Print Friendly

Bo cavefors; Det oförglömliga romarriket

Av Redaktionen | 31 december 1994


1994


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET OFÖRGLÖMLIGA
ROMARRIKET
BO CAVEFORS
Åtskilliga sociologer hävdar att orsakerna till Italiens ständigt återkommande kriser är strukturella.
Det är en felsyn. Problemen är inte av den arten utan historiskt och kulturellt betingade. Den
senaste processen, där efterkrigstidens politiskt-institutionella systemförefaller brytas ned,foijerpå
en dynamisk utveckling som börjar redan vid industrialismens barndom.
F
ör att begripa sig på italien, är
det nödvändigt att sätta sig in i
landets kultur-antropologiska
historia.
Tvåfrontskrig
Hela detta sekel har med jämna mellanrum predikats, väntats och förväntats, att
Italiens undergång är nära förestående.
Apokalypsen avvärjes emellertid alltid i
sista sekund; men Italiens enorma vitalitet kan emellertid också vara förödande
effektiva destabiliseringsvapen och kasta
landet in i kriser.
Detta mot sig självt kämpande två-
frontskrig, samtidigt fört med grandezza
och slag under bältet, kommer även
denna gång klara Italien ur krisen. De senaste årens skandaler inom den politiska
och ekonomiska maktapparaten, förändrar därvidlag inget. Lega Nord och andra
nya politiska grupperingar, som kräver
BO CAVEFORS ärförläggare.
decentralisering, mer makt åt regionerna
och mindre makt åt Rombyråkraterna,
tvingas i maratonloppet mot taburetter i
Rom vika sig för de politiska krafter som
ärvt Mussolinis krav på en stark centralstat, nämligen nyfascisterna och kommunistpartiets efterträdare, vilka förvandlats
till vänstersocialdemokrater. Där vet man
vilken betydelse karismatiska ledare kan
ha, starka män som tvingar folket till nationell enhet.
Växelverkan
Arton- och nittonhundratalens italienska
historiefilosofi är därvidlag värd att minnas. Mellan Bari och Bolzano är ofta politik och filosofi ett och detsamma. Även
i det nu aktuella dramat om växelverkan
mellan politik och filosofi, spelar politikern och filosofen Giovanni Gentiii
(1875-1944) en avgörande roll.
Vem var denna Gentili?
På väg till ett möte med Mussolini i
Gardone vid Gardasjön den 15 april
440 SVENSK TIOSKRIFT
,
1944, mördas Gentiii utanfor sitt hem i
närheten av Florens. När filosofen skjutes
ropar attentatorn: ”Jag dödar en ide, inte
en människa”.
Givanni Gentiii är också med motståndamas ögonmått mätt, en stor filosof
(men inte som Martin Heidegger endast
filosof utan också professionell politiker).
Benedetto Croce ser Gentiii som Heideggers lärofader, men menar också att
tysken med iden om det entydiga skeendet
är klok nog att förskansa sig bakom
dimridåer om vad det entydiga skeendet
konkret kan innebära. Gentiii är öppnare, talar ett naknare maktspråk och
myntar begreppet den entydiga aktionen. Å
andra sidan, menar Croce, är Gentiii
mindre naiv än Heidegger och därfor
denne överlägsen.
Allmäntgillande
Gentiii är en forsta rangens politiker i den
fascistiska staten, senator, kulturminister
och rådgivare till Duce. Fascismens båda
ledande teoretiker, Gentiii och Mussolini, sammanfattar vad de menar med det
korporativa samhället i en essä till 1932
års edition av Enciclopedia italiana (Dottrine
del fascismo), och här klargörs att fascism
är något annat än nationalsocialism. Ideerna finner allmänt gillande. När Gentiii
kräver att universitetslärarna skall avlägga
trohetsed till fascistregimen, vägrar endast 20 av totalt 1200 professorer. För
övrigt driver Gentiii en toleransens kulturpolitik och fortsätter sitt filosoferande
utefter de riktlinjer han påbörjat 1899
med Marxanalyser som förebådar Georg
von Lukacs och Karl Korch, och som far
avgörande betydelse for den fascistiska
statens inställning till konstnärligt skapande. Andra pedagogiska ledstjärnor for
denna kulturpolitik är Machiavelli och
den av fascisterna fångslade Antonio
Grarnsci, som båda, som Gentiii, hävdar
att man inte skall tvinga människor till
samtycke, eftersom övertygelse är effektivare än våld.
Givande och tagande
Från 1940 bemödar sig Gentiii om att
tina de frusna relationerna till andra filosofiska skolor och idepolitiska riktningar
och påbörjar en dialog med kommunisterna. Dialogen mellan fascism och kommunism har återupptagits under de senaste åren och man vågar i dag ifrågasätta
sanningshalten i påståendet att Groce helt
tog avstånd från Gentiii. I stället anser
man nu relationerna dem emellan som
ett komplicerat givande och tagande
också sedan fascisterna kornmit till makten. När Augusto del Noce, i en studie
över Gentiii, analyserar dennes Marxstudier och hävdar att det från dessa finns
en naturlig övergång till ett fascistiskt
tänkande, protesterar inte ens vänsterfilosofer som Giacomo Marramo,
Massimo Cacciari och Gianni Vattimo.
Revision
Detta kan tyda på att Italien står i början
av en politisk period som liknar turbulensen 1922. Det inkluderar revision av
fascismen. Efter femtio års regerande av
den politiska mitten, drar Italien åter mot
SVENSK TIDSKRIFT 441
vänster och höger. Det vänsterns men. Klyftan mellan medelitalienaren
hegemoniska formuleringsföreträde, som
varit tongivande under efterkrigstiden,
ifrågasättes samtidigt av krafter som verkligen är farliga, därför att de under ett
halvt århundrade tvingats till tystnad och
hunnit samla på sig en omfattande arsenal
argument och åsikter som måhända är väl
anpassade till den aktuella situationen
därför att företrädarna inte spelar på
sarruna planhalva som den korrumperade
politiska och ekonomiska makteliten.
Splittrat land
Resistenza uppfattas annorlunda än för
bara något år sedan. När partisanerna tidigare framställdes som hjältar och på-
stods ha dödat mer än hälften av de i
norra Italien stationerade tyska soldaterna, så har detta de facto föga med historisk sanning att skaffa. Italien är ett
olyckligt och på alla sätt splittrat land när
de allierade sarrunaren 1943 landstiger i
söder. Det blir bara värre när tyska trupper den 8 september sarruna år rycker in
för att hjälpa Mussolini starta Saloregimen, den Sociala Republiken, därför
att som motåtgärd börjar den allierade
terrorbombning av italienska städer, som
kräver fler dödsoffer bland civilbefolkningen än som tidigare krävts under tysk
ockupation av hela landet.
Subversiv inverkan
Denna terrorbombning hade, bekräftas i
många undersökningar, större subversiv
inverkan på befolkningen gentemot partisanerna än gentemot Mussoliniregioch partisanitalienaren består än i dag,
men ingen har tidigare vågat tala om den,
inte förrän nu när efterkrigstidens politiska och ekonomiska klasser är bankrutt.
Framför allt moraliskt bankrutt. Första
republikens institutioner ligger i koma
och korruner att utsättas för direkta
statskuppshot om de återuppväcks av den
andra republikens maktelit med Silvio
Berlusconi i spetsen. Denna mediemogul
omges i dag av sarruna kretsar vilka under
sjuttio- och åttiotalen terroriserade och
utövade makt genom frimurarlogen P2.
Det är anmärkningsvärt, men föga uppmärksarrunat, att lördagen före parlamentsvalet i mars 1944, frikänner högsta
dornstolen i Rom de för ”politisk konspiration” anklagade ledande figurerna i
P2, däribland Berlusconi.
Webers tes
-Tveklöst finns det i Italien en allmän
känsla för kapitalism, men staten har
ingen aning om hur detta behov skalllö-
sas varken individuellt eller kollektivt.
Efterkrigsmakten saknade etik som övertygade människorna om att förhålla sig
lojala gentemot staten och statens institutioner. I Italienarens bel paese, i deras
vackra land, där citronerna faktiskt är
mindra sura än annorstädes, där vederlägges med eftertryck Max W ebers tes om
att utvecklingen till kapitalism endast är
möjlig i länder som styrs med protestantisk etik som grundfundament. I Italien
har den materiella och industriella utvecklingen fullbordats utan att människor
442 SVENSK TIDSKRIFT
ändrat livsstil och världsbild. Utvecklingen i Italien emotsäger Webers tes –
och det är det som problemet. Ett land
som är så alltigenom industrialiserat och
sekulariserat som Italien, har trots detta
inte forändrats mentalt. Italien är i dag
samma Italien som Italen före industrialiseringen. Begreppet individualism, som i
övriga Europa är ett positivt begrepp,
fårses i Italien med negativa förtecken.
Individualism på italienska är att systematiskt skada statens intressen.
Statens terroraktioner
Italienare är individualister. Därav kritiken mot Resistenza och därfor gick det
ingen ”tryckvåg” av vanmäktig sorg genom ”hela det italienska samhället”, när
domaren Giovanni Faleorre mördades av
maffian 1992, som Tomas Lappalainen
skriver i boken Mciffia (Bokförlaget T. Fischer & Co, Stockholm 1993).
Möjligen svepte tryckvågen genom
massmedierna. Men medelitalienaren,
som varken intresserar sig for maffiasos
eller politiker, tog det hela kallt, mycket
medveten om skillnaden mellan dem
”där uppe”- dit maffian hör- och dem
”där nere”, där folket hör hemma. Italienaren är inte ovan vid maffiamord och
inte heller ovan vid statens terroraktioner, som ofta slutar med mord.
Öppet nyfascister
filosofi är en ofrånkomlighet om de olika
formerna av maffiarörelser skall kunna
bekämpas och förintas. Det innebär att
maffians makt forsvinner forst den dag
staten, staten och inte maffian, garanterar
människors elementära rättigheter och
behov, mat på bordet, bostad och barnens skola. Med den insikten är det beklagligt att Lappalainen inte vågar nämna
MSI/Nationale Allianz, det vill säga
nyfascisterna, vid namn, utan i stället talar
om den ”nya motståndsrörelsen”. Många
av åklagarna gentemot såväl maffian som
gentemot politiker och företagsledare
som anklagas for mutbrott och annan
ekonomisk brottslighet, är öppet nyfascister. Framforallt sicilianarna är
mycket medvetna om att den demokratiska parlamentariska staten aldrig kan
bruka det massiva våld som krävs for att
krossa maffian. Det är således inte, som
Lappalainen menar, så att maffian erbjuder våldsbaserat skydd ”i strid” mot det
statliga våldsmonopolet; maffians beskyddande våld är möjligt därfor att statligt
våldsmonopol är omöjligt sedan Mussolini hängdes med huvudet ned i Milano.
Detta är det besvärliga dilemmat för v.uje
italienare som är demokrat, men samtidigt av den råa verkligheten lärt sig, att
demokratins svagheter alltid kan utnyttjas, missbrukas – framfor allt av dem som
använder våld.
Lappalainens bok innehåller en mängd Mqffiakollektivet
värdefullt material, ofta utmärkt inpla- Det enda kollektivbegrepp som acceptecerat i historiskt sammanhang, framfor ras i Italien, är farniljekollektivet. Det är
allt när han inser att våldet som stats- möjligt att vidga familjebegreppet till att
SVENSK TIDSKRIFT 443
·–”‘~ – ·-
också omfatta maffiakollektivet, men
trots maffians utbredning är den ändå ett
extremt ”familjekollektiv”, som fir italienare är upptagna som medlemmar i.
Men också det riktiga familjekollektivet,
vilandet i familjens trygga sköte, är negativt därfor att det, objektivt sett, är ett ineffektivt kollektiv, ett omoraliskt kollektiv. Familjens primära intressen och uppslutningen kring släkten, är i södra Italien
patologiskt och blir naturligtvis som mest
extremt inom de kriminella maffiabanden. Denna familiarism, denna
familjefascism, denna klientelism, resulterar obönhörligen i en form av
underleverantörsanda. Det är mest utpräglat i syditalien, men överallt märkbart. Detta nationaldrag utnyttjade Mussolini och den fascistiska rörelsen och det
styr i dag – också i Andra Republiken –
de demokratiska partierna.
Andligafäder
Inte utan skäl är renässansdiplomaten
Francesco Guicciardina och botpredikanten dominikanern Savonarola,
medelitalienarens andliga fåder. Machiavelli har ingen plats i detta Pantheon.
Bäst så. Machiavellism i soppan gör den
visserligen starkare, men knappast lättare
att svälja. Giucciardini forsökte i alla fall, i
motsats till vännen Machiavelli, mskränka furstens makt.
Antifascism och Resistenza utgör
grundkapitalet for republiken som bildas
efter andra världskriget och manifesteras
från norr till söder av tiotusentals
minnesplattor, statyer, gatunamn, skolor,
institutioner, allt institutionaliserat och
ritualiserat. Rornaner av forfattare som
Alberto Moravia, Elio Vittorino och
Leonarde Sciascia, är pliktlektyr i skoloma.
Kittet har torkat
Den stora antifascistiska koalitionen –
med Vatikanens överinseende- fungerar
utmärkt till in på åttiotalet. Efter statskuppen mot monarkin den 2 juni 1946,
formellt via valsedeln, och diskrimineringen av alla nationalstatliga traditioner,
är det nödvändigt att skapa en ny statsliturgi, med Resistenza-myterna som
byggmaterial. Men kittet har torkat och
är i dag oanvändbart. Resistenza-idealen
om frihet, solidaritet, levande intresse for
existentiella frågor och det franciscanska
fattigdornsidealet forenat med patriotism,
har bleknat. Idealens främsta företrädare
visade sig sällan leva som de lärt. Därmed
föll även Resistenza som statsmyt.
Höjdpunkten upplever denna konstlade idealism mellan 1943 och 1945,
dessa ”livets bästa dagar” som Pietro Neii
talar om, då flertalet italienare aktivt engagerar sig for familj och fosterland och
med otroligt stor positivism arbetar for
vackra mål och släktets framtida segrar.
Men samtidigt är Resistenza en geografiskt begränsad företeelse, verksam i huvudsak i de områden som stod under tysk
makt, det vill säga nord- och mellanitalien. I kungadömets södra delar är
fram till amerikanarnas invasion, den
statliga, institutionella och konstitutionella kontinuiteten obruten. Övergången
444 SVEN SK TI OSKRI FT
från fascism till postfascism och parlamentarisk demokrati, sker omärkligt.
Under hela efterkrigstiden har framfår
allt kristdemokrater och kommunister
stött sitt politiska handlande på en Resistenzaverklighet som var okänd får betydande delar av befolkningen. Summeras
antalet partisaner, fascister och båda
sidors sympatisanter, kommer man fram
till att högst en halv miljon människor
var aktivt verksamma. Flertalet italienare
överlevde så gott det gick, utan att engagera sig får varken den ena eller andra
parten.
Tabun faller
Denna övervägande majoritet italienare
kan omöjligen sätta likhetstecken mellan
antifascism och demokrati, eller mellan
antifascism och kommunism, framfår allt
inte efter världskommunismens sammanbrott. Tabun faller. Det gäller också fascismen, som italienaren vet förvånansvärt
föga om. En opinionsundersökning 1994
visar att åtskilliga ungdomar tror att Mussolini tillhörde motståndsrörelsen. Resultatet av denna förvirring blir, att samtidigt som man plötsligt öppet kan diskutera kommunistpartiets mörka sidor, är
det fritt fram att tala om det som faktiskt
var gott i den fascistiska staten.
Starka motsättningar
Den så kallade historiska komprornissen
– italiensk variant av saltsjöbadsandan –
mellan fåretagsbourgeoisien och Italiens
politiska klass, innebar inte att man
lyckades sopa under mattan de starka sociala motsättningarna mellan syd- och
norditalien. Italiens historia, sedan landet
enades får något mer än etthundra år sedan, är en historia där den ekonorruska
klassen i norr tagit starka intryck av den
politiska klassen i söder. I söder finns det
fantastiska, storslagna Italien, barockens
Italien. I norr finns det europeiska Italien, som ständigt vill vidare, som vill reformera, förnya, bygga upp och bygga
nytt. Men man fir inte fårvillas av att
industrialisterna i norr hungrat ut och utnyttjat det fattiga Mezzogiorna i söder,
därfår att söderns politiker har gjort ett
skickligt motdrag och under hela efterkrigstiden kontinuerligt byggt ut sin
makt mot norr och samtidigt i betydande
utsträckning lagt vantarna på de norditalienska rikedomarna.
Bekvämt alibi
Detta är skäl nog får den framfårallt i
norr utbredda antipatin mot och föraktet
får politiska partier, mot den politiska
klassen, mot nomenklaturan. Det är
också ett bekvämt alibi får att angripa Palazzo, Pier Paolo Pasolinis beteckning får
makt. Angreppet mot Palazza bör emellertid, logiskt sett, innebära att samtidigt
som man angriper makteliten, bör det civila samhället, familjen, intressegemenskapen, stå får högre moral, fler dygder.
Men så fårhåller det sig sällan. Verkligheten talar ett annat språk. Trots alla skandaler och all korruption inom de politiska partierna, regeras Italien också av
alla dessa små intressegemenskaper. Italien är ett kartell- och korporationsSVENSK TtDSKRIFT 445
samhälle och de politiska partierna
mycket en spegel av detta förhlliande.
Universella storheter
Alltsammans är som sista kapitlet i Lampedusas roman Leoparden, när författaren
beskriver Italiens politiska elit som en intressegemenskap där man försöker överleva mellan tv~ oförenliga, universella
storheter, katolicism och kommunism,
tv~ världs~Hdningar som i nästan allt sclr
emot varandra, utom p~ en enda punkt,
nämligen att de har som gemensamt intresse att profitera p~ italienska regeringen som styrinstrument, samtidigt som
man föraktar allt vad politikerna sysslar
med.
Moralisk revolution
Det är uppenbart att vad som behövs i
Italien är en institutionernas och förvaltningarnas effektivisering, kombinerat
med en medborgaranda som gör reformer möjliga, reformer liknande dem som
genomfördes i Preussen efter Napoleonkrigen. Det vill säga, ny civilrättslig lagstiftning, ny ägarstruktur av landets ekonomiska tillgångar – vilket emellertid
inte är liktydigt med nyliberal privatisering. Däremot genom, till exempel, masspridning av aktierna, kooperativt och
korporativt ägda industrikonglomerat.
En institutionernas reform kräver emellertid att Italien först drabbas av en moralisk revolution av det slag Georg
Biichner hoppades skulle förmi Hessens
sm~bönder och lantarbetarproletariat
hugga huvudet av storhertigen. Men eftersom italienare anser att de inte behö-
ver ändra sin inställning till staten, till politiker och till maktapparater, utan att det
är staten och makthavare som skall ändra
sin snobbiga attityd till folket, lär allt bli
vid det gamla. Nya ansikten p~ teveskärmen, men för övrigt som förut.
446 SvENsK TrosKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner