Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Hemlig bärgning

Av Sten Niklasson | 10 juni 2016

I februari 1968 försvann den sovjetiska Ubåten K-129. Sten Niklasson skriver om ett fartyg vars försvinnande bara var början på märkligheterna.

Den 24 februari 1968 lämnade den sovjetiska kärnvapenbärande ubåten K-129 av Golf II-klassen flottbasen Rybatchyi i Kamchatka med 98 mans besättning, varav 40 var nymönstrade. När hon nådde djupt vatten genomfördes rutinmässiga dykprov. En krypterad rapport till basen skickades med meddelandet att allt var väl. Det var det sista någon hörde från henne.

När några veckor senare K-129 inte besvarat upprepade instruktioner från basen att rapportera sin position och status, inleddes en omfattande sök- och räddningsoperation med enheter från Kamchatka och Vladivostok. De ökade sovjetiska aktiviteterna uppmärksammades av den amerikanska underrättelsetjänsten.

För att kunna spåra och följa sovjetiska ubåtar hade amerikanerna byggt upp ett omfattande avlyssningssystem i Atlanten och Stilla Havet. När data från Sound Surveillance System (SOSUS) analyserades, noterades att en kraftig explosion inträffat den 8 mars. Genom triangulering kunde platsen lokaliseras till ett område om ca 3 000 kvadratkilometer på 40o nordlig latitud och 180o västlig longitud. Området låg drygt 1 500 distansminuter nordväst om Hawaii.

Efter flera veckors intensivt, men resultatlöst, letande trappade ryssarna ner sin sökinsats och förklarade officiellt K-129 som saknad och sannolikt förlorad.
I juli 1968 beslöt den amerikanska flottan att försöka hitta och om möjligt fotografera vraket. En ombyggd ubåt, USS Halibut, lyckades efter bara tre veckor inte bara hitta K-129, utan också med hjälp av fjärrstyrda kameror ta bilder av vraket, som låg på nästan femtusen meters djup.

Efter noggranna studier av bilderna beslöts 1970 på högsta nivå i Washington DC att inleda en av det kalla krigets djärvaste, hemligaste och mest kostsamma operationer med syfte att bärga vraket efter K-129 för att, om möjligt, få tillgång till sovjetisk kärnvapenteknologi och i bästa fall kodböcker.

Projektet fick täcknamnet Azorian. CIA kontaktade den skygge miljardären Howard Hughes, vars många företag bl.a. levererade en stor mängd materiel till den amerikanska krigsmakten. Hughes accepterade uppdraget att rita och bygga det specialfartyg som krävdes för att genomföra projektet. Fartyget, som byggdes i stor hemlighet vid Sunvarvet i Philadelphia, döptes till Hughes Glomar Explorer. Officiellt meddelades att det skulle användas för att skopa upp mangannoduler från havsbottnen på stort djup.

1968 var ett svart år för världens ubåtsflottor. Förutom K-129 sjönk det året den israeliska Dakar, den franska Minerve och den amerikanska Scorpion. Som jämförelse kan nämnas att det tog den amerikanska flottan fem månader att lokalisera vraket efter Scorpion i Atlanten.

Formell beställare var Hughes företag Global Marine Development Inc., men detta företag hade i verkligheten ingenting med projektets genomförande att göra.

Glomar Explorer hade ett deplacement om 57 000 ton och hade en längd på 189 meter. Mitt på fartyget fanns ett torn, snarlikt det som kännetecknar borriggar i off shore-verksamhet. Skrovets botten hade försetts med stora skjutdörrar, genom vilka en sträng av 18 meter långa stålsegment, som ett efter ett hopfogats i tornet, gradvis kunde sänkas ner. Nederst på denna ca 5 000 meter långa sträng fanns en jättelik gripklo, som av besättningen fick namnet ”Clementine”. Tanken var att med hjälp av denna klo gripa tag i K-129, lyfta vraket i stålsträngen genom att i Glomar Explorers torn skruva av segmenten bit för bit samt till sist föra in vraket genom stålluckorna i bärgningsfartygets botten till ett utrymme i skrovets inre som sedan torrlades. En observatör på ytan skulle inte kunna dra några slutsatser om vad som pågick.

Inget bärgningsarbete i denna storleksordning och på detta djup hade tidigare utförts. Ingen hade tidigare lyckats lösa det avgörande problemet, nämligen att under flera dagar oavsett väder hålla bärgningsfartyget i samma position fem km ovanför ett mindre objekt på havsbotten.

Aktiviteterna på Glomar Explorer följdes vid ett par tillfällen av sovjetiska spionfartyg. Långt senare uppdagades att ryssarna genom en läcka fått veta att CIA förberedde en bärgning av K-129. Företaget ansågs emellertid erbjuda oöverstigliga tekniska svårigheter, varför informationen inte togs på fullt allvar av den sovjetiska militärledningen.

Utfallet av projekt Azorian blev föremål för vitt skilda tolkningar. Enligt senare offentliggjorda förhör med projektledningen och besättningen på Glomar Explorer lyftes en stor del av K-129 från bottnen. På grund av ett haveri i gripmekanismen, förlorades emellertid under lyftet ca två tredjedelar av det bärgade vraket och sjönk tillbaka i djupet. Trots detta missöde betraktades projektet som en av det kalla krigets största framgångar. Den totala kostnaden är okänd, men i dagens penningvärde kostade bara bygget av Glomar Explorer ca 1,7 mdr USD.

I den framgångsrikt bärgade delen fanns två torpeder med kärnstridsspetsar, instrument, sonarutrustning och kodböcker. Kvarlevor efter sex besättningsmän påträffades likaså. På grund av radioaktiv strålning placerades kropparna i stålkistor som sänktes i havet under militära hedersbetygelser. Också ubåtens skeppsklocka bärgades. Den återbördades många år senare till Ryssland som en gest av välvilja. Hela bärgningsoperationen filmades av CIA. Filmen är hemligstämplad, men ett avsnitt som skildrar begravningen av de sex ryska besättningsmännens kroppar överlämnades till ryssarna 1992 och har dessutom sänts i flera internationella TV-kanaler.

Flera teorier om orsaken till K-129s haveri har lanserats. En, som kan antas emanera från sovjetiska källor, hävdar att hon rammats och sänkts av en amerikansk ubåt med namnet USS Swordfish som fanns i samma område. Teorin har ett visst stöd i det faktum att Swordfish kort tid efter K-129s försvinnande anlöpte den japanska hamnstaden Yokosuka för akuta reparationer av torn och periskop. Men teorin har föga förvånande förkastats av den amerikanska flottan med påpekandet att skadorna på Swordfish skulle ha varit betydligt värre om fartyget penetrerat K-129s tryckskrov. En annan teori går ut på att en explosion inträffat till följd av läckande vätgas i samband med laddning av batterier. En tredje innebär att en otät lucka till en missilsilo kan ha medfört inläckande havsvatten som orsakat en explosion i missilens bränsle. Ingen av dessa teorier har officiellt bekräftats.

Sedan amerikanska massmedia under 1970-talet publicerat rykten om den hemliga operationen, trots ansträngningar från CIA och Vita Huset att få dem att avstå, har flera journalister med hänvisning till Freedom of Information Act försökt få tillgång till hemligstämplade dokument om saken. CIAs vägran att ”vare sig förneka eller bekräfta existensen av sådana handlingar” har blivit klassisk och går i mediakretsar i USA under beteckningen ”Glomar response”.

Naturligtvis gav det som kom fram, och framför allt det som inte avslöjades om projekt Azorian, bränsle åt en rad thrillerförfattare och filmmakare. Kenneth Sewell spekulerar t.ex. i sin bok Red Star Rogue (2005) att K-129 togs över av ett antal KGB-officerare i besättningen med hemligt uppdrag att avfyra en missil mot Pearl Harbour. 1968 hade relationerna mellan Sovjetunionen och Kina nämligen nått ett kritiskt bottenläge, medan förhållandet mellan Kina och USA var på väg att förbättras. KGB-ledningens tanke var enligt Sewell att orkestrera kärnvapenattacken mot Pearl Harbour så att kineserna skulle misstänkas ligga bakom och på så sätt provocera fram en konfrontation mellan Kina och USA, vilket skulle tjäna sovjetiska intressen.

Underhållande och fantasirika böcker på liknande teman har skrivits av Ken Follett Ice (1978) och Geoffrey Jenkins The Unripe Gold (1983).

Efter att under större delen av 1976 utan framgång ha försökt sälja eller hyra ut Glomar Explorer, fick den amerikanska flottan i uppdrag att lägga henne i malpåse. Hon blev en del av den flotta spökskepp som sedan 1950-talet ankrats upp som reserv på ett antal platser längs USAs kust. Tillsammans med ett par hundra andra fartyg placerades hon i Suisun Bay, d.v.s. den innersta norra delen av San Francisco Bay.

Dessa fartyg utgör en del av den s.k. National Reserve Defence Fleet som har kommit till användning i ett flertal krig och kriser. Över 500 sådana fartyg utnyttjades t.ex. för att skeppa soldater och materiel till Asien i samband med Koreakriget. Under början av 1950-talet, då bristen på frakttonnage var akut, aktiverades ca 600 av fartygen för att frakta kol till Europa och vete till Indien. Också under Berlinblockaden och efter den egyptiske presidenten Nassers stängning av Suezkanalen togs hundratals fraktfartyg och oljetankers ur malpåsen för att befara haven eller tjäna som råvarulager. Ett sjuttiotal fartyg i relativt gott skick har tagits ut till en Ready Reserve Fleet, som hålls i tjänligt skick av reducerade beredskapsbesättningar och kan tas i bruk med några dygns varsel.

Ett antal större fartyg har på begäran av delstater vid kusten sänkts på lämpliga platser som vågbrytare och konstgjorda rev, medan ytterligare några som representerar krigshistoriska händelser blivit museala monument. Så ligger exempelvis slagskeppet USS Iowa i Los Angeles hamn, där det kan besökas av allmänheten.

Sedan flera utredningar påvisat betydande miljöproblem i San Francisco Bay till följd av flagnande giftfärg, oljeutsläpp m.m. från Suisunflottan (över 20 ton giftiga ämnen beräknades 2007 ha hamnat i bottensedimentet), har antalet där upplagda fartyg minskat till ett femtontal. 2017 skall enligt gällande avtal det sista ha bogserats iväg för skrotning.

Glomar Explorer upphörde emellertid att vara spökfartyg och återvände till verkligheten. 1978 lyckades flottan hyra ut henne till ett konsortium av oljeföretag som ville testa ett system för gruvverksamhet på stora djup. Tjugo år senare konverterades hon till ett borrfartyg för vattendjup överstigande 3 500 meter. 2010 förvärvades hon av Transocean Inc. och har bl.a. utfört borrarbeten i Bengaliska viken. På grund av sjunkande oljepriser såldes hon som skrot i april 2015.

Vad som hänt med resterna av K-129 är inte känt. Tystnaden kring de bärgade vrakdelarna är knappast någon överraskning.

Sten Niklasson är författare och tidigare generaldirektör för Patentverket.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Omslaget

Läs mer

webshop_banner

samvetsfrihetsmockup pocket