Print Friendly

Björn Elmbrant; Fel, Gösta Bohman

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEBAn
BJÖRN ELMBRANT:
Fel, Gösta Bohman
S
vensk Tidskrifts läsare har haft oturen att i nr 8-9/1991 få förre moderatledaren Gösta Bohman som
recensent av min biografi ”Fälldin”.
Det olyckliga ligger i att läsarna av hans
artikel mycket lätt kan få intrycket att jag
skrivit en bok i huvdsak om de borgerliga
regeringsåren, om moderata samlingspartiet eller om Bohman själv (”ordet ekonomidepartementet finns över huvud taget
inte omnämnt”).
”Fälldin” handlar emellertid, som titeln
säger, om den tidigare centerledarens liv,
om hans uppväxt och vad som präglat honom politiskt och mänskligt, den minst
sagt knixiga vägen till partiordförandeposten och om den svåra partiordföranderollen i det svårskötta pastorat som
bondeförbundet/centerpartiet utgör.
Bara 1/4 av boken omspänner de borgerliga regeringsåren. Där har min utgångspunkt varit att inte upprepa vad
andra (Hammerich, Leijonhufvud, Vedung, Petersson, Bohman, Larsson m fl)
redan skrivit, och somjagflera gånger läst
och till delar uppskattat, utan att spegla
regeringsåren främst från Fälldins och
centerrörelsens utgångspunkt.
Eftersom Gösta Bohman numera dragit sig tillbaka från dagspolitiken borde
han intelligent och med egna iakttagelser
kunna diskutera och värdera vad som är
huvudämnet i boken ”Fälldin”, nämligen
hur allt omänskligare uppgiften att vara
paritledare är och särskilt om man uppfattar den som Fälldin, som den gammaldags plikttrogne förtroendemannen. Men
det egendomliga och lite tragiska med
Bohman är att han är oförmögen till en
sådan distansering.
För några år sedan påträffades i en
otillgänglig djungel en japan, som fortfarande ansåg att andra världskriget pågick.
Likheterna med Bohman är uppenbara;
han befinner sig på något sätt fortfarande
kvar på de barrikader där de politiska
striderna utkämpades på 70- och 80-talet, där han nu slåss för varje kommatecken och semikolon.
Denna omständighet tvingar mig, med
yttersta motvilja, till en debatt på
Bohmans eget trista ordexercerande vis
om främst två av de punkter han tagit upp.
För det första.
Jag diskuterar i min bok Fälldins taktik
i valrörelsen 1976. Genom oförsonliga uttalanden om kärnkraften ville han pressa
folkpartiet och moderatema till sådana
eftergifter före valdagen att man skulle
klara ev regeringsförhandlingar efter valet.
I arbetet med ”Fälldin” har jag därför
gått igenom vad Gösta Bohman och Per
Ahlmark sa om kärnkraften under valrö-
relsen och har funnit att de båda var betydligt mer förhandlingsbara före valet än
efter, med den skillnaden att Ahlmark i
huvudsak stod för en laddning av Barsebäck 2, medan Bohman teg eller svävade
på målet på denna punkt. Naturligt nog,
kan man säga, eftersom det var han som
hetast önskade en borgerlig trepartiregering. Min slutsats är att främst Bohman
men i någon mån även Ahlmark har ett
medansvar till det omtalade s k fålldinska
sveket om laddningen av Barsebäck 2,
den laddning som i många väljares ögon
för evigt skulle stämpla centerledaren
som en usel människa.
I recensionen i Svensk Tidskrift upprepar emellertid Bohman vad han skrivit tidigare i en av sina memoarböcker, nämligen att han i en artikel på SvD Brännpunkt den 31 maj 1976 visserligen varit
förhandlingsbar men att han skulle ”uttryckligen undantagit Barsebäck och på-
visat att detta var det enda aggregatet som
skulle vara färdigt för drift före 1978”.
Detta är inte sant.
Bohman skrev så här i SvD-artikeln:
”Ytterligare fem aggregat är under
byggnad. För ett avdessa-Barsebäck n
– beräknas kommersiell drift kunna ta sin
början sommaren 1977. Motsvarande tidpunkt är för Ringhals mdecember 1977.
De övriga tre – Forsmark I och n samt
Ringhals IV – beräknas vara färdiga för
drift vid respektive halvårsskiften 1978,
1980 och 1979.
Endast en av dessa reaktorer skulle
alltså – teoretiskt – producera kraft före
den tidpunkt (våren 1978) då riksdagen
ska ta ställning till den fortsatta energiförsörjningen. Ett beslut att inte ladda eller
sätta i drift några av de nya aggregaten
före detta riksdagsbeslut skulle således
inte behöva få några dramatiska konsekvenser för vår energiförsörjning, allra
helst som vi idag ligger klart under tidigare prognoser för såväl den totala energisom elkonsumtionens utveckling.”
Det är uppenbart att Bohman här inledningsvis refererar det svenska reaktorprogrammet, utan att ta ställning till det.
Därefter förs ett uttryckligen teoretiskt
resonemang att om man laddar Barsebäck 2 är det ingen panik med att ladda
några av de därefter kommande reaktorerna. Den sista meningen i mitt långa citat går rentav att tolka som att Bohman
överhuvudtaget inte nu vill ta ställning till
några av de nya aggregaten, kanske inte
ens Barsebäck 2, utan att allt kan skjutas
till efter 1978, med hänvisning bl a till den
låga energiförbrukningen.
Bohman kan emellertid omöjligt hävda
165
att han iSvD-artikeln sagt att Barsebäck 2
måste laddas eller att det uttryckligen var
undantaget från hans förhandlingsvilja
visavi centerpartiet.
”Vad som här sagts kan nu efteråt
framstå som en efterhandsrationalisering”, skriver Bohman på ett annat ställe i
energiavsnittet av sin recension. Just så.
För det andra.
Bohman hävdar att jag skulle ”förbigått” de ekonomisk-politiska frågorna
som de viktigaste bakomliggande faktorerna till splittringen i regeringen. Det är
häpnadsväckande. I själva verket förhåller det sig tvärtom, att jag köpt Bohmans
resonemang på denna punkt från hans
memoarer nästan hundraprocentigt, även
om jag inte nämnt ordet ”ekonomidepartementet”.
På s 224 i min bok diskuteras t ex det
egendomliga i att trepartiregeringen 1979
gjorde om misstaget från 1976 att inte i
grunden förhandla fram en ekonomiskpolitisk strategi i starten. Att de ekonomiska frågeställningarna djupt splittrade,
ja, rentav förlamade regeringsarbetet på
vintern 1980/81 beskrivs på t ex s 230,
233 och 235. På det senare stället hävdar
jag att regeringens haveri mer berodde på
oenigheten om den ekonomiska politiken
än på skatteomläggningen.
Bohman påstår att jag sagt att moderatema hoppade av trepartiregeringen i maj
1981 som en följd av ”en medveten strä-
van från moderat håll att lämna regeringen av partitaktiska skär”. I min bok finns
förstås fler nyanser, eftersom varje vändpunkt i historien ofta rymmer en hel serie
parallella eller sammanflätade motiv. Jag
skriver i själva verket (s 235-236) att
söndringen om ekonomin och en rad andra frågor i sak av djup och olöslig, att le- 166
dan vid att reagera fanns hos alla tre partierna, att jag undersökt påståenden att
centerpartister och folkpartister tidigt ville spräcka regeringen utan att kunna belägga, men att jag funnit det sannolikt att
moderatema tidigt diskuterat och bestämt sig för att ”försöka hoppa av”, eftersom man hade en bra fråga att gå på, skattefrågan.
GÖSTA BOHMAN:
Svar till Blmbrant
B
jöm Elmbrants replik på min recension av hans s k Fälldinbiografi präglas av samma självbelåtna
arrogans som själva biografin. Han beklagar de stackars läsarna som ”haft oturen”
att få mig som recensent. Läsarna kan –
menar han – ha fått intryck av att han
skrivit en bok i huvudsak om de borgerliga regeringsåren och inte om den tidigare
centerledarens liv, uppväxt och om vad
som präglat honom politiskt och mänskligt. Det ”lite tragiska med Bohman är att
han är oförmögen till en sådan distansering” -nämligen att skilja personfrågan
från de borgerliga regeringsårens politik.
Om Elmbrant själv hade begränsat sig
till en ren personlighetsanalys av ”den
gammaldags plikttrogne förtroendemannen Fälldin”, hade jag förstått hans kritik.
Men att skildra en politisk ledares uppgång ochfall utan att teckna den partipoliHär har vi återigen Bohmans oförmåga
att på ett avspänt sätt i efterhand diskutera vad han varit med om. Partitaktisk?
Jag? Aldrig?
Därmed beskriver han omedvetet men
närmast övertydligt sina egna begränsningar som källaför kritisk forskning eller
journalistik om de borgerliga regeringsåren.
tiska och samhällsekonomiska bakgrunden hade varit en helt omöjlig uppgift.
Detta har Elmbrant själv insett. Men då
har den intresserade läsaren rätt att ställa
krav på objektivitet och sanningsenlighet
och på att fi)rfattaren avhåller sig från illvilliga och personligt kränkande invektiv.
Därutöver har Elmbrant – som jag påvisat i min recensiOn – skändligen misslyckats i fråga om källkritik och val av
källmaterial över huvud.
Till sakligt bemötande tar Elmbrant nu
bara upp två av mina konkreta exempel
på hans subjektiva historieskrivning.
Det ena gäller den artikel i Svenska
Dagbladet som jag skrev i slutet av maj
1976 under rubriken ”Flexibel kärnkraftslinje (m)”. Artikelns syfte var att
klarlägga olika handlings- och förhandlingsmöjligheter i den då starkt kontroversiella och låsta kärnkraftsfrågan. Dess
syfte var självklart också att påvisa att det
svenska reaktorprogrammet – rätt tolkat
– inte behövde förhindra tillkomsten av
den borgerliga trepartiregering efter höstens val som då tycktes trolig. Att artikeln
skulle kunna betraktas som ”en total kapitulation” från min sida, tyder på att Elmbrant inte läst artikeln med den journalistiska noggrannhet som han begär av
andra.
I artikeln tog jag ”klart avstånd från
centerns kärnkraftslinje”. För moderaterna framstod – hette det – kärnkraft som
”det enda realistiska alternativet till olja”.
Jag hänvisade till riksdagens beslut att under alla förhållanden ompröva energipolitiken vid 1978 års riksdag. Jag påvisade
uttryckligen- vilket Elmbrant påstår vara
osant – att ett av de under byggnad varande aggregaten – Barsebäck 2 – skulle
vara färdigt för drift före den av riksdagen
förutsatta omprövningen. Inför riksdagsbeslutet skulle – erinrade jag om – kärnkraftens säkerhetsproblem förutsättningslöst prövas och de ”ekonomiska och
produktionsmässiga konsekvenserna av
en eventuell senareläggning av vissa reaktorerklarläggas”.
Att Barsebäck 2 särskilt apostroferades, berodde på att handlingsfriheten var
mera begränsad i fråga om detta aggregat
av både ekonomiska och energipolitiska
skäl än beträffande andra aggregat.
Om Elmbrant bemödat sig om att ta
del av den borgerliga regeringsförklaringens avsnitt i energifrågan, skulle han dessutom ha funnit att detta i allt väsentligt
kom att överensstämma med de tankegångar som jag utvecklat i min SvD-artikel.
Detta är alltså verkligheten bakom
Elmbrants återkommande anklagelser
167
om att jag inför Fälldin skulle ha ”lagt mig
platt till marken”.
I sin replik går Elmbrant nu ännu längre. Nu får vi veta att det förhållandet att
Per Ahlmark och jag själv i valrörelsen
inte drev kärnkraftsfrågan lika oförsonligt ‘
som Olof Palme skulle ha medfört att vi
båda hade ”ett medansvar till det omtalade s k Fälldinska sveket om laddningen av
Barsebäck 2”.
Elmbrant antyder alltså att om
Ahlmark och jag anslutit oss till socialdemokraternas oförsonliga kampanj, då
skulle Fälldin ha avhållit sig från de starkt
bindande uttalanden mot kärnkraft som
h~m gjorde i slutet av valrörelsen. Eller
också skulle tillkomsten av en borgerlig
trepartiregering ha omöjliggjorts. Detta
måste bli slutsatsen av Elmbrants konspirativa efterhandskonstruktioner.
Den andra fråga Elmbrant återkommer till gäller min beska kritik mot hans
påstående, att vårt utträde ur regeringen
efter den ”underbara natten” skulle ha berott på att vi ”i följande riksdagsval ville
kassera in maximalt med röster i den kraftiga högervind som blåste”.
Även om Elnibrant nu försöker försvara sig med att han bara fört ett ”nyanserat”
resonemang, vidhåller han all~ämt, att
han funnit ”det sannolikt att moderatema
bestämt sigför att försöka hoppa av, eftersom man hade en bra fråga att gå på, skattefrågan”.
Elmbrant har så fel som han kan ha.
Och det är inte lite. Som stöd för sitt sannolikhetsresonemang har han inte kunnat
åberopa ett enda belägg. Det var inte vi
som spräckte regeringen. Det var Fälldin
och Ullsten som tvingade fram skilsmässan genom att bryta en träffad överenskommelse i skattefrågan och föredrog en
168
uppgörelse med socialdemokraterna
framför att hålla givna utfåstelser till moderaterna.
Blmbrants påstående att det var motsättningar om den ekonomiska politiken
och inte skattefrågan som utlöste krisen
.jävas dessutom av att Fälldin efter regeringens fall skriftligen utfäste sig att en ny
center/folkpartiregering skulle i stort sett
fullfölja den ekonomiska politik till vilken
riktlinjer uppdragits i den finansplan som
utarbetats i det tidigare ekonomideJAN HYLEN:
Medveten vantolkning
S
tig-Björn Ljunggren har åter gått till
storms mot min avhandling Fosterlandetfrämst? Konservatism och liberalism inom högerpartiet 1904-1985.
Det är inteförsta gången det skerochargumenten är ungefår desamma som tidigare.
Men i sin iver att inte bara presentera motargument motmittarbeteutan ocksåframställadet somhafsigtochtendensiöstfaller
han själv i den grop han gräver. Han påstår
att jag ej läst Hayek och Tocqueville trots
att Hayek finns refererad vid ett par tillfållen iavhandlingen. Han tycker attjagmedvetet manipulerar resultatet genom att inleda undersökningen före 1930-talet när
själva vitsen med avhandlingen är just den
långaundersökningsperioden. Av hans referat får man intrycket att tyngdpunkten i
arbetet ligger vid analysen av programtexter.Menhan utelämnarheltavhandlingens
partementet. Detta var vårt villkor för att
moderatema inte skulle rösta emot en
tvåpartiregering och därmed i praktiken
öppna vägen för nyval.
Om detta har Blmbrant ingenting att
säga. Det har ju inte varit sanningen han
sökt. Därför är hans avslutande påstående om mina ”begränsningar som källa för
kritisk forskning eller journalistik om de
borgerliga regeringsåren” närmast sublimt i sin ensidighet.
huvudlinje som är en genomgång av ett
stort antal motioner inom sakområdena
jordbruk, socialpolitik och ”ecklesiastika”
frågor. slutdiskussionen om högerns ideologi”anpassats” eller”förändrats” ären bisak. Det är analysen på vägen som är huvudsaken.
Avhandlingen utgår från ett par förutsättningar. Den första är att konservatism
och liberalism inte är samma sak. Visst
finns det överlappandeideermenjagfokuserar medvetet på de skiljande momenten.
Orsaken till detta är avhandlingens andra
utgångspunkt- blanddemsomhittillsstuderat högerpartiets ideologi har samtliga
(möjligen med något undantag) utgåttfrån
att kontinuiteten i budskapet varit mer
framträdande än förändringen. Jag ville
pröva motsatt tes. På samma sätt förhåller
det sig med undersökningsperiodens

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner