Print Friendly

Bo Cavefors; Algeriets andra revolution

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BO CAVEFORS:
Algeriets andra
revolution
FLN, som härskat i Algeriet sedan 1962, är ansvarigt för att
landet till följd av felplanerad
industrialisering och kollektiviseringen avjordbruket nu kännetecknas av kaos och korruption.
Västvärlden misstar sig när
man sätter likhetstecken mellan
religiöst-filosofisk rigorism och
militant islamism. Skapa dialog
med islam i stället för att bekämpa den, uppmanar Bo Cavefors.
Bo Gavefors är bokförläggare.
A
lgeriets tidigare regering överskattade möjligheterna att övergå från enpartisystem till demokrati. Den förhållandevis höga inkomstnivån, det sociala skyddsnätet, närvaron
av en politiskt medveten västligt influerad
medelklass i städerna och införandet av
press- och mötesfrihet, förledde regeringen att tro att Algeriet var mer avancerat
än Marocko och Tunisien. Medaljens
baksida visar emellertid ett land där rikedomarna är orättvist fördelade, där socialsystemet fungerar dåligt för de fattigaste och där den politiskt medvetna
kärntruppen endast representerar sig
själv.
Saddam Hussein sitter i orubbat bo i
Irak. Följsamma politiker iKairo,Damaskus och Amman utför parlamentarismens
ritualer på officerares order. Denna ”mameluckernas” nyordning kommer också
att tills vidare fungera i Algeriet, ett land
som efter ett åtta år långvarigt krig av
egen kraft befriade sig från europeiskt
herravälde.
FLN:s ansvar
Nationella Befrielsefronten, FLN, som
sedan 1962 oinskränkt härskat över Algeriet måste ta sitt ansvar för alla misstag.
Det en gång välmående nordafrikanska
departementet lider i dag av kaos och korruption, delvis på grund av en gigantisk
och felplanerad ”jugoslavisk” industrialisering och därför att man kollektiviserat
jordbruket. De algeriska överstarnas
maktövertagande leder i realiteten tlll att
man går de ”imperialistiska” makternas,
framför allt Washingtons, ärenden och att
man förstärker missuppfattningen att
islamsk fundamentalism alltid leder till
skräckvälde.

De algeriska islamisterna är emellertid
inte exalterade shiiter utan pragmatiska
sunniter.
Det är på tiden att man i västvärlden
frigör sig från missuppfattningen att integrister-i Nordafrika talar man hellre om
integrister än om fundamentalister – är
ett annat ord för obskyrister, religiösa
charlataner eller frustrerade terrorister.
De algeriska integristema är visserligen
ungdomligt entusiastiska men även förhållandevis välutbildade.
Bland småfolket i Bab-el-Quedoch och
bland dem ur den nuvarande nomenklaturan som inte står ut med att se fattigdomen och eländet, profilerar sig nya
ledargestalter. Den breda basen består av
en intellektuell och teknisk elit som anser
att endast om Algeriet organiseras som en
islamsk gudsstat kan man ta sig ur den nuvarande återvändsgränden.
Situationen är likartad i Egypten där
flertalet integrister inte kommer från den
tekniska högskolan El Azhar utan från
tekniska fakulteten vid universitetet Ain
Scham. Västvärlden misstar sig när man
sätter likhetstecken mellan religiöst-filosofisk rigorism och militant islamism.
Också i den av mullor styrda islamska
republiken Iran är den teokratiska regeringen öppet teknikvänlig och man har
nått beaktansvärt goda resultat vid återuppbyggnaden av handel och ekonomi
efter det långvariga kriget mot Irak.
Vilka konsekvenser drar Europa?
I Algeriet genomfördes fria demokratiska
val.lntegristerna vann en jordskredsseger.
Vilka konsekvenser av detta drar man i
Europa? Är demokratiska principer och
krav endast eftersträvansvärda så länge
305
det finns garantier för att folkflertalet inte
bekänner sig till islamsk ideologi? Hur ser
framtiden ut för Algeriet sedan de
islamska integristema misslyckats med att
skapa en islamsk stat?
Jag är övertygad om att generalen Chaled Nazzars militärkupp mot ”de skäggiga”, mot ”bröderna”, ganska snart leder
till omfattande politiska och sociala förändringar i arabvärlden, i första hand
även i Egypten och Marocko.
Ledningen för FIS (Front Islamique du
Salut) halshöggs utan större besvär. Partikader, predikanter och tusentals demokratiskt valda kommunalpolitiker forslades under en natt i tusental till interneringsläger i Sahara. Anhöriga och algerier som engagerar sig för att landet skall
följa internationella konventioner om
mänskliga rättigheter, som landet skrivit
under, följer med oro vad som sker med
fångarna i oaserna Salah, Tuggurt, Reggane och Ouargla.
Det är dessutom förvånansvärt att
västvärldens professionella protestproffs
– med Amnesty International som undantag – tiger still. Islamska integrister
passar uppenbarligen inte in i västvärldens demokratikoncept
Algeriets integrister har av den starka
militärmakten tvingats till att agera som
undergroundrörelse. Det är mycket möjligt att FIS i dag inte längre är en folkrörelse trots att man vid de fria valen fick
flest röster.
Naturligtvis är de mystiskt inspirerade
revolutionärer, som försöker skapa en stat
efter riktlinjer som drogs upp av Profeten
för 1300 år sedan i Yathrib-Medina, endast en minoritet inom FIS. Men vilket
europeiskt parti styrs inte av militanta
minoriteter? Integristema rekryterar
306
medlemmar från det unga Algeriet och
det innebär att merparten är under trettio
år, som 73 procent av befolkningen.
En av ledarnaför FIS, Abbas Mandani,
anklagas för att ha betecknat demokrati
som ett djävulens verk och att vilja ersätta
Algeriets nuvarande författning med Koranen. Kommentatorerna i europeisk
press utgår i allmänhet från att demokrati
och islam är två oförenliga storheter och
att fundamentalisterna/integristerna efter
kommunismens fall utgör den största faran för västvärldens värderingar, att den
som lever efter Koranen de facto är en
fiende till västvärldens liberaldemokratiska författningar. Logiskt innebär detta
resonemang att varje kristen som försö-
ker leva efter Bergspredikan bör ställas
under övervakning och att varje jude som
följer Torans regler placeras bakom lås
och bom. Religionshistoriker är numera
överens om att människors sociala och
politiska rättigheter definieras likartat i
såväl Gamla som Nya Testamentet och i
Koranen. Orientalisterna hävdar dessutom att islamska länder har betydligt fler
demokratiska traditioner än det under tusen år autokratiskt styrda västerlandet.
När den algeriska armeledningen detta
år ersatte presidenten Schedil Ben Dschedid med en över andra maktkonstellationer härskande ”statskommitte”, som
saknar varje statsjuridisk legitimitet, försökte men distansera sig från det tidigare
allenahärskande FLN och slog an en
patriotisk ton som man tror står ovan partipolitiken. Det har emellertid visat sig
omöjligt att skapa boskillnad mellan
ALN (Nationella Befrielsearmen), Nationella Folkarmen och FLN. I statsapparaten är den korrupta regimens protagonister identiska.
Generalerna Khaled Nezzar och Belkheir, regeringschefen Sig Ghozali och
andra ledande gestalter i den ”nya” administrationen tillhör alla den tidigare FLNnomenklaturan, även om de i enskilda
frågor företräder skilda åsikter. Man enades emellertid om att plocka hem den
gamle motståndskämpen Mohamed
Budiaf från trettio års exil i Marocko,
eftersom han varit kamrat med legenderna Ahmed Ben Bella och Ait Ahmed. Budiaf lär emellertid inte bli militärens viljelösa verktyg; han är välkänt obekväm,
Är demokratiska principeroch krav
endast eftersträvansvärda så länge
det finns garantierför att folkflertalet inte bekänner sig till islamsk
ideologi?
påstridig och konfliktglad. Detta innebär
emellertid inte att Algeriets nye statschef
har folkets förtroende. Revolutionsårens
hjältar är förbrukade och ointressanta för
Algeriets ungdomar. Revolutionärerna
har ersatts av nya heroer. Algeriets unga
medborgare söker inte endast arbete,
människovärde och bröd för dagen utan
också nya ideal. Tidigare paroller om
tredje-världen-teorier och om tredjevärlden-solidaritet, skilda varianter av
magheriansk socialism, tillhör det förgångna. Frantz Fanon är ute.
De ungas dröm
Unga algerier beundrar mytiska gestalter
med anknytning till Koranen och längtar
efter religiöst förankrade sociala rättigheter och religiöst betonat människovär- —
de, som en del av det världsomspännande
muslimska brödraskapet. Allt detta är
förvisso utopiskt, men vilket revolutionärt uppbrott har inte föregåtts av utopier?
Det nya slaget om Algeriet är en fortsättning av vad som skedde för över trettio år sedan då den algeriska motståndsrörelsen FLN drev ut de franska
kolonialherrarna ur landet. I gamla stan i
Alger har i dag integristerna, som förr i
världen FLN, sitt huvudkvarter. Än en
gång marscherar fallskärmsjägare och
militärpolis i gränderna för att leta efter
rebeller. I dag är emellertid stämningen
mot utlänningar inte hatisk. Man kan
lugnt promenera genom Algers Kasbah.
FIS har begått en rad taktiska missgrepp. Rörelsen har förlorat i betydelse.
Män med västlig utbildning, som Abbas
Mandani och Abctelkader Haschani, förmår inte längre styra den radikaliserade
undergroundverksarnheten. Det militanta
islam spränger traditionella mönster och
gränser. I Algeriet kommer, som i praktiskt taget hela ”tredje världen”, striden
att föras med vapen. Budiafs ”kommitte”
kontrollerar visserligen fortfarande folkarmen med skickliga och välutrustade
soldater. Men avgörandet sker då dessa
samt 200 000 militärpoliser revolterar.
Generaler och överstar som gjort karriär i
Boumediennes arme erkänner att de inte
längre litar på yngre officerares lojalitet.
Dessutom består armen av 90 000 värnpliktiga pojkar som är starkt påverkade av
familjen och av islam.
I västvärldens massmedia hänvisar
man ofta till den egyptiske presidenten
Abdel Nasser som på femtiotalet kom i
konflikt med det ”muslimska brödraskapet” och gjorde processen kort med dess
307
medlemmar genom att avrätta några och
sätta tusentals i koncentrationsläger. Och
man menar att Budiaf och Belkheir kan
lösa ”problemet” med de algeriska integristerna, lika radikalt.
Men det mesta har förändrats sedan
femtiotalet. Framför allt inom arabvärlden. Palestiniernas frihetskamp dominerar problematiken. Amerikanske presidentens och Förenta Nationernas
misslyckade krig mot Saddam Hussein
har stärkt den arabiska självkänslan. Islamisterna är i dag oerhört mycket starkare
än för trettiofem år sedan, politiskt, militärt, ekonomiskt. Unga araber ger föga
för det västerländska begreppet ”nation”.
De drömmer om ett nytt Kalifat. Och man
bör minnas att under islams tusen framgångsrika år var kalifaterna betydligt mindre autokratiska än de samtida europeiska feodalstaterna. Den islamska världens storstäder, Bagdad, Basra, Isfahan,
Buchara, Samarkand, Kairo och Granada
hade författningar som gjorde dem till
självförvaltande republiker med vetenskapsmän och köpmän i spetsen.
Ar det realistiskt att i Europa och i
USA predika västlig demokrati som nå-
got som är bättre än andra politiska system samtidigt som man vill utesluta integrister och fundamentalister ur den
världsomspännande islamska gemenskapen? Mycket tyder på att efter det sovjetiska sammanbrottet koncentrerar västvärlden sig på att från Indonesien till Senegal bekämpa islam.
Skapa dialog med islam
I stället måste västerlandet skapa dialog
med islam. Enligt Koranen står religionen
över politiken: Gud och inte människan är
308
alltings medelpunkt, staten har sitt berättigande endast om dess ledare och folk lever efter Allah och hans profeters tankar,
ideer och förordningar. Intressant är därvidlag de islamska demokratitraditionernas ekonomiska teorier. Profeten Mohammed var till yrket köpman och flertalet lärjungar var också de handelsmän.
Friheten på de arabiska marknaderna och
i basarerna var för dem livsviktig och de
menade att handelsfriheten måste kombineras med ett frimodigt utbyte av kunskap, ideer och trosuppfattningar. I Mekka var frihandel och yttrandefrihet ett och
detsamma. Enligt Profeten är människan
absolut fri, hennes öde är inte förutbestämt, människan kan inte tvingas till att
tro utan måste själv bestämma om hon vill
gå Allahseller Djävulens ärenden.
Detta må vara svårsmält kost för
orientälskare som vill förvästliga islam,
men västvärldens politiker bör vara realister nog att anpassa sig till den islamska
världens realiteter. Islams pånyttfödelse
kan inte önskas bort, än mindre är den för
integristema förhandlingsbar utifrån
västvärldens ”liberala” ekonomiska system och teorier.
Tillägg
Efter mordet på Mohamed Budiaf har lä-
get i Algeriet ytterligare skärpts, sedan artikeln skrevs.
Det visade sig att Budiaf inte blev ”militärens viljelösa verktyg” utan att Algeriets starke man, den 54-årige generalen
Nezzar, kände sig hotad. Vem som de facto beordrade mordet på Budiaf lär förmodligen aldrig bli fastställt.
I maj detta år förklarade Budiaf att
”Algeriet befinner sig på randen till katastrof’ och menade med detta att landets
regerande klass och dess självutnämnda
regering, varken önskade eller hade förmåga att desarmera det sociala sprängstoffet i form av massarbetslöshet och fattigdom, att lindra den sociala misären
eller förbättra ekonomin. Algeriets status
är i dag så låg att till och med en tiggeridelegation från landets utrikesdepartement som under juni besökte Gulfstaterna, återvände tomhänta.
Budiaf gjorde klart för Nezzar att han
ansåg att Algeriets bristande kreditvärdighet var en följd av korruptionen och att
han ämnade arbeta för en författningsändring i demokratisk anda, dock med inskränkningen att såväl militanta FLNgrupper som religiösa partier, skulle uteslutas: ”Jag önskar partier med politiska
program”.
Algeriets nye president, Ali Kafi (64
år), är en politisk andraplansfigur som sedan revolutionen 1962 representerat sitt
land som diplomat i bl a Egypten, Libanon och Libyen. Kafi är dessutom ordförande i de forna revolutionskämparnas
kamratförening och utövar den vägen
visst inflytande också över den ledande
klassens attityder. Trots denna ”plattform” för politiskt agerande är det troligt
att Kafi i än högre grad än den uppkäftige
Budiaf blir militärjuntans civiliserade och
nostalgiska skylt mot omvärlden.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner