Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

De olydiga

Av Rebecca Weidmo Uvell | 1 april 2016

Konformism och konsensus är överskattat – det är de olydiga som driver utvecklingen och skriver historien. Det menar Rebecca Weidemo Uvell i en hyllning till de 25 procenten.

Vilka är de som i grunden förändrar ett samhälle?

Det är en fråga som är särskilt viktig att ställa sig i konformismens tidevarv, där pendeln svänger fort och alla människor springer åt samma håll.

Vi pratar ofta om jante som särarten i vår kultur. Men jante, att ingen ska sticka ut, kommer i sin tur från konsensus. Vi strävar mot mitten. I allt från diskussioner på arbetsplatser till politiken och den debatt som förs runt denna. Svensken blir nervös när folk är arga. När man inte kommer överens.

Grupptänkande är dock i sig inte något svenskt, det är mänskligt. Ett av de mest berömda experimenten på fenomenet gjorde psykologen Solomon Asch på 50-talet. I sin konformitetsstudie gav han personer uppgiften att titta på ett kort med ett streck på, och sedan titta på ett kort med tre andra streck på. Ett kortare, ett längre och ett samma längd. Sedan skulle de avgöra vilket av strecken på kortet som matchade det första.

När de var ensamma svarade 99 % rätt. Men när personen fick sällskap av sju andra och försöket upprepades 18 gånger blev resultatet annorlunda. För de nyas instruktioner var att svara rätt de första två gångerna, men att sedan svara fel.

Hur påverkades försökspersonen av detta i sina följande svar?

Bara 25 % gav rätt svar oavsett vad omgivningen tyckte, medan 75 % gjorde ett eller flera fel. När Asch intervjuade dem gav de olika förklaringar: vissa hade tvekat men ändå dragit slutsatsen att det måste vara fel på dem själva, andra förstod att majoriteten hade fel men ville inte sticka ut och en tredje grupp var så övertygade om majoritetens rätt att de inte ens reflekterade.

Så vad händer när en mänsklig egenskap som grupptänkande får kulturell förstärkning, som i Sverige där konsensus är bärande?

Svaret på den frågan är det vi ser i den svenska debatten. De som avviker i sina åsikter fulas ut, ett mobbeteende uppstår där gränserna för det acceptabla suddas ut av grupptänkandet. Svart eller vitt, vi eller de, lögn eller sanning. De som sticker ut ska slås ner. Vi har sett det bland de som tidigt lyfte migrationsfrågan, i debatten om hedersvåld, biblioteksstök, kritik mot media och så vidare.

Men de som förändrar samhällen och skriver historia är just de olydiga. De bråkiga. De med ett mod som vinner över självbevarelsedriften. De olydiga ifrågasätter, de är motvalls, de tar inte hänsyn till hierarkier, till heliga kor eller till vad alla andra tycker. De tycker att det är så viktigt att göra det som är rätt att de tar de obehagliga konsekvenserna som det medför.

Vikten av de olydigas plats i en demokrati blir tydligare när konsensus kväver allt avvikande. När medier regelbundet glömmer bort att en nyhet inte väger något. Den är viktlös tills någon börjar väga den.

Det är en konst att vara kanal för nuet. Att klara av att leta upp nyheten, bära den genom sin egen mediekanal och sedan förmedla den till oss andra utan att tappa den, utan att ge den en vikt. Det är därför det är svårt att vara journalist. Framförallt är det därför det är svårt att vara en bra journalist. Så fort man börjar väga nyheten det minsta färgas den av bärarens egna åsikter och känslor. Det är oundvikligt, vi är alla människor. Och så färgas den också av konformiteten. En människa är ingen ö.

De olydiga motverkar grupptänkandet i alla samhällen genom historien. Det är de olydiga som lyckats förändra historien, undvikit katastrofer, puttat samhället bort från stupet. Ibland är det en ensam olydig, ibland en grupp. Men grunden är människor som vägrar anpassa sig. De är de tjugofem procenten.

Ironiskt nog vill många i konforma grupper, de sjuttiofem procenten, gärna se sig själv som just de olydiga. För vem vill erkänna att man följer strömmen?

Till exempel de som i toleransens namn kräver att alla ska accepteras, men som utan självbehärskning och med full kraft slå ner avvikande åsikter. Inte bara genom personangrepp, brownwashing och guilt by association utan även genom att hänga ut, fula ut, kontakta arbetsgivare. Samma personer jämför sig gärna med just en motståndsrörelse, likt de under andra världskriget. Utan att förstå att de själva dignar under trycket av samma konformism som gjorde att nazismen kunde utvecklas som den gjorde.

Inga jämförelser i övrigt, det jag vill belysa är just konformism kontra bråkighet – inte åsikterna i sig. Det handlar om hur folk ser på sig själva och vilka typer av personer det är som förändrar historien. Ska man förändra något kan man inte anpassa sig. De få som utgjorde motståndsrörelsen mot Hitler var just de som vågade att vägra.

Andra exempel är Rosa Parks, som en dag 1955 vägrade lämna sin plats till en vit man, vilket busschauffören krävde att hon skulle göra. Händelsen utlöste starten för den amerikanska medborgarrättsrörelsen. En olydig persons handlande.

Eller dr Frances Oldham Kelsey, som 1960 blev utsedd till chef för amerikanska Läkemedelsverket (FDA) och vägrade godkänna det nya sömnmedlet talidomid. Trots att det godkänts i 46 länder. Hon krävde fler kliniska studier. Ett år senare briserade neurosedynskandalen. 10 000 missbildade barn föddes runt om i världen. Kelseys hårdnackade vägran besparade USA:s barn en av de värsta läkemedelsskandalerna i historien.

Inte heller i dagens debatt ska de olydigas betydelse underskattas. De som tar stora mängder skit för att de konsekvenslöst står upp för det de tror på. Det är dessa modiga personer som, på sina sätt, kommer skriva in sig i raden av människor som gjorde skillnad.

Alla olydiga förändrar inte historien, alla har inte rätt. Det finns i denna grupp givetvis också personer som inte alls vill samhället eller andra människor väl. Som använder metoder som är förkastliga, exempelvis våld.

Men de som förändrar historien och påverkar sin samtid är de olydiga.

Denna text är en hyllning till alla er.

Till alla modiga bråkstakar. Till alla som trotsar, framhärdar, skakar av sig allt som de får kastat på sig, som istället fäller upp ett paraply och tar ännu ett steg i motvinden. Till alla som vägrar rätta in sig i leden.

Ni är de tjugofem procenten.

Rebecca Weidmo Uvell är borgerlig opinionsbildare och driver Uvell Kommunikation

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Omslaget

webshop_banner

samvetsfrihetsmockup pocket