Print Friendly

Bland ruinerna

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BLAND RUINERNA
ATOMBOMBEN och Rysslands inträde i kriget framtvungo J apans kapitulation några månader tidigare, än man förut i allmänhet hade vågat hoppas. Någon överraskning kunde själva krigsutgången numera inte gärna innebära för någon; däremot torde
man ha rätt att vänt~. att den snabbhet, varmed den uppnåtts,
skall bringa fördelar åt den lidande mänskligheten. Avsevärda
mängder tonnage böra numera tidigare, än man trott, kunna frigöras för civila transporter, och omläggningen av krigsindustrier
för fredliga syften bör kunna ske åtskilligt snabbare än beräknat.
Konsekvensen borde bli, att försörjningsläget för de ockuperade
länderna i Europa kan bli vida bättre under hösten och vintern,
än man förut hade skäl att befara.
När slutresultatet av sex års pandemonium börjar låta sig överblickas, har man anledning att konstatera, att det utfallit ännu
mycket sämre, än man vid krigsutbrottet gärna kunde beräkna.
Visserligen bör det kraftigt betonas, att det allra värsta dock besparats oss: den seger för angriparmakterna, som 1940-41 tedde
sig som möjlig. Vårens och sqmmarens avslöjanden från det tredje
rikets innandömen ha burit vältaligt vittnesbörd om vad en seger
för Hitler skulle ha betytt. Men det torde nu kunna sägas, att
den utgången var avvärjd redan på sommaren 1942. Endast framtidens historieskrivning kan på grundval av ännu okända källor
spekulera över i vad mån det därefter har funnits någon utsikt
till att uppnå en fred av annat slag än den, söm nu förestår, en
förhandlingsfred med en icke-nazistisk regim i Tyskland. Framtidens dom kommer sannolikt att bli, att en sådan fred– om den
alls var möjlig – skulle ha varit att föredraga framför vad som
nu skett och sker.
I närvarande stund har man blott att fastställa, att, frånsett
själva avvisandet av den nazistiska förbrytadigans försök att
gripa världsherraväldet, så gott som intet uppnåtts av vad som
eftersträvades av de engelska och franska regeringarna, när de i
september 1939 på sällsynt goda grunder grepo. till svärdet. Den
tyska hegemonin i Mellan- och Osteuropa har utbytts mot en
liknande maktställning, uppbyggd på bredare och måhända soli- 371
Bland ruinerna
dare basis, för en annan stor diktatur- och militärmakt, för vilken
det ännu återstår att bevisa, att dess välde är av annan art än
Tredje rikets. Polen, vars frihet kampen omedelbart gällde, har
förvandlats till en vasallstat åt sin östra granne och i inrikespolitiskt hänseende till en åtminstone hittills endast nödtorftigt
camouflerad diktatur för den yttersta vänsterflygeln. Över huvud
taget ha stora delar av mellersta och östra Europa, som Winston
Churchill nyss påpekade, underkastats en polisregim, som visserligen sannolikt är lindrigare än den tyska men i alla händelser
saknar beröring med den »frihet från fruktan», som en gång
lovades åt Europas nationer i Atlantchartan. En rad av Europas
dugligaste och fredligaste småstater ha helt förlorat sin frihet,
och deras kulturbärande skikt går ej säkert ens i den landsflykt,
som det måst välja för att frälsa frihet och liv. I Mellaneuropa
ha kulturella och ekonomiska värden utsatts för en förstörelse
utan motstycke, som lämnar hela Europa både andligt och materiellt utarmat. Huvudskulden till denna förstörelse av oersättliga
ting ligger naturligtvis hos den tyska regim, som först i brottsliga syften släppte lös katastrofen och sedan fortsatte ett desperat
försvar långt efter det att det förlorat varje militär eller politisk
mening. Men blott eftervärlden kan avgöra, om all den förstö-
relse, som bombarmadorna spritt över Tysklands kulturella medelpunkter, verkligen var militärt nödvändig. Den engelska pressen
har, sina stolta traditioner likmätigt, stundom velat ifrågasätta
detta.
Till den materiella förstörelsen har sedermera kommit den
brandskattning i form av bortföring av maskiner o. d., som ägt
rum i de av röda- armen ockuperade områdena och som nyss legaliserats i Potsdamavtalet. Välbegripligt och legitimt ur deras synpunkt, som 1941-42 sågo den tyska ångvälten gå fram över sina
egna boplatser, är dock detta förfaringssätt blott alltför ägnat att
ytterligare försvåra Mellaneuropas redan katastrofala försörjningsproblem och öka oredan i Europas näringsliv i dess helhet.
Allvarligast te sig dock kanske de gränsproblem, vilkas lösning
på sista tiden börjar avteckna sig allt tydligare. Det ter sig mer
och mer som ett fait accompli, att det nya Polen skall tillägna sig
Tyskland fram till Oder och Neisse (med undantag av Königsbergsområdet, som blir ryskt utan varje omskrivning) såsom ersättning för den halva av det polska riket, som utgör de ryska
befriarnas lön för mödor och lidanden. Oklarare är än så länge,
hur det går med de ganska egendomliga tjeckiska anspråken i
372
Bland ruinerna
Lausitz. Därtill kommer den tydligen ännu olösta frågan om Saaroch Ruhrområdenas liksom hela Rhenlandets framtida ställning.
Resultatet är redan, att Tyskland förlorar sina främsta kornbodar,
samtidigt som en tysk befolkning på något tiotal miljoner utblottade människor österifrån kastas in i de delar av det forna riket,
som redan tidigare voro utpräglade underskottsområden i fråga
om livsmedelsförsörjningen. Skulle så ej blott de schlesiska industriområdena gå förlorade utan även Ruhr och Saar, samtidigt
som en del av Tysklands viktigaste industrier förbjudas för sina
krigspotentiella egenskaper och tyskarna utestängas från världshaven och från alla utrikes kreditmöjligheter – ja, då antager
det tyska försörjningsproblemet utseende av en systematisk uthungringsprocess för sjuttio miljoner människor i Europas mitt.
Det kan naturligtvis sägas, att sedan de värsta hämndkänslorna
hunnit lägga sig, i varje fall de anglosaxiska makterna både av
humanitära skäl och av eget välförstått intresse komma att högst
väsentligt modifiera sin industriella och ekonomiska politik gentemot Tyskland. Redan tyda vissa uttalanden därpå. De nu beslutna gränsdragningarna komma ändå att kvarstå och mänskligt
att döma göra försörjningsproblemet i det närmaste olösligt. Konsekvenserna av denna kroniska tvinsot i Europas mitt komma
inte att vara lätta att bära för världsdelens näringsliv i dess helhet och alldeles särskilt för Tysklands grannländer. Ser man slutligen den östtyska gränsfrågan ur mera allmänna synpunkter och
ur ett längre historiskt perspektiv, är det svårt att inför framtiden hålla tillbaka en undran, om det kan innebära något civilisatoriskt eller ekonomiskt framsteg, när nu åttahundra års historiska utveckling och en av den europeiska medeltidens märkligaste kolonisatariska insatser plötsligt göras ogjorda.
Å ven i övrigt företer det vardande Europa sjukdomshärdar av
betänkligt slag. Marskalk Titos ohöljda yttre expansionssträvanden i snart sagt alla riktningar, enligt engelska uppgifter bedrivna
parallellt med en hänsynslös terror inåt, utlova en stilenlig fortsättning på 1800-talets Balkanproblem efter 1930-talets korta avspänning. Ingen vet ännu, vad resultatet kan bli av att Moskva
ånyo rullat upp den klassiska frågan om Bosporen och Dardanellerna. Det förefaller ännu rätt ovisst, om England skall lyckas
hålla kvar Grekland i sin maktsfär eller om engelsk vänsterortodoxi skall kunna spela över denna sista Balkanstat i den ryska.
Ett liknande töcken höljer Spaniens framtid. Skall den omvandling, som är oundviklig, kunna ske i lugn och med monarkins
Bland ruinerna
hjälp eller har man att vänta en av utlandet påtvingad röd revansch för den vita terrorn efter mönster av 1930-talets folkfronts
blodiga bedrifter~ .Även i Frankrike är samhällets stabiiitet av
mycket att döma rätt ringa. De ohämmade partilidelser, för vilka
Petainprocessen och utslaget däri äro det senaste uttrycket, kunna
ännu bjuda på överraskningar, och den engelska valutgången
torde snarast ha ökat riskerna för något slags omstörtning i
Frankrike.
Över huvud taget torde det vara skäl att lägga märke till, hur
försvinnandet av sådana beprövade och realistiska politiker som
Churchill och Eden liksom den allmänna minskning av Englands utrikespolitiska auktoritet, som valutgången medfört, kommer att resultera i ökad oro i Europa, och detta även om, som
troligt är, Attlees och Bevins utrikeskurs i stort sett följer de
gamla märkena trots professor Laskis docerande. En stormakt
sätter under en svår internationell kris inte ostraffat världspolitikens krav tillbaka för drömmarna om ökad komfort för de
breda lagren.
I fråga om Östasien ha framtidsperspektiven ännu inte klarnat
lika mycket som när det gäller Tyskland. Sannolikt är väl, att
J apan efter förlusten av alla erövringar ända sedan 1895 kommer
att slippa undan vida lindrigare än sin bundsförvant. Trots detta
är det ej lätt att föreställa sig, hur det fattiga och överbefolkade
landet i fortsättningen skall lösa sin försörjningsfråga, sedan det
väl berövats alla expansionsmöjligheter. Sannolikt kommer J apan
också att möta särdeles begripliga psykologiska svårigheter vid
framtida försök att återtaga sina exportmarknader. Här kommer
sannolikt att finnas en latent störningskälla av samma slag, som
den ett utarmat och överbefolkat Tyskland kommer att utgöra i
Europa. Vad dispositionen av det kortlivade japanska imperiets
kvarlåtenskap beträffar, har det på sistone från flera håll antytts,
att Mandsjuriet och Korea i en eller annan form skulle hamna i
rysk ägo. Det förefaller, som om de ryska anspråken här vore om
möjligt ännu sämre grundade än de japanska och som om det för
invånarna knappast skulle innebära någon alltför påtaglig förbättring att utbyta den ena imperialistiska främmande stormaktens välde mot den andras. Det nyss offentliggjorda rysk-kinesiska
avtalet synes också åtminstone vid första påseende mindre ogynnsamt för Kina, än man befarade.
Det största framsteg utöver axelmakternas slutliga nederlag, som
försports på senare tid, är den positiva utgången av San Fran- 374
Bland ruinerna
ciscomötet med de tydliga om ock rätt små förbättringarna i dokumentet från Dumbarton Oaks. Var och en bör önska de Förenade
Nationerna all framgång i deras verksamhet. Men det är ägnat
att stämma till eftertanke, att det nya folkförbundet från början
– sannolikt i realistisk bedömning av möjligheterna – gjorts
kraftlöst i det enda krigsfall av verklig betydelse, som inom
aktuell tid rimligtvis kan tänkas. Det återstår att se, om ur fredens synpunkt denna brist kan kompenseras av att organisationen
fått sig förelagd uppgiften att i en mera avlägsen framtid sitta
på säkerhetsventilerna, när det gäller de nu besegrade folken.
375

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner