Print Friendly

Birger Isacson; Jordbrukspolitisk helomvändning

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIRGER ISACSON:
Jordbrukspolitisk helomvändning
Socialdemokraterna har tvingats omvärdera betydelsen av det svenska jordbruket, skriver lantmästare Birger Isacson.
Då den socialistiska majoriteten i riksdagen 1967 genomdrev den 80-procentiga
självförsörjningsgraden i fråga om livsmedel innebar det att många jordbruk
skulle rationaliseras bort. Oppositionen
från de borgerliga partierna var stor, men
socialdemokraterna litade på att de då
låga världsmarknadspriserna och stora
överskottslagren skulle hålla i sig. situationen är den rakt motsatta i dag. Författaren är optimistisk och framhåller att
svenskt jordbruk i dag är en progressiv
näring med goda utvecklingsmöjligheter.
FN:s livsmedelskonferens i Rom under
förvintern har fäst uppmärksamheten på
den globala livsmedelsförsörjningen, men
har inte löst den. Framtiden ter sig från
dessa synpunkter oviss, nästan skrämmande. I många tidningsartiklar under
senare tid har man sett frågan ställd s1
här: Hur många människor går mot en
säker svältdöd?
När vår jordbruksminister Svante
Lundkvist för någon tid sedan i Svenska
Dagbladet blev intervjuad om livsmedelssituationen och vår svenska jordbrukspolitik sa han, att det inte är en
ändrad jordbrukspolitik vi skall föra
utan en anpassning till en ny situation.
En i hög grad försiktig formulering r l
att dölja ett orotänkande under d ~
obarmhärtiga yttre verkligheten. Det so o
under senare tid har hänt på livsmede <‘
sidan håller verkligen på att vända u r.
och ner på begrepp som ansågs ved e
tagna och säkra i mitten på 60-talet. d
dominerade diskussionen kring värld h
överskott av livsmedel. Detta kom i h- v
grad att prägla utformningen av d b
jordbrukspolitik som fastställdes av l li
års riksdag. j<
Ibland kan det vara skönt, ja, barm ” ti
tigt att glömma. Men ändå kan man in f1
låta bli att erinra om den debatt som r eJ
des i mitten av 60-talet kring jordb b
politiken. Rösterna var många. Argum eJ
ten verkade övertygande. Det fanns l,
anade mängder av livsmedel att köpa ii
världsmarknaden till låga priser. Varfii 0<
skulle vi då ha en stor svensk jordb fr
produktion? Nej, som situationen dl v~
avtecknade sig framstod det för många
lllll ett allt överskuggande problem att
minska ner det svenska jordbruket och
att överföra resurser i form av arbetskraft
och kapital till andra sektorer i samhället.
Minska ner produktionen! Från jordbrukets sida fördes en bitter och hård
kamp för att förhindra en stark krympning av det svenska jordbruket. Det var
under denna tid som ekonomer av facket
försökte för politiker och det svenska folket bevisa hur ekonomiskt olyckligt det
var med ett för stort svenskt jordbruk.
Debattinlägg
Särskilt märkbara var Assar Lindbecks
och Odd Gulbrandsens inlägg i den här
debatten. I en skrift med titeln Jordbruksnäringens ekonomi gör de en rad räkneexempel över det svenska lantbrukets betydelse för landet. Det skulle gå för långt att
här referera vad man framhåller som en
väsentlig uppgift i den framtida jordbrukspolitiken. Man pekar bl a på möjliga överflyttningsvinster på ca 4,5 miljarder kronor per år om det får ske en
tillräckligt stor överflyttning av resurser
från jordbruket till andra näringar och
en stark krympning av den svenska jordbruksproduktionen. De hävdade också att
en realprissänkning av storleksordningen
1,5 proc per år skulle få en stimulerande
inverkan på strukturrationaliseringen
och effektiviteten i jordbruket, och de
framhöll att världsmarknadsutvecklingen
var sådan att man inte kunde befara att
23
några nämnvärda prisförändringar skulle
ske under överskådlig tid.
I en annan av dessa ekonomer producerad skrift med titeln Jordbrukspolitikens
mål och medel står bl a följande: ”Ju
snabbare vi krymper jordbrukssektorn,
desto större blir nationalinkomsten i Sverige och desto mer resurser får vi för att
hjälpa u-länderna med deras ekonomiska
utveckling och livsmedelsförsörjning.”
Den 14 mars 1966, innan jordbruksutredningen hade framlagt sitt förslag,
gjorde regeringen ett utspel där man
skisserade framtiden. En starkt minskad
jordbruksproduktion var målsättningen
för att bringa ner livsmedelskostnaderna
för de svenska konsumenterna. Men även
mindre framträdande politiker och ekonomer blandade sig i debatten. I Svensk
Tidskrift nr 4/1966 skriver Gunnar Byttner att ”jordbruksutredningen gått mycket för långt då det gäller att värna om
jordbrukarnas ekonomiska särintressen”.
Och han fortsätter: ”Redan en nedskärning av jordbruksproduktionen från nuvarande nivå med 25 proc skulle medföra
stora samhällsekonomiska vinster.” Han
talar här om vårt alltför ”uppsvullna
jordbruk, där en överföring av 50 000
personer till nyttigare sysselsättning”
skulle vara det svenska näringslivet till
stort gagn. Och han kan nästan garantera
att vi ”inte behöver befara några svårigheter att i framtiden furnera oss billigt
på världsmarknaden”. ·
I samma nummer av tidskriften får jag
också komma till tals. Jag vågar där
hävda att framtiden är oviss om möjlig- 24
heterna att långsiktigt klara situationen.
Och jag vågar påstå att det är ett konsumentintresse att se till att det svenska
jordbruket får utvecklas så att vi kan
förse de svenska konsumenterna med livsmedel också i framtiden.
Men just då såg världsmarknaden verkIigen lockande ut. 1966 kunde man importera socker för 30 öre per kg. Vi hade
ett gränsskydd som låg på ungefär 60 procent för samtliga jordbruksprodukter. Det
är naturligt att konsumenterna vill ha
billiga livsmedel. Billiga livsmedel är alltid en politisk godbit. Naturligtvis
måste frestelserna vara stora för en regering att på detta sätt försöka förbilliga
hushållskostnaderna för varje svensk familj. Den frestelsen kunde heller inte den
socialdemokratiska regeringen stå emot.
Att de borgerliga partierna vid denna tid
så starkt hävdade att man trots världsmarknadens låga priser inte skulle banta
ner det svenska jordbruket för långt betecknades av många som en oförsvarligt
konservativ inställning.
Den som kämpar för en yrkesgrupp och
en näring gör andra värderingar än den
som skall köpa denna närings produkter.
Därav förklaringen till att man inom
jordbruket hade så svårt att acceptera –
ja vägrade att acceptera – de nya tankegångarna. Man var också här helt klar
över att det inte går att begära rationalisering under prispress. Klart stod också
att befolkningsökningen i världen gick
mycket snabbt.
Professor Georg Borgström hade blandat sig i debatten och pekade på vad som
globalt höll på att ske. Men inte många
trodde honom för åtta år sedan. Inom
jordbruket var vi också medvetna on
produktionsökningens begränsning. Det
talades hänfört om ”den gröna revolutionen”, men alla som sysslat med jordbrul
vet vilka problem som följer i den tcl
niska revolutionens spår. Det var därf1’r
inte förmätet att ha en mycket restriklit
inställning till den överoptimism son
fanns beträffande världsmarknaden
framtidsmöjligheter.
Jordbruket hade under lång tid genom
fört en stark rationalisering. Resursövef
föringen hade under hela 50- och 60-talet
varit mycket påtaglig. Vad mer kund!
man begära? Skulle utvecklingen a
fortgå på ett rimligt sätt krävdes det ek!>
nomi i jordbruket. Prispress är en ornöt
lighet. En utmaning som tedde sig hel
negativ.
Riksdagsbeslutet
1967 stod riksdagen inför beslut i jonf.
bruksfrågan. Och riksdagen beslöt e1
krympning av den svenska jordbrukspro
duktionen. ”80 procent självförsörjningt
grad” blev något av en helig målsättnill§
Regeringen kunde inte tänka sig ge avkall på denna målsättning. Samtidif
gjordes en prognos av åkermarken i vårt
land. Den visade att vi under en 10-2~
årsperiod skulle ta bort 20-30 procent il!
åkermarken. Överproduktionen mom
jordbruket skulle man få bukt med genom
sjunkande realpriser. Beslutet innebar att
det smög sig in en betydande pessmuso
bland jordbrukarna. Vad var att göra
Jordbruksavtalet 1967 och dito 1969 gav
heller inga framtidsförhoppningar.
Men när det var dags för ett nytt jordbruksavtal 1971, kunde LRF:s förhandlare påvisa att om det inte nu blev en realprisförbättring på mjölk skulle det inte
finnas mjölk i tillräcklig mängd i Sverige. Det var fakta som regeringen böjde
sig för. 1971 års jordbruksavtal kännetecknades därför av betydande realprisförbättringar på mjölk och i övrigt en konstruktion av jordbruksavtalet som fick
bönderna att känna något av framtidstro
Igen.
1971 och 1972 blev goda skördeår. Betydande kvantiteter kunde säljas på export,
men fortfarande var priserna på världsmarknaden låga. 1972 års skörd blev den
hittills största i modern tid. Betydande
kvantiteter såldes till priser som låg ungefär på halva den nivå som den svenska
jordbrukaren var garanterad enligt jordbruksavtalet. När dessa affärer var uppgjorda stod det klart att Sovjet hade
rarit i Kanada och USA och köpt mycket
stora kvantiteter spannmål; omkring 20
milj ton. När detta blev känt, hände nå-
got på världsmarknaden, som har satt
märkbara spår. Prisutvecklingen sedan
dess har på intet sätt överensstämt med
1960-talets prognoser. Priserna på spannmål har sedan hösten 1972 mer än fördubblats på världsmarknaden.
Lagren minskar starkt
Vad har då hänt? De ”enorma spannmålslager” man talade så mycket om under 60-talet håller på att smälta samman.
25
Vad som skett kan beskrivas med några
siffror. 1970 fanns det totala spannmålsreserver på ungefär 21 7 milj ton. Dessa
beräknas för närvarande vara nere i 89
milj ton. Världens totala spannmålsreserv
har uttryckt i konsumtionsdagar sjunkit
från 69 dagar 1970 till 27 dagar 1974.
Skördarna i världen varierar starkt på
grund av klimatisk nyckfullhet och så
kommer det nog alltid att förbli. ”Den
gröna revolutionen” har till stor del kommit av sig.
Även när det gäller animaliska livsmedel som kött, fläsk och mejeriprodukter har det skett en påtaglig förändring
av världsmarknadspriserna. Samtidigt
har utvecklingen i industriländerna gått
mot en ökad konsumtion av animaliska
livsmedel. FAO:s senaste prognos räknar
med att konsumtionen av fläsk kommer
att stiga med 3 proc per år under en 10-
årsperiod. Vi kan alltså konstatera att
konsumtionsutveckling och en önskvärd
produktionsutveckling på intet sätt följs
åt.
Inte heller prognosen om nedläggning
av åkerjord har besannats. Bönderna har
envist strävat emot och nedläggningen
har upphört. Vi har nu 3 milj hektar
åkerjord i Sverige. Det är två promille
av världens samlade åkerjord. Vi är också
drygt två promille av världens nuvarande
befolkning. Men världsbefolkningen ökar
med 70 milj personer per år eller nära 2
proc.
Det svenska jordbruket har utvecklats
mycket kraftigt under 50- och 60-talet.
Avkastningen per hektar har ökat med i
26
genomsnitt l 200-1400 kg under denna
tid. Detta har möjliggjorts genom bättre
redskap och teknik, nya sorter, mera gödningsämnen m m. De svenska jordbrukarnas höga tekniska kunnande har gett resultat. Men vi har blivit i hög grad beroende av importerade produktionsmedel:
energi, lantbruksmaskiner, gödningsämnen. Får vi inte fram dessa produktionsmedel i tillräcklig omfattning, kan det
skapa mycket stora problem framöver.
I dag talar ingen om ”den 80-procentiga självförsörjningsgraden”. I stället lå-
ter det ungefär så här: Öka produktionen,
utnyttja produktionsresurserna! 1966 beslöt riksdagen att krympa den svenska sockerbetsodlingen så att vi skulle bli självförsörjande till endast 60 proc. I dag ropar många på att vi skall öka kraftigt och
bli självförsörjande. Medan sockret kostade 30 öre 1966, har det i höst varit
uppe i över 7 kr per kg i importhamnarna.
Ingen behöver längre tveka om det riktiga i att vi försöker bli självförsörjande
med livsmedel. Dagens situation är helt
förändrad i jämförelse med 1966. Kalla
det ”anpassning” eller vad man vill, men
nog måste jordbrukspolitiken även i
riksdagsprotokollet få en annan utformning än den fick 1967.
Naturresurserna omvärderas
Råvarupriserna stiger över hela världen
och alla kalkyler räknas om. Detta medför
en rad nya problem. På skogssidan har det
skett en liknande utveckling som beträffande jordbruket. Det framstår som mer
och mer klart att de förnyelsebara naturresurserna är mänsklighetens värdefullaste
tillgångar.
Framtidsproblemen är inte hur vi skall
minska åkerjorden. Morgondagens diskussion måste tvärtom röra sig kring frå-
gan hur vi skall kunna på bästa sätt utnyttja den åkermark och den produktiva
skogsmark som står till vårt förfogande.
Vi är i det fallet bättre rustade än många
länder i världen. Detta förpliktar. Det är
väl inte förmätet att säga, att svenskt
jordbruk i dag räknar sig som en progressiv näring med betydande utvecklingsmöjligheter. Avvecklingens tid torde för
alltid vara förbi.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner