Print Friendly

Birger Hagård; Sydafrika i förvandling

Av Redaktionen | 31 december 1992


1992


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIRGER HAGÅRD:
Sydafrika i förvandling
Birger Hagård har under några
veckor studerat de sydafrikanska problemen på ort och ställe.
Ett allt större tryck inifrån nationen har drivit fram den pågå-
ende förändringsprocessen.
Den svaga ekonomiska tillväxten beror bl a på den ohämmade ökningen av statsutgifterna
under många år.
Riksdagman Birger Hagård är
docent i statskunskap.
”M ‘let är en total ny rättvis ordning, enligt vilken varje invå-
are kommer att åtnjuta samma rättigheter, samma behandling och
möjligheter, inom alla politiska, sociala
och ekonomiska områden.” Dessa ord av
den sydafrikanske statspresidenten F W
de Klerk 1990 markerade inledningen av
slutfasen på den enorma förändringsprocess, som nu pågår i Sydafrika. Den har
drivits fram inte främst som ett resultat av
utländska sanktioner utan fastmer på
grund av ett allt större tryck inifrån.
Det är knappast heller någon tillfällighet, att utvecklingen skjuter fart vid en
tidpunkt, som kännetecknas av de socialistiska diktaturernas sönderfall. Det
marxist-leninistiskt influerade ANC
(African National Congress) kunde inte
längre räkna på stöd ifrån Sovjet utan förhandlingsbenägenheten ökade. Därmed
kunde de vita också med mindre fruktan
se framtiden an och bli böjda att acceptera de oundvikliga förändringarna och
därmed slutet på en överhöghet, baserad
på rasdiskriminering av befolkningsmajoriteten.
Det skall dock påpekas, att det successiva avskaffaodet av apartheid började redan i slutet av 1970-talet. Under 1980-
talet följde så slag i slag avskaffaodet av
den ena diskriminerande lagen efter den
andra: t ex 1981 rätt till facklig organisation, 1983 politiska rättigheter till färgade
och indier – en ny författning antogs och
ett trekammarparlament infördes för vita,
färgade och indier, 1985 avskaffaodet av
passlagarna, 1986 full äganderätt för
svarta, slut på de obligatoriska befolkningsomflyttningarna, avskaffaodet av
rasrestriktioner i immigrationslagarna,
1987 definitivt avskaffande av arbetstill- 212
fällen, reserverade för vita. Och 1990
legaliserades ANC, PAC (Pan African
Congress) och kommunistpartiet. Samtidigt frisläpptes ANC-ledaren Nelson
Mandela och andra s k säkerhetsfångar.
Utvecklingen bort från apartheid var alltså paradoxalt nog i full gång, då sanktionspolitiken inleddes från vissa länders
sida- däribland Sverige.
Mitt under denna kampanj, som föregick den nyligen avhållna folkomröstningen om de Klerks reformpolitik, kunde jag
tillsammans med min riksdagskollega
Hugo Regeland på inbjudan av Southern
African Forum studera de sydafrikanska
problemen på ort och ställe. Under ett par
veckors tid reste vi runt i landet och träffade företrädare för regeringen, alla de
större partierna, befolkningsgrupperna,
för handelskammare, näringslivet samt
olika delar av utbildningsväsendet – faktiskt träffade vi också president de Klerk
som hastigast på en av dennes turneer.
Före en analys av de aktuella problemen finns det anledning att erinra om
några basfakta.
Sydafrika består i dag av de fyra provinserna Transvaal, Oranjefristaten, Natal och Kapprovinsen. Därtill kommer de
svarta republikerna Bophuthatswana,
Venda, Transkei och Ciskei, som dock endast erkänts som självständiga av Sydafrika. Pretoria är säte för regeringen och den
centrala administrationen, medan parlamentet sammanträder i Kapstaden.
Befolkningen uppskattas till ca 31 miljoner (exklusive 6 miljoner i de fyra svarta
republikerna). Av dessa är 5 miljoner vita,
drygt 3 miljoner färgade, l miljon asiater
(varav 99 %indier) och 22 miljoner svarta. Ca 60 procent är under 20 år och ca
40 % under 14 år. Befolkningssiffrorna är
dock synnerligen osäkra. Det uppgavs, att
folkräkningen i Soweto, den svarta mångmiljonstaden sydväst om Johannesburg
(drygt 3 milj invånare) tillgick så, att man
räknade antalet hus och multiplicerade
detta med antalet medlemmar i ett afrikanskt ”normalhushåll”.
Det finns i Sydafrika inget språk, som
talas av en majoritet. Afrikaans och
engelska är de båda officiella språken.
Afrikaans är modersmål för 60 procent
av de vita och de flesta bland de färgade.
Engelska åter är modersmål för de övriga
40 procenten av de vita samt för de flesta
asiaterna och en del i de andra befolkningsgrupperna.
Sydafrika är i alla avseenden ett kontrasternas land. Det gäller landet i fysiskt
hänseende. Oändligt sköna naturscenerier med tropisk grönska, flodlandskap
och blomstrande jordbruksbygder möter
sterila ökenlandskap. De lätta havsbriserna bryts mot inlandets hetta. Mot de välbärgade villakvarteren i Randburg och för
den delen också Soweto, som ju i svensk
rapportering så gott som alltid framställs,som eländets elände, vilket är lögn,
kan ställas de trista ghetton som onekligen finns i storstadsområdenas utkanter.
Det är ett land, som i vissa delar har en infrastruktur på absolut högsta nivå, t ex
transportsidan. Ett väl utbyggt vägsystem
korresponderar med ett likaledes väl utbyggt flygnät Samtidigt som utbildningsområdet och framför allt bostadssidan
stöter på nästan oöverstigliga problem. I
mångt och mycket är Sydafrika i dag ett
i-land – och ett högt utvecklat sådant –
mitt i ett u-land med alla dess gängse svå-
righeter.

”Apartheid är socialism”
Sydafrika har i dag en lika svag ekonomisk tillväxt som Sverige, beroende på interna svagheter och inte så mycket på
sanktionerna. Tillbakagången började redan på 1970-talet, dvs ett decennium före
sanktionerna. Bland orsakerna finns en
ohämmad ökning av statsutgifterna och
skatterna. statsutgifternas andel av BNP
ökade mellan 1980 och 1989 från 21 till
32 procent. Medan sysselsättningen inom
den privata sektorn mellan 1975 och
1987 ökade med 16 procent, var den
samtidiga ökningen i den offentliga sektorn 61 procent.
Apartheid ledde till en ofantlig byrå-
krati. Olika etniska grupper skulle särbehandlas. 1989 fanns det inte mindre än
151 regeringsdepartement (t ex 18 för
social- och hälsofrågor, 14 för utbildning
– samma antal vid mitt besök – 14 för
finans- och budgetfrågor, 14 för skogsoch jordbruksfrågor osv). slagordet
”Apartheid är socialism” förefaller berättigat.
I februari förlorade nationalistpartiet
ett fyllnadsval efter den tidigare talmannen i valkretsen Potschefstroom till de
konservativa. Därmed var de Klerks position och det fortsatta reformarbetet utsatt
för ett direkt hot. Presidenten satte emellertid allt på ett kort. Han hade tidigare
lovat den vita valmanskåren att få folkomrösta om hans reformpolitik. Nu var tiden
inne. Den 17 mars skulle avgörandet ske.
Efter en delvis hård valkampanj kunde de
Klerk inregistrera en förkrossande seger.
Mer än 2/3 av de vita väljarna- så många
som 86 % deltog- gav honom stöd.
Därmed fortsätter arbetet i CODESA
(the Conventian for a Demoeratic South
Africa) och de Klerk och nationalistpar- 213
tiet har fått sin position stärkt. CODESA
är den viktigaste institutionen i Sydafrika
nu. Nitton olika parter (från de olika partierna till företrädare för de fyra svarta
republikerna) sammanträder regelbundet
för att finna lösningar.
Det konservativa partiet liksom fraktionerna på den yttersta högerkanten har
hittills vägrat att delta. Det finns dock en
falang inom det konservativa partiet, som
stärkt efter resultatet i folkomröstningen,
kan tänkas föredra att vara med.
En ny författning
En författningsuppgörelse börjar i grova
drag ta form. I botten skall finnas en frioch rättighetsförklaring (Bill of Rights),
som ger minoriteterna ett skydd (vita,
indiska, färgade likaväl som svarta minoriteter).
En lagstiftande församling förutsättes
vald i proportionella val med lika rösträtt
för alla – det finns ett intresse för det
tyska systemet med två röster, en i majoritetsvalkretsen och en på en proportionell
lista i delstatsvalkretsen. Denna kammare
skulle kompletteras av en regionalt vald
andra kammare av de partier, som i de
regionala församlingarna nått 10-15 procent av platserna. De skulle sedan proportionellt välja representanter till den
”regionala” riksförsarnlingen. En spärr
förutsätts också finnas. Sätts den vid 5
procent, torde bara ANC, NP och Inkhata finnas med.
Intet är dock klart, då detta skrivs (10/
5). CODESA II har påbörjat sitt arbete
och inväntar resultatet från en subkommitte. Så mycket kan dock konstateras, att
parterna i stort sett är överens. De har fått
ge och ta. ANC var från början helt in- –
214
ställt på en starkt centraliserad stat, medan NP (nationalistpartiet) önskade en
mer eller mindre federal stat. Ordet federal eller förbundsstat tycks nu vara bannlyst. Det finns dock en uppslutning kring
en regionalism av spansk eller italiensk
karaktär, där dock uppenbarligen NP förutsätter långt gående befogenheter för
regionen liksom för de lokala enheterna.
NC ville ha nio regioner och ANC 14.
Här sker en kompromiss i och med att
man enas om 10 och Xhosafolket får sin
egen region.
Uppenbarligen kommer förhandlingarna att fortsätta. Det antogs vid vårt besök, att en interimsregering kanske skulle
kunna bildas tidigast till hösten och att val
till en konstituerande församling skulle
kunna äga rum kring årsskiftet. Det nu avvisade regeringsförslaget tedde sig helt
oacceptabelt. Det förutsatte ett triumvirat
mellan ledarna för de tre största partierna. Sannolikt kommer det att ta sin tid,
innan man blir överens om nästa författningssteg.
Sverige och Sydafrika
Sanktionerna från omvärlden mot Sydafrika har haft en mycket begränsad betydelse. De finansiella, som startade med
Chase Manhattan Bank 1986, tvingade
fram en återbetalning av lån. Frånvaron
av investeringar har också haft en viss betydelse. Större roll, inte minst opinionsmässigt, har aen tidigare idrottsbojkotten
möjligen haft. sydafrikanerna har en stark
känsla för idrotten, vilket kom till uttryck
inte minst under vårens världsturnering i
cricket, som Sydafrika deltog i för första
gången på många år. Idrottsisoleringen
har tvivelsutan tett sig påfrestande för den
stora publiken.
Handelssanktionerna har dock knar
past betytt något alls rent generellt. Ny
marknader har ersatt de förlorade. Någo
varubrist har inte heller funnits i Sydafr
ka. På bilsidan för att ta ett exempel hc:
Volvo och Saab försvunnit från markm
den. Andra märken finns dock represer
terade. Åtta bilfabriker lär finnas igånl
Audi, BMW och flera japanska. Lagstif
ningen kräver dock, att en viss andel ska
vara tillverkad i Sydafrika, varför det int
är fråga om rena sammansättningsfabr
ker. Enligt regeringens skrivelse till rik!
dagen (1991/92:42) har andelen anstäl
da i svenska företag sjunkit från 2 881
1983 till l 577 1990. Med tanke på d
normala afrikanska försörjningsbörd
har därmed 7 000-8 000 människ
mist sin bärgning. Det torde vara det me
påtagliga resultatet av den svenska s
tionpolitiken!
För att genomföra apartheid tvång
förflyttades miljontals svarta sarntidi
som industrier socialiserades för att sk
pa arbetstillfällen för vita (svarta kun
avskedas). Trots avsocialiseringen und
senare tid ägs i dag 32 procent av näring
livet av staten. Därmed är Sydafrika
som en följd av apartheid – det m
socialiserade landet utanför kommunis
världen. Nu, menar ANC-anhängare, ·
det deras tur att socialisera för att sk
jobb åt sina anhängare. Inte minst vänd
man blicken motjorden- 87 procent ä
av 10 procent vita. Jordreform blir därf’
ett aktuellt krav. Man blundar för att Ii
nande jordreformer totalt har misslycka
i andra afrikanska stater.
Avvecklingen av apartheid ha1 ock
föranlett regeringen att säiia ut statli
företag, men det är bara de redan etabl
rade storföretagen som kunnat köpa. So

en följd av detta äger sex storföretag 80
procent av de börsnoterade företagen. De
har alltså den reella ekonomiska makten.
Detta är en frestelse, som är svår att motstå för den grupp marxist-leninister inom
ANC som har skolats i Sovjet och som av
rent ideologiska skäl vill socialisera privategendom.
Stödet till ANC
Det är detta ANC, som år efter år har
uppburit stöd – och uppenbarligen alltjämt gör det- från svenska skattebetalare
i- som det uppges- storleksordningen
ca 100 miljoner kronor om året. Riksdagens revisorer har anmärkt på det
hysch-hysch, som gällt detta bistånd. Det
har hemligstämplats. SIDA har fått agera
utan insyn. Även konstitutionsutskottet
har i år sagt ifrån, att det måste bli slut på
detta hemlighållande, som uppenbarligen
påg.:tt sedan länge och omhuldats av socialdemokraterna. Det finns ingen rimlig
anledning att fortsättningsvis subventionera ANC, i realiteten det kanske största
av de sydafrikanska partierna. För att få
fortsatt stöd kallar sig ANC ”rörelse” och
215
inte parti. Detta borde dock vara helt
ovidkommande för Sverige. Till allt detta
kommer också, att Sverige via SIDA bidragit till en fond, ur vilken pengar har
lämnats för att försvara Winnie Mandela i
hennes beryktade rättegång. När blev det
en uppgift för svenska skattebetalare att
ta sig an försvar för rent kriminell verksamhet i främmande länder i allmänhet
och Sydafrika i synnerhet? Biståndsministern Alf Svensson har all anledning att
syna SIDA:s agerande beträffande Sydafrika och ANC närmare. Hemligstämpeln kan ju inte gärna gälla honom.
Den borgerliga regeringen har nu lagt
fram en proposition, som innebär, att de
svenska sanktionerna mot Sydafrika skall
upphöra först när en interimsregering inrättats. Därmed går man en av parterna i
Sydafrika, ANC, till mötes. ANC har
velat ha kvar detta som ett förhandlingskort gentemot sina motparter i CODESA
II. Det finns dock ingen anledning för
Sverige att ensidigt engagera sig för en
parts intressen. De svenska sanktionerna
har varit omotiverade och olyckliga från
början och bör därför upphöra omedelbart.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner