Print Friendly

Betydelsefulla företagare

Av Patrick Krassén | 26 juni 2009

Anders Johnson
Samhällets stöttepelare
Timbro 2009

Man kan glädja sig åt att vi trots allt kommit en bit från den tid i Sverige då företagare sågs som suspekta typer med samhällsfarliga intressen och skadlig inverkan på landets väl och ve. Numera vet de allra flesta att företag är nödvändiga för en modern marknadsekonomi och för de fördelar i form av framsteg, välstånd och möjligheter som marknadsekonomin för med sig. Uppfattningen att det behövs företagare för att företag ska kunna finnas börjar till och med bli allmänt accepterad.

Den viktigaste samhällsinsatsen en företagare kan göra är att se till att företaget sköts och utvecklas väl, skriver författaren Anders Johnson i inledningen till sin nyligen utkomna bok ”Samhällets stöttepelare” (Timbro, 2009). Det är förstås sant, men det är inte ämnet för boken; det är istället de svenska företagare som utöver att vara just företagare även gjort samhällsinsatser på andra områden. Få svenska författare torde vara bättre lämpade att göra en sådan presentation av ämnet på det lättlästa, faktarika och humoristiska sätt som Johnson gör. Han har tidigare skrivit ett antal böcker om svensk industri- och näringslivshistoria (och även om en rad andra ämnen).

Det är långt ifrån alla företagare som gjort viktiga samhällsinsatser som Johnson tar upp; han klargör tidigt i boken den medvetna begränsning i urvalet som har gjorts genom utelämnandet av bönderna (vilkas samhällsstöttande insatser förtjänar en egen bok, konstaterar han). Den indelning som bokens disposition bygger på är inte heller helt uppenbar; många företagare har gjort en stor mängd varierande samhällsinsatser. Johnson gör trots detta en indelning av de omnämnda personerna i åtta kategorier: samhällsbyggare, patroner, donatorer, troende, sportsmän, politiker, kooperatörer och kulturbärare.

Det finns intressanta exempel i varje kategori. Samuel Perman, som i slutet av 1700-talet nästintill egenhändigt bar upp Östersunds samhällsliv – han hade ansvar för såväl tomtfördelning som organisering av eldsläckning, läsning av predikotexterna i kyrkan, hantering av stadens ekonomi och agerade därtill som såväl dömande som exekverande rättsväsende i staden – är det kanske tydligaste exemplet på en samhällsbyggare. Bland patronerna finns det många exempel på personer som byggde upp samhällen kring de bruk de ägde och drev. Flera kända namn tas upp – de Geer, Grill, Piper, Falkman och Göransson, bland andra.

Donatorerna har i de flesta fall inte agerat stöttepelare i lika direkt mening, men deras insatser är trots det självklart betydelsefulla. De wallenbergska stiftelserna och Nobelstiftelsen är två av de mer kända exemplen. (Vad som kanske är mindre känt är att de förstnämnda har ett kapital som är mer än 13 gånger större än den senare, och att de årligen delar ut nästan 20 gånger mer pengar.) Johnson tar också upp de många institutioner som bär donatorers namn: Sahlgrenska sjukhuset och Chalmers Tekniska Högskola i Göteborg, och Forsgrénska medborgarhuset och Liljevalchs konsthall i Stockholm, för att ta några exempel.

När det gäller de troende lyfter Johnson fram det starka historiska sambandet mellan industrialiseringen och kyrkligheten, genom personer som Samuel Owen och Rudolf Fredrik Berg. Avsnittet om sportsmän är det kortaste, men innehåller bland annat en redogörelse för ”unviersalgeniet” Sven Saléns gärningar, som är fascinerande. I kategorin politiker omnämns ett antal företagsamma ministrar och riksdagsledamöter, bland annat den mångårige moderate ledamoten Erik Hovhammar. Bland de omnämnda kooperatörerna är de mest kända nog Anna Whitlock och Olof Aschberg (”röde baronen”, som han kallades). I kategorin kulturbärare ryms stöttepelare från musik (Stikkan Anderson), inredningsarkitektur (Estrid Ericson, grundare av Svenskt Tenn), media (Ax:son Johson) och museiväsende (Antoine Rettig, Carl Sahlin, Erik Fundin).

Som läsaren av denna text märker är det många namn som förekommer i boken. Johnson lyckas dock skriva på ett sätt som blandar fakta och årtal med anekdoter och politiska kommentarer, och därigenom undviker han att göra läsupplevelsen repetitiv. Därutöver fascineras man som läsare av hur mycket fakta Johnson lyckas få med på så (förhållandevis) lite utrymme.

Boken avrundas med en intressant diskussion kring stöttepelarnas drivkrafter. Här finns säkerligen mycket mer att läsa inom t.ex. entreprenörskapsforskning, för den som vill studera vidare. Johnson tar också upp ett antal idag aktiva stöttepelare – Percy Barnevik, Jeanette Bonnier, Ingvar Kamprad, Robert Weil med flera. Dessa exempel för en in på diskussionen om CSR, Corporate Social Responsibility. Johnson själv skriver redan i bokens inledning att han inte berör detta ämne, delvis eftersom det inte handlar om ett ”utflöde av ett personligt engagemang från en enskild individ (som använder sin egen tid och egna pengar) utan resultatet av mer kollektiva och anonyma överväganden inom ett företag”.

Frågan är dock om det går att dra en så tydlig gräns mellan CSR och ”stöttepelarverksamhet”. Låt mig ta två exempel på verksamhet inom samma fält men med stora skillnader i utgångspunkt. Företaget GodEl marknadsför sig som ”Sveriges första elbolag som har bildats för att generera all avkastning till välgörande ändamål” (citat från företagets hemsida). GodEl har inga privata vinstintressen, utan hela avkastningen går till välgörenhetsorganisationer som Rädda Barnen och SOS-barnbyar (men även till intresseorganisationer som Naturskyddsföreningen, som en parentes). I slutet av maj i år stoltserade GodEl med att man delat ut 3,5 mkr till välgörenhet.

Detta är ett exempel på en indirekt samhällsstöttande insats – donationer till andras verksamhet. Ett annat elbolag, Kraft & Kultur, har en samhällsstöttande verksamhet av helt annan natur. Kraft & Kultur driver vid sidan av elleveransverksamheten även ett förlag, en tidskrift och tre bokhandlar – två fysiska och en på nätet. Att tillhandahålla kultur genom böcker och tidskrifter – eventuellt understött av vinster från elbolagsverksamheten – är ett mer direkt sätt att stötta något samhällsnyttigt (bildning).

Hur mycket av dessa verksamheter som ska ses som CSR och hur mycket som är att agera stöttepelare är som sagt svårt att avgöra. Det intressanta på lite längre sikt är snarare att se hur väl de respektive affärsmodellerna fungerar. För, som Anders Johnson skriver: ”Om en företagares samhällsengagemang tar så stor tid i anspråk, att detta leder till att företaget missköts, är inte mycket vunnet.”

Patrick Krassén är statsvetare och juridikstuderande vid Stockholms universitet. Han är redaktör för tidskriften Liberal Debatt och har tidigare varit ledarskribent på bland annat Svenska Dagbladet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner