Print Friendly

Biskoparnas betänkande om Erik XIV 1569

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BISKOPARNAS BETÄNKANDE
OM ERII( XIV 1569
Avfll. lic. LENNART THANNER, Uppsala
BLAND de dokument, som allmänheten genom riksarkivets utställning i Riddarhuset fått tillfälle att ta i närmare skärskådande, återfinnas även några aktstycken, som gälla Erik XIV. Ett av dem
förtjänar särskild uppmärksamhet, då det ställer forskaren inför
icke så lättlösta problem. Här avses ärkebiskopen Laurentius Petris
och biskoparna Nicolaus Olais (i Strängnäs) och Johannes Nicolai
Ofegs (i Västerås) den 13 september 1569 daterade skrivelse, vari de
uttala sitt samtycke till att Erik, om vissa förutsättningar voro för
handen, skulle avlivas. Dokumentet trycktes redan 1817 i den fjärde
delen av Handlingar rörande Skandinaviens historia.
I skrivelsen hänvisas till att Erik på grund av sin okristliga styrelse blivit avsatt av ständerna och gjord till fånge, men att man
av brev, som han skrivit till några av sina anhängare, förstått, att
han i sitt fängelse arbetat på att åstadkomma uppror och obestånd
i riket. Dä han genom en sådan »tyrannisk stämpling» endast eftersträvade konung Johans samt rikets och dess inbyggares skada och
fördärv, hade undertecknarna jämte riksråden och »andra Sveriges rikes trogna inbyggare», som det hette, »alldeles onödde och otvingade»
tillrått och bifallit, att om något uppror företoges inom landet i syfte
att befria Erik, dennes liv då ej skulle skonas utan han bliva tillbörligt och efter förtjänst straffad.
Liknande synpunkter, ehuru i skärpt form, återkomma i dödsdomen över Erik den 10 mars 1575, underskriven av rådet och vissa
andliga – Laurentius Petri och Ofeg hade då gått ur tiden, m~m
Nicolaus Olais namn återfinnes även denna gång bland undertecknarna. Däri åberopas också Eriks påstådda gudlöshet och uttalas
farhågor för att han, om han bleve fri, skulle ta hämnd på sina fiender. Dödsdomen har i en artikel i Svenska Dagbladet 1934 gjorts till
föremål för en skarpsynt granskning av riksbibliotekarien Oscar
Wieselgren, som funnit spår av kalvinistiska och katolska tankegångar i detta aktstycke.
Det är onekligen något av en gåta, att särskilt Laurentius Petri
underskrivit ett sådant dokument som betänkandet 1569, varigenom
Johan III från kyrkligt håll erhöll det medgivande, han åstundat
– nämligen att låta avrätta Erik under förutsättning, att försök
gjordes att befria denne. Årkebiskopen har också skarpt klandrats
för sin eftergivenhet, bl. a. av Henrik Schiick, som däri vill finna
ett stöd för sin kritik mot Laurentius Petri för karaktärssvaghet och
alltför påtaglig servilitet mot konungamakten.
Herman Lundström, som i en uppsats i Kyrkohistorisk årsskrift
684
Biskoparnas betänkande om Erik XIV 1569
1905 (»Om Laurentius Petris förmenta karaktärssvaghet») ingående
bemött denna uppfattning om ärkebiskopens personlighet, har även
i görligaste mån sökt försvara hans handlingssätt i fråga om den
fångne konung Erik. Han hänvisar till att en förutsättning uttryckligen angivits: upprorsförsök, som syftade till Eriks befrielse. Enligt
Lundström var Laurentius Petris samtycke också helt förenligt med
hans statsrättsliga uppfattning. Han finner det antagligt, att ärkebiskopen vid avgivandet av betänkandet erinrat sig Pauli ord i Rom.
13:1-5: Överheten vore förordnad av Gud, varför den som satte sig
upp mot överheten, satte sig emot Guds ordning och :lärmed droge
domen över sig; och överheten bure icke svärdet förgäves, ty den
vore »en Guds tjänare, honom till straff, som illa gör». Med anknytning till ärkebiskopens bekanta skrift vid resningen 1568, »Quaestiones aliquot circa magistratum», hävdar Lundström, att i Laurentius Petris ögon kunde en överhet, som uppenbarligen svikit sin
plikt, icke anses vara av Gud tillsatt.
Lundström påpekar därjämte, att Laurentius Petri ej var ensam
om sin mening: icke blott de bägge Mälarbiskoparna utan även rå-
det intog samma ståndpunkt. Här har Ahlqvist (i »Konung Erik
XIV:s sista lefnadsår») anmält en avvikande åsikt – biskoparna
skulle endast ha förutsatt rådets bifall – men ordalagen ge onekligen vid handen, att rådet formligen samtyckt till åtgärden.
Reellt sett ha otvivelaktigt, som Ahlqvist – med instämmande av
Lundström – framhåller, Johan III:s påtryckningar spelat en stor
roll — orden »onödde och otvingade» få ej tas alltför bokstavligt.
Konungen befann sig just då på Ulvesund, där skrivelsen undertecknats, och upptäckten av Per Larssons sammansvärjning månaden förut torde ha givit närmaste anledningen till att han nu ville
avpressa biskoparna ett dylikt medgivande.
Av väsentlig betydelse förblir emellertid frågan, om ett sådant
samtycke kan finna förklaring i biskoparnas och samtidens allmänna åskådning. Det måste dock för dem ha varit en samvetssak; Erik hade ju en gång varit en smord konung, och han var den
regerande monarkens egen broder. Problemet har, som nyss framgått, berörts av Lundström men torde ytterligare kunna belysas. Det
må f. ö. anmärkas, att den uppfattning, som Lundström förfäktat,
knappast blivit allmänt omfattad; alltjämt ser man den åsikten
framställd, att biskoparnas samtycke väsentligen var ett utslag av
deras servilitet och kryperi för konung .Tohan.
Iden om folkets välfärd som norm för styrelsen – den återfinnes
redan hos Cicero – får utgöra en motivering: Eriks planer föregåvos uttryckligen syfta till rikets inbyggares skada. I övrigt har
man att mera indirekt sluta sig till de teoretiska bevekelsegrunderna.
Tänkbart är, som Wieselgren i sin nyssnämnda studie över Eriks
dödsdom framhållit, att kalvinistiska inflytelser gjort sig gällande
vid de andligas ståndpunktstagande i detta spörsmål. Närmast kommer då Västeråsbiskopen Johannes Nicolai Ofeg, vilken var svåger
till den bekante Dionysius Beurraeus och ansetts ha stått kalvinismen nära, i åtanke – dennes bifall till Eriks avlivande synes f. ö.
685
..
,-.
Lennart Thanner
ej ha hindrat honom att senare ge sin förtrogne vän de l\Iornay
handräckning virl dennes stämplingar till Eriks förmån.
Emellertid torde även en mera närliggande förklaring vara att söka.
Den för samtiden – och givetvis alldeles särskilt för kyrkans
män – självklara högsta auktoriteten var den heliga skrift. Frågan
inställer sig då, om man där kunnat finna något parallellfall till det,
som här förelåg. Synpunkten saknar måhända ej heller betydelse
för spörsmålet om J ohans eget ställningstagande.
En gestalt i Gamla testamentet, som har vissa beröringspunkter
med Erik, är konung Davids son Adonia (l Kon. kap. 1-2). Denne
var Salomos halvbroder – de hade sanune fader men icke sanuna
moder – liksom Erik var J ohans. Adonia var Salomos då levande
äldste broder, när han i kraft av sin förstfödslorätt lät utropa sig
till konung. Men folket följde i stället den yngre Salomo, som även
David själv förordnat till sin efterträdare. Adonia underkastade sig,
och Salomo skonade hans liv mot villkor, att han uppförde sig som
en rättskaffens man; bleve något ont funnet hos honom, skulle han
emellertid straffas med döden. Då Salomo trodde sig ha bevis på
att Adonia alltjämt eftersträvade konungamakten, gav han följaktligen befallning om dennes avlivande. Adonia hade begått högförräderi och måste dö.
Likheterna med Eriks öde falla lätt i ögonen. Konungamakten
hade berövats honom liksom Adonia och tillfallit brodern. I biskoparnas skrivelse tillvitas Erik stämplingar i avsikt att genom uppror återvinna friheten och kronan. Konsekvensen bleve då, att han
därmed förverkat sitt liv.
Det kan visas, att denna parallell icke varit främmande för samtiden. Erik begrovs som bekant i Västerås’ domkyrka – konung
J ohan hade i strid mot hertig Karls önskan ej velat tillåta, att Eriks
kvarlevor fingo vila i Uppsala vid sidan av faderns, med hänsyn
till den stora åtskillnad, som enligt J ohan förefanns mellan kung
Gösta och Erik »både uti leverne och regemente» – och på väggen
vid graven uppsattes en trätavla med en inskription på latin. Den
återgav just Adonias egna ord till Salomos moder Batseba i l Kon.
2: 15. »Dessa märkvärdiga ord>>, som den kände urkundsutgivaren
A. A. von Stiernman uttrycker det i sin kommentar till Erik Jöransson Tegels skildring av Erik XIV:s regering (1751), lyda: »Translatum est Regnum et faotum est fratris mei, a Domino constitutum
est ei», eller (i den språkdräkt de äga i Gustav Vasas bibel) >>Riket
är förvänt och vordet min broders; av Herranom är det hans vordet>>.
Konsthistorikern professor August Hahr är i sitt arbete om Västerås’ domkyrka inne på elen tanken, att inskriften tillkommit på konung Johans eget förslag. Utesluten är väl icke heller möjligheten, att
upphovsmannen är biskopen Erasmus Nicolai i Västerås, vilken vid
jordfästningen lär ha hållit ett kort anförande; han hade kort före
varit en bland dem, som undertecknat dödsdomen över konung Erik.
Avsikten med dessa rader har ej varit att uttömmande besvara
frågan om bakgrunden till biskoparnas åtgärd. Syftet har endast
varit att framkasta ett uppslag till frågans belysning.
686

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner