att
politikern alltid måste handla utifrån ett etiskt normsystem men
att hon/han aldrig får låta sitt
agerande bestämmas av enbart
detta.
Bo Gavefors är bokförläggare.
E
te utan skäl kritiseras företrädare för
katolsk socialläraför att alltför mycket
yssla med socialfrågor och arbetsförhållanden på bekostnad av politiska frå-
gor i vidare mening, som författningsfrå-
gor, inrikespolitik, ekonomi och internationella relationer.
Professorn i politisk vetenskap vid universitetet i Eichstatt, Bernhard Sutor,
född 1930, ger i sin bok om politisk etikPo/itische Ethik. Gesamtdarstellung auf
der Basis der Christlichen Gesellschaftslehre (Verlag Ferdinand Schöningh, Paderborn 1991) – kritiken substans och
framtidsvisioner. Sutor är klart orienterad
mot storheter som Oswald Nell-Breuning, Josef Pieper, Hans Maier och Hans
Buchheim, vilka sedan 20-talet varit
faddrar för en samhällsmedveten katolsk
politisk etik där socialläran förvandlats
till samhällslära. De menar att det inte
räcker att fylla politikerparollerna med
moraliska krav eftersom motståndarna i
så fall gärna slår bakut i stället för att låta
sig omvändas med hjälp av kloka argument. Bundesarbeitsminister Norbert
Bliim (CDU) går på samma linje och sä-
ger i en intervju i Rheinischer Merkur
(1991:50) att ”socialismens sammanbrott
ger den kristna socialläran möjligheter
som aldrig tidigare” och han fortsätter:
”Gammalliberalismen har visat vad den
förmådde: hunger och fattigdom ökade. –
–En på kristendomen inspirerad politik måste också kunna ge svar på vardagens frågor.— Företrädare för den individualistiska liberalismens dialektik
förstår inte att om man tillåter allt som är
möjligt, bidrar man till att friheten minskar.”
250
Moralistisk fundamentalism
Sutor hävdar att kristna alltför ofta företräder en farlig och förment opolitisk
moralistisk fundamentalism som utgår
ifrån att världen kan befrias från det onda
om svaga och fördärvade politiker inser
att de syndat och syndar. Situationen har
emellertid förbättrats sedan Andra Vatikankonciliet, det kyrkligt-katolska främlingskapet inför den demokratiska staten
och inför pluralistiska samhällen är ett i
dag i princip övervunnet mardrömstillstånd. Sutors grundtes är att politikern
alltid måste handla utifrån ett etiskt
normsystem men att hon/han aldrig får
låta sitt agerande bestämmas av enbart
detta. Kristen politisk etik relateras visserligen till solida filosofier om rättfårdighet och respekt för den enskilda människan men denna etik måste kompletteras
med fackkunskap. Det är inte tillräckligt,
skriver Johannes XXIII i encyklikan Pacem in Te”is 1963, att vara upplyst av
tron och besjälad av en önskan om att
göra gott enligt evangeliernas bud. Därutöver krävs att människan engagerar sig i
samhället och bjuder ut sina erfarenheter
från arbetsliv, vetenskap och kultur. Politisk etik är i sig inget politiskt mål men
förutsätter att var och en reflekterar över
politikens mål och medel. Därför, menar
Sutor, kan inte människans samhällsinsats
ske enbart inom ramen för den politiska
handlingens etik, denna måste vidgas till
att också bli en de politiska institutionernas etik.
I katolsk sociallära bekräftas att i det
moderna och pluralistiskt demokratiska
industrisamhället har individen i många
avseenden positiva möjligheter att rättsligt och politiskt själv avgöra det liv hon
vill leva ekonomiskt och socialt. Trots
detta har samhället inte funnit rätt balans
mellan individens fria vilja och de socialinstitutionella krav som är en förutsättning för att människor skallleva i harmoni och fred med varandra. Västvärldens
demokratier lider av obalans mellan subjektiv och objektiv frihet, flertalet människor överskattar ”självförverkligandet”
och förfaller till subjektivt moraliserande.
Individualetik och socialetik är två ännu
ej förenade storheter. Sociala institutioner
får ej vara endast ”proteser” utan måste
vara en väsentlig del av förutsättningen
när den enskilda människan skall ta till
vara de chanser hon erbjudes. Märkligt
nog förbiser Sutor de antropologiska förutsättningarna att vara god eller ond, att
handla konstruktivt eller destruktivt.
Först i bokens avsnitt om våldets problematik talar författaren om människans
ambivalens inför det onda som skapar då-
lig politik trots hennes vilja och förmåga
att göra det goda. Politik är inte, menar
Sutor och följer sociallärans faddrar tätt i
spåren, att välja mellan befrielse eller utsugning, mellan ljus och mörker, utan att
finna den smala väg som leder till det
minst onda. Frihet, rättvisa eller fred får
inte skapas på bekostnad av de båda andra storheterna. Klokhetens strategi i aristotelisk mening bör vara ledstjärna för
samhällets centrala politiska vilja.
Centesimus Annus
Insikten i politisk realism innebär att
Sutor bjuder på genomtänkt kritik av politisk teologi, av befrielseteologierna och
av den katolska sociallärans förhållande
till de västliga demokratier där ledande
politiker inte tillräckligt tydligt analyserar
skillnaderna mellan vad som menas med
frihet och vad som bör vara sociala
grundrättigheter. Författaren lovordar
den sociala marknadsekonomins samhällsmodell och hänvisar till Johannes
Paulus II:s senaste socialencyklika Centesimus Annus, dvs att marknadskrafternas
etik är detsamma som politisk etik. Det
innebär att det mer är en uppgift för politiker än för marknadens aktörer att se till
att moralen inom ekonomi och handel
inte sjunker samtidigt som allmänrättvisan kräver social omfördelning av samhällets och enskildas resurser så att kollektiva säkerhetsnät och infrastrukturer
fungerar.
Finns det något faktiskt samband mellan politisk realitet och politisk etik? Politik handlar om att besvara och lösa
mänskliga problem och kan därför inte
handhas av experter. Byggnadsingenjö-
ren vet hur ett hus skall byggas för att inte
ramla ihop när det stormar men han kan
inte och får inte besluta om man skall bygga hyreshus i stället för barndaghem. Varje enskild situation kan således endast lö-
sas om man tar hänsyn till principer och
normer som ligger utanför den tekniska
och/eller teoretiska sanningen. Klassisk
kristen etik är sedan Tomas ab Aquinos
dagar inte en normetik utan en dygdetik.
Den första och främsta av de fyra kardinaldygderna är klokhet, förmågan att i
praktiken använda sunt förnuft och därmed också välja det goda och riktiga.
Kristen politisk etik
Kristen politisk etik har två poler, individuell etik för aktiva politiker och socialetik som målet för politikernas agerande
för människors gemensamma väl. Kristen
samhällslära står därmed i opposition till
251
Thomas Hobbes pessimistiska människosyn och tror i stället på mänskligt förnuft
trots att man samtidigt betonar människans möjligheter till synd och därför hävdar att staten i nödfall kan tillåtas använda
tvång. Kristen samhällslära accepterar
Marx teser om att det finns klasser och
klasskamp, att konflikter mellan samhällsgrupperna i huvudsak beror på orättvisa skillnader ekonomiskt och socialt.
Kristen samhällslära räknar med människans förmåga att samarbeta även vid
öppna konflikter, tron kan inte oreflekterat omsättas i praktisk handling utan lever
samtidigt i och av religiös och samhällelig
praktik. Politisk teologi visar att växelvis
korrelation mellan tro och praktik innebär att tron också är en kritisk del av den
samhälleliga praktiken. Ortopraxi, att
göra det rätta, måste samverka med ortodoxi, att tro det rätta.
Arbetarrörelsernas och de kristsociala
partiernas kapitalismkritik gäller inte
marknadsekonomin eftersom denna tidigt visade sig produktiv. Det man kritiserar är den kapitalistiska samhällsordning
som inte nödvändigtvis behöver vara resultatet av kapitalistisk marknadsekonomi. Kritiken riktar sig framför allt mot
egendoms- och ägarstrukturer som utnyttjar de politiska ramar inom vilka
marknadsekonomin fungerar. Av detta
följer att kristna människor kan följa
Marx en bra bit på vägen in i hans tidiga
skrifter om människans främlingskap i
den industriell-kapitalistiska produktionsprocessen. Redan Leo XIII talar om
hur flertalet människor lever ett ovärdigt
och omänskligt liv medan ett tunt skikt
människor håller den stora massan egendomslösa i faktiskt slaveri.