Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn
Print Friendly

Den moderna superhjälten speglar det mänskliga

Av Christine Hanefalk | 11 mars 2016

Det är just för att de bidrar till reflektion kring djupt mänskliga frågor som Marvels superhjältar är så intressanta, menar Christine Hanefalk. Detta är en replik till Adam Nelvins artikel förra veckan där han menade att superhjältarna inte duger som förebilder eftersom de saknar mänskliga proportioner.

I sin text Konsekvensen av superhjältar målar Adam Nelvin upp en bild av det senaste decenniets vurm för superhjältar som inte bara ligger långt från min egen utan rentav utgör dess totala motsats. Inte nog med att den senaste generationens superhjältar på vita duken – och numera även på TV – är fullt möjliga för helt vanliga människor att relatera till, jag skulle till och med säga att just den egenskapen varit dessa filmers och seriers viktigaste framgångsfaktor. Vi talar om hjältar som inte bara har mänskliga fel och brister utan vars resa i stor utsträckning består av att de måste övertyga sig själva om att de är just hjältar.

Inledningsvis kan det dock vara på sin plats att påpeka att den utveckling som genren genomgått under det senaste decenniet förmodligen inte bara är ”efterfrågestyrd” utan troligen i ännu högre grad består av ett bättre utbud. Lever vi i en tid där människor söker eskapism i högre utsträckning än tidigare? Det är fullt möjligt och är en fråga som andra än jag är bättre lämpade att svara på. Men som konsument av det medieutbud som produceras kan jag bara konstatera att de förändringar som genren genomgått – och då särskilt under Marvel Studios ledning – har bidragit till en bredd vi aldrig sett tidigare.

För att kunna diskutera superhjälten som arketyp är det viktigt att understryka att vi inte talar om en enda arketyp och den variation inom superhjältefilmens själva berättande vi ser idag rymmer så varierande genrer som actionkomedi, rymdäventyr, thriller, ”crime” och drama. Framgångsrika filmer inom denna ”supergenre” har slutat be om ursäkt för sitt ursprung samtidigt som de lyckas koka ner varje karaktär till de centrala egenskaper som sedan länge gjort var och en av dem populära för den serieläsande publiken. I det konceptet ingår att en bra film om Captain America per definition måste följa en något annorlunda logik än en bra film om exempelvis Batman, för att ta ett exempel utanför Marvels universum.

Med det sagt återstår ändå det som är kärnan i Adam Nelvins kritik. Hittills har jag inte mer än påpekat att den panteon av gudar som hänvisats till består av sinsemellan olika figurer, var och en med sin charm, och att filmproducenterna blivit allt bättre på att ge liv åt deras unika berättelser. Även gudarna inom den klassiska mytologin, oavsett om vi talar om exempelvis den nordiska eller grekisk-romerska, kännetecknas av olika mänskliga drag. För att slå hål på myten om att superhjälten per definition måste stå över oss vanliga dödliga får vi bege oss ett antal decennier tillbaka i tiden.

Superhjälteseriernas ”gyllene ålder” täcker tidsperioden från sent 30-tal till tidigt 50-tal. Det är den tidsålder vi förknippar med bland annat DC Comics välkända hjältar Batman och Superman – eller Läderlappen och Stålmannen som vi känner dem på svenska – som gjorde entré under den här perioden. Det är också Stålmannen som kanske tydligast förknippas med den klassiska superhjälten. Även om han inledningsvis bara kunde hoppa väldigt långt, och inte alls flyga, fick hans krafter snabbt allt mer imponerande dimensioner. Därtill är han ju liksom gudarna nedstigen från en annan värld, en högt stående civilisation många ljusår bort.

Det finns dock ett uppenbart problem med figurer som är i det närmaste odödliga: Deras berättelse blir snabbt ganska ointressant. Som Adam Nelvin påpekar, när han citerar George Bernard Shaw, kan man inte vara en hjälte utan att vara feg. En hjälte måste per definition utsätta sig för en verklig risk för att hans eller hennes handling ska kunna ses som hjältemodig. Detta insåg även serieskaparna och redaktören Dorothy Woolfolk som arbetade med Superman på 40- och 50-talen har hävdat att hon introducerade substansen kryptonit, Stålmannens enda svaghet, eftersom hon tyckte att det var för tråkigt med en osårbar hjälte. Man kan inte annat än hålla med.

Den tydligaste utvecklingen mot seriehjältar som är mer som oss själva skedde dock under 60-talet hos DC Comics konkurrent Marvel Comics som till dess förde en tynande tillvaro och mest producerade serier inom romantik, skräck och western, bland andra genrer som då sålde betydligt bättre än den tidigare så populära superhjälten. 1961 föds dock idén om en ny sorts hjälte som bryter med tidigare konventioner och Marvel får en jättehit med The Fantastic Four. Det som gjorde att denna udda samling figurer stack ut var deras mänskliga sidor. De var inte perfekta, de beklagade sig och de bråkade med varandra. Något år senare introducerades Peter Parker och hans alter ego Spider-Man och gjorde dundersuccé. Säkert lockades många av Parkers fantasieggande nya superkrafter och hans framfart i kampen mot ondskan men precis som i fallet med The Fantastic Four bestod det verkligt revolutionerande i hans ”vanlighet”. Han var en tonåring som bodde hos sin faster och hade problem med både kärlekslivet och ekonomin. Detta var helt nytt.

En annan intressant aspekt som skulle återkomma i flera av Marvels kommande serier är superkraften som tveeggat svärd. Ben Grimm, som efter att ha exponerats för kosmisk strålning under den ödesdigra rymdfärden, förvandlas permanent till den fantastiska fyrans ”Thing” och är den enda av dem som aldrig mer kan anta en vanlig, mänsklig form. Samma kraft som ger honom styrka och en hud av sten gör honom även permanent vanställd, något som tynger hans vän Reed Richards – mer känd under det föga blygsamma namnet Mr Fantastic – som upplever sig ansvarig för Grimms öde. Även Hulken kan ses på ett liknande sätt, vilket även berörs i Marvel-filmerna, där Bruce Banner själv snarare betraktar sitt gröna alter ego som ett slags handikapp, som hanteras med disciplin och social isolering, än en skänk från ovan. Även i The X-Men utforskas superkrafternas kluvna natur när en ny generation ”mutanter” föds och döms till ett utanförskap av en rädd och oförstående omvärld.

Den kanske viktigaste lektionen från 60-talets ”Silver Age of Comics” handlar nog ändå om ansvarstagande. Även bland många som inte läst en enda serietidning är Peter Parkers berömda ord väl kända: ”With great power comes great responsibility.” Insatserna må vara högre än för oss vanliga dödliga men den moderna superhjälten ställs ofta inför val som liknar våra och som kräver genuint mod. I slutet av den första Avengers-filmen är det Iron Man som fäller det avgörande slaget mot de invaderande utomjordingarna genom att rikta en kärnvapenspets mot ett maskhål, med sitt eget liv som insats. Själva situationen är naturligtvis fjärran den egna vardagen (får vi hoppas) men beslutet som Tony Stark fattar är ändå hjältens därför att det kräver uppoffring. På typiskt Marvel-vis ägnar han sedan den uppföljande Iron Man 3 åt att arbeta sig igenom den PTSD som förföljt honom sedan händelserna i The Avengers. Makten kräver inte bara ansvarstagande utan för med sig kännbara konsekvenser för de inblandade. Annars skulle vi som läsare och tittare bry oss betydligt mindre.

Superhjältarnas berättelser går på många sätt att betrakta som moderna sagor. Deras främsta uppgift är att underhålla och förtrolla. Det förhindrar dock inte att de under årtionden även bidragit till reflektion kring djupt mänskliga frågor. Ska de överhuvudtaget jämföras med dagens politiker har de flesta av dem mer gemensamt med John McCain än med Donald Trump. Poängen är nämligen inte att de aldrig faller utan att de alltid reser sig.

Christine Hanefalk driver sedan 2007 bloggen The Other Murdock Papers, om Marvels Daredevil.
I sin hemliga identitet är hon på dagtid tjänsteman hos Moderaterna.

Be Sociable, Share!
  • email
  • LinkedIn

Comments are closed.

ANNONSER:

Till bokus

Till Christofer Fjellners hemsida

Omslaget

webshop_banner

samvetsfrihetsmockup pocket