Print Friendly

Bo Cavefors; Gränslös oskuld

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BREV & REPLIKER
BO CAVEFORS:
GRÄNSLÖS OSKULD?
I
SvT 1993:3varnarledarskribenten
for risken att det efterlängtade
gränslösaEuropa gårvårnäsa förbi
och attdettakanbero påen ”gränslös skuld”, dvs missade chanser, urusla
politiska och ideologiska insikter, bristen på ”moraliska förpliktelser”.
Analysen är korrekt.
Visserligen propagerade under femtio- och sextiotalen redaktionen for SvT
för öppnare attityder mot västeuropeiskt och translatlantiskt samarbete, men
inom den dåvarande högerpressen lät
det ofta annorlunda.
När jag i Kvällsposten (då en seriös
tidning) 1961 argumenterade för ett
uppgivande av svensk neutralitetspolitik, inträde i EEC och anslutning till
Atlantpakten, ansåg tidningens ledarskribent att min inställning var ”helt
orimlig”.
1993 är vi äntligen där, i alla fall
halvvägs. Men nu är det för sent. Varje
ivrigEG-och Natoanhängare, somjag
själv, inser i dag att de båda samarbetsorganisationerna överlevt sig själva.
Tidigare var allt enklare- innan Berlinmuren raserades, Sovjet begravdes
och gränserna mot Östeuropa öppnades. Men vad återstår i dag av begreppet
”europeisk union” och vilket militärt
skydd kan det gamla Nato erbjuda det
nya Europa?
”Det är dags att sätta EG-frågan i
relation till dagens europeiska verklighet”, skriver ledarskribenten i SvT. Så
riktigt. Men måste inte ”säkerhetspolitisk samverkan” i framtiden ske på andra
villkor än vad som möjligen är möjligt i
ett ”gränslöst Europa”?
1992 var ett tillnyktrandets år. Danskarnas Nej – som forvandlades till ett
motsträvigt Ja – fransmännens tveksamrnaJaoch brittiska underhusets skepsis mot Maastrichtavtalet, innebär att
dengemensamrna marknaden aldrigkan
bli vad den var tänkt att bli. Kriget
mellan Titos partisannostalgiska arvingar
i det sönderskjutnaJugoslavien, visar att
EG och Nato, lika litet som FN eller
”Konferensen for säkerhet och sarnarbete i Europa”, har tillräcklig politisk
och moralisk styrka for att lägga locket
på den kokande balkangrytan.
SVENSK TIDSKRIFT 273
Västeuropeisk politik och militärstrategi är i kris. Därmed inte sagt att
Europa är en kontinent i förfall och
upplösning.
Ser man tillbaka på 1992 är det uppenbart att vad som skett och dagligen
sker, inte är ett övergående fenomen
utan början till en avgörande period i
Europas historia. Denna förändring
kommer att ha långtidsverkan vad gäller
kultur och sociala klassförhållanden.
Europa befinner sig i en övergångsfas.
80-talet var inget bra decennium- mer
än för den som var tillräckligt smart att
för egen del nyttja den goda konjunkturen, politiskt och/eller ekonomiskt.
Kommunismen störtades, Sovjetunionen och Östeuropa öppnades för ”marknadsekonomin”. Men till vilket pris,
om man ser längre än till dagens segrar?
Det finns ingenting som tyder på att
utvecklingen kommer att bli mindre
våldsam i de här länderna än om de
kommunistiska regimerna fatt fortsätta
regera ytterligare något eller några decennier och successivt tvingats till förändringar och då till förändringar anpassade till ländernas möjligheter och
strukturer.
Korståget mot kommunismen står
Västeuropa dyrt. Den tidigare homogeniteten, möjligheterna till samarbete,
samförståndet, slås sakta men säkert sönder och samman. Den förryckta iden att
blixtsnabbt exportera västeuropeisk
mentalitet och teknik till Ryssland och
Östeuropa, kommer att slita sönder hela
kontinenten om inte omfattande förändringar sker inom framför alltEG och
Nato. Det politiska och militärstrategiska läget kräver att vi bygger nya handelspolitiska och säkerhetspolitiska system i stället för att lappa vidare på de
gamla.
Den tidigare västeuropeiska och transatlantiska europapolitiken måste därför
förvandlas till en för samtliga europeiska
stater – inkluderande Ryssland – gemensam politik, politisk attityd.
Detta är självklart. Den före detta
västtyske ambassadören vid FN och i
Rom, Hans Arnold, redogör i en ytterst
intressant debattbok för vad som bör
ske, samtidigt som han ger gedigna
genomgångar av EG:s och Natos förankring i europeisk historia efter andra
världskriget, frånJalta till Alma Ata (Europa am Ende? Die Aujlösung von EC und
NATO, Piper Verlag, Miinchen 1993).
Arnold menar att EG ochNatonått
vägs ände, att organisationerna överskridit gränserna för vad som de facto är
möjligt att förverkliga inom de fastlåsta
aktionsramarna. Nato har med heder
avslutat uppgiften att skydda Västeuropa
mot den sovjetiska stormakten med
imperieambitioner och EG visar, dagligen, att det är ett alltför ohanterligt
instrument i det nya Europa.
Detta innebär att europapolitiken
274 SVENSK TJDSKRIFT
måste befrias från utopin om totalintegra- överskridande kriser. Det är misstagen
tion. Man måste orientera sig bort ifrån medborgaren lägger märke till, att
iden om en sammanslutning av europe- välståndssamhället forvandlas till krisiska förbundsstater, för att i stället initiera samhälle.
samarbete mellan Europas nationalstater. Det är en öppen fråga i vilken grad
Därmed tar man ett avgörande steg bort extrema krissituationer leder till att enfrån åttiotalets misslyckade starkt marknadsinriktade ”nyliberala” politik med
total frihandel och så vidare, mot ett mer
traditionellt social-konservativt samhälle
somärväl förankrat i europeiskkultur och
tradition.
Det är orealistiskt att utifrån de gamla
europeiska kulturerna skapa politisk
enhet i Europa. Regionala och nationella kulturidentiteter är och kommer
att förbli starkare än den europeiska
identiteten. Kulturell mångfald måste
därför vara förutsättningen för framtidens europapolitik Och det är detta
som är EG:s verkliga dilemma, inte
frågan om det nuvarandeEG skall ”fördjupas” eller ”förökas”, det vill säga om
samarbetet inom ett EG med endast de
nuvarande medlemmarna skall fördjupas och intensifieras innan EG ”förökas”
med nya medlemmar, som Sverige.
Avgörande för såväl EG-stater som
för länder som i dag står utanför EG, är
den nationella utvecklingen inom framför allt handels- och valutaområdena.
Som EG fungerar och agerar sedan 1992
har den gemensamma marknaden visserligen internationaliserats, europeiserats, men i huvudsak vad gäller gränsskildastateråtergårtill nationellaordningsregler och åtgärder. Hans Arnold påminner om att tyska regeringsmedlemmar i
tjänsteedenförpliktigar sigatt iförsta hand
arbeta för ”att skydda tyska folket mot
skador”. Detta är en självklarhet också i
andra länder, att det egna landets medborgarskydd har företräde när fara hotar.
Det är sålunda illusoriskt att tro att det
inom dagensEG finns såmarkantövergripande gemensamma intressen, så att man
vid stora nationella kriser, kan förvänta sig
att andra medlemsländer solidariskt ställer
upp för att lösa problemen.
I dag erkänner realistiska EG-politiker att Maastricht tydliggjort det omöjliga i att skapa en politisk union utifrån
en existerande handels- ochvalutaunion.
I Maastricht uppenbarades sanningen
om EG som övernationellt statsförbund:
ett misstag, ett fiasko.
Vadjag hittills sagt gäller också Nato.
Parallellerna mellan EG och Nato, är
otaliga. Såväl inom EG som inom Nato
gäller att när trycket utifrån lättar, reduseras medlemmarnas gemensamma intressen. Det gäller såväl de europeiska
staterna sinsemellan som mellan de europeiska Natomedlemmarna och USA.
SVENSK TIDSKRIFT 275
Nato var och är endast aktionskapabelt
i den utsträckning som de enskilda
Natostaternas intressen sammanfaller.
Natos handlingsförlamning under
Jugoslavienkonflikten är ett tragiskt
åskådningsexempel.
När östblocket föll befriades Natostaterna från den tidigare påtvingade
inbördes gemenskapen ochkompanjonskapet med USA. Det är utmärkt och en
pådrivande faktor för att tvinga fram ett
nära samarbete mellan suveräna europeiska nationalstater. Motivationen för att
vara med i ett Nato av den gamla/
nuvarande modellen, är obefintlig. En
ny NATO-strategi kan endast legitimeras om de enskilda medlemsländerna
inte inom folkrättens ran1ar kan uppnå
samma mål som kan nås inom ramarna
för ett Natofördrag. Natos nya politiska
målsättning kan endast förverkligas om
strukturen förändras.
Det är uppenbart att kärnvapenfria
stater är ointresserade av att vara med
och forverkliga dagens Natostrategi, men
utan understöd från det icke-nukleära
fotfolket kan de nukleära riddarna aldrig
skapa ettfungerande nytt Nato.
Dilemmat är tydligt; för EG och för
Nato. Organisationerna har åstadkommit åtskilligt som kommer att noteras i
historiebokens debattkolumn. Men skenet var alltid starkare än Varat. EG var
aldrig så integrerat och Nato sällan så
oslagbart som det predikades och som
man önskade. Slutet för EG är en följd av
attidenförbrukats, överlevtsigsjälv. Nato
går in i skuggornas värld därför att man
saknar konkreta uppgifter, definierbara
fiender. Men så småningom, kanske alltför snart, växer det fram nya hotbilder,
från den muslimska världen och från ett
konsoliderat- eller revolutionärt- Ryssland.
Lyckas man inte omstrukturera EG
och Nato till verksamma organ för ett
nära samarbete mellan renationaliserade
stater i såväl Väst- som Östeuropa, leder
detta till att osäkerheten, risken för militära konflikter, ökar dramatiskt i Europa. I denna situation vore det förnuftigt av de skandinaviska länderna och av
Österrike och Schweiz, att vila på hanen
vad gäller medlemskap i EG, för att i
stället avvakta utvecklingen och förbereda medborgarna på ett samarbete med
det övriga Europa inom ramarna för det
nya EG och det nya Nato som kommer
att byggas på ruinerna av dagens bastioner. Under väntetiden är detlämpligt att
effektivisera det militära försvaret.
276 SvENsK TiosKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism