Print Friendly

Birger Hagård; Frihet och samverkan

Av Redaktionen | 31 december 1986


1986


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIRGER HAGÅRD:
Frihet och
Två intressanta böcker som
belyser 40-talets frihetsdebatt
respektive det borgerliga
samarbetet 1957-76 har
nyligen utkommit.
Per G Andreen visar hur
åtskilliga skiljelinjer i dagens
debatt utbildades redan på 40-
talet. Då stod E;rnst Wigforss
linje för planhushållning
och socialism mot Gösta
Bagges uppfattning att framåtskridande och frihet hotas av
socialisering och statskontroll.
Tommy Mö/ler belyser i sin
doktorsavhandling samverkan
mellan de tre borgerliga
partierna alltsedan
mittenpartierna lämnade sitt
tidigare samarbete med
socialdemokraterna.
Riksdagsman Birger Hagård är
docent i statskunskap vid
Linköpings Universitet.
samverkan
F
rihet och borgerlig samverkan är
två centrala teman i den politiska
debatten de senaste tjugo åren.
Förra sommaren höll fil dr Per G Andreen ett föredrag vid Frescati sommarseminarium, betitlat ”Frihetens filosofi
och frihetens ekonomi”. Med utgångspunkt från detta har han nu publicerat en
liten skrift, ”Bagge, Wigforss och 40-
talets frihetsdebatt” (Lindfors bokförlag, Köping), som visar hur åtskilliga av
skiljelinjerna i dagens debatt utbildats redan på 1940-talet.
I våras framlades i Uppsala en statsvetenskaplig doktorsavhandling, ”Borgerlig samverkan” (Diskurs, Uppsala),
av fil dr Tommy Mö/ler, som byggt vidare på studier, företagna redan under
grundutbildningen vid universitetet i
Linköping.
Per G Andreen erinrar inledningsvis
om hur den maktkombination, som fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet utgör, efter hand har
kommit att ge Sverige ”en egalitär och
kollektivistisk prägel som saknar motsvarighet i något jämförligt land” . Även
om startpunkten för denna utveckling
var den socialdemokratiska regeringsbildningen 1932, var det dock först efter
kriget som omvandlingen av samhället i
socialistisk riktning på allvar satte igång.
I det program- och planeringsarbete,
som föregick, hade Ernst Wigforss,
övertygad socialist på marxistisk grund,
en stor del. En motpol utgjorde högerledaren och nationalekonomen professor
Gösta Bagge.
Bagge utgav 1944 en programskrift,
” Frihet eller socialism”, där han bl a
kritiserar en broschyr av Wigforss från
1943, som bar titeln ” Socialismen och
376
friheten”. Bagge visar prov på en nära
samsyn med F A Hayek, som vid ungefär samma tidpunkt publicerade sitt berömda arbete ”Vägen till träldom”.
Andn~en använder ett fruktbart grepp,
då han kontrasterar Bagges och Wigforss
helt olika frihetsuppfattningar mot varandra. Han utgår från den uppdelning,
som gjorts av Nils Herlitz, i passiva, positiva, aktiva och negativa rättigheter.
Passiva rättigheter betyder åtnjutande
av materiell trygghet och olika samhälleliga förmåner, dvs infrastrukturen (utbildning, sjukvård, energiförsörjning,
kommunikationer m m). Dit hör också
ökade inkomster till följd av en stigande
nationalprodukt.
Positiva rättigheter innebär rätten att
fritt välja yrke, utbildning, bostad samt
äganderätt, näringsfrihet, fritt konsumtionsval och rätten att bilda familj och
uppfostra barnen. Aktiva rättigheter åter
utgörs av t ex yttrande- och tryckfrihet,
religionsfrihet, förenings- och förhandlingsrätt, allmän rösträtt och medbestämmande på arbetsplatsen. Negativa
rättigheter slutligen innebär skydd mot
rättskränkande tvång, oavsett om det utövas av myndigheter, organisationer eller enskilda. Dit hör också t ex skydd
mot kollektivanslutning till ett politiskt
parti.
Det råder naturligtvis både ett samband och ett samspel mellan de olika
rättighetstyperna. Med facit i hand kan
vi med Andreen konstatera, att de positiva och negativa rättigheterna successivt urholkats. Det är sällsynt med lagar,
som ger stöd åt individens strävan efter
frihet, medan tvångslagar, som inskränker val- och handlingsfriheten förekommer ymnigt. Inte minst gäller det äganderätten.
Ernst Wigforss roll
Detta är resultatet av en målmedveten
politik från socialdemokraternas sida.
”Man kan påstå”, säger Andreen, ”att
fullmaktslagstiftningen under andra
världskriget öppnade en bräsch i det
svenska rättssamhället. Socialdemokrater av Ernst Wigforss typ har noga sett
till att den bräschen inte fått fyllas igen.”
Wigforss betecknade inte oväntat den
borgerliga frihetsuppfattningen som negativ. Den syftade ju till att begränsa
statens makt. Full sysselsättning var det
stora målet. Det skulle nås genom statlig
Maktkombinationen fackföreningsrörelsen och det socialdemokratiska partiet har givit
Sverige en egalitär och kollektivistisk prägel utan motstycke.
planhushållning, socialisering av produktionsmedlen där så ansågs nödvändigt samt genom långtgående inkomstnivellering. Ökad statsmakt skulle alltså
förstärka de passiva rättigheterna. Att
statlig maktkoncentration kunde få negativa följder för individen var ointressant.
Wigforss kunde också som finansminister på allvar leda in landet på en socialistisk kurs. 1947 drev han igenom en
stor skärpning av den progressiva skalan
för inkomstskatten. Vidare infördes en
särskild kvarlåtenskapsskatt, som visserligen slopades i slutet av 1950-talet
men då ersattes av en höjd arvsskatt.
skatteavdragen för barn ersattes av allmänna barnbidrag. Andreens slutsats
blir: ”l 1947 års beslut om familjebeskattningen möter man i själva verket
det första maktpolitiska uttrycket för
den på socialistiskt håll rådande tendensen att mer och mer göra barnens försäljning, omvårdnad och uppfostran till
en samhällets angelägenhet i stället för
familjens. Socialismen är böjd för att åsidosätta individens positiva rättigheter,
inte minst på familjelivets område.”
Den liberalkonservative Bagge underströk betydelsen av en aktiv socialpolitik. Det var ofrånkomligt med ganska
långtgående inskränkningar i den enskildes handlingsfrihet. Högerpartiet accepterade ”en långtgående socialpolitik och
en kraftigt utjämnande progressiv beWigforss ledde som finansminister in landet på en socialistisk
kurs.
skattning”, men socialdemokraterna
gick för långt. Sparande, kapitalbildning
och företagsamhet skulle skadas. Risk
fanns också, att socialpolitiken kunde få
negativa konsekvenser för ansvarskänslan. Hjälp skulle ges till självhjälp, men
det vore frihetsfientligt, om mottagarna
blev beroende av understödet. Bagge
varnade också för sådana statsingripanden, som riskerade att förvandla marknadshushållningen till ”en kollektivistisk
tvångshushållning” . Han var övertygad
om att såväl framåtskridandet som friheten hotades av socialisering och statskontroll. För honom var de positiva rättigheterna som fritt konsumtionsval,
egendomsrätt samt fritt val av arbete och
yrke hörnstenar i samhället.
Den ideologiska motsättningen mellan
377
Bagge och Wigforss är särskilt tydlig vad
gäller de aktiva rättigheterna och deras
samband med de negativa. Inte minst
gäller det demokratins problem. Wigforss har en på Marx och Rousseau grundad kollektivistisk syn. Hans åskådning
låter sig ej förenas med vare sig parlamentarism eller maktdelning, inte heller
med den självstyrelsetradition, som bl a
inspirerat Bagge.
För Wigforss är klassmotsättningarna
grundläggande. Utvecklingen är enligt
marxistiskt mönster ödesbestämd. Arbetarrörelsen, dvs fackföreningsrörelsen
samt de socialistiska och kommunistiska
partierna, förkroppsligar utvecklingen.
Därför var kollektivanslutningen naturlig
– negativa rättigheter gentemot facket
-var otänkbara. Planhushållning och socialism var vägen till välstånd och frihet,
Genom de politiska valen fick rörelsens
ledare fullmakt att förverkliga de ödesbestämda målen. Socialdemokratin måste ensam inneha regeringsmakten, medan det nya samhället utformades. På så
sätt skulle ekonomin dirigeras och en social utjämning framtvingas. Den egna
åskådningen skulle prägla skolan och
kulturen.
Den enskildes frihet
Bagge försvarar individens positiva rättigheter. Ekonomisk frihet är en förutsättning för politisk och andlig frihet.
Det fria konsumtionsvalet kan aldrig ersättas av den politiska rösträtten. Han
betonar den enskildes frihet gentemot
staten, en uppfattning diametralt motsatt
Wigforss. Han varnar för en situation,
där ett enda parti dominerar, och oppositionen inte vågar ställa upp alternativ
r
378
utan nöjer sig med magra kompromisser.
Väljarna får då ingen möjlighet att ta
ställning till konkurrerande program och
ledargrupper. Bagge ser risken för ett
entpartivälde i Sverige som stor, inte
minst till följd av att det mäktiga LO helt
står utan socialdemokratisk ledning. Det
är bra med starka fackorganisationer,
men då dessa knyts till politiska pariter
genom kollektivanslutning eller på annat
sätt, hotas folkstyret. Bagge varnar för
att om inte oppositionen genom en samfälld kraftansträngning snart får till stånd
ett maktskifte, kommer det härskande
partiet att helt dominera ekonomin, politiken och kulturen och besätta alla strategiskt viktiga maktpositioner.
statsmaktens expansion leder till att
makten övergår till socialdemokratiska
politiker och fackförningsledare. Medborgarna förlorar sin positiva och sin aktiva frihet och blir helt beroende av det
politiskt-byråkratiska ledarskikt, som
kontrollerar statsmakten.
Den framtidsbild, som Bagge såg som
ett hot, har i dag ryckt än närmare. Det
är därför som frihetsdebatten är ett livsvillkor. I grunden är problemställningarna desamma nu som då. Inte minst för
moderaterna är det angeläget att knyta
an till den historiska frihetstraditionen.
Per G Andreen har på ett utmärkt sätt
levandegjort denna tradition.
Borgerligt samarbete 1957-76
Det har icke utan skäl hävdats, att socialdemokraternas starka ställning i Sverige inte främst beror på egen styrka utan
på de borgerliga partiernas svaghet, enkannerligen den splittring som så ofta
varit framträdande i det borgerliga lägret. Visserligen har det alltid funnits
krafter, som insett nödvändigheten av
att skapa ett borgerligt alternativ. Detta
synsätt låg bakom Tryggers strävanden
1923; i regeringen fick han dock endast
med sig Nils Wohlin, en av bondeförbundets förgrundsgestalter. Bagge var som
visats helt klar på behovet av ett borgerligt alternativ för att undvika en socialistisk hegemoni, och hans efterträdare
som partiledare, Fritjof Domö, efterlyste
1944 ett gemensamt borgerligt program.
I stort har dock borgerlig samverkan eller rättare bristen på en sådan ända fram
till 1976 utgjort ett bedrövligt skådespel._
Tommy Möller har förtjänstfullt skildrat det borgerliga samarbetet 1957-
1976. Några sensationella resultat redovisar han helt naturligt inte, men det
är helheltsperspektivet som är intressant
liksom de motiv, som han finner bakom
partiernas ståndpunkter.
Ekonomisk frihet är en förutsättning för politisk och andlig frihet.
Någon organiserad trepartisamverkan
förekom inte före 1971 men däremot
mellan två partier. Högerpartiet och
folkpartiet samverkade under 1950-talet,
då bondeförbundet för andra gången agerade stödparti i regeringsställning åt socialdemokraterna. I ATP-frågan 1957 var
det fråga om ett förtroligt samarbete.
Under Gunnar Heckschers första partiledarår skedde också ett samarbete i
centrala stridsfrågor. I 1960 års valrörelse tillkom den s k mittendeklarationen
med udden riktad mot högern. Samarbetet mellan folkpartiet och centerpartiet,
som tidigare knappast haft mycket gemensamt, ökade successivt. 1965 tillkom
den s k mittendelegationen. I riksdagen
manifesterades samarbetet i gemensamma partimotioner och reservationer.
Tanken på en fusion mellan de båda partierna övervägdes seriöst vid några tillfållen. Det sk Uppsala möte, som centerns förtroenderåd avhöll 1973 satte
dock definitivt punkt för fusionssträvandena.
Intresset kom i stället att fokuseras
kring en trepartisamverkan. I november
1971 gjorde de tre borgerliga partierna en
gemensam manifestation om den ekonaUtvecklingen gick från borgerlig
splittring på 1950-talet till ett fast
etablerat trepartisamarbete i regeringsställning 1976.
miska politiken. Trots ett närmande till
socialdemokraterna från folkpartiets
sida under Gunnar Helens ledning var
den borgerliga fronten ganska sammansvetsad inför 1973 års val. En trepartiregering tedde sig ganska självklar, då 1976
års val gav en klar borgerlig majoritet.
Möller urskiljer en rad orsaker till att
utvecklingen gick från borgerlig splittring på 1950-talet till ett fast etablerat
trepartisamarbete i regeringsställning
1976. Högerpartiet/Moderata samlingspartiet har alltid klarast markerat sin positiva syn på det borgerliga samarbetet
såväl i regerings- som i oppositionsställning. Detta markerades särskilt av
Gunnar Heckscher. Men partiet drev
379
samlingkravet under 1960-talet, skriver
Möller, ”på ett sätt som stundtals förde
tanken till någonting som närmast kan
karakteriseras som politisk självutplå-
ning”. Mittenpartierna kunde ganska sä-
kert räkna med att moderaterna skulle
anpassa sig till deras linje. Då Gösta
Bohman efterträdde Yngve Holmberg
som partiledare skedde en återgång till
strategin under Hjalmarsons tid. Partiet
var positivt till ett trepartisamarbete men
tog avstånd från den tidigare ”samlingtill-valje-pris-filosofin”. Man avsvor sig
den tidigare anpassnings- och frieripolitiken vis-a-vis mitten.
Mittensamarbetet
Frånvaron av borgerlig samverkan ledde
till ett utbrett missnöje bland de allmänborgerliga väljarna under 1960-talet. Olika samlingsrörelser bildades. Tillkomsten av mittensamarbetet och särskilt mittendelegationen får delvis ses som ett
svar på samlingssträvandena men också
som en uppbindning av borgerlighetens
då svagaste länk, centerpartiet. På 70-
talet var det tvärtom. Då ville centern
låsa fast folkpartiet i mittenalliansen för
att förhindra äventyrligheter tillsammans
med socialdemokraterna.
Ett av de främsta skälen till amtänkandet beträffande trepartisamarbetet var
det accentuerade kravet på ett alternativ
till socialdemokratin. Länge utgjorde
dock marginalväljarargumentet ett
hinder. Inom centern och folkpartiet
trodde man, att ett nära samarbete med
moderaterna redan i oppositionsställning
skulle stöta bort marginalväljare. Detta
argument förlorade dock omsider sin betydelse. I stället ökade lyhördheten gent- 380
emot de allmänborgerliga väljarna. Moderaternas uppslutning bakom mittenpartiernas riktlinjer underlättade också
samarbetet.
Centerns agerande var av central betydelse. Omvandlingen av bondeförbundet
till centerpartiet och tillkomsten av nya
väljargrupper särskilt i städerna – en
följd av mittenalliansen – medförde ett
breddat perspektiv. Därtill kom, att partiet reagerade mot socialdemokraternas
socialiserings- och centraliseringstendenser. Ej heller skall bortses från centerns ställning som det största borgerliga
partiet och det faktum, att dess ordförande var designerad statsminister i en borgerlig regering.
Författningsreformerna
Införandet av enkammarriksdagen betydde också, att regeringsfrågan aktualiserades vid valje val – eftersläpningen i
första kammaren var borta. För valje år
som gick accentuerades även demokratiargumentet – nödvändigheten av att
bryta den socialdemokratiska hegemonin. Detta spelade en stor roll för särskilt folkpartiet.
Mäller menar, att han genom att följa
den borgerliga sammansvetsning, som
successivt ägt rum, också kunnat förklara den tilltagande polariseringen i svensk
politik. Maktväxlingsaspekten och parlamentarismen har kommit att få en allt
större betydelse för de borgerliga. Och
landet har, anser Möller, på grund av
den homogena samhällsstrukturen råd
med denna konfrontation. En nackdel
kan vara låsningar i vissa sakfrågor, som
kan te sig onödiga. ”Denna avigsida”,
blir hans slutsats, ”måste dock vägas
mot det faktum att de svenska väljarna
numera har två relativt klara regeringsalternativ att välja mellan vart tredje år”.
Så var det inte tidigare.
Det är lätt att instämma i Tommy
Mällers slutsatser. Ingenting vore olyckligare än om de sex borgerliga åren i
regeringsställning endast blev en parentes i landets historia. En ny borgerlig
splittring har vi inte råd med. En sådan
skulle permanenta det socialdemokratiska maktinnehavet och leda till att Gösta
Bagges mardrömsvision om det socialistiska samhället förverkligades. Då skulle
det också vara slut med demokratin. Ett
fast och enigt borgerligt agerande kring
En ny borgerlig splittring har vi
inte råd med.
ett klart alternativ till socialismen kan
däremot bryta utvecklingen mot det genomreglerade samhället, där individen
betyder allt mindre och statsmakten allt
mer. Friheten i form av positiva och aktiva rättigheter kan återställas.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner