Print Friendly

Bloomsberries

Av Sten Niklasson | 6 april 2018



De flesta människor har säkert någon gång känt sig leva i en brytningstid. Det slitna uttrycket är särskilt välmotiverat när det gäller 1900-talets första decennier, då modernismen fick sitt genombrott i Europa och USA. Tongivande för tiden var den så kallade Bloomsburygruppen, som i vår utgör fokus för en utställning i Stockholm. Sten Niklasson skriver om gruppens betydelse.

Det var en tid då accepterade värdegrunder ifrågasattes och ersattes av en öppenhet för experiment med målet att uppnå andlig och materiell nydaning. Under begreppet modernism samlades en rad normbrytande riktningar inom litteratur, konst och musik, såsom futurism, expressionism, imagism, dadaism, surrealism, konkretism,
kubism och absurdism. Flera av dessa riktningar var representerade inom den så kallade Bloomsburygruppen.

Detta begrepp dök upp runt 1910 och betecknade ett kollektiv av vänner och släktingar, många boende i den då föga fashionabla Londonstadsdelen Bloomsbury. De flesta av kollektivets medlemmar kom från den övre medelklassen och hade fått sin utbildning vid Trinity College eller King´s College i Cambridge. Några av männen hade tillhört den hemliga studentklubben ”Apostlarna”, där de umgåtts med filosoferna G. E. Moore och Bertrand Russell. Till kollektivet hörde bland annat Virginia Woolf och hennes man Leonard, hennes bröder Adrian och Thoby, hennes syster Vanessa, gift med litteraturkritikern Clive Bell, ekonomen John Maynard Keynes, målarna Duncan Grant, Roger Fry och Dora Carrington, författarna E.M. Forster och Lytton Strachey. Många i gruppen skulle nå berömmelse på grund av sina för tiden revolutionerande social- och kulturpolitiska idéer.

Bloomsburykollektivet präglades av en djup idealism och hölls samman av gemensamma övertygelser rörande liv och död, kärlek och skönhet, konst och materialism. Medlemmarna var eniga i sin kritik av det etablerade samhällets repressiva och ojämlika natur och levde i minst sagt fördomsfria inbördes relationer. Deras liv och verk blev starkt kontroversiella på grund av gruppens påstådda elitism, dess opposition mot regeringens krigspolitik och dess ihärdiga kamp för jämställdhet mellan könen. Ideologiskt var emellertid gruppen splittrad mellan liberalism och socialism.

”The Bloomsberries” frigjorda livsstil väckte anstöt i det bigotta England. I sin bok ”The Apes of God” (1930) beskrev Wyndham Lewis medlemmarna som korrupta och talanglösa. Eftervärlden skulle emellertid konstatera att få intellektuella diskussionsklubbar frambringat så många genier som denna grupp.

Först 1953, då Leonard Woolf gav ut valda delar av sin hustru Virginias dagböcker under namnet ”A Writer´s Diary”, blev Bloomsburykollektivets inre liv allmänt känt. Därefter har alla prominenta medlemmar blivit föremål för omfattande biografier, i vilka gruppens värderingar och livsstil friläggs med kirurgisk precision.

En av de minst kända och mest excentriska medlemmarna var Horace de Vere Cole, vars märkliga skämt framför allt hade till syfte att platta till pompösa myndighetspersoner.

Den 10 februari 1910 anlände ett telegram till örlogsfartyget HMS Dreadnought som låg vid kaj i Weymouth, Dorset. Telegrammet var undertecknat av statssekreteraren Sir Charles Hardinge i brittiska utrikesdepartementet. Innehållet var i korthet att fartyget skulle bereda sig på ett besök av en grupp prinsar från Abessinien.

En febril aktivitet utbröt ombord på Dreadnought. En hedersvakt drillades, flaggförrådet inventerades, och fartygets musikkår beordrades att repetera Abessiniens nationalsång.

Vad flottan inte visste var att telegrammet var falskt, och att besöket var ett upptåg iscensatt av Cole. Denne hade redan som student vid Cambridge visat prov på sitt speciella skämtlynne genom att klä ut sig till en verklig orientalisk sultan som just då besökte London, och i denna utstyrsel göra ett officiellt besök vid sitt eget universitet, där han mottogs med pompa och ståt av konsistoriet.

Cole hade mobiliserat några vänner i Dreadnoughtprojektet – bland dem Virginia Stephen (sedermera Virginia Woolf). Efter att ha sminkat sig med lämplig hudfärg, klistrat på sig lösmustascher och klätt sig i kaftaner och turbaner, gav sig sällskapet iväg till Paddingtonstationen, där Cole utgav sig för att vara från den brittiska utrikestjänsten och begärde att en VIP-vagn skulle ställas till de förnäma gästernas förfogande för färden till Weymouth. Den häpne men imponerade stationsföreståndaren ordnade snabbt den önskade transporten.

På kajen i Weymouth mötte Dreadnoughts hedersvakt, som inspekterades av ”prinsarna”. Någon abessinsk flagga hade inte hittats ombord, varför befälet beslutat använda Zanzibars fana i stället. För att inte ytterligare bidra till förvirringen, spelade musikkåren också detta lands nationalsång. De mörkhyade abessinierna tycktes inte märka skillnaden.

De exotiska prinsarna, som sinsemellan talade på brutet latin, umgicks otvunget med fartygsbefälet, delade ut visitkort med text på swahili och dekorerade några av officerarna med falska abessinska förtjänsttecken. För att inte förstöra make-upen och riskera att tappa mustascherna, avböjde dess ledare på gruppens vägnar vänligt men bestämt den framdukade måltiden i befälsmässen.

Tillbaka i London avslöjade Cole bluffen i ett brev till Daily Mirror, till vilket fogats ett foto på gruppen. Tilltaget ledde till att den rasande chefen för Royal Navy begärde att Cole skulle anhållas, men denne hävdade – med rätta visade det sig – att han inte brutit mot någon lag.

Historien har en lustig epilog. Under sitt besök på Dreadnought hade de falska prinsarna vid flera tillfällen uttryckt sin uppskattning med de påhittade orden ”Bunga! Bunga!” När Dreadnought fem år senare rammat och sänkt en tysk fientlig ubåt, fanns bland gratulationstelegrammen ett med texten ”Bunga! Bunga!”

Cole fortsatte med sina respektlösa skämt. Vid ett tillfälle klädde han ut sig till premiärministern Ramsay MacDonald, ordnade med hjälp av en vän en falsk taxi som körde vilse med den riktige MacDonald, medan den förklädde Cole höll ett kraftfullt tal vid ett stort möte med Labourpartiet, i vilket han uppmanade partimedlemmarna att arbeta mer för lägre lön.

Vid ett annat tillfälle slog han vad med en parlamentsledamot om att han skulle kunna hinna ikapp denne under språngmarsch till närmsta gathörn, trots att ledamoten fick tio meters försprång. Obemärkt hade Cole låtit sin guldklocka slinka ner i parlamentarikerns ficka. När denne började springa, ropade Cole ”Stoppa tjuven”, varpå polisen prompt haffade ”ficktjuven” och förde honom till polisstationen. Cole vann vadet.

Ett typiskt Coleskämt var att dela ut teaterbiljetter till sina flintskalliga bekanta och arrangera dem så bland parkettens sittplatser att deras bleka huvudsvålar, sedda från raderna ovanför, bildade ett anstötligt ord.
1920-talet var Bloomsburygruppens storhetstid. Virginia Woolf publicerade sina mest lästa romaner och essäer, hennes man Leonard var inflytelserik kulturredaktör för ”The Nation and Athenaeum”, Forster fullbordade sin ”A Passage to India” och Strachey gav ut två biografier över drottningarna Victoria och Elizabeth. Clive Bell skrev sin kontroversiella ”Civilization”. Både Vanessa Bell och Duncan Grant hade hyllade separatutställningar av sitt måleri.

Men när den perverterade nationalismens mörka moln hopade sig över Centraleuropa på 1930-talet, började Bloomsburykollektivet att upplösas. Året efter publiceringen av biografin ”Portraits in Miniature” (1931) avled Strachey. Kort därefter sköt sig Dora Carrington. Ett par år senare dog Roger Fry, som blivit Englands mest ansedde konstkritiker. Virginia Woolf blev mentalsjuk och dränkte sig till slut 1941. Vanessa och Clive Bells son Julian omkom under inbördeskriget i Spanien. Några av de kvarvarande medlemmarna fortsatte emellertid att träffas i flera årtionden för att utbyta minnen från sin uppväxt och vuxentillvaro som konstnärer i Bloomsbury. Mötena kom att kallas ”The Memoir Club” och utökades efterhand med några av de ursprungliga medlemmarnas barn.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism