Print Friendly

Bibeljubileet

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BIBELJUBILEET
Av förste bibliotekarien, fil. d:r BROR OLSSON, Lund
»Och vad gav åt dem alla denna storhet,
denna vishet, om ej det ord, som även ile fingo
förstå.» (Chr. E. Fahlcrantz 1841.)
DET är höljt i dunkel, vilken dag som rätteligen bör firas som
den svenska bibelns tillkomstdag. Man vet, att Nya Testamentet
på svenska var färdigt den 15 aug. 1526, medan motsvarande datum för den första svenska helbibeln, Gustav Vasas bibel av 1541,
är oss obekant. Men både 1741 och 1841 firades jubileet Martin
Lutherdagen den 10 november. Eftersom Martin Luthers tyska
bibelöversättning är en av huvudkällorna för de svenska reformatorernas översättningsarbete, kunde det anses som en skyldig vördnadsbetygelse mot den tyske reformatorn att fira 400-årsminnet av
den svenska bibelöversättningens tillkomst på den dag, som alltjämt bär hans namn. Att händelsen emellertid nu redan livligt
uppmärksammats har kunnat ske i medvetandet att hos allt större
skaror av vårt folk insikt väckts om vilken ofantlig betydelse bibeln på svenskt språk haft och fortfarande har för land och folk.
• ••
Den svenska bibelöversättningen är åtminstone till en del nära
årsbarn med den moderna svenska staten. Dennas fortsatta växt
markeras på ett sätt, som inte bara är en tillfällighet, av betydelsefulla händelser i den svenska bibelns historia: en ny kyrkobibel, liksom den följande föga förändrad, utkom under Gustav II
Adolfs regering 1618, för att 1703 följas av den ståtligaste av alla
svenska kyrkobiblar, Karl XII:s bibel. Man kan alltså säga, att
med oväsentliga moderniseringar Gustav Vasabibeln varit svenska
folkets bibel under åtminstone 300 år. Att den under sådana omständigheter skulle sätta djupare spår än någon annan urkund i
folkets liv är lätt förklarligt och därför kan dess tillkomst räknas
som en av de allra viktigaste nationella och kulturella händelserna i vår historia. Här skall emellertid endast antydas vad den
betytt för det svenska folkets nationalmedvetande, språk och rättsuppfattning.
307
.. ‘ ,-· …
.·• ;~
Bror Olsson
Den jämförelsevis sent väckta insikten att vi äro ett folk med
egen rätt och uppgift i historien beseglades genom översättningen
till svenska av en rad kyrkliga böcker efter reformationen, men
sitt varaktigaste och effektivaste instrument fick denna i Gustav
Vasas bibel. Olaus Petri har, visserligen på ett annat ställe, men
det kunde gott ha stått i förspråket till bibeln, med klara ord angivit sambandet mellan na~ionellt och språkligt oberoende, ett
vittnesbörd, som kyrkohistorikern Hjalmar Holmquist kallat det
nationella evangeliska Sveriges myndighetsförklaring: »Vi svenska höre ock Gudi till, så väl som annat folk, och det mål vi hava,
det haver Gud givit oss. Han föraktar icke mer oss svenskar än
annor folk, ej föraktar han heller mera vårt tungomål än annor
tungomål.» Vad det betydde för ett folk med föga utvecklad nationalkänsla att få tillgång till bibeln på modersmålet, att i gudstjänst och bön kunna nalkas Gud på sitt eget språk, förmå vi
knappast göra oss en föreställning om. Det svenska folkets senare
starka känsla av att vara kallat till en historisk insats kan inte
gärna tänkas utan reformatorernas bibelöversättning. Utan bibeln
på svenska hade detta kallelsemedvetande blivit inskränkt till ett
litet, litterärt eller socialt, högre stående skikt.
Det är alltför väl känt, utan att vi här skulle behöva uppehålla.
oss därvid, att denna bibliska utkorelsetanke, mött av den götiska.
historieromantiken, även den med vissa bibliska inslag, identifierade Sveriges folk med Israel och skapade en nationell aktivitet
av förvånansvärd slagkraft. Svenskarna kände sig i sin motsats
till påvedöme och kejsarmakt som Israel i striden mot filisteerna,
som makkabeerna i kampen mot syrerna. Ordalagen bli ofta på-
tagligt bibliska och ej endast retoriska bilder: konungen blir David, Gideon, Judas Maccabeus och hans fältherrar i rang därefter.
Gripande har Johannes Botvidi i sitt liktal över Gustav II Adolf·
givit uttryck åt hur man i Sverige, säkerligen också bland allmogen, uppfattade Gustav Adolf och hans folks gärning i de ofta.·
anförda orden, som för övrigt utmärkt illustrera den dåtida predikans starkt bibliskt färgade språk:
»Vår S. konung är icke den första ibland gudfruktiga redeliga.
män, som antingen äre fallne i strid eller ock eljest örnkeligen
omkomne. J udas Maccabeus gjorde Guds folk stor tjänst och för-·
svarade lagen in i döden, men blev slagen på platsen. Jonatan,
Sauls son, Davids vän, en rättskaffens man, som aldrig gillade sin
faders missgärningar, blev slagen av de filisteer på Gilboa berg
och hängder på muren i Bet-San. l Sam. 31. Johannes Baptista.
308
Bibeljubileet
blev rättad med svärd. Matt. 14. Stephanus kastades till döds med
sten. Act. 7. Oansett de voro alla stora helgon och Guds barn och
äre nu i himmelen salige. Dö måste vi alla, men med vad död de
fromma skola prisa Gud står i hans hand. Det vete vi, att vår
S. konung var så högt begåvad av Gud, att hans like är näppest i
världen. Sedan att Gud gjorde stora gärningar genom honom, han
stridde för hans församling och vågade sitt liv för sanningen in
till döden. Men det han så omkommen är, det haver behagat Gudi,
som kan vidare det verk han drev föra genom andra till en god
ända. Kan ock hända, det vi icke tacksamiigen hava känt den nåd
Herren haver gjort oss genom honom. Och utan tvivel så måste
än nu genom hans frånfälle månge hjärtans tankar uppenbaras
hos dem som sanningen intet älskat hava.»
Ingen urkund har utövat ett tillnärmelsevis så stort inflytande
på det svenska språket som Gustav Vasas bibel och dess avläggare. Särskilt 1600-talets litteratur har i påfallande grad präglats
därav. Man behöver inte gå till predikningar eller uppbyggelselitteratur, där ett sådant inflytande är naturligt. Man kan slå upp
vilken bok som helst från detta århundrade för att finna belägg
härpå. överallt finner man direkta citat, reminiscenser och anspelningar från bibeln, ibland inte utan vidare igenkännliga som
sådana för ett mindre bibelsprängt släkte än 1600-talets. I detta
hänseende ändrades det för övrigt inte mycket långt in på 1700-
talet. Linne t. ex. har starkt påverkats, till och med rytmiskt, av
den då gällande bibelöversättningen. Man kan för ro skull läsa
hans brev, exempelvis brevet till arkiater Bäck den 28 okt. 1748,
som jag anför i utdrag och där läsaren kan finna, att rad för rad
består av reminiscenser eller uttryck från bibeln:
»Det är fåfängt bittida att stiga upp och sent gå till vila och
äta sitt bröd med sorg, ty Gud giver oss det medan vi sova. Gud
giver väl min Bror sitt bröd. Bättre är en hand full i rolighet än
båda fulla i armod och jämmer. Bror har sett tillförne, huru det
gått på jorden, att man är snar hjälper ej i loppet, att man är
stark hjälper ej i striden, att man är snäll hjälper ej till bärgning, att man är klok hjälper ej till rikedom, att man har ynnest
hjälper ej att man sin tjänst väl förestår. Utan allt står till tiden
och lyckan. Man arbete så mycket man vill, så kan man intet mer
uträtta. Vad uträttar en vis mer än en dåre.»
Men man kan iakttaga detta också vid uppmärksamhet på våra
dagars talspråk. Ånnu äro i vårt språk gångbara ett par tusen stå-
ende uttryck och vändningar, som endast ha bibelöversättningen
309
..~;·
‘ ~-a. __;__
—-·~·~
, ,_:- ·–~—–
..
Bror Olsson
att tacka för sin fortsatta existens. Det skulle bli för långt att
anföra ens de mest vanliga, det kan vara tillräckligt med ett par
antydningar. I uttryck som »döden i grytan», »fara som Jehu»,
»draga oxen ur brunnen», »illa förvalta sitt pund», »binda munnen
till på oxen som tröskar», »arbetaren är värd sin lön», »bygga på
lösan sand» är det den gamla översättningen som går igen. Ha
emellertid dessa exempel åtminstone i någon mån ett stöd i den nya
översättningen är detta inte fallet med andra, t. ex. »ett Herrens
väder», där det nu heter »en stormvind från Herren», och många
andra. Åtskilliga arkaismer leva ännu i vårt språk därför att de
tillförsäkrats en fortsatt existens i vår nya bibelöversättning. Om
inte generation efter generation i bibeln mött t. ex. orden begabba,
knorra, tillstädja, vederfaras, näpsa, anskri, i förtäckta ord, vad
kommer det oss vid, skulle de säkerligen vara oförståeliga för de
flesta av vårt släkte. Det betyder sålunda en litterär och språklig
utarmning, när bibelstudiet och bibelläsningen inskränkes i skola
och andaktsliv. Man kan hysa vilken mening man än vill om vår
sista bibelöversättning, man måste dock erkänna att språket i
denna, tack vare att i den fortlever mycket mera av traditionellt
bibelspråk än man på vissa håll vill erkänna, har både större kraft
och helgd än språket i de flesta läro- och andaktsböcker.
Att språket i Gustav Vasas bibel fått detta enastående inflytande
är i själva verket mycket förklarligt. Som en framstående kännare av svenskt språk, professor Otto von Friesen, framhållit i sin
utgåva av Jesu Syraks bok, uppträder här svenskan för första
gången i en omsorgsfullt utarbetad och systematiskt genomförd
ortografisk dräkt och med stark begränsning av det vimmel av
dubbelformer, som i regel utmärker det senare medeltidsspråket
och inte är främmande för föregångaren till1541 års bibel, det Nya
Testamentet av 1526. Aven tvenne andra omständigheter gjorde
1541 års bibel till en rikslikare för skriftspråket som ingen annan
bok. För det första fick den en för sin tid oerhörd spridning över
hela det stora område, där svenskt språk talades i en redan då
brokig mängd skiftande dialekter, för det andra blev denna den
första svenska översättning av hela bibeln med i det hela oväsentliga förändringar – i många fall till och med i avseende på stavningen – omtryckt i upplaga på upplaga långt in på 1800-talet.
Och till slut rättsuppfattningen. Reformationen betydde bland
annat en återgång till Guds rena klara ord. Via kanonisk rätt har
givetvis den äldre svenska rätten påverkats av den mosaiska la- 310
Bibeljubileet
gen, men i och med reformationen förstärktes detta inflytande.
Domar med direkt hänvisning till ett ställe i bibeln, framför allt
Gamla Testamentet, bli allt vanligare- att Nya Testamentet med
sin mildare uppfattning mera sällan åberopas, kan, som Henrik
Munktell framhållit i en intressant studie (i Lychnos 1936), bero
på att Gamla Testamentet mera tilltalade det sträva och hårda nordiska kynnet- och upphöra inte förrän in på 1800-talet. Ännu så
sent som på 1840-talet åberopade sig den framstående rättshistorikern C. J. Schlyter på den mosaiska rätten. Det kan råda olika meningar om detta inflytande, men studerar man domböcker och domkapitelsprotokoll från 1600-talet kan man inte undgå att göra den
reflexionen, att denna gammaltestamentliga fostran, som på ett
fullkomligt naturligt sätt stödde sig på dekalogen, i hög grad civiliserat och hyfsat ett rått och hårt släkte. År också denna anslutning
till mosaisk rätt ett verk av teologer och jurister utan att direkt behöva sättas i samband med den svenska bibelöversättningen, har
dock det folkliga rättsmedvetandet så närts och bestämts av läsningen av bibeln på svenska, att det inte är svårt att finna belägg
för en direkt påverkan. Till och med det primitiva rättsmedvetandet, som surt och grinigt fasthållit vid principen »öga för öga,
tand för tand» — »han skall ha igen», »det skall han få betala» –
har i vissa fall mer eller mindre medvetet gripit tillbaka på Gamla
Testamentet, sådant det mötte vårt folk i svensk dräkt. Men på
ett högre stadium har både i offentlig rättskipning och enskild
sammanlevnad ibland tongångar klingat igenom från Nya Testamentet. Ordet om »den av eder som är utan synd han kaste första
stenen» och »Gud vill ingen syndares död» har dock mången gång
bestämt domen över medmänniskor i häradsnämnd och privatliv.
Och härmed äro endast ett par yttre sidor av vad den Heliga
Skrift på svenskt språk betytt för vårt folk berörda. Alls inte
och avsiktligt ej nämnd, då denna sida fått och kommer att få
sin tillbörliga belysning under jubileet, är den ofantliga roll den
svenska bibeln spelat i folkets andaktsliv – något ensidigt ha vi
hållit oss, om jag får använda en gammal teologisk distinktion,
vid den yttre läsning, som endast tränger till skalet, och inte den
inre, som tränger till kärnan. All sekularisering till trots är bibeln
ännu för stora skaror alltjämt boken framför alla andra, källan
till det som är angelägnast att veta, viktigast att göra och saligast
311
23- 41350. Svensk Tidskrift 1941.
•· ).1 ‘
.•
Bror Olsson
att förbida, och det skulle kännas som förlusten av det omistligaste, om dess fria bruk skulle äventyras. Det är i denna tid en
upplyftande tanke, bekräftad av all historisk erfarenhet, att veta,
att bibeln inom sig äger stoffet till sin frigörelse, att ju hårdare
trycket blir, dess väldigare blir dess sprängkraft.
Ljuset från bibeln har under tidernas lopp lyst med mycket växlande sken, ibland har lågan endast flämtat- att den aldrig helt
slocknat i vårt land är den svenska kyrkans ovanskliga ära. Bibeljubileet har i detta sekel kunnat firas vid en tidpunkt, då allt större
och större skaror kommit till insikt om att bibeln bland mycket annat är ett av de starkaste värnen för människovärde och personlig
frihet. Ideologier och statsformer äro förgängliga, men »Herrens
ord förbliver evinnerligen».
312

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner