Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Good fences make good neighbours

Av Martin Gunnesson | 9 september 2016

Gör din plikt - kräv din rätt?

 
Är vi överens om nationalstatens värde – och de är de flesta, när det kommer till kritan – då är det också en plikt att upprätthålla dess försvar, skriver Martin Gunnesson. Men erkänner också att det tog honom några år att nå den slutsatsen.

Jag skall börja med ett erkännande – jag är skenhelig. Det jag idag håller för självklart, plikten att försvara sitt land, är vad jag som artonåring lika kategoriskt avfärdade som förlegad tyranni. Så vad har fått mig och svänga, och varför har jag rätt nu?

Innan jag närmar mig frågorna om plikten och rätten, så vill jag börja med att etablera vad jag tror de flesta av oss är överens om – värdet av nationalstaten och behovet av dess försvar.

Nationalstaten som idé har haft sin beskärda del av problem. Den kan avfärdas som ett artonhundratalsförsök att skapa artificiella gemenskaper i politiska syften. Den kan sägas vara till mer för att exkludera än att inkludera. Det är svårt att förneka att nationalstaten många gånger ingjutits med närmast mystiska kvaliteter och blivit ett fokus för aggressiv chauvinism. Det är svårt att strikt bestämma vilka grupper som egentligen är ett folk, och varför vissa, men inte andra har rätt till självbestämmande och eget territorium. Nationalstaten är också vad som står i vägen för den progressiva drömmen om en världsstat för alla människor.

I skuggan av sådana påpekanden är det lätt att glömma bort att det är inom våra nationalstater som den moderna demokratin växt fram. Det är här som världens välstånd, och vetenskap nått tidigare otänkbara höjder, och det är här individens frihet och minoriteternas skydd vuxit starkare än någonsin tidigare i historien. Även om det internationella samarbetet ibland gnisslat betänkligt, så har det mellan nationalstaterna vuxit fram en tidigare aldrig skådad respekt för internationell lag och mänskliga rättigheter för alla. Det tycks tydligt att fria, självstyrande folk har lättare att samverka, främst för att de som upplever frihet har lättare att erkänna värdet av andras frihet. Genom att ha utgjort arenan för framväxten av den moderna demokratin, blir nationalstaten också bäraren av kulturella och frihetliga värden från generation till generation.

Det är därför jag utgår från att de flesta av oss borde vara överens om att nationalstaten är värd att upprätthålla, åtminstone för överskådlig framtid. Men vem skall ta ansvar för dess försvar, och hur skall vi i så fall organisera det? Skall det involvera ett mått av tvång?

Sverige är ett land som sätter jämlikheten oerhört högt. Högre, ibland, än vad som är sunt, kanske, men så är det. Men en riktig jämlikhet måste innebära inte bara lika rättigheter och likhet under lagen, men också lika skyldigheter. Var och en av medborgarna har ett ansvar att se till att upprätthålla statens integritet, för oss själva, våra medmänniskor, och för framtida generationer. Att se om vårt hus är också ett värn för våra grannar – stabila och säkra demokratier är den bästa garanten mot framtida krig.

De gränser som nationalstaten sätter upp, geografiska men kanske främst legala, är vad som sätter ramverket för vår gemenskap. Lagar är inte bara begränsande – de är också frigörande. Det är under lagens beskydd som den svage kan leva sitt liv utan oro för den starke. Lagarnas legitimitet, liksom den svenska nationalstatens, vilar på folkets mandat. Men det gäller även åt andra hållet – våran rätt att åtnjuta lagarnas beskydd vilar på vår vilja att upprätthålla dem. Om vi inte är villiga att i ord eller handling försvara lagarnas rättvisa applicering, även på människor och företeelser vi tycker aldrig så illa om, så kommer de att förtvina. Det är helt enkelt inte för inte som socialdemokraternas en gång rönte så brett genomslag i Sveriges befolkning med parollen ”gör din plikt – kräv din rätt”.

Men även om jag nu för tiden anser att det är allas vår plikt att bidra på något sätt till försvaret, så har jag inte alltid sett det så. När jag var i mönstringsålder hade muren nyss fallit, och det fanns ett allmänt hopp om att den epok då försvar behövdes närmade sig sitt slut. Det kändes inte bara förlegat med försvar, utan även som en rest av ett äldre, mer auktoritärt samhälle att jag skulle tvingas in i något. I en mening var det ett typiskt juvenilt sätt att resonera – värdet av traditioner, och vad nationalstaten faktiskt möjliggjorde i form av personlig frihet är något som är lättare att se och uppskatta med stigande ålder.

Av det vill jag dra slutsatsen att vi ska ha en allmän medborgerlig plikt att bidra till landets försvar, upprätthållen med tvång vid behov. Samtidigt måste vi kontinuerligt, i allt från skolundervisning till offentlig hållning, omfamna och understryka det stora värden som ligger i ett sådant försvar.

Till sist kan det också tjäna väl att fundera över om, även ifall vi är överens om det moraliskt riktiga, ett försvar av nationalstaten faktiskt behövs. Finns det faktiska hot mot rikets säkerhet och integritet? Att döma av med jämna mellanrum återkommande debattinlägg, finns det grupper som gärna avfärdar sådana tankar som fantasifoster. Men det är, i bästa fall, önsketänkande. Samtidens största hot är måhända inte traditionellt militära, men de är icke desto mindre destruktiva. För att värna och främja allas rätt till liv i frihet och fred, borde borgerligheten i sin helhet omfamna alla medborgares plikt att efter bästa förmåga försvara den nationalstat som är frihetens bästa garant.

Martin Gunnesson är mångsysslande skribent och fritidspolitiker för Kristdemokraterna i Nacka.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Omslaget

Läs mer

webshop_banner

samvetsfrihetsmockup pocket