Print Friendly

Björn von Sydow; Är intresseorganisationer berättigade

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BJÖRN VON ~DOW:
Är intresseorganisationer berättigade?
Fil kand Björn von Sydow är verksam i LO,
men det är sin egen syn, påverkad av Ernst
Wigforss, som han läggerfram i denna artikel. Han menar att den dag kommer, då de
nuvarande stora intresseorganisationerna
fullgjort sin uppgift. Det blir när det klasslö-
sa samhället inträtt, då alltså allas intressen
sammanfaller. Men, säger han, då kan uppstå ideologiska skiljelinjer som vi i dag inte
anar.
Med vilken rätt bör intresseorganisationer få
utöva makt i vårt samhälle?
Ytterst är naturligtvis frågan om intresseorganisationernas ställni ng i beslutsprocessen en fråga om moraliska värderingar, precis som alla andra problem om vilken styrelse i samhället som är den bästa. Hur skall det
samhälle se ut som bäst garanterar frihet och
jämlikhet, självstyre och rättvisa?
Vad är egentligen intresseorganisationer
i dagens Sverige? De syftar till att främja en
grupp människors materiella och ideella intressen. För att göra det utövar de makt. Formerna växlar. Men det ligger inte något särskiljande för intresseorganisationer i detta.
Enskilda människor och andra kollektiv gör
detsamma. Nej, det karakteristiska för dagens stora organisationer får man söka i deras inre konstitution. Åtskilliga av dem har
ett gemensamt drag. Det gäller t ex löntagarorganisationerna och konsument- och producentkooperationen, liksom flertalet ekonomiska och ideella föreningar.
Medlemmarna vinner medlemskapet utan
någon lämplighetsprövning. Några formella
krav skall visserligen i allmänhet vara uppfyllda, t ex att man nått en viss ålder, arbetar
på en viss arbetsplats, betalar avgiften. Inom
en mycket vid ram skall man dela organisationens syfte. Medlemmarna utövar vidare
sitt inflytande i organisationen på den principiella grunden av allmän och lika rösträtt.
Uteslutning sker endast i extrema fall. Ett
medlemskap av denna karaktär liknar i
mångt och mycket det medlemskap vi alla
har i stat och kommuner. Det är en frivillig
kollektivism på demokratins grund.
Inom denna typ av organisationer finns
280
det emellertid en grupp av organisationer
som skiljer ut sig. Det är de politiska partierna. De skiljer sig inte för att deras inre organisation och funktionssätt skulle vara annorlunda än de andra organisationernas. Ett politiskt parti har oftast en vidare målsättning
än vad en intresseorganisation har. Ett parti
vill påverka utvecklingen på alla samhällslivets områden. Åtminstone tvingas det ta
ställning i alla frågor. De flesta intresseorganisationer har inte så stora ambitioner.
Men det går inte att dra någon skarp
gräns. De stora arbetsmarknadsorganisationerna vill påverka utvecklingen på nästan
alla samhällslivets fält. Religiösa organisationer tenderar ofta åt samma håll; de nya kvinno- och miljöorganisl:ltionerna likaså. Den avgörande skillnaden ligger i att de politiska
partierna är bärarna av den respresentativa
demokratin.
De politiska partieroll
De politiska partierna i ett demokratiskt
land utgör en märklig brygga över två motstridiga element i den demokratiska ideologin. De är uttryck för ideerna om tanke- och
föreningsfrihet. Människor skall ha rätt att
meddela andra människor sina åsikter. Människor skall också ha rätt att sluta sig samman för att verka för gemensamma ting. En
demokrati kan inte fungera om inte medborgarna bygger upp organisationer kring olika
linjer i opinionsbildningen.
Men dessa sammanslutningar blir i verkligheten praktiskt taget aldrig annat än kollektiv av ett fåtal, dvs färre än femtio procent av medborgarna. Därmed uppkommer
ett besvärligt problem för den demokratiska
teorin. Demokratin kräver ju åtminstone
femtio procent av medborgarna som grund
för besluten.
Genom de allmänna valen får partierna
rätten att företräda folket. Genom valen utövar alla individer ett inflytande över en synnerligen viktig mak.:resurs för partierna i beslutsprocessen: ant.·let mandat i riksdag och
kommuner. Antalet mandat är naturligtvis
inte den enda grunden för partiernas makt.
utövning, men det är en synnerligen betydelsefull makttillgång.
Genom de allmänna valen legitimerar
hela folket olika tillgångar av makt (mandat)
för olika minoritetsgrupper, dvs partierna,
Det är just detta som inga andra organisationer än partier blir utsatta för. Partierna
engagerar endast en minoritet i folket, liksom alla andra olika organisationer. Men
partiernas maktutövning blir granskad och
vägd av hela folket. Därför är det en grundläggande skillnad – ytterst av moralisk innebörd – mellan den makt, som partierna får
hela folkets legitimation för att utöva, och
den makt, som andra kollektiv utövar – låt
vara att deras inre organisation kanske fungerar lika demokratiskt som partiernas!
Det avgörande är att denna granskning
och vägning sker genom den allmänna och
lika rösträtten. Demokratin kan inte ge alla
människor lika stort inflytande. Inte ens den
demokratiska teorin kan sägas tillerkänna alla människor lika inflytande. Genom att sluta sig samman i kollektiv blir en snedfördelning av makten människorna emellan berättigad. Demokratin accepterar, ja, sätter stort
värde på att medborgarna tar del i samhälls- 282
demokratin på något sätt godkände (eller
underkände) intresseorganisationernas
verksamhet. Frågan är emellertid om det inte är så. Se på våra största intresseorganisationer, de på arbetsmarknaden. De vill ha
frihet där, säger de. Men det är en villkorlig
frihet de strävar efter. För en ovillkorlig frihet leder till laissez-fairesamhället. Det vill
ingen ha.
Intresseorganisationerna vill alltid ha möjlighet att rikta önskemål till riksdag och regering. Men därmed bekräftar de själva att
det är en villkorlig frihet de vill ha. När riksdagens majoritet skall handla, vet den alltid
att den står under en mäktigare domare än
den starkaste intresseorganisation. Det är ju
folkopinionen.
I själva verket står också intresseorganisationerna därigenom på sätt och vis under
samma domare. Det är folkopinionen som
ytterst skänker en intresseorganisation framgång eller bakslag. Efterkrigstiden visar att
folkopinionen – eller åtminstone majoriteten i den – starkt påverkar resultaten för intresseorganisationerna.
LO har haft stora framgångar. Den svenska arbetaren har fått både materiellt och kulturellt mera än vad hans likar i de andra
västländerna fått. Det beror inte på arbetskonflikter. Det beror i stället på att LO:s
medlemmar utövar en så stor makt i politiken genom det socialdemokratiska partiet.
Lantbrukarna har gjort samma erfarenhet. Bondeförbundet-centerpartiet representerar t o m fler medborgare än jordbrukarna själva. Det är ett betydelsefullt stöd i
opinionen som jordbrukarna förstår att utnytlja.
SACO är däremot ett exempel på en organisation som misslyckats på just den punkten. I två arbetskonflikter har man försökt
att vinna folkopinionen genom att ställa den
utan samhällsservice. Det var djärvt, särskilt
när man inte hade stöd i de två partier som
tillsammans representerar de lägre inkomsttagarna och som bt u kar samla cirka 60 procent av väljarna. D.·.rmed är inte sagt att det
skulle vara omöjligt för SACO/SR att ta
mindre konflikter för missgynnade medlemsgrupper.
SAF kan inregistrera en successiv urholkning i folkopinionen under efterkrigstiden.
Det är en stor skillnad i opinionsläget kring
frågan om kapitalismens berättigande eller
ej, nu och under planhushållningsdebatten
vid mitten av 1940-talet. Då hade arbetsgivarsidans synpunkter ett starkare grepp
över många människor. Det g~llde synen på
ägandets rätt, löneskillnadern’a, arbetsledningen, arbetsmiljön, konjunkturpolitiken,
kort sagt kring synen på det ekonomiska systemet.
TCO-förbunden organiserar den stora
grupp människor som under efterkrigstiden
varit en tunga på vågen mellan en mer eller
mindre kollektivistisk samhällsutveckling.
Det har skänkt ljänstemännens organisationer vågmästarens inflytande många gånger.
Men risken är att falla ur vågmästarrollen
och därmed makten. Ett annat kraftfält kan
uppkomma i opinionsbildningen bland medborgarna. Då kan tjänstemännen plötsligt
finna, att medan arbetarna ändå har ett parti och bönderna ett, har ljänstemännen inget. I det långa loppet är vågmästarens svaga
punkt frågan om hans egen identitet. Vem
och vad är egentligen TCO?
Om socialdemokratin pressas tillbaka, innebär det en försvagning av LO:s styrka. På
samma sätt är en försvagning för centern en
försvagning för jordbrukarna. Moderater
och folkparti står i ett liknande men väl svagare förhållande till SACO/SR och arbetsgivarna. Men TCO är så partipolitiskt delat att
medborgarna inte kan markera sitt missnöje
med röstsedeln. Vad man än röstar på, träffar det inte TCO vare sig positivt eller negativt. Det är inte bra ur demokratins synvinkel. Det är nog också detta som är grunden
för den maktlöshet, som många medborgare
kanske känner inför TCO – vare sig de är
TCO-medlemmar eller ej.
Organisationerna och framtiden
Enligt min mening finns det en legitim plats
för intresseorganisationer också i framtidens
samhälle. Det gäller även i en demokrati som
villlägga en allt större del av maktutövningen hos de politiska partierna. Det är nämligen mycket viktigt att demokratin fungerar
på ett sådant sätt att medborgarna litar på
den. Partier är inte ofelbara bara för att de
är partier. Partierna kan förbise olika medborgargruppers intressen. Då är det viktigt
att det finns intresseorganisationer som kan
göra något. Annars kommer demokratin
och partierna lätt i misstro.
En annan mycket viktig uppgift för våra
intresseorganisationer är att verka pådrivande och u~ämnande mellan partierna. Det är
lätt gjort att partierna låser fast sig i ofruktbara motsättningar. Då är det en mycket stor
vinning för demokratin om det finns andra
283
kollektiv, som genom sina ställningstaganden kan få partierna att ompröva sina positioner. Intresseorganisationerna kan skänka
litet rörlighet åt partipolitiken, något som
annars inte är så lätt att åstadkomma i den
förening av få partier och parlamentarism
som kännetecknar Sverige.
En uppgift som sammanhänger med detta
är det värdefulla i att intresseorganisationerna stödjer en bred pressdebatt. Om vi inte
hade alla de tidningar och tidskrifter, som
utges av dagens intresseorganisationer, skulle opinionsbildningen bli mycket snävare. På
samma sätt är det mycket betydelsefullt att
hundratusentals medborgare genom sitt arbete i intresseorganisationer får erfarenheter av den demokratiska beslutsprocessen.
Detta är traditionella uppgifter för intresseorganisationerna som de bör fortsätta
med. De utgör inget hot mot demokratin.
Tvärtom!
Organisationerna i arbetslivet
Producentorganisationerna (också konsumentkooperationen i sin egenskap av arbetsgivare) har ju alltid haft del i ledningen av
arbetslivet. Nu vill löntagarna vara med på
fler områden än förut. Löntagarnas organisationer har känt det som en helt naturlig
sak att demokratiseringen av det ekonomiska livet skall föra dem till makt. Det är också
naturligt att processen startar på det sättet.
Men i framtidens demokratiserade ekonomi lär partierna bryta fram också här. De
kommer att bli verktygen i företagen för ett
representativt och parlamentariskt system
liknande det vi har i riksdag och kommuner
284
i dag. De politiska partierna – också de borgerliga – kommer att utsträcka sina organisationer till arbetsplatserna. De anställda
kommer att välja mellan partiföreträdare
med olika uppfattningar om vad företagen
skall göra.
Det kommer att bli besvärligt att finna bra
former för hur denna partipolitisering av fö-
retagen skall gå till. Själv tror jag kanske att
man kommer att göra om de större företagen till grenar av kommunerna eller särskilda (exterritoriella) kommuner. Det gäller att
hitta en smidig motsvarighet till den nuvarande offentliga sektorns uppdelning i olika
beslutsnivåer och att överallt garantera lekmannamakten.
Skall makten i dessa politiserade företag
utövas av människorna i egenskapen av
medborgare eller anställda? Det är en mycket besvärlig principfråga. Men det är möjligt att den så småningom inte ställs på sin
spets.
Partierna kommer att försöka upprätta ett
nytt ”kommunalt samband”. Denna gång
kommer det att gälla mellan rikspolitiken,
kommunalpolitiken och, vad skall man kalla
det, arbetspolitiken. Om inte annat så kommer medborgarna att driva fram en sådan
politisk samordning. De kommer säkert att
låta sig vägledas av önskemål som de vill ha
förverkligade i samhällslivet. De kommer
knappast att lägga någon större vikt vid administrativa uppdelningar av makten. De vill
t ex ha små inkomstskillnader och ett värdigt
arbetsliv, snabba transporter och fina bostä-
der. Då kommer de att stödja den åskådning
som de menar arbetar för det.
En människa är inte en levande motsvarighet till alla samhällsmaskineriets uppdelningar. Hon har inte ett fack för demokrati
och ett fack för underkastelse. Lika litet har
hon ett fack för rikspolitik och ett annat för
Iandstingskommunala frågor, eller ett för
bostaden och ett annat för arbetsplatsen.
Nej, människan vill nog vara en och hel. Det
är vår hittillsvarande oförmåga att låta denna enhet få ett fullödigt uttryck i samhällslivet som är roten till så mycket av motsättningarna människor emellan.
Klassamhällets uppdelning av människor
som får bestämma och andra som inte får
göra det är en sådan orsak. Den allmänmänskliga oförmågan att motta all den information, som ett mycket specialiserat samhällsliv medför, är en annan anledning till
motsättningar och misstro. När det gäller att
finna den bästa styrelsen för samhället måste
man ta hänsyn till detta. Varje enskild människa rör sig i sitt inre obehindrat över alla
gränser. Därför får inte vår yttre samhällsordning skapa gränser mellan aktiviteter
som hänger samman inom individen.
Den politiska demokratin är den styrelseform som, såvitt jag kan förstå, är det närmaste man kan komma denna syn på människan. Jag tror att det i långa loppet kommer
att bli omöjligt att försöka ange hur olika intressen skall vara delaktiga i beslut i samhället i någon annan form än vad den politiska
demokratin ger till resultat.
De nya kollektiven
Jag gissar att partier och organisationer
långsamt kommer att omvandlas. Nya kollektiv kommer att växa fram på grundval av
ideer som man funnit vara gemensamma.
Det kan gälla socialdemokratin – LO.
Fackföreningarna uppstod en gång i tiden
som en reaktion mot att arbetarna var utestängda från det ekonomiska livet; socialdemokratiska partiet därför att de var utestängda från det politiska livet. När arbetarna vinner delaktighet i både ekonomi och
politik, förändras också förutsättningarna
för de egna organisationerna. Rimligen
kommer LO och socialdemokratin att knyta
sig allt närmare varandra på grundval av sin
jämlikhetsideologi. Kanske kommer också
många ljänstemän att sluta sig till detta kollektiv.
På samma gång kommer det kanske att
finnas plats för kollektiv som inte står den
socialistiska åskådningen så nära, men som
ändå upptagit en hel del kollektivistiska drag
från ljänstemannarörelsens erfarenheter.
Jordbrukarna kommer väl också att förenas
i sin egen blandning av enskilt ägande, kollektivism och landsbygdsideologi.
Säkert kommer det också att uppkomma
ideologiska skiljeliruer som vi i dag inte anar.
Vad blir följden? På sätt och vis en återgång
till – den klassiska parlamentarismen!
Det anar Ernst Wigforss. I en uppsats som
heter ”Demokrati, parlamentarism och klasspolitik” ifrågasätter han den vanliga uppfattningen att ett närmande mellan partiernas
åskådningar utgör en naturlig förutsättning
för samverkan, medan djupgående principiella motsättningar tvingar fram den rena
parlamentarismen.
285
Motsatsen är snarare sanningen, menar
Wigforss. För att den parlamentariska växlingen mellan styrande majoriteter skall kunna godtas av alla partier är det nödvändigt
att inga djupa och till synes oöverstigliga
klyftor skiljer partierna åt i fråga om de
grundläggande värden som den politiska
striden till sist gäller. Så var det i England
under den klassiska parlamentarismen. Bå-
da partierna byggde på egendomsägare
inom skilda näringsgrenar. En politisk seger
för den ena gruppen hotade inte den andras
ekonomiska maktställning. Det fanns ett
samband mellan funktionsduglig parlamentarism och klassamhörigheL
Han fortsätter: ”Den legitima formen av
parlamentarism, skulle man säga, går ut
ifrån idepartier. Om ett parti bygger på klasstillhörighet och denna klass är en majoritet
av folket blir majoritetsställningen permanent och den växling mellan olika partier i
majoritets- och regeringsställning, som är
den rena parlamentarismens förutsättning,
blir omöjlig …
Först när de svåraste klassmotsättningarna övervunnits blir vägen fri för nya partibildningar på ‘ideernas’ grund. Endast i ett
samhälle med en demokratisk ekonomisk organisation kan man räkna på nytt liv för den
rena parlamentarismen.”
Det är lätt att se framtiden för intresseorganisationerna i samma perspektiv. I det
klasslösa samhället sker styrelsen mest genom idepartier på den allmänna och lika
rösträttens grund.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner