Print Friendly

Bo Cavefors; Den illusionsfrie sociologen

Av Redaktionen | 31 december 1990


1990


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO CAVEFORS:
Den illusionsfrie sociologen
S
å sent som under det pseudorevolutionära sextiotalet publicerades den
tyskjudiske sociologen Norbert
Elias skrifter huvudsakligast som piratupplagor.
Norbert Elias, A J Heerma van Voss, A
van Stolk: Norbert Elias iiber sich selbst.
Edition Suhrkamp, Frankfurt am Main
1990.
Norbert Elias: Studien iiber die Deutschen. Suhrkamp Verlag, Frankfurt am
Main 1989.
Elias, född i ett välbeställt medelklassborgarhem i Breslau 1897, är om inte
sociologins svarta får så dock en oförbätterlig ensamvarg, en oförtröttlig sanningssägare, helt illusionsfri och därför
inte motståndare till varken mytologier
eller religioner även om han själv inte har
behov av dem.
Det är förvirrande att läsa Norbert
Elias essäistik och det stora livsverket
Prozess der Zivilisation som han började
skriva 1935 och fick publicerat några år
senare med hjälp av faderns av nazisterna
beslagtagna förmögenhet. Elias kamp för
vetenskapligt erkännande har varit lång
och smärtsam. Inte förrän under de
senaste decennierna har han förlänats hedersbetygelser och erbjudits acceptabla
publiceringsmöjligheter. De båda nya
böckerna av och om Elias ger en täckande
bild av hans vetenskap och liv. Essäerna i
Studien iiber die Deutschen har tidigare
varit publicerade, men i så annorlunda
form att de även nu känns fräscha.
Ambitionen i Elias sociologiskt inriktade hlstoriesyn är att analysera utvecklingen från renässansen till i dag i Tyskland respektive England och Frankrike.
Elias menar att den tyska utvecklingen
saknar kontinuitet och att den senkomna
statsbildningen Tyskland skapat större
våldsbenägenhet än England och Frankrike; i Tyskland har inte hovens och
adelns kultur och civilisatoriska uppträdande influerat borgerskapet på samma sätt som i de båda andra staterna. Det
är säkert riktigt att furstekulturen i Tyskland aldrig trängt igenom till borgerskapet eller till arbetarklassen men detta
har å andra sidan skapat större variation
och livlighet i det sociala livet. Att det,
som Elias hävdar, också inneburit extrem
våldsbenägenhet, är tveksamt; tyska
borgerskapets händer är inte mer blodbesudlade än de polska, italienska,
engelska och franska borgarnas. Elias
menar att i England och Frankrike har utvecklingskontinuiteten stärkts därför att
dynastierna agerat utifrån administrativa
centra som London och Paris medan i det
tyskromerska riket kejsarens makt över
furstar, kungar och stadsborgerskap var
mer flytande och odefinierad fram till
dess hohenzollrarna fick fast mark under
fötterna i Berlin.
Norbert Elias historieskrivning är som
hela hans författarskap egensinnigt och
fyllt av luckor, som när han nästan helt
bortser från att habsburgarnas mycket
långvariga maktinnehav blev möjligt därför att man i det längsta avstod ifrån att
hävda total makt över underlydande folk
och etniska grupper.
Elias djupa intresse för historien bottnar i att han söker orsakerna till nationalsocialismen, till de båda världskrigen, till
koncentrationslägren och till varför Tyskland 1945 delades upp i två stater. Att
Tyskland överlevt som nation, som ett
folk med gemensamt språk och inom
samma kulturram också efter andra
världskriget menar Elias beror på att
tyskarna är ett livsdugligt och arbetsmedvetet folk, dvs att Göring och Goebbels tog fel när de hävdade att om kriget
förlorades så innebar det slutet för Tyskland.
Att vara illusionslös innebär för Elias
att han som historiker och sociolog måste
ha förmågan att ställa sitt eget öde och
sina privata ambitioner utanför skeendet
för att kunna ge en trovärdig bild av det.
Tiderna förändras och det är omöjligt att
av nya generationer kräva att de skall ta
på sig tidigare generationers problem och
stå till svars för begångna dumheter;
antingen människan vill det eller inte är
hon ”alltid en medlem av gruppen”. Därför blir frågan om tyskarna tillräckligt
analyserat och gjort upp med sitt förflutna
och erfarenheterna av Hitlerriket ointressant, eftersom vi lever i nuet och har framtiden framför oss. Hitlerproblematiken är
bunden till det gamla Europa, diktatorn
försökte skapa tysk hegemoni i Europa
under en period då Europas hegemoni
gentemot den övriga världen var på upphällningen. I dag konkurrerar inte enskilda europeiska stater utan Europa som
kontinent med andra regioner på jordklotet. Hade Hitler nått sitt mål, menar Elias,
och besegrat omkringliggande nationer
hade detta med säkerhet lett till våldsamma befrielseförsök vilka negativt påverkat
Europas handlingskraft gentemot omvärlden. Elias analys stämmer väl överens
med skeendet i Östeuropa efter 1945 som
kulminerat det sista halvåret.
På gott och ont är Elias texter befriade
från årtal och personfixering. Det innebär
att rekonstruktionerna ibland blir inkonsekventa. Aandra sidan ändrar Elias
149
6årna åsikt när han efter fördjupade studier finner att sanningen är en annan än
vad han tidigare hävdat. Elias står fri från
ideologier och religioner och han har beskyllts för att vara ”reaktionär” eftersom
han tror på en civilisatorisk framtid och
menar att inte ens under Tredje Riket var
civilisationen, kulturen och medmänskligheten i verklig fara.
När van Voss och van Stolk intervjuar
Elias i Norbert Elias iiber sich selbst och
frågar honom om han under barn- och
ungdomen såg sig som jude eller tysk svarar Elias att frågan är ohederlig eftersom
de båda verkligheterna inte konkurrerade
med varandra. Han var både/ och; han
föraktade antisemiterna och såg dem som
ociviliserade och obildade människor.
Det fanns ingen anledning för judarna i
kejsardömet att ha mindrevärdeskänslor,
tvärtom såg judarna ned på människor
som hävdade att ”judarna var mindervärdiga”. Elias levde i en trygg värld där
föräldrar och vänner utgjorde centrum.
Som ung jude hade han samma känsla av
långtråkighet som Hermann Hesse och
Ernst Jiinger skrivit om och önskade att
något skulle hända som förändrade världen. Kriget kom och Elias formulerar det
med orden att ”Plötsligt var inte mina
föräldrar där”. Efter skolan ryckte han in i
militärtjänsten. ”Jag älskade Tyskland
mycket, jag levde med och av den tyska
kulturen”, säger Elias och sätter fingret på
en för många öm punkt, att det är möjligt
att identifiera sig med tysk kulturtradition
utan att vara patriot och utan att bli nationalist.
I essän om Ernst Jiinger och den krigsbejakande litteraturen under Weimarrepubliken (i Studien iiber die Deutschen)
återkommer Elias till det gamla tyska
150
patriotproblemet, men samtidigt som han
polemiserar mot vad han menar vara
Jungers förhärligande av kriget och att
vansinnet med kulor, krut och kanoner
fungerar som opium för utleda men handlingskraftiga människor, så beskriver han
sin egen fascination (i Norbert Elias iiber
sich selbst) inför kriget. De döda hästarna
och soldaterna vid fronten chockade honom men det ”fanns också något som man
kanske inte bör tala om” säger Elias och
beskriver den märkliga stämningen tillsammans med kamraterna på väg till
fronten, i spänning inför vad som väntar,
när horisonten lyses upp av frontelden
och man sjunger Morgenrot, Morgenrotl
leuchtet mirzum friihen Tod./Bald wird die
Trompete blasen,ldann muss ich mein Leben lassen,/Morgenrot . . .
En vetenskapsman måste alltid undersöka varför det förhåller sig på ett visst
sätt, säger Elias till intervjuarna. Utan
skygglappar och utan rädsla. Därför besökte han i Frankfurt am Main ett möte
med Hitler som talare, vilket inte var ofarligt för Elias som verkligen ser ut som en
jude. Men,fortsätter han, man får inte låta
sig ryckas med av myterna och illusionerna, även kommunismen begeistrade en
gång människor som offrade sina liv för
den. Vad blev det av det? En gång såg
man också liberalismen som frihetsideologi och i dag är det bara amerikanska
presidenter och ekonomer som tror på
den trots att den visat sig innehållslös och
oduglig som hjälpmedel att lindra världens ekonomiska misär. Kommunister,
nationalsocialister, amerikanska presidenter och ekonomer handlar som om de
visste besked och utgår ifrån s k ideal men
i verkligheten vet de ingenting, varken om
ekonomi eller om hur stater fungerar.
Norbert Elias kom under trettiotalet
till England men besökte Tyskland regelbundet, sista gången 1938. På frågan om
han fann hemlandet förändrat sedan
nationalsocialisterna tagit makten svarar
Elias ”naturligtvis, men trots allt inte”.
Tyskland är ett stort land. Han såg fler
hakkors på gatorna men ”det var dock
samma människor som tidigare. De flesta
var inte nationalsocialister”. Tyskland var
fortfarande en rättsstat och man hade en
känsla av att inget ont kunde hända den
enskilda människan. Föräldrarna besökte
sonen i London 1938 men ängslades inte
för att återvända till Breslau. Det fanns en
diktator man tyckte hjärtligt illa om, det
var vedervärdigt att han regerade Tyskland, men det innebar inte, säger Elias, att
han själv eller föräldrarna ansåg sig sväva
i livsfara. Att hävda det, menar han, är en
efterhandsprojektion; inte endast offren
utan även bödlarna arbetade sig långsamt
fram mot ”Endlösung”. Gaskamrarna var
slutet på en mycket utdragen process.
Elias mor försvann i Auschwitz, troligen
1941.
Jag tycker att tyngdpunkten i Elias
historieskrivning ligger i studierna om det
wilhelminska kejsardömet. Elias menar
att statsbildningen 1871 var ett historiskt
misstag som i avgörande grad provocerades fram av de borgerliga studenternas
kamratförbund. Därigenom kom de adliga officerarna och de borgerliga akademikerna att härska inom försvaret och
förvaltning och gemensamt utgöra det
”goda samhället”. Resultatet av denna
koalition blev ett adligt men inte aristokratiskt eller furstligt värdesystem, en
krigaretik med borgerliga värderingar.
Till detta kom, menar Elias, att den tyska
nationalkaraktären präglas av rikets geografiska läge mitt i Europa och av det faktum att Tyskland under århundradens
lopp hela tiden blivit mindre. Elias ser
Friedrich Nietzsche som en av de främsta
företrädarna för detta ”goda samhälle”
och inte som en av den wilhelminska statens opponenter. Elias resonerar sig fram
efter två huvudlinjer vilka är förbundna
med varandra. Dels ser han nationalismen förankrad i individens ”vikänsla” för den nationella identiteten och
dels finns medelklassens ”jag-känsla”
som kräver självförverkligande. Problemet uppstår när medelklassen uppfordras
till att begripa och ingripa i storpolitik.
Det tyska borgerskapet tvingades ta på sig
en machiavellisk roll som var gångbar när
furstarna formade strategin men i det
demokratiska borgerskapets pluralistiska
partisamhälle blir furstarnas machiavelCARL JOHAN LJUNGBERG:
151
!ism intet annat än cynisk realpolitik. Det
är här man till slut finner nationalsocialismens förakt för realitetspolitik och civilisationsförnuft, skriver Elias i essän Der
Zusammanbruch der Zivilisationoch drar
paralleller mellan Weimartidens Freikorps och Förbundsrepublikens RAF.
Norbert Elias uppfattningar om civilisationsprocessen i de feodala samhällena,
inom hovkulturerna och i det moderna
Tyskland kan ifrågasättas och diskuteras.
Elias lägger fram ett brett material, han
moraliserar aldrig och förfaller aldrig till
kitschig etik och chronschougianskt Besser-wisserei. Som alla stora och illusionsfria upplysningsfilosofer tror Elias på förnuftet eftersom han efter ett långt liv kommit till insikten att goda samhällen kan
skapas åt medborgarna först efter ingående analyser av det förgångna.
Enhistorikers självbekännelser
I
nte ofta möter vi i dag historiker som
mer utförligt reflekterar över historikerrollen. Historikern har blivit en
6Kpert bland andra, och därmed också
tappat mycket av den aura som förr omgav hans syssla.
Golo Mann: Wir alle sind, was wir gelesen. Aufsätze und Reden zur Literatur.
S Fischer 1989
Som en påminnelse om en äldre historikerroll framstår den tyske professorn
Golo Mann, Thomas Manns son, nu 80-
årig och verksam i Schweiz. Mann har
vänt sig mot den expertisanda och
materialism som präglar så mycken nutida historieskrivning. Med sina skickliga
och njutbara studier har han vunnit varm
Iäsaruppskattning. Ett knippe essäer har
samlats i Wir alle sind, was wir gelesen.
Vad Mann främst gripit sig an med att
skildra är de dramatiska för att inte säga
traumatiska epokerna: 30-åriga kriget,
Wienkongressen och det moderna Europas utveckling. Det är som om det mörka

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner