Print Friendly

Birgitta Ed; Det behövs en borgerlig feminism

Av Redaktionen | 31 december 1993


1993


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET BEHÖVS EN BORGERLIG
FEMINISM
AV BIRGITTA ED
Har de som är mest aktiva i jämställdhetsdiskussionerna inte märkt att det hänt något sedan
kvinnorna slogs för sin rösträtt? Vaifiir ser de inte de möjligheter marknadsekonomi och
personlig frihet ger inte minst kvinnor? Det behövs en borgerlig feminism och borgerliga
feminister. Feminister som ger styrka åt kvinnors krav på mer individualism och möjligheter
att påverka sina liv, och som inte bara sväljer tal om kollektiva ”kvinnolösningar”.
D
et har talats mycket om
”backlash”, bakslag och
motreaktion i jämställdhetsdebatten den senaste
tiden. Susan Faludis bok (”Backlash”,
Norstedts Förlag 1993) harsålts i 12 000
ex bara i Sverige, och både kvinnor och
män läser boken och reagerar. Jag har
också läst boken men jag är inte imponerad. Inte för att den saknar en imponerande massa fakta eller en imponerande volym – tvärtom. Om jag ska
generalisera lite så har Faludi på känt
kvinnligt maner inte sparat på energin
närdet gällerresearch ochfakta. Mycket
metodiskt går hon igenom undersökningar och fakta innan hon drar sin
slutsats att 80-talet innebar ett rejält
bakslag för allt vad kvinnor hade uppBIRGITTA ED arbetar vid Stiftelsen]A till
Europa.
nått underfeminismens gulddecennium,
70-talet. Detta bakslag mot kvinnorna
har inte bara uppkanunit av sig själv.
Nej, det är Susan Faludis absoluta förvissning att alla inflytelserika män, speciellt den amerikanska högern med
Reagan och Bush i spetsen, deltagit i en
av historiens största konspirationer.
De högljudda svenska feministerna
och den svenska kvinnorörelsen var av
naturliga skäl snabba att reagera på
Backlash. Att kvinnarepresentationen i
riksdagen minskade valet 1991 för första
gången sedan den kvinnliga rösträtten
infördes var naturligtvis ett bevis på att
motreaktionen nått även Sverige. Diskussionerna kring och kraven på ett
kvinnaparti har hörts allt oftare. Och
när den så kallade Kvinnatribunalen
samlades och begravde manssamhället
under högtidliga former i februari i år
enades man om att målet för kvinnorna
SVENSK TtDSKRIFT 151
är 50 procent av makten. Om de etablerade partierna inte visar att de tänker
arbeta i den riktningen lovade de forsamlade kvinnorna a~t göra verklighet
av ”hotet” om ett kvinnoparti.
Positivt 80-tal
Närjag var ännu yngre änjag är idag var
kvinnofrågor bland det värsta jag visste.
Moderata kvinnaforbundet skulle vi avskaffa och diskussioner om jämställdhet
var bara tjafs. Jag har under hela min
uppväxt lärt mig att feminist och rödstrumpa är samma sak och jag kan av
naturliga skäl inte tillgodoräkna mig
några större segrar i 70-talets könskrig.
Ändå har något hänt under det senaste
året. N umera ärjag feminist. Men trots
attjag gärna kallar mig feminist gillarjag
inte att höra allt snack om Kvinnor kan,
kvinnoparti, kvinnaforhund och 50 procent av makten. Jag känner mig bara
uppgiven.
Närjaglyssnar på de svenska kvinnor
som är mest högljudda i jämställdhetsdiskussionerna blir jag fOrvånad. Det
låter som om ingenting har hänt sedan
kvinnorna slogs for sin rösträtt. Allt det
goda som 80-talet forde med sig till vårt
svenska samhälle har gått kvinnakämparna spårlöst forbi. De som arrangerar Kvinnor kan-mässsar och forbereder ett kvinnaparti har faktiskt missat
hela poängen med den individualism
som har fitt en renässans under de senaste tio åren.
Centerkvinnorna och Mia-Pia
Boethius driver kampanjer på temat att
den ekonomiska krisen är ”en manlig
kris” och att kvinnorna nu ska städa upp
efter marknaden. Hur kan man tillåta sig
att stänga ögon och öron och låta bli att
se de oerhörda möjligheter marknadsekonomi och personlig frihet ger inte
minst for kvinnor?
Tacka finansvalparna
Kvinnorörelsen borde tacka alla finansvalpar och klippare for att de banade väg
for ett nytt Sverige! Ett Sverige där
arbete allt mindre är lika med åtta timmar på en och samma plats. Där tekniken leder till att allt fler kan sköta
arbetsuppgifter hemifrån. Idag är säkert
ficktelefoner och personsökare vanligare i innerfickan på kavajen än i handväskan, men tänk den dag när alla
småbarnsmammor kan bli nådda oavsett
hur deras arbetsplats ser ut.
Min forvåning över de gammalmodiga värderingar som den svenska
kvinnorörelsen visar, övergår ofta i ilska. Den som tror att alla kvinnakämpar
är rödstrumpor har fel, men visst ligger
det nära till hands att tro att ofoget att
diskuterakvinnofrågorsomomallakvinnor hade samma intressen bara är ett
vänsterfenomen. I boken ”Redan som
barn var jag en liten flicka” skriver den
1~1 SVENSK TIDSKRIFT
moderata riksdagsledamoten Birgitta
Wistrand om samarbetet på Kvinnor
kan-mässan: ”Det var fantastiskt att se
hur moderatkvinnorna delade ut VPKfoldrar när VPK-tjejerna hade ledigt for
lunch.” Jag är så trött på sådana inlägg
om kvinnligt samarbete. Kvinnor har
värderingar som är värda att stå upp for.
Kommunister är inte ett dugg smakligare bara for att de är kvinnor. Därfor
behövs en borgerlig feminism och borgerliga feminister. Feminister som ger
styrka åt kvinnors önskan om rner individualism och möjligheter att påverka
sina liv, och som inte sväljer tal om bara
kollektiva ”kvinnolösningar”.
Vem tar vara på olikheten?
Ju mer jag sätter mig in i kvinnofrågor
och jämställdhetsdebatten desto mer
orolig och forundrad blir jag. Alla vi
som tycker att människors olikhet måste
tas tillvara har all anledning att oroa oss
infor framtiden. Slaget om ett samhälle
där alla egenskaper och kompetenser far
plats är inte vunnet. Alla vet ju att män
ochkvinnorär olikabåde biologiskt och
socialt. När det gällerden sociala skillnaden mellan könen diskuterar vi ofta om
detta beror på uppfostran och forväntrungar eller om det är biologin som är
avgörande. Jag vet inte vilket, menjag
vet däremot att skillnaderna är stora och
kvinnor och tjejer agerar som medelålders män.
Men vem ska göra något? När inte
ens kvinnorna själva tror att de egenskaper som brukar betraktas som kvinnliga
kan få utrymme i det offentliga samtalet,
i politiken eller näringslivet, vem ska då
tro på det? Väntar kvinnorörelsen på att
män ska ta initiativet till de nödvändiga
forändringarna? Eller hur ska man annars tolka att de drar sig undan och
bekymrar sig for konspirationer och
motreaktioner?
När kvinnor talar om 50 procent av
makten blir jag skeptisk. Jag vet inte
exakt vad man avser med makt men
eftersom det är så bekymmersamt att
kvinnarepresentationen i riksdagen
minskar så måste väl detta vara ett exempel på makt. Jag tycker inte att det är
speciellt bekymrande att det är fårre
kvinnor i riksdagen nu än forra mandatperioden. Det är säkert rätt ra vanliga
kvinnor i vårt land som sitter hemma i
sina kök och är besvikna över någon
fortroendepost som de gått miste om
bara for att de är kvinnor. Kortsiktigt är
ju inte det minskade antalet kvinnor i
riksdagen ett problem fOr kvinnorna utan
ett problem for de partier som inte
lyckas attrahera duktiga och kvalificerade kvinnor till sin verksamhet.
att vi måste göra något åt de strukturer Förändra det offentliga samtalet
och former som alltid forutsätter att Innan formen for det offentliga samtalet
SVEN SK TIDSKRIFT 153
i Sverige fårändras korruner bara ett
mycket litet antal kvinnor att känna sig
lockade av att delta. Det sägs ofta att
kvinnor skvallrar och snackar mycket
skit när de träffas. Men skvaller eller
samtal är n~got mycket värdefullt som
det offentliga Sverige skulle m~ bra av.
Kvinnors sociala sm~prat handlar ofta
om att stödja, uppmuntra och korruna
vidare.
L~t mig ta tv~ exempel:
Under ett par veckor den här v~ren
har stiftelsen JA till Europa genomfort
EG-turneer med ~ejer får ~ejer. Den
saende slutsatsen efter dessa turneer är
att det krävs andra fora än de vanliga får
att ~ejer ska vilja ställa sina fclgor. I ett
klassrum med b~de ~ejer och killar är
det ofelbart s~ att killarna ställer alla
fclgor. Eller snarare korruner med alla
debattinlägg. Tjejerna sitter tysta. De
verkar totalt ointresserade och okunniga. När sarruna tjejer far chansen att
yttra sig i en annan miljö, där gruppen
kanske är n~got mindre och där debattinläggen ersätts med ärliga fclgor visar
det sig att dessa tjejer tänkt l~ngt mycket
mer p~ EG-problematiken än vad n~?-
gon av de proklamerande grabbarna har
gjort. Helaskolan är uppbygd med grabbarnas sätt att demonstrera kunskaper
som förebild och därfår är siffror som
visar att flickor far ungefår 30 procent av
tiden i klassrurrunet inte konstiga, de är
tyvärr naturliga.
Det andra exemplet skiljer sig till det
yttre mycket fcln skolans klassrum. Jag
befinner mig p~ något av otaliga seminarier i Stockholm, anordnat av något
parti, någon think-tank eller någon organisation. Hur begåvade talare som än
bjudits in och hur intressanta nya slutsatser de än drar, faller deras anföranden
oftaplatttillmarken så snartfclgestunden
inleds. Sarruna grabbar som ohärrunat
delgav sina klasskamrater deklarationer
om tingens ordning ger på dessa sammankomster nya demonstrationeravsina
oerhörda insikter. På en punkt skiljer sig
dock de politiska seminarierna fcln klassronunen. Här clder ingen jämn fårdelning i antalet män och kvinnor. Kvinnorna är betydligt fårre och jag tror att
det är naturligt.
Att kvinnorna inte korruner när organisationernakallarärsjälvklart.Sålänge
vi har skolplikt i Sverige och så länge de
flesta eleverna går i korrununala skolor
med den traditionella utbildningspedagogiken korrunersnedfårdelningen
i uppmärksamhet att bestå därfår att
~ejerna är tvingade att vara i skolan. När
vi blir vuxna kan vi däremot välja. Vi
behöver inte gå på seminarier får att
fårstummat lyssna p~ insiktsdemonstrationer. Vi kan låta bli. På sarruna sätt
som kvinnorepresentationen i den
svenska riksdagen i fårsta hand är ett
problem får partierna och inte får kvinnorna så är faktiskt detta i fårsta hand ett
!54 SvENsK TIDsKRI FT
problem får dem som vägrar att inse att
de gamla formerna får diskussion och
argumentation måste bytas ut. Men så
länge man är nöjd med att 50 procent av
alla tankar och ideer Br plats kan man
vara nöjd.
Ett partifor medelålders män
Det är nog nyttigt att i detta sammanhang fundera över varfår moderaterna
är ett parti med så liten andel kvinnor.
Både i den moderataväljarkåren och i de
aktiva leden är kvinnorna B. Det beror
inte på att de ideer partiet står får är
utformade får män. Tvärtom borde en
ide, som bygger på att tro på människor
ochlita till deras egen förmåga, attrahera
kvinnor. Så var det också länge, men nu
är den manliga övervikten slående. På
sikt begränsar det här vårt tänkande och
minskar kraften i att ha förebilder.
Alla människor har förebilder, någon
som man identifierar sig med eller kanske ser upp till. Detta är inget nytt. Alla
vet att det är så, men ändå har politiken
så svårt att lära sig något av det. Begreppen förebilder och ledarskap hänger
mycket nära sarrunan och så länge alla
som ledermoderata samlingspartiet och
därfår skulle kunna vara förebilder får
väljarna ärlikadana konuner de också att
till största delenlocka deras gelikar. Man
brukarju säga att det finns ”käringar av
båda könen” och visst är det sant. Men
på samma sätt finns det medelålders män
av båda könen och i alla åldrar. Moderaterna är ett parti som består av medelålders män. Därfår kommer främst de
som vill bli ledda av eller vill ha dessa
män som förebilder att vända sig till
moderaterna.
Ett exempel:
För några veckor sedan deltog Gunnar Hökmark och Mona Sahlin i samma
TV-program. Deras livssituation är får
en utomstående ganska lika. De är partisekreterare och de ärsmåbarnsföräldrar.
De har lång erfarenhet av det politiska
livet och de är i ungefår samma ålder.
När Hökmark och Sahlin möttes i diskussionen om den svenska krisen var det
som att se två varelser från helt olika
galaxer. Hökmark deklarerade sina
mycket genomtänkta ståndpunkter och
argumenterade statsmannamässigtfårsin
sak och oavsett vad han sa, så var nog
åtminstone en del av den svenska befolkningen förtjust; de ”medelålders
männen”. Sahlin däremot kommer att
bli en förebild eller ledare får dem som
inte är ”medelålders män”. Hon argumenterade mindre och småpratade,
skvallrade mer. Mona Sahlin berättade
och fårklarade när Gunnar Hökmark
deklarerade och demonstrerade.
Om Gunnar Hökmark bara hade
varit en av några i moderata samlingspartiet som tog på sig den medelålders
mannens roll så hade detta naturligtvis
varit bra. Han är en bra, rationell och
SVENSK TIDSKRI FT 155
effektiv politiker. Problemet är bara att
moderater redan i MSU-åldern lär sig
agera i denna roll. Trettonåringar sitter
i dagslånga sammanträden och åker på
konferenshotell fOr att lära sig bli goda
politiker. De som sedan vänder partiet
ryggen, i val eller i det aktiva arbetet gör
det inte av bristen på vanlig ‘jämställdhet” i politik eller parti.De gör det i brist
på intresse för de spelregler politiken har
idag och i brist på förebilder och ledare
som har andra perspektiv än ”medelålders män”.
Den uppgift som ligger framför oss är
stor. Det handlar inte längre bara om att
formulera partiprogram och utveckla
ideer. Det handlarminst lika mycket om
formerna. Vi är många som tror att det
finns klokskap och ideer värda att ta på
allvar hos fler än dem som jag klumpar
ihop i gruppen ”medelålders män”. Det
är här uppgiften för den borgerliga feminismen finns. En feminism som tar
individualismens kärna på allvar och
som är beredd att ompröva och förnya
det invanda och traditionella i stället för
att cementera gamla strukturer och värderingar.
Pärmarför inbindning av årgång 1992
156
kan rekvirerasfrån Svensk Tidskrifts
expedition, te/ 08-667 59 55, eller
genom insättning av kronor 70:- på
postgiro 7 27 44-6
SVENSK TIDSKRIFT

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism