Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Vilket Sverige vill vi se 2050?

Av Alice Teodorescu | 18 mars 2016

topper_sverige2050

”För Moderaterna och alliansen måste det primära nu vara att återigen visa på en långsiktig vision, baserad på ideologisk grund, som kan genomföras i pragmatisk anda. Att det går dåligt för Socialdemokratin räcker inte i längden.” Orden är hämtade ur det tal som Alice Teodorescu, politisk redaktör Göteborgs-Posten, höll när hon tilldelades årets Bohmanstipendium. Här publicerar vi talet i sin helhet.

Alice_TeodorescuJag är oändligt tacksam och hedrad över att få motta detta fina pris till Gösta Bohmans minne. Det mod Gösta gav uttryck för – inte bara i ord, utan framför allt i handling – stämmer till eftertanke. Modets antites är risken. Därför behöver bara den som har något att förlora vara modig. Detta eftersom bara den som har något att förlora kan sägas äga något alls. Jag syftar inte på makten, utan snarare på det som makten ska realisera. Detta något förutsätter för att inte gå förlorat såväl väljarnas förtroende, som tryggheten som följer av vetskapen om att man vilar på en stabil ideologisk grund.

bohman1Gösta, liksom trätobrodern Olof Palme, visste varifrån de kom men också åt vilket håll de skulle. I Lewis Carrolls klassiker ”Alice i underlandet” frågar en vilsen Alice efter vägen. Den förtrollade katten undrar vart hon är på väg. ”Jag vet inte”, säger Alice, varpå katten eftertänksamt svarar: ”Om du inte vet vart du ska så spelar det inte heller någon roll vilken väg du tar.”

Politiker utan mål går dit närmsta väg tar dem. Men som bekant kan det som framstår som en genväg snarare omvandlas till en senväg. Sverige står i dag inför en rad vägval som inte kan ignoreras, vägval som banar vägen för helt nya samhällsmodeller. De kanske viktigaste politiska insikterna från de gångna åren bör vara att alla val får konsekvenser, liksom att ett icke-val också är ett val. Politik handlar om att våga välja, om förmågan att särskilja det kortsiktiga från det långsiktiga, så att det kortsiktigt enkla inte omöjliggör det långsiktigt rätta.

Gösta valde inte den enkla vägen när han lämnade regeringen år 1981 och den andra Fälldinregeringen föll. Men han valde den rätta, om än sällan räta vägen. Under Göstas tid var synen på den idéburna politiken genomgående, att vara ideologiskt konsekvent var inte ett svaghetstecken som tydde på underutvecklad pragmatism. Därmed blev makten ett medel och inte ett mål.

Varken Gösta Bohman eller Olof Palme älskades av alla, men det var heller aldrig deras primära ambition med politiken. De verkade i en tid när människor inte knarkade bekräftelse i form av likes på Facebook och Instagram. Det underlättade säkert.

I tider när många partier genomgår omvälvande identitetskriser bör man dra sig till minnes hur Moderaterna gick från att vara ett tio-procentigt parti i Sifo-mätningarna när Gösta Bohman tillträdde, till ett 25-procentigt när han avgick. Till viss del berodde framgången på andras misslyckaden men utan Göstas skickliga partiledarskap och ideologiska säkerhet hade utgången inte varit lika framgångsrik. Det som gjorde, och delvis gör, Gösta Bohman nästintill unik i svensk politisk historia är att han inte var beroende av partiet och politiken. Snarare var det partiet och politiken som var beroende av honom.

En politiker, liksom en opinionsbildare – eller egentligen vem som helst här inne, som drivs av rädslan för att ogillas av sin omgivning, i stället för att göra det värderingsmässigt rätta, kommer oroligt snegla på opinionen, läsarstatistiken, likesen i sociala medier och bordsgrannens ansiktsuttryck innan en reaktion, åsikt eller handling kan uppvisas. Den goda utbildningen, liksom bildningen, gjorde Bohman i likhet med många andra som inte sett politiken och makten som det enda viktiga i livet, immuna mot ängslighet och komformism. För den här sortens människor framstår inte den potentiella maktförlusten, utan förlusten av viljan att se sig själv i spegeln, som mest skrämmande. Därför vågar de ta risker – och vara modiga.

Sverige, liksom EU, befinner sig i en ytterst besvärlig situation. En situation som kommer bli mycket värre innan den blir bättre. En situation som hade kunnat utvecklas annorlunda. Denna situation har resulterat i tvära kast ifråga om verklighetsbeskrivningen. Det som var politiskt omöjligt för ett år sedan framstår som politiskt nödvändigt i dag. Det är skrämmande, om än fascinerande att bevittna, hur snabbt problemformuleringen kan omformuleras.

Det tydligaste exemplet på en sådan omformulering är den radikala positionsförflyttningen på migrationsområdet. Det är svårt att säga om regeringens, men också oppositionens åtstramningar sedan valet, beror på nya och därmed bestående insikter, eller om det som sker är en vändning under galgen. Om det är fråga om det senare visar det på den samtida politikens oförmåga – eller ovilja – att agera proaktivt. Detta förhållande leder till att politiker, oavsett partitillhörighet, enbart vågar genomföra obekväma, men nödvändiga reformer, när problemet redan är ett faktum. Kanske kan detta ”systemfel” förklara utvecklingen också på andra områden såsom försvaret, skolan och miljön. I ljuset av detta kan man leka med tanken om hur respektive politikområde sett ut om inte rädslan varit vägledande under de senaste decennierna?

Svensk politik har sedan alliansens första mandatperiod gått på tomgång. Det saknas långsiktiga idéer, en tydlig målbild men också vilja att synliggöra den ideologiska konflikt som i grunden består mellan dem som sätter systemet framför individen och de som önskar göra precis tvärtom. I stället för att våga pröva nya tankar lappar och lagar man i befintliga system. Alla förslag om särskilda anställningsformer som nu desperat slungas från höger till vänster visar tydligt på just detta.
Helhetsgreppet om skolan, integrationen, skatterna och arbetsmarknaden lyser med sin frånvaro. Särlösningar, av karaktären konstgjord andning, dominerar desto mer.

Regeringen Löfven levde länge på Decemberöverenskommelsen, alliansen lever delvis fortfarande på regeringens regeringsoduglighet. Bägge, fastlåsta vid minnet av fornstora dar, inkapabla till nyorientering. Den rödgröna regeringen vann inte valet, det var alliansen som förlorade det. Vinnarna var Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Förlorare var alla som såg behovet av visioner för ett långsiktigt, hållbart Sverige med god tillväxt, sammanhållning och framtidshopp.

Eftervalsdebatten dominerades länge av DÖ. Under sommaren 2015 hårdnaden konflikten liksom polariseringen, inte minst ifråga om migrationen, samtidigt som många av de politiska förslag som presenterats därefter varit otillräckliga, ur såväl det korta som det långa perspektivet. I takt med att drömmen om att andra länder ska göra som Sverige – när nu inte ens längre Sverige vill göra som Sverige och andra länder ser oss som det avskräckande exemplet – har bleknat tycks alltfler vara överens om att det finns brister och reformbehov som växer för var dag som passerar. Samtidigt är det lätt att få intryck av att en del partiers största huvudbry är att de inte växer i opinionen. Frågan är varför de skulle växa när de inte förmår formulera en vision som engagerar de människor vars förtroende de söker?

Jag tror att samhällsdebatten i alltför stor utsträckning utgår utifrån dagens problemformuleringar. Siktet är oftast inställt på nästa opinionsmätning eller val. Under hösten initierade därför GP:s ledarsida ett samtal bortom mandatperioden, med siktet mot framtidens frågeställningar. I artikelserien #Sverige2050 publicerade vi under nästan ett halvår en expert i veckan som gavs utrymme att utveckla sina tankar kring nutiden, men också formulera visioner för framtiden utifrån det egna perspektivet och kunskapsområdet. Inga aktiva politiker bjöds in, däremot akademiker, företagare, företrädare för näringsliv och organisationer. Fokus låg på de idéer som behöver formuleras för framtiden och på vilka reformer som behöver sjösättas i dag för att vi ska nå dit i morgon.

Jag tror att politiken måste avsätta mer tid åt att besvara den här sortens frågor i det dagliga arbetet. Vilket Sverige vill vi ha exempelvis år 2050? Hur ska vi förhålla oss till globalisering, digitalisering, förändringar i demografin, klimatfrågan, segregation, fallande kunskapsresultat? Hur ökar vi människors frihet och egenmakt? Hur ökar vi företagsamheten? Är vi nöjda med dagens välfärd, kan den förbättras, göras mer ändamålsenlig? Hur värnar vi det fria ordet? Öppenheten och tilltron till våra institutioner och till varandra? Ska vi inta en reaktiv eller en proaktiv position? Hur ser målet ut, vilka är de alternativa vägarna framåt? Vad behöver vi enas kring, vad är vi oense om, vilken problemformulering råder, vad behöver göras på kort sikt, vad kan bara göras på längre? Jag vet att tiden är knapp för den som sitter i regeringsställning, men frågan är återigen vad meningen med maktinnehavet är?

För Moderaterna och alliansen måste det primära nu vara att återigen visa på en långsiktig vision, baserad på ideologisk grund, som kan genomföras i pragmatisk anda. Att det går dåligt för Socialdemokratin räcker inte i längden. Lyckad opinionsbildning handlar inte om att på pragmatisk grund övertala ideologiskt osäkra väljare att rösta blått 2018, utan om att i grunden övertyga dem att av ideologiska skäl ställa sig bakom en politik som genomför den sortens reformer som en pragmatiker aldrig skulle våga närma sig. Det var den socialistiska övertygelsen som gjorde att Socialdemokratin kunde vinna val efter val, decennium efter decennium, ständigt i opposition med sig självt.

Men det var inte bara skillnaden mellan övertalning och övertygelse som Socialdemokraterna en gång i tiden behärskade. Den forna arbetarrörelsens bildningsideal behöver också pånyttfödas. Ideal som Gösta Bohman var en varm beskyddare av. Utan bildning är en högre utbildning lite värd.

I Bohmans anda bör borgerligheten med Moderaterna i spetsen åter plädera för hur kunskap i främmande språk, förkovran inom humaniora och aktivt deltagande i kulturlivet kan utveckla individen, hennes frihet och självständighet, och därmed det samhälle som hon verkar i. Den högre utbildningens främsta uppdrag kan inte vara att enbart producera anställningsbar arbetskraft. Borgerligheten borde göra större motstånd mot den vitt spridda bilden av motsättningen mellan anställningsbarhet och bildning. I stället bör man påminna om att många av grunderna inom humanioraämnena är av stor betydelse för de flesta yrken; fördjupade läs- och skrivfärdigheter liksom god analytisk förmåga är en tillgång för filosofen liksom för ingenjören. För att inte tala om politikern.

Med bildning följer ofta förmåga till självständigt och analytiskt tänkande. Och naturligtvis också mod. Som född i ett kommunistiskt land, utan fri åsiktsbildning och yttrandefrihet, har jag alltid fascinerats av ordets makt över tanken. Ordet som föder en ny tanke, som föder nya ord. Vi lever i en tid där det anses modigt att tänka fritt, trots att det inte är förbjudet. Förbjudet i lag, vill säga.

Trots vår grundlagsstadgade yttrandefrihet räds många, också inom politiken, den fria tanken – den som på ett ögonblick kan försätta oss i det absoluta utanförskapet. Personligen är jag mer rädd för vad som händer med en människa när hon bär på tankar som hon inte vågar sätta ord på, liksom vad som händer i ett samhälle där orden inte längre är bärare av tankar. Att upprätthålla censur är kostsamt, självcensur kostar däremot ingenting. I vart fall inte i pengar.

I den ofria delen av världen sitter människor i fängelse för sina åsikter, i Sverige sitter många i alldeles egenhändigt konstruerade fängelser. Vi är så vana vid vad som får och inte får sägas att vi sällan ens reflekterar över vilka tankar vi inte ens tänkt. Att tycka fel är att vara fel, vem vill vara det i vårt bekräftelseknarkande samhälle?

Givet de stora och svåra utmaningar som Sverige, EU men också USA, står inför är behovet av intellektuella röster som bottnar i sin kunskap, som förmår analysera och dra paralleller i tvärdraget mellan nutid och dåtid kanske större än någonsin. Röster som studerat sin filosofi och som kan sitt latin – röster som kan bjuda politiken ett intelligent och konsekvent sammanhängande motstånd.

Till följd av globalisering och konstant föränderlighet blir dagens sanningar snabbt föråldrade. Vad som är rätt kompetens på morgondagens dynamiska arbetsmarknad kan ingen veta i dag. Därför är det ännu viktigare att de färdigheter den högre utbildningen förmedlar främjar analytiskt och logisk tänkande, matematisk förståelse, förmåga att uttrycka sig i tal och skrift, liksom kunskap om Kafka, Kant och Klimt. Bildning handlar inte om elitism utan om att ges möjlighet, oavsett vem man är eller varifrån man kommer, att växa som människa och ta sig dit man vill. En demokrati kräver medborgare som kan analysera, rangordna, genomskåda, systematisera och ifrågasätta den information som de sedan ska fatta välgrundade beslut utifrån.

Allt detta återkom Gösta Bohman till gång på gång. I sitt tal vid Medborgarskolans 40-års jubileum den 30 maj 1980 talade Gösta Bohman om att bildning och historisk kunskap är två byggstenar i människans frigörelse, nödvändiga ”i valet mellan kollektivism och frihet, mellan framsteg och stagnation” i en tid när utvecklingsfientliga strömningar gör sig gällande.

Jag citerar: ” Vad kan Aristoteles, renässanshumanisterna och upplysningsfilosoferna ha för anknytning till 1900-talets problem och till utvecklingen i dagens Sverige inför 80-talet? Vad kan historiens förmedling av exempelvis ångmaskinens betydelse ge oss på tröskeln till mikrodatorernas definitiva genombrott? Vad kan John Stuart Mill, amerikanska grundlagsfäder och anglosaxiska trettiotalsfilosofer lära oss, när vi nu skall ta itu med våra konkreta krisproblem?

Mitt svar är, nu liksom tidigare: Vi måste lära oss att dra slutsatser av det förgångnas erfarenheter. Vi har inte råd att lära om. Inte råd att upprepa gårdagens missgrepp. Liksom ekonomisk utveckling i det förflutna ställde människor och nationer inför vägval, kommer dagens kriser att ställa oss vid nya skiljevägar. Än en gång kommer vi – det är min bestämda övertygelse – att ha att välja valet mellan kollektivism och frihet. Mellan framsteg och stagnation. Vår svenska vardag är i hög grad präglad just av sådana motsättningar. Såväl kollektivistiska som utvecklingsfientliga strömningar gör sig gällande. De utvecklingsfientliga utnyttjas framför allt av kollektivismens främsta företrädare i vårt land – kommunisterna. Men i det hänseendet går inte socialdemokraterna helt fria.”

De flesta politiskt insatta vet vad Gösta Bohman, liksom Olof Palme, stod för, vilket slags samhälle de såg framför sig. Gösta Bohman lämnade regeringen våren 1981, anledningen kan man tycka olika om. Men jag undrar vilken ideologisk övertygelse som statsminister Stefan Löfven (S), vice statsminister Åsa Romson (MP), numera ”allt-i-allo-ministern” Ylva Johansson (S), eller för den delen allianspartiledarna aldrig skulle kunna överge? Vilken politisk fråga som de skulle kunna tänkas avgå för? Det sägs att väljarna blivit otrogna sina partier, frågan är om det inte är partierna som bedragit sina väljare mest.

Alice Teodorescu är politisk redaktör på Göteborgs-Posten.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Omslaget

Läs mer

webshop_banner

samvetsfrihetsmockup pocket