Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Franska valet redan klart?

Av Jan-Olof Bengtsson | 26 augusti 2016

Med åtta månader kvar till det franska presidentvalet vågar sig Jan-Olof Bengtsson redan på att sia om utgången – som blir både sensationell och förutsägbar. Men först ska partierna enas om sina kandidater, och det riskerar att bli en stökig affär.

Det är nog lika bra att vi förbereder oss på det…

När vallokalerna har stängt i Frankrike den 23 april nästa år och röstsammanräkningen avslutats är sensationen ett faktum:

Marine Le Pen, Nationella Frontens smarta partiledare, har just vunnit det franska presidentvalet!

Provokativt?

Ja, men första omgången ska tilläggas, den andra och avgörande sker den 7 maj. Och då förlorar hon klart mot Republikanernas Alain Juppé. För det är också i den andra omgången som fransmännen enligt talesättet ”röstar med hjärnan istället för hjärtat”.

Så vad har hänt? Ja, frågan är nog snarare vad som inte har hänt?

När president Francois Hollandes femåriga mandatperiod går ut till våren har han skändligen misslyckas med att leverera det han utlovade sina väljare – tillväxt, framtidstro och arbete.

Arbetslöshetssiffran klamrar sig envist fast vid över 10 procent. Ungdomsarbetslösheten ligger på runt 25 procent. Hollandes försök att ge sig på den rigida 35-timmarsveckan och minska fackets inflytande på fabriksgolven har misslyckats på grund av effektivt brinnande barrikader. Lägg därtill en ökande frustration mot EU och misstänksamheten mot avvikande i takt med att terrordåden de senaste 18 månaderna fortsätter att sprida otrygghet.

Mätningar idag visar att över 40 procent av den franska arbetarklassen stöder Nationella Fronten medan bara 20 procent lägger sin röst på socialistregeringen.

President Hollandes popularitetsiffror är sedan länge nere på rekordlåga 15 procent och han har ännu inte meddelat om man ställer upp för omval utan sagt att det beskedet kommer först i december.

Sedan är det ju naturligtvis frågan om han får? För socialistpartiet har en intern valprocess mellan hugande kandidater som till och med en sittande president får finna sig i. Hollande har tidigare själv sagt att han bara ställer upp för omval om arbetslösheten har sjunkit. Det har den inte…

Men visst blir det lite märkligt om den sittande presidenten för 64 miljoner fransmän plötsligt tvingas upp i ett internt partikäbbel där hans lämplighet ifrågasätts.

Så om nu Hollande inte ställer upp utan avgår, vem känner sig då manad i hans parti?

I dagsläget finns det egentligen bara två kandidater. Den ene är premiärministern Manuel Valls som Hollande utsåg 2014. Men Valls popularitetssiffror går ju av naturliga orsaker nästan hand i hand med sin chefs. Valls må vara mer ”marknadsorienterad” men den starka vänsterflygeln inom socialistpartiet ger inte mycket för hans försök att marknadsanpassa och konkurrensutsätta. Särskilt inte sedan han i somras trummade igenom ett regeringsdekret om lättnader i arbetslagstiftningen istället för att riskera det blev nedröstat av hans egna partivänner.

Dessutom är det ju Valls som ytterst får bära ansvaret för hur framgångsrik den franska staten är för att förhindra fler terrordåd. Vid en minneshögtid i Nice i juli efter lastbilsattacken som krävde 85 människoliv, blev Valls utbuad. Det har aldrig hänt tidigare.

En annan kandidat är den unge f d bankmannen Emmanuel Macron, ekonomiminister sedan 2014 och som haft fräckheten/kaxigheten att bilda en egen politisk rörelse trots att han sitter i socialistregeringen. ”En marche”, (ungefär: På väg!) heter den, och som attraherar unga liberala och högutbildade franska internationalister/mittenväljare. Men Valls är förbannad på utmanaren som menar att han förråder den regering han själv sitter i. Det ligger en hel del i den kritiken, mot Macron som förenklat försöker hitta en marknadsorienterad väg mellan både högern och vänstern.

Macron har inte sagt om han kandiderar eller inte, men bedömare menar att han för stunden bara kollar vattendjupet för att eventuellt satsa på presidentvalet 2022. Han har i alla fall tiden och ungdomen för sig.

Franska socialistvänner menar dock att oddsen för att en socialistkandidat ska vinna är så dåliga att ingen sådan politiker av rang och framtid vågar förlustexponera sig. Vad man istället och diskret börjat satsa på är att bygga upp partiet i opposition och komma tillbaka 2022. Ett sådant nyväckt parti kommer garanterat att distansera sig från facket som håller framtiden som gisslan och satsa på mittenväljare.

När Francois Hollande vann presidentvalet i maj 2012 gjorde han det med 51,9 procent av rösterna mot Nicolas Sarkozy som fick 48,1 procent. Ex-presidenten Sarkozy lovade dyrt och heligt att det var slut med toppolitiken för hans del. Men nu i veckan har han som bekant just meddelat att han kandiderar för sitt gamla högerborgerliga parti med det nya namnet Les Republicains (Republikanerna).

Dock måste även Sarkozy, trots många krumbukter, finna sig att även han likt kandidaterna i socialistpartiet tvingas in i samma slags interna partivalprocess. Bland Republikanerna handlar det om 13 kandidater som känner sig kallade. Den interna partiomröstningen som sker i två steg är klar i mitten av november.

Så hur stora är hans chanser att ro hem partinomineringen?

Följer man fransk press och håller koll på mätningarna verkar Sarkozy ständigt bara hamna som nummer två efter partikollegan och den tidigare premiärministern Alain Juppé som är favorit. En del mätningar pekar på en så stor skillnad mellan de båda som 35 procent. I en del av de senare mätningarna kommer Sarkozy till och med in först som trea.

Men underskatta aldrig Sarkozy! Som ettrigt försöker lägga sig så nära Nationella Fronten i misstänksamheten mot politisk islam som möjligt utan att passera gränsen. I onsdags kom han dessutom ut med sin programbok ”Tout pour la France” (Allt för Frankrike).

En del menar att Juppés ålder på 70 år ligger honom i fatet. Men väljarna uppfattar honom som både klok, statsmannalik och resonerande.

Vad som också är ett hinder för Sarkozy, och som man måste hantera, är att om Republikanerna nominerar honom som kandidat kommer Frankrikes två små liberala partier att lansera sin egen. På marginalen kan deras få procent ändå spela stor roll för valresultatet. Om Republikanerna däremot väljer Alain Juppé lovar de liberala partierna att stödrösta på honom.

Nationella Fronten då?

Ja, för att vara riktigt sanningsenlig är det egentligen bara Marine Le Pen som i dagsläget är klar som presidentkandidat. Medan både Republikanerna och socialistpartiet PS ännu inte vet vem som kommer fram.

Marine Le Pen har för övrigt varit mästerlig i att hantera rädslan och frustrationen från fransmännen i svallet av de framsvepande terrordåden. För medan den ena politikern efter den andra försökt positionera sig med hårdare tag både vad beträffar klädsel, merborgarskapsregler och krav på interneringar med mera har Marine Le Pen valt en helt annan strategi:

Hon har varit tyst!

Och helt riktigt förlitat sig på insikten att folk redan vet vad hon tycker och var hon står.

Där med har hon ”statsmannalikt” kunna distansera sig från den nu så laddade politiska debatten som ju innehåller alla tänkbara varianter på hårdare tag. Och betrakta det hela lite från ovan.

Om hon – som jag tror – vinner första valomgången i april är naturligtvis en triumf utan like.

Pappa Jean Marie Le Pen skrällde också till när han i den första valomgången den 27 april 2002 placerade sig och Nationella Fronten som tvåa (inte etta) och därmed gjorde socialistpartiet och Lionel Jospin till trea och därför inte tog sig till andra och avgörande.

I andra omgången den femte maj stod valet mellan Jaques Chirac och Jean Marie Le Pen. Den vann Chirac med en jordskredsseger på 82.2 procent mot Le Pens 17,8 procent. Men siffrorna är så klart missvisande eftersom Chirac även fick de frustrerade socialiströsterna.

Idag är Nationella Fronten betydligt mer rumsrent än det var för 14 år sedan. Inte minst för att Marine Le Pen gjort det mer städat, skruvat ner utlänningsavskyn och uteslutit pappan.

Vill ni veta vem som fransmännen väljer till president den 7 maj nästa vår och fem år framåt är rådet att hålla koll på vem som Republikanerna väljer som kandidat i sin interna nomineringsprocess redan i november.

För den personen blir det.

Jag lutar åt Alain Juppé.

Jan-Olof Bengtsson är frankofil skribent och debattör med ett förflutet som ledarskribent och EU-korrespondent.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Omslaget

webshop_banner

samvetsfrihetsmockup pocket