Print Friendly

Bistånd till Afrika gör mer skada än nytta

Av Pär Krause | 27 mars 2009

Länderna i tredje världen ligger inte så långt borta som vi vanligen föreställer oss. Däremot är deras åsikter om biståndet ofta det diametralt motsatta mot vad som gäller på våra breddgrader. Det gäller bara att lyssna till vad som sägs. Det skriver Pär Krause, ekonom och frilansskribent med inriktning på utvecklingsfrågor.

”Därför att världens fattiga inte har någon röst i den svenska biståndsdebatten”. Så svarade Svenskt Näringslivs chefekonom Stefan Fölster när han nyligen i Svenska Dagbladet fick frågan varför det i Sverige är så svårt att kritiskt diskutera just biståndet. Kritiska granskningar av vårt stöd till fattiga länder brukar ju ofta betraktas som ”förtal” av eller som ”kampanjer” mot det svenska biståndet.

Fölster menar att om de fattiga skulle ha en röst i Sverige så skulle de kräva att biståndet ges till sådant som bevisligen fungerar, vilket ju är vad vi svenskar kräver när det gäller politikområden som gäller oss här hemma. Bakgrunden var den rapport som Fölster låtit göra, och som när den publicerades i slutet av mars visade att det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att utvärdera och se resultaten svenska biståndsprojekt.

Men de fattiga länderna i Afrika, dit det mesta av vårt utvecklingsbistånd går, ligger kanske närmare än vad vi ofta tror. Rösterna därifrån kan faktiskt höras. Och de är ofta väldigt rakt på sak.

”Vad skulle hända om vi visste att allt bistånd till Afrika skulle upphöra inom fem till tio år?” Ekonomen och författaren Dambisa Moyo ställer den retoriska frågan i tidskiften African Business. Hennes svar är att det skulle innebära ett ordentligt lyft för välståndet i de afrikanska länderna om vi bestämde oss för att avbryta allt bistånd. Då skulle nämligen fokus skifta till att handla om hur vi kan skapa starkare inhemsk tillväxt i afrikanska länder.

I den nyligen publicerade boken Dead Aid beskriver Moyo – som är född och uppvuxen i Zambia – biståndet till Afrika som utvecklingsfientligt och tillväxthämmande. ”Förutom att det uppmuntrar till korruption och konflikter, så motverkar biståndet entreprenörskap, ökar byråkratin och kväver utvecklingen av det näringsliv som är av avgörande betydelse för Afrikas utveckling”, säger hon vidare i African Business.

Hennes ståndpunkt är långt ifrån unik. Snarare ligger det väl i linje med hur afrikanska media och afrikanska politiker och ekonomer numera ser på möjligheten för kontinentens länder att få igång tillväxten och den ekonomiska utvecklingen. Där har biståndet sällan eller aldrig någon plats. Medan vi i Sverige diskuterar hur biståndet kan reformeras och effektiviseras så är det många som i de berörda länderna ifrågasätter biståndets hela existens.

Därför var det heller inte förvånande när den kenyanska ekonomen James Shikwati, som leder tankesmedjan IREN-Kenya, inför utvecklingsmötet i Accra i Ghana i höstas skrev att allt tal om att effektivisera biståndet är nonsens. I stället, menade han, måste vi ha ett möte om hur vi ska avbryta biståndet.

Anver Versi, med rötter i Kenya och chefredaktör för African Business, ser detta som naturligt. ”Skulle vi få igång handeln med omvärlden skulle det betyda mer för våra ekonomier än allt bistånd sammantaget. Dessutom skulle ökad handel – i motsats till biståndet – skapa varaktiga jobb och inkomster”, säger Versi, när vi under en eftermiddag har kontinuerlig kontakt över mailen.

När hans tidning i vintras hade en specialgranskning av just biståndet i ett av sina nummer så dominerade mycket riktigt också de kritiska artiklarna. Tidningen menade att om målet med bistånd verkligen är att minska fattigdomen så borde de internationella biståndsorganisationerna lagt ner verksamheten för länge sedan. ”Det är viktigt att debattera biståndet kritiskt, och då inte minst det faktum att en så stor del av pengarna går tillbaka till givarländerna”, säger Anver Versi, som menar att det främst är organisationer och privata företag i de rika länderna som gynnas av de stora biståndsflödena.

Den av den danska regeringen upprättade Africa Commission avfärdade i slutet av förra året biståndet som den långsiktiga lösningen för Afrika. För att millenniemålen ska kunna nås måste företagsklimatet stärkas i berörda afrikanska länder, slog kommissionen fast. Det bör påpekas att i kommissionen återfinns bland andra presidenterna från såväl Mocambique som Tanzania, samt också chefen för den afrikanska utvecklingsbanken. Hade en kommission bestående av enbart européer, inklusive svenskar, kommit fram till samma slutsats?

Att fokus är så starkt på handel har också bidragit till hur afrikanska bedömare ser på den pågående konjunkturnedgången i västvärlden. Frågan som ställs är inte i första hand hur krisen kan komma att påverka de rika ländernas givmildhet, det vill säga biståndsnivåerna. I stället gäller oron hur krisen kan komma att påverka efterfrågan i utvecklade länder. Det finns också farhågor att de senaste årens kontinuerliga ökning av privata direktinvesteringar till Afrika kan komma att brytas till följd av den ekonomiska avmattningen. Dessutom oroas vissa bedömare av de protektionistiska strömningarna som finns i många västländer. ”Värdet av fri konkurrens får inte offras till följd av politisk opportunism”, skriver nättidningen The African Executive, som ges ut av IREN-Kenya.

Att afrikanska ekonomer och debattörer kritiserar biståndet som lösning på Afrikas problem är naturligtvis inte helt unikt för de senaste åren. Men tidigare har dessa givits begränsat utrymme. I stället har det varit de afrikanska politiska ledarna som fört de afrikanska ländernas talan. Och då har önskemålen ofta handlat om ökade biståndsinsatser från de rika ländernas sida. Men när nu också de politiska ledarna börjat ändra åsikt i frågan så ges också de tidiga biståndskritikerna större utrymme. Det är detta som syns i media.

I förordet till den nya boken Ending the aid dependency skriver Tanzanias förre president Benjamin Mkapa att ett framtida biståndsoberoende kräver en radikal kursändring vad gäller såväl tänkande som utvecklingsstrategier i berörda afrikanska länder. Mkapa menar att det också kräver ändrade utvecklingsstrategier på det internationella planet.

Är vi i Sverige beredda att tala om vad som behöver göras för att göra fattiga länder oberoende av bistånd? Är vi beredda att tala om en radikal kursändring i vår utvecklingsstrategi för fattiga länder? Eller ska vi hålla fast vid det övergripande målet för biståndet som säger att minst en procent av vår bruttonationalinkomst skall användas som bistånd till fattiga länder – ett mål som lanserades år 1962?

En tanzanisk företagsledare jag träffade för ett par år sedan sammanfattade fyra decenniers svenskt bistånd till Tanzania på följande sätt: ”Se dig omkring. Ni har skapat en nation bestående av tiggare!”

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner