Print Friendly

Birger Hagård; Riksdagens roll

Av Redaktionen | 31 december 1983


1983


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIRGER HAGÅRD:
Riksdagens roll
Riksdagsmannen och docenten i statskunskap, Birger Hagård, jämför Per
Gahrtons sociologiska doktorsavhandling ”Riksdagen in(från” med en fm·skningsrapport om enkammarriksdagens
tio första år av fil dr Magnus Isberg,
föredragande i konstitutionsutskottet.
Utgrlngspunkten.för Isbergs vetenskapliga studie är riksdagens roll. Är den inte
längre att formulera politiska alternativ
utan bara att rat(ficera regeringens beslut? Gahrtons avhandling saknar allt
man har rätt att kräva av ett förment
vetenskapligt arbete, skriverförfattaren.
Man kan rentav misstänka att det kanske inte så rnycket iir sakfrågan som
intresserar massmedia dr/ den rönt så-
dan uppmärksamhet.
På senare tid har vi begåvats med två
studier av den svenska riksdagen. Den
första har författats av fil dr Magtws Is·
berg, statsvetenskaplig forskare och tilli·
ka föredragande i konstitutionsutskottet.
Den bär titeln ”The flrst Decode of the
Unicomeroi Riksdag. The rote of the
Swedish Parfiament in the 1970’s” och
utkom förra hösten som en forsknings·
rapport (1982: l) i den serie, som utges
av statsvetenskapliga institutionen vid
Stockholms universitet. Det är den förs·
ta riksdagsstudien på engelska sedan
Elis Håstad 1957 skrev ”The Partiament
of Sweden” i Hansard Society’s serie
om olika parlament. Isbergs studie kom·
mer också att publiceras på svenska.
Den andra framställningen är Per
Gahrtons sociologiska doktorsavhand·
ting ”Riksdagen inifrån. En studie av
parlamentarisk handfallenhet inför e/1
samhälle i kris”, på vilken han dispute·
rade i maj i år.
Det är intressant, att två så olika studier kring så likartade ämnen har presen·
terats så pass nära varandra i tiden. Det
ger anledning till jämförelser. Måhända
är det också betecknande, att Isberg
studie inte blivit föremål för någon större
uppmärksamhet, medan motsatsen för·
visso gäller Gahrtons avhandling. Det leder till misstanken, att det inte är så
mycket själva sakfrågan som intresserat
massmedia utan snarare vissa skandal·
omsusade detaljer i Gahrtons framställning samt den utpräglade men sällan om·
dömesgilla exhibitionism, som karakteri·
serar hans person.
Magnus Isbergs utgångspunkt är, an
– mycket förenklat – de statliga utredningarna formulerar politiska alternativ,
regeringen gör det politiska valet och
ämbetsverken/styrelserna och kommunerna omsätter de politiska besluten i
praktiken. Men vilken roll spelar riksdagen? Parlamenten i de västliga demokratierna, anmärker Isberg, tycks ha förlorat sin kärnfunktion i den politiska
processen, nämligen att formulera politiska alternativ. Möjligen kan ett undantag göras för USA. l regel ratificerar parlamenten bara regeringarnas eller presidentens beslut. Gäller detta också den
svenska riksdagen, frågar Isberg? Detta
är hans huvudfrågeställning, och i sin undersökning koncentrerar han sig till de
tre steg i den politiska processen, som
allmänt vedertagits i den internationella
forskningen, nämligen l) initiering och
formulering av politiska alternativ, 2)
överväganden och beslut, samt 3) verkställighet.
Isberg har genom sitt gedigna kunnande på området och genom sin strategiska
placering i konstitutionsutskottet haft
sällsynt goda förutsättningar för att studera väsentligheterna i sammanhanget.
Han bygger sin framställning på riksdagsmaterial, på kammarkansliets årliga
statistik samt på intervjuer för att komplettera hårddata med mjukdata. Han är
också väl förtrogen med forskningsläget
på området såväl internationellt som nationellt.
Ökat deltagande
stutsatserna av hans undersökning blir,
att riksdagen ökat sitt deltagande i den
politiska processen på främst två områ-
den under 1970-talet, nämligen vad gäller
representation i utredningar och verksstyrelser samt själva aktiviteten i riksdagen. I det senare fallet rör det sig inte
403
bara om formell aktivitet – de allmänna
motionerna ökade i antal årligen fram till
1976 för att därefter minska och på nytt
1979 nå upp till samma nivå som 1976.
Likaså ökade antalet interpellationer och
frågor. Men också aktiviteten inom riksdagsgrupperna har ökat. Gruppsammanträdena har fått en större betydelse inom
samtliga partier både beträffande frekvensen och sammanträdestiden. Riksdagen har också initierat tillkomsten av
fler statliga utredningar och riksdagsrepresentationen i dessa har också blivit
större.
Isberg har fäst stor uppmärksamhet
vid arbetet inom riksdagsgrupperna. En
förutsättning för en fungerande parlamentarism är att partigrupperna är enade, centraliserade och disciplinerade. l
själva riksdagsarbetet är det dock en stor
skillnad i ageraodet mellan oppositionspartier och regeringspartier. För oppositionspartier utgör riksdagen en huvudarena vad gäller politiska initiativ och
propaganda, medan regeringspartier i
stället främst agerar genom regeringen.
Oppositionspartierna har genomgående
fått ett ökat svängrum under 1970-talet.
De är de som svarar för riksdagens ökade deltagande i den politiska processen.
Konflikterna mellan de borgerliga och de
socialistiska partierna har ökat markant
sedan 1976.
Växlingarna vid regeringsmakten liksom antalet partier, som bildar regering,
betyder självfallet mycket för riksdagsarbetets utformning. Oberoende av storlek måste ett oppositionsparti ta initiativ
i form av motioner, interpellationer och
frågor. Antalet sådana initiativ sjunker,
om antalet oppositionspartier minskar
och vice versa. Antalet individuella ak- 404
tioner per riksdagsledamot måste också
med nödvändighet bli färre i stora partier
än i små. l ett stort parti är det flera
lcJamöter. som företräder samma region, intresse eller sakområde, medan det i
ett litet parti kanske endast rör sig om en
enda ledamot. Ledamöterna i ett stort
parti kan därför nöja sig med att gå samman kring en motion eller avstå från att
motionera, interpellera eller ställa frå-
gor. om en kollega redan har agerat. Resultatet blir följaktligen, att antalet initiativ per enskild riksdagsledamot måste bli
färre i det stora än i det lilla partiet.
Likaså sjunker antalet enskilda initiativ,
då det egna partiet befinner sig i regeringsställning. Det starkaste belägget
härför återfinns från 1978-79, då folkpartiet ensamt bildade regering. Då
sjönk antalet motioner, interpellationer
och frågor från folkpartiledamöterna
markant.
Isberg gör också den iakttagelsen, att
uppfattningen om rikdagens roll går isär
mellan dc socialistiska och de borgerliga
partierna. vilket kan bidra till att förklara
riksdagens betydelse vid olika tillfällen.
De socialistiska partierna är av tradition
mer enhetliga och centralistiska till sin
karaktär än de borgerliga, ehuru skillnaderna i praktiken kommit att bli rätt små.
För dc borgerliga partierna är emellertid
riksdagen huvudarenan i det politiska
beslutsfattandet. Regeringen bör vara
underordnad riksdagen och lojalt verkställa dess beslut. Majoritetsregeringar
utgör idealet men minoritetsregeringar
kan accepteras. Intresseorganisationcrna och särskilt de med anknytning till
socialdemokratin ses med misstänksamhet. För socialdemokraterna åter är particrna och deras sidaorganisationer
viktigast. Besluten inom dessa – på kongresser etc – utgör hörnstenar i den politiska processen, medan riksdagen tillmäts en mindre betydelse. Riksdagsbesluten bör vara allmänt utformade, så att
de kan ge regeringen ett relativt fritt
spelrum. Minoritetsregeringar betraktas
som en styggelse.
Analysen avslutas med att Isbergjämför riksdagen i Sverige med kongressen i
USA, det brittiska underhuset och den
västtyska förbundsdagen. slutsatserna
av dennajämförelse blir, att den svenska
riksdagen spelar en större roll vid initieringen och utformningen av politiska alternativ än den västtyska förbundsdagen
och det brittiska underhuset men sannolikt inte ijämförelse med den amerikanska kongressen. Under det andra skedet
– överväganden och beslut – är däremot den svenska riksdagen mindre effektiv än kongressen och förbundsdagen. Då det gäller att kontrollera verkställigheten är riksdagen svagare än nå-
got av de andra parlamenten. Till skillnad från den amerikanska kongressen
och den västtyska förbundsdagen har
inget av de svenska riksdagsutskotten
någon kontrollfunktion förutom konstitutionsutskottet, vars befogenheter dock
är begränsade till de konstitutionella och
legala aspekterna på regeringens arbete.
Å andra sidan, menar Isberg, är detta
logiskt. Om riksdagen spelar en så pass
stor roll i initialskedet. behöver den inte
vara lika aktiv i senare skeden. Därtill
kommer, att systemet med oberoende
ämbetsverk/styrelser – med parlamentariskt inslag – samt offentlighetsprincipen och den opolitiska justitieombudsmannainstitutionen gör behovet av effektiv riksdagskontroll mindre. Dessutom finns det starka band mellan riksdagsledamöterna och kommunerna, som
till stor del bär ansvaret för att verkställa
riksdagsbesluten.
Gahrton ej vetenskaplig
l bjärt kontrast till Isbergs studie står
Gahrtons doktorsavhandling. Den saknar egentligen allt. som man har rätt att
kräva av ett förment vetenskapligt arbete, nämligen struktur, metodik och tillförlitlig källanalys. Gahrton formulerar
en frågeställning, som i stort går ut på att
samhället befinner sig i kris. men riksdagen utnyttjar inte sina möjligheter att
lösa problemen på grund av inre spärrar
och blockeringar i riksdagsarbetet . Man
väntar sig, att Gahrton skall pröva sin
hypotes. men så sker ingalunda. Hans
”källa” är i huvudsak ” deltagande observation”, varmed Gahrton tycks förstå
spridda anteckningar från sammanträden
med folkpartiets riksdagsgrupp, till vars
flitigaste besökare han dock inte lär kunna räknas. Deltagande observation ger
en speciell sorts mjukdata, som kan vara
användbara i vissa fall , nämligen om de
kompletterar betydligt hårdare data. och
om observationen tillämpas systematiskt
och enligt en i förväg bestämd mall.
Gahrton satt i riksdagen 1976-79, lämnade den efter diverse personliga och politiska kriser. l efterhand kom han tydligen på, att anteckningarna kanske kunde
användas till något. Och så blev det en
doktorsavhandling i sociologi!
Re ullalet har blivit därefter. Det är
ett absolut lågvattenmärke i vår akademiska värld, att avhandlingen godkänts.
Detta skedde i betygsnämnden med tre
röster mot två. Nämndens statsvetare,
405
förre universitetsrektorn i Lund Nils
Stjernquist, och prefekten vid sociologiska institutionen Rune Persson ville
underkänna, men Gahrtons handledare
och två sociologidocenter röstade för
godkänt. Samme Israel. som så sent som
den 19 april i år var utomordentligt kritisk i Svenska Dagbladet mot den bristande kvaliteten i det högre utbildningssystemet. Han skrev då: ”Hela det högre utbildningssystemet är genomsyrat av
ett kvantitativt tänkande. som domineras av föreställningar om effektivitet och
försvaras som rationellt. men som varken är det ena eller det andra.” Vilket
hyckleri!
”Skomakare, bliv vid din läst”, är ett
gammalt visdomsord . Det blir ofta förödande resultat. när inkompetenta personer ger sig i kast med vad de inte behärskar. Alltför ofta – dock sällan på
högre nivåer – har vi kunnat bevittna
hur studenter och forskare försöker att
ge sig i kast med det politiska området
utan tillräckliga elementära statsvetenskapliga kunskaper. Gahrton utgör ett
förskräckande exempel på detta. Han
försöker ge sken av att ha studerat en del
statsvetenskaplig litteratur på området
men tycks själv vara helt oförmögen att
tillägna sig ett perspektiv på riksdagens
roll i det politiska systemet. Någon internationell jämförelse är han självfallet
inte mäktig att göra utan irrar planlöst i
den egna ankdammen. Det är betecknande, att han överhuvudtaget inte omnämner Isbergs framställning. Han var antagligen okunnig om de existcn , trots att
den var tillgänglig mer än ett halvår före
Gahrtons disputation. Om han studerat
den, kunde han ha tillägnat sig ett perspektiv på vad han höll på med; på köpet

40fi
hade han fått kännedom om värdefulllitteratur i ämnet, som han missat.
Någon ny kunskap tillför Gahrton
inte. Det är till stor del fråga om en uppgörelse med det folkparti, som han lämnat. stridigheterna inom partiet i kärnkraftsfrågan är väl kända redan tidigare.
Och Gahrtons egna strider mot Ullsten
och Tham liksom hans fördomar mot tidigare folkpartikolleger i riksdagen är
inte särskilt intressanta, om man nu inte
sätter Gahrton i centrum. Inte heller är
Gahrtons slutsats, att folkpartiet satte
taktiken före sakfrågorna 1976-79 nå-
gon nyhet.
Prioriteringar
Men har då Gahrton inte någonting att
komma med, om man bortser från frånvaron av vetenskaplig halt i hans arbete?
Jo, han har en del interiörer från riksdagen som arbetsplats, vilka i varje fall delvis kan roa. och som delvis borde kunna
tas på allvar, om de inte varit så groteskt
överdrivna. Han talar om riksdagsmännen, som springer omkring som ekorrar i
en bur – från det ena sammanträdet till
det andra. Bilden stämmer väl med mina
egna iakttagelser från det första riksdagsåret. Det gäller förvisso att försöka
sovra och själv besluta sig för vad man
bör hålla på med. Det mest frustrerande
är, att det pågår ett antal aktiviteter samtidigt, som man alla borde ta del i, något
som av praktiska skäl är omöjligt. Prioritering är en svår konst – i riksdagen
ställs den på sin spets.
Gahrtons tes om riksdagsmännens
planlösa och lättjefulla liv har ingen motsvarighet i verkligheten. Han vill påstå,
att rikdagsmännen endast har ett halvtidsarbete, samtidigt som han i nästa an·
detag gör gällande, att de inte ens hinner
tömma sina postfack. Det går inte ihop.
Jag skulle ha förstått honom, om han
menat svårigheten att ibland kunna pla·
nera sin tillvaro. Mycken ”dödtid” uppstår ibland, särskilt under vårens plenarsessioner. Men detta beror på riksdagens
arbetsformer, som lämnar mycket i övrigt att önska – däri ger jag honom rätt.
Den enskilde riksdagsledamoten är dock
utlämnad i detta hänseende och kan inte
mycket påverka situationen. Införandet 1
,,
av samlade voteringar är dock en klar
förbättring. I övrigt glömmer Gahrton
bort allt sidoarbete, som riksdagsleda·
moten har att utföra, inte minst som par·
tiarbetare med ofta återkommande anföranden på olika platser i landet. Möjli·
gen var det så, att folkpartiet med sin
svaga partiorganisation inte krävde så
mycket av sådan aktivitet under Gahr·
tons tid.
Riksdagsmäns betalning
Gahrtons stora slutsats är förvisso trivial, nämligen att den enskilde riksdagsle·
damoten inte kan leva upp till sitt höga
värv, därför att uppdraget som riksdagsledamot för honom främst har blivit en
status- och försörjningskälla. Detta för·
utsätter dels att de svenska riksdagsleda·
möterna är amoraliska och saknar intres·
se för sitt uppdrag i det allmännas tjänst,
dels att de är utomordentligt väl betalda
och dels att deras ”vanliga” arbeten har
en låg status och är dåligt betalda. Det
förutsätter också, att en tillvaro i Stock·
holm under veckans flesta dagar, fjärran
från den egna familjen och under ideligt
sammanträdande, skulle utgöra den
högsta lyckan. Gahrtons resonemang är
naturligtvis helt groteskt, men hans på-
ståenden vad gäller riksdagsledamöternas ekonomi har alltför ofta tagits upp av
okunniga kritiker av vårt politiska system och skall därför bemötas. Det sker
bä t genom en internationell jämförelse.
Årsarvodena för parlamentsledamöter i
vissa länder (9/11 1982 – för Sverige
dock siffror från juli 1983) är följande.
Sverige
Norge
Danmark
Finland
England
Västtyskland
Frankrike
115950 kr
182999 kr
153 376 kr
131176-162052 kr
181 375 kr
262215 kr
334 854 kr
l övrigt utgår kostnadsersättning, som
i Sverige är skattepliktig, med 13 560 kr/
år – avdrag måste kunna styrkas – och
traktamente med ca 25 000 kr. (Jämförelsen har genomgående gjorts med parlamentsledamöter utanför respektive huvudstad.) Motsvarande siffror är för
Norge 3220 kr för tidningsprenumerationer och bostadstelefon samt 31 200 kr
i traktamente, för Danmark 43 299 kr i
omkostnadstillägg, för Finland ca 37 000
kr i traktamente (uppskattad siffra – 187
kr/dygn), för England 69 676 kr i traktamente och Il O250 kr/år för sekreterareoch utredningshjälp, för Västtyskland
157 320 kr i kostnadsersättning och
173400 kr för lön till medarbetare, för
Frankrike gäller att 150685 kr av årsarvodet är skattefritt och ses som kostnadsersättning; därtill har den franske
parlamentarikern rätt till ersättning för
lön till en sekreterare och två utredare.
(Källa: Riksdagens upplysningstjänst,
PM 1983-04-12)
407
Som synes är ersättningen till svenska
riksdagsledamöter i särklass lägst. Det är
en farlig väg man slagit in på, då man av
missriktadejämlikhetsskäl eller av andra
obegripliga anledningar inte ger politikerna en anständig ersättning. Historien
har lärt oss. att beslutsfattare och domare skall ha hyggligt betalt. Annars finns
det alltid risk för korruption, något som
vi dessbättre sedan ganska länge varit
förskonade ifrån i Sverige. Därtill kommer, att det inte går att till riksdagen
rekrytera de kvalificerade personer. som
så väl behövs, därför att ersättningen
inte är tillräckligt stor för att kompensera
bortfallet av den vanliga -inkomsten plus
ersättning för den uppoffring. som ett liv
i Stockholm trots allt innebär.
Detta har Gahrton inte alls förstått.
lika litet som han förstått andra av livets
realiteter. Det går an att säga, att riksdagsledamöterna inte bör bo i anknytning till riksdaghuset. De behöver komma ut därifrån. Så sant som det är sagt.
Och Gahrton bodde säkert billigt hos sin
släkting. I mitt eget fall hade jag under
förra hösten genom riksdagen tillgång till
en lägenhet om ett rum och kök ”ute på
sta’n” till ett pris av l 030 kr/mån. Så tog
det slut och jag fick erbjudanden på den
öppna marknaden till priser mellan l 600
och l 800 kr/mån. Det skulle ha inneburit
en hyra för en stockholmslägenhet på ca
20 000 kr/år. På resterande 5000 kr av
traktamentet hade jag inte kunnat leva
länge i Stockholm. Därför fick jag i stället acceptera att bo och sova i mitt tjänsterum till en kostnad av 6 000 kr/år.
Gahrtons avhandling tycks ha missat
allt väsentligt. Det är inte någon vetenskaplig framställning. Men det är inte
heller någon debattskrift. som i likhet
40X
med tidigare alster av Gahrtons penna
åtminstone kunde väcka ett visst intresse i sak. Det har blivit ett olyckligt
misch-masch. Gahrton saknar perspektiv. Han ser inte skogen (riksdagens roll i
det politiska systemet) för alla träden (de
enskilda riksdagsledamöterna). Särskilt
förödande för honom är givetvis, att
Magnus Isberg ett drygt halvår tidigare
publicerade en vetenskaplig studie kring
i mångt och mycket samma problematik
som Gahrton velat belysa.
Den svenska riksdagen liksom parlamenten i andra västdemokratier spelar i
många hänseenden en undanskymd roll,
om än inte på det sätt som Gahrton tror.
Detta är framför allt en följd av accepterandet av parlamentarismen. som ger regeringen den starkaste positionen. Det är
också paradoxalt en följd av lagstiftningsraseriet i vissa länder, där socialismen fått fotfäste, som t ex i Sverige. Den
enskilde riksdagsledamoten blir allt mer
specialiserad och får allt mindre möjligheter att sätta sig in i ens en bråkdel av
vad han har att formellt besluta om. Det
är också delvis en följd av otidsenliga
parlamentariska arbetsformer. Detta är
problem, som kräver en lösning, som det
dock sannolikt inte är lätt att enas omkring.
…..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner