Print Friendly

Björn Badersten; Vilken kapitalism har Ryssland

Av Redaktionen | 31 december 1999


1999


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Primitiv eller civiliserad
Vilken kapitalism
har Ryssland?
Efter kommandoekonomin skulle kapitalism införas. Men de ryska politikerna
berättade aldrig vilken kapitalism de ville ha. Kan Rysslands primitiva
kapitalism nu civiliseras?
l av Björn Badersten
S
NART ETT DECENNIUM efter introduktionen av
radikala marknadsekonomiska reformer i början av januari 1992 är osäkerheten fortfarande
stor vad gäller det ryska systemskiftets riktning
och innehåll. Den politiska turbulensen kring
transformationsprocessen har varit betydande och de
ekonomiska reformprogrammen har avlöst varandra i
en aldrig sinande takt. Reformerna har emellertid endast
haft begränsad framgång och den något naiva optimism
som präglade dåvarande premiärminister Jegor Gajdars
inledande ”chockterapi”, och som tydligt återspeglats i
den internationella debatten kring den ekonomiska transitionen i Ost- och Centraleuropa, har efterhand ersatts
av en mer balanserad bedömning av den ryska ekonomins omvandlingspotentiaL
Idag är det ryska samhället starkt präglat av dessa år av
delvis genomgripande reformer, vars långtgående effekter
nu blivit mycket påtagliga. Det kanske tydligaste resultatet
härvidlag har varit reformernas dramatiska fördelningsutfall, dels regionalt – mellan olika regioner i Ryssland och
mellan centrum och periferi – dels mellan olika skikt av
den ryska befolkningen. Den omfattande reallönesänkning
som följt i spåret av hög inflation har, i kombination med
krympande BNP och uteblivna löner, slagit mycket hårt
mot de mest utsatta delarna av befolkningen, och allt fler
människor lever idag under fattigdomsstrecket Ett privilegierat fåtal har skott sig på flertalets bekostnad. I ett regionalt perspektiv framstår dessa fördelningseffekter än tydligare. skillnaden i inkomst per capita mellan den Ryska
Federationens rikaste och fattigaste områden har ökat kraftigt under reformåren och en del regioner har lämnats i
uppenbar misär. Huvuddelen av den ekonomiska aktiviteten är därtill koncentrerad till ett fåtal stora städer, med
”boom-town” Moskva svarandes för uppemot 75-80 procent av den samlade finansiella aktiviteten i landet.
MOT BAKGRUND AV DENNA mörka bild av det ekonomiska läget i Ryssland framstår frånvaron av
omfattande sociala protester som ganska märklig, kanske
rent av som uppseendeväckande. Den vanligaste förklaring till detta fenomen tar sin utgångspunkt i den
ryska folksjälen och refererar till den omvittnade ryska
uthålligheten. En sådan ansats ter sig dock alltför enkel
och för oss inte särskilt långt i analysen av den realekonomiska verkligheten i dagens ryska samhälle.
Ett första steg i riktning mot en något djupare
förståelse för Rysslands omvandlingsproblem är att
beskriva den ryska ekonomin i termer av ett multipelt
ekonomiskt system, bestående av flera parallellt verkande ekonomier, var för sig distinkta, men samtidigt överlappande.
För det första har vi den oreglerade urbana ”laissezfaire” ekonomin, eller basarekonomin, som blev det omedelbara resultatet av premiärminister Gajdars radikala
liberaliseringsprogram. Denna del av den ryska ekonomin expanderade mycket kraftigt under systemskiftets
första år, inte minst sedan liberaliseringsprocessen fått
nytt bränsle genom den snabba privatiseringen av statlig egendom, och svarar idag för en betydande del av de
monetära marknadsekonomiska transaktioner som företas i det ryska samhället. Idag har man delvis kommit
över de första årens kaos och tendenser till ekonomisk
anarki, men ”laissez-faire” ekonomin karaktäriseras fortfarande av mycket kortsiktig ekonomisk aktivitet och av
en ofta perverterad fördelning av egendom och välfärd.
I grunden är detta ett ekonomiskt system där ”might is
right” och ”cash is king”.
För det andra finner vi i dagens Ryssland tydliga
inslag av ett slags statskapitalism, där statliga aktörer och
marknadskrafter på olika sätt smälts samman i ett starkt
politiserat och korrupt ekonomiskt system. ÅtskillnalSvensk Tidskrift 11999, nr si FJD
den mellan staten eller det offentliga och marknaden har
här i princip upplösts och den politiska elitens privata
egendom och privata aktiviteter är intimt sammanblandade med statsförvaltningens resurser och med olika
administrativa beslut. Ett tydligt exempel härvidlag är
Moskvas borgmästare Jurij Luzjkovs privata ”joint-venture” i snabbmatsbranschen med den lokala stadsadministrationen. Andra exempel är den omfattande handel
med olika typer av exportlicenser och licenser för utvinning av naturresurser som ständigt pågår inom ramen
för den ryska ekonomin och, inte minst, den ryska regeringens uppmärksammade hantering av medel från internationella lån- och biståndsgivare.
Nära besläktad med det statskapitalistiska systemet är
den gamla kommandoekonomins resursfördelningsstrukturer, av vilka förvånansvärt många
fortfarande är intakta och fungerar
TROTS SPECIFIKA DRAG, skilda drivkrafter och en delvis särskiljande logik, delar dessa parallella ekonomiska system ett fundamentalt drag, nämligen vad vi
skulle kunna kalla för en personalisering av ekonomiskt
utbyte. Huvuddelen av de transaktioner som genomförs
inom ramen för den multipla ekonomin är baserade på
en personlig relation mellan involverade aktörer. Ofta
är relationerna stabila över lång tid och tenderar att överleva även när yttre omständigheter förändras. Intressant
nog påminner detta personaliserade drag om vad man
ofta stöter på i ekonomiska system i primitiva samhällen.
I avsaknad av en fungerande statsmakt som kan stå som
garant för att ekonomiska avtal efterlevs, får personliga
relationer jämte ömsesidiga beroenden och intresseband
svara för att stabiliteten i den primitiva ekonomin upprätthålls. På ett fundamentalt plan
handlar det här om att hantera osä-
på sedvanligt sätt. Den avgörande
skillnaden gentemot statskapitalismen är planekonomins lägre grad av
monetarisering. Och trots att det
ryska privatiseringsprogrammet
varit förhållandevis framgångsrikt,
om man ser till andelen företag som
idag är i ”privat” ägo, påverkar planekonomin fortfarande många
ryska medborgares dagliga liv. Vi ska
därtill komma ihåg att det bakom
fasaden på de nyligen ”privatiserade” företagen inte sällan döljer sig
Vad som särskilt
kerhet, eller mer korrekt, ett informationsproblem. När information
är ofullständig eller asymmetriskt
fördelad saknar parterna i en utbytesrelation ofta relevant kunskap om
varandras intentioner, exempelvis
huruvida motparten har för avsikt
att agera i enlighet med ingångna
överenskommelser. Och i frånvaro
av en rättsstat som kan kompensera
för denna osäkerhet utgör personalisering en naturlig respons.
karaktäriserar detta
utbredda ekonomiska
system är en synnerligen
låg grad av
monetarisering.
en intim relation mellan företagsledare och politiska administratörer.
Slutligen, men kanske mest påtagligt, finner vi i
dagens Ryssland också en mycket vidsträckt bytesekonomi. Denna ekonomi har varit ett troget inslag genom
hela den ryska historien, manifesterades särskilt tydligt
inom ramen för det realsocialistiska systemet och
genomsyrar ännu idag helt det ryska samhället. I princip
omfattas varje enskild person i Ryssland av denna
byteshandel, som sträcker sig alltifrån utbytet av mycket sofistikerade industriprodukter på företagsnivå till
utbytet av enklare dagligvaror mellan vanliga medborgare.
Vad som särskilt karaktäriserar detta utbredda ekonomiska system är en synnerligen låg grad av monetarisering, och det är förmodligen i bytesekonomin vi bör
söka förklaringen till varför den ryska befolkningen stått
ut med systemskiftets realekonomiska effekter. När stora
och omvälvande samhällsomvandlingar på ett drastiskt
sätt förändrar förutsättningarna för människor att bedriva ekonomisk verksamhet, tenderar de att återgå till det
kanske mest traditionella sättet att företa ekonomiska
transaktioner: byteshandel.
FJ’a lSvensk Tidskrift 11999, nr si
Vad studier av primitiva samhällen
lär oss är att relativt avancerade,
effektiva och stabila institutionella arrangemang, som
genom att reducera osäkerhet underlättar ekonomiskt
utbyte, faktiskt kan uppstå spontant när en formell auktoritet saknas. Den intressanta frågan som följer är om
sådana informella institutioner kan uppstå även i moderna, komplexa och mer anonyma samhällen. Normalt sett
är detta inte nödvändigt till följd av förekomsten av en
statsmakt. Men vad händer då statsmakten av någon
anledning är starkt försvagad eller befinner sig i fundamental omvandling? Vad händer om statsmakten har
kollapsat?
Analytiskt skulle vi kunna göra en distinktion mellan
tre former av vad vi kan kalla informella kontraktssanktionerande institutioner som, i avsaknad av en
fungerande statsmakt, på olika sätt personaliserar ekonomiskt utbyte, ökar förutsägbarheten i en kontraktsrelation och därigenom reducerar osäkerhet. För det
första har vi vad vi skulle kunna kalla en explicit personalisering av ekonomiskt utbyte, där handelsutbytet
antingen sker omedelbart, öga mot öga, eller genom
användandet av personliga relationer i utbytet, såsom
familj, släktingar, vänner eller kollegor. Den enklaste formen i detta avseende är att falla tillbaka i en primitiv byteshandel. Eftersom varor byts simultant
och omedelbart från person till person, och
tidshorisonten för transaktionen således är mycket kort, behövs ingen komplex institutionell struktur. Ett liknande utbyte kan ske med hjälp av någon
form av utbytesmedium, som pengar eller någon
annan vara, exempelvis cigaretter.
För det andra har vi vad som skulle kunna kallas \ ~
för en implicit personalisering av ekonomiskt utby- ”-.~~~~~~~
te. Nyckeln ligger här i att på olika sätt länka samman -A!IrJII~
tidigare ekonomiska transaktioner med framtida, exempelvis genom någon form av ryktesmekanism. Ett
intressant historiskt exempel härvidlag är den sk Law
Merchant, som under medeltiden växte fram kring
handelscentren i Champagne och som påtagligt
underlättade det expanderande internationella handelsutbytet, trots att det inte fanns någon etablerad
domstol med jurisdiktion att genomdriva kontrakt när
en köpman vällämnat marknadsplatsen. Law Merchant
fungerade likt en semioffentlig institution som förmedlade viktig information beträffande de olika köpmännens bakgrund och tidigare agerande i komme~siella
relationer. Om en köpman lurades blev han
utslängd från marknaden och kunde inte delta i
igen; ryktet spred sig som en löpeld över marknadsplatsen. Och eftersom möjligheten att delta i handeln i
Champagne var förenad med stora ekonomiska fördelar
fungerade systemet relativt effektivt.
En tredje och kvalitativ annorlunda respons på informationsproblemet är framväxten av en territoriellt definierad tvångsmakt utanför statsmaktens kontroll. Genom
att med våld etablera kontroll över ett visst territorium
kan en sådan ”stationär bandit” vara ganska effektiv i
att upprätthålla och sanktionera avtal och kontrakt, även
om den är våldsam och agerar utifrån en perverterad
rättviseuppfattning. Normalt tänker vi i sammanhanget
på olika former av maffiagrupperingar.
O
M VI ÅTERVÄNDER TILL DEN ryska miljön finner vi
intressant nog exempel på samtliga dessa former av
institutionella arrangemang. Detta är i och för sig inget
oväntat och inte heller särskilt märkligt; det är en högst
naturlig respons i en situation präglad av stor osäkerhet. Det är heller inget nytt fenomen i rysk historia. Det
är föga kontroversiellt att påstå att den ryska ekonomin
i alla tider präglats av en relativt hög grad av personalisering. Särskilt påtagligt blev detta under den socialistiska perioden, då den informella bytesekonomin tog sig
alltmer avancerade uttryck och kraftigt expanderade vid
sidan om den formella kommandoekonomin. I praktiken
var det den informella ekonomin som höll det officiella
systemet flytande. För att möta den osäkerhet som närmast låg inbyggd i planekonomins funktionssätt- kronisk bristekonomi, uteblivna leveranser och kvalitetsproblem – byttes varor på alla nivåer i det ekonomiska systemet. Som en följd härav blev det viktigt att
bygga upp långsiktiga relationer med representanter för
myndigheter, organisationer och olika produktionsenheter för att säkerställa leveranser och för att koordinera ekonomiska aktiviteter.
Bakom kommandoekonomins fasad växte det således fram ett mycket komplext nätverk av ömsesidiga personliga beroendeförhållanden, på ryska ofta benämnt
blat. Och inte oväntat gav denna form av personalisering
utrymme för diverse illegala aktiviteter. Gåvor, mutor,
utpressning, klientilism och nepotism blev snart systematiska inslag i ekonomin. Att ge gåvor eller att muta
tjänstemän sågs som ett naturligt sätt att investera i en
långsiktig relation och var således en viktig metod för
att reducera osäkerheten i det officiella planekonomiska
systemet. Inte sällan förekom också uppenbart illegal
aktivitet, såsom direkt stöld från de statliga företagen.
lSvensk Tidskrift 11999, nr sifJJ
c::
aJ
…….
tf)
l….
aJ
-c
ro
a::l
Ännu idag baseras en stor del av vardagslivets ekonomiska utbyten i Ryssland på byteshandel, antingen på
basis av långsiktiga personliga relationer eller på omedelbara utbyten av varor. Särskilt i den storskaliga utbytesverksamhet som sker mellan olika industriföretag är
den explicita personaliseringen tydlig. Vanligtvis baseras utbytet här på personliga vänskapsband som från
början ofta haft en politisk karaktär och som formats
redan under sovjetperioden. En betydande andel av den
ryska statskapitalismen kännetecknas av just denna typ
av relationer, där den ekonomiska och politiska eliten
knyts samman i ett intrikat nätverk av personliga bindningar. Vi kan idag också notera förekomsten av omfattande handelsnätverk som sträcker sig över stora delar av
den ryska kontinenten och som huvudsakligen baserar
sig på släktband eller på etnisk tillhörighet. Härigenom
blir även informelllångväga handel möjlig i den turbulenta ryska miljön.
I
DE FALL PERSONLIGA RELATIONER inte är tillräckliga
för att upprätthålla överenskommelser och för att
genomdriva kontrakt- såsom i den förhållandevis opersonliga urbana ”laissez-faire” ekonomin- bedrivs det
ekonomiska utbytet vanligtvis genom snabba sk ”spotmarket”-transaktioner, antingen genom traditionell
byteshandel eller genom utnyttjandet av någon form av
pengar. Under de första kaotiska åren av vild kapitalism
användes alla typer av ”pengar” – cigaretter, sprit och
metaller- men efter att de marknadsekonomiska reformerna fått fotfäste ökade monetariseringen av den ryska
ekonomin. Till följd av hög inflation och en inledningsvis
osäker rubelsituation företogs transaktioner främst i
utländsk valuta, företrädesvis i amerikanska dollar och i
tyska mark. Men efter att rubeln stabiliserats något
återfick den en del av sitt värde som generellt utbytesmedium.
Ett intressant undantag från den explicita personaliseringen utgör etableringen av en tekniskt mycket avancerad finansiell sektor, främst i städer som Moskva och
S:t Petersburg. De sofistikerade transaktioner som
företas i denna expanderande enklav av ekonomin är
mycket opersonliga till sin karaktär och kan mycket väl
jämföras med motsvarande verksamhet i utvecklade
marknadsekonomier.
Inom ramen för den mångfacetterade ryska ekonomin finner vi också exempel på vad vi kallat implicit
personalisering av ekonomiskt utbyte. Genom olika former av självbindande kontrakt, handelssammanslutningar och ryktesmekanismer kan de ekonomiska aktö-
rerna i dagens Ryssland hantera en del av den osäkerhet
som frånvaron av fullt fungerande statsmakt medfört.
Många av de stora industriföretagen i Ryssland har fortfarande en monopolställning på marknaden i sina
f.m lSvensk Tidskrift 11999, nr si
respektive segment och blott storleken på deras ekonomiska inflytande gör att leverantörer och kunder uppfyller sina åtaganden. Monopolföretagens möjligheter
att avstyra fortsatta affärer utgör ett direkt hot mot dessa
intressenters existens och kontrakten blir därför i det
närmaste självuppfyllande. Flera av de stora företagen,
som exempelvis Menatepgruppen, är dessutom i själva
verket konglomerat, som kontrollerar banker, handelshus, återförsäljarfunktioner, fabriker etc. Ett företag
som bryter ett avtal med ett sådant konglomerat kan
vara säker på att det inte kommer att kunna göra affärer
med något av konglomeratets företag i framtiden. Och
eftersom det är mycket lukrativt att göra affärer med
dessa enorma företag eller företagsgrupper, tenderar avtal
även här att vara självgenomdrivna.
Intressant nog finner vi också olika former av ryktesmekanismer verkande, som förser den ryska ekonomin med en viss implicit kontraktssäkerhet Många kommersiella företag organiserar sig i informella grupper, i
vilka varje deltagare har bestämda operativa uppgifter
och är ansvarig för att lösa ett visst problem. Varje affärsuppgörelse sker separat och kräver vanligtvis en specifik blandning av människor med olika kompetens för
att kunna genomföras. Detta skapar ett slags virtuellt
företag för var enskild affär. Varje medlem i den informella gruppen är dessutom normalt involverad i flera
sådana affärer och är följaktligen helt beroende av de
andra gruppmedlemmarna för att affärerna ska gå i lås.
Av lätt insedda skäl blir de olika medlemmarnas rykte
centralt. Om någon i gruppen bryter ett avtal eller luras
utesluts denne ur gruppen och avstängs från fortsatta
affärer; i en del fall för det med sig betydligt värre sanktioner. Men eftersom medlemskapet i sådana informella affärsgrupper är mycket lönsamt och det normalt sett
kostar en del att bli medlem, är genomdrivandet av kontrakt inget större problem.
Ett annat exempel på självbindande institutioner i
dagens Ryssland är förekomsten av bilaterala depositioner eller gisslan i handelsutbyte, där man genom penningtransaktioner eller andra åtaganden för in en viss
säkerhet i ekonomiska relationer. Etablerandet av MeDonaids i Moskva under sent 80-tal är därtill ett intressant
exempel på närmast total vertikal integration. I princip
samtliga delar av verksamheten fördes här in under företagets egen organisatoriska ram – från spannmåls- och
köttproduktion till vattenreningsverk i restaurangen –
för att på så sätt minimera behovet av att sluta externa
kontrakt på en osäker marknad och därmed behovet av
information. Ett vanligt sätt att reducera informationsproblemet är också att använda sig av välkända företags
varumärken för att, så att säga, köpa en del av deras
rykte, exempelvis genom att agera som licensierad
återförsäljare.
Under det senaste decenniet har våldsanvändningen
utanför statens kontroll tilltagit markant i Ryssland.
Utpressning och andra typer av godtycklig kriminell
verksamhet är idag normala inslag i samhällsbilden, men
har under senare år utvecklats på ett alltmer organiserat
sätt. Kriminella element insåg ganska snart att det var
betydligt lönsammare att slå sig ner på ett begränsat
område och bedriva ”ordinär” ekonomisk affärsverksamhet än att på måfå pressa pengar från andra engagerade i handel. Idag finner vi kriminella element involverade i en lång rad av verksamheter, från ren handel,
underhållningsindustri och råvaruutvinning till konstruktions-, bank- och finanssektorn.
Det råa våld som karaktäriserade de första åren av
ekonomiska reformer har efterhand minskat, men knappast försvunnit. Istället har våldet antagit mer subtila
former och bedrivs nu i termer av ”säkerhetsfrämjande” verksamhet med hjälp av ”säkerhetspersonal”. Deras
huvudsakliga uppgift är att genomdriva bilaterala avtal
och att skydda sin uppdragsgivare från utpressning från
andra kriminella grupper. Problemet är emellertid att i
en värld där en konkurrent inom ett visst verksamhetsområde har förmåga och vilja att utnyttja sin
tvångsmakt, tvingas andra konkurrenter att bygga upp
motsvarande våldskapacitet för att överleva. I det avseendet skulle man kunna tala om den ryska marknadsekonomin som inlåst i ett ekonomiskt säkerhetsdilemma.
Som en följd härav har de flesta banker, försäkringsbolag och en majoritet av de större företagen i dagens
Ryssland byggt upp betydande säkerhetsavdelningar.
Parallellt med tillväxten av företagsinterna säkerhetsavdelningar har det etablerats ett ökande antal fristående enheter som helt specialiserat sig på säkerhetsfrågor.
Dessa nya företag liknar traditionella indrivningsföretag men opererar i betydligt större skala. Formatet på
dessa företag gör emellertid att en organisation som
utnyttjar säkerhetsföretagets tjänster helt enkelt riskerar att beslagtas av sin uppdragstagare och tvingas in
under säkerhetsföretagets kontroll. Beskyddaren blir därmed klientens herre. I själva verket präglas vissa delar
av den ryska ekonomin av ett slags feodala relationer,
där olika ”feodalherrar” beskattar sina ”undersåtar”. Förhållandet kan förefalla paradoxalt, men det är fullt rationellt för feodalherren att skydda sina undersåtar från
andra feodalherrar för att på så sätt säkra ett maximalt
skatteuttag.
Tillståndet i dagens rysstand kan i flera avseenden
betecknas som närmast anarkiskt, där delar av staten
helt kollapsat och där olika organisationer etablerat
våldsmonopol inom väldefinierade territorium och upprättat ett slags primitiva stater. Genom att utnyttja det
maktvakuum som statsmakten inte förmått fylla har man
skapat en egen privat ”offentlig” ordning och bedriver
inom ramen för denna ordning mycket lukrativ ”affärsverksamhet”. Det ryska systemet av stationära banditer,
eller maffiastyre, har emellertid vissa särskiljande drag i
det att arvet från den kommunistiska tiden fortfarande
är påtagligt. Det finns en klar koppling mellan dessa
privata maktsfärer och den offentliga statsapparaten,
vilket markerar ett annat tydligt drag i det ryska statskapitalistiska systemet. Mutor och korruption utgör
naturliga inslag i verksamheten och statliga tjänstemän
och byråkrater utnyttjar sin ställning och sina kontakter
med kriminella grupper för att berika sig själva.
D
E SLUTSATSER VI KAN DRA AV DET föregående är inte
särskilt uppmuntrande, men inte heller odelat negativa. Det är intressant att notera hur relativt avancerade
och effektiva informationsrelaterade institutioner för övervakning av avtal och kontrakt kan uppstå spontant i tider
av ekonomisk osäkerhet och fundamental förändring, och
hur dessa institutioner samtidigt tenderar att vara bestå-
ende, ibland över mycket lång tid. De olika sätten att möta
statens partiella kollaps förser den ryska ekonomin med en
viss grad av stabilitet och förutsägbarhet och bidrar därmed till att hålla landets ekonomi flytande. Personaliseringen av det ekonomiska utbytet och den omfattande
byteshandeln har gjort att vanliga människor hittills kunnat stå ut med systemskiftes sociala påfrestningar.
Det stora och allvarliga problemet ligger i den
asymmetriska resurs- och inkomstfördelning och den
perverterade rättsuppfattning som följer av den ökade
kriminaliteten, och som utgör den starkt negativa sidan
av den ryska ekonomins ”primitivisering”. En långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling kan inte byggas på
privata maktmonopol som i samverkan med en korrumperad statsapparat på ett destruktivt sätt extraherar
resurser och därefter för pengarna ut ur landet. Den
undergrävda tilltro till rättens funktion som denna aktivitet för med sig riskerar att för lång tid marginalisera
långsiktig produktiv ekonomisk verksamhet i Ryssland
och låsa in landet i ett ekonomiskt säkerhetsdilemma.
Därtill låser bytesekonomins personliga beroendeförhållanden fast befolkningen i lokala miljöer och motverkar rörligheten i ekonomin. Mot bakgrund av detta är
den kanske viktigaste frågan vad gäller Rysslands ekonomiska framtid huruvida man förmår ta steget från ett
personaliserat utbyte till en anonym opersonlig marknadsekonomi, där rättsstatens grundläggande funktioner
är i ordning och där rätt går före makt. Viktiga steg i
denna riktning har förvisso tagits. Men i dagens Ryssland går makten fortfarande före rätten.
Björn Badersten (bjorn.badersten@svet.lu.se) är doktorand
i statsvetenskap vid Lunds universitet.
lSvensk Tidskrift 11999, nr s lfl

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner