Bertil Östergren; USA-krav på en bättre skola


1980


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BERTIL ÖSTERGREN:
USA-krav på bättre skola
Det är inte bara i Sverige som skoldebatten
indrat huvudinriktning. Ledarskribenten i
Svenska Dagbladet, Bertil Östergren, jämför
im aktuella skoldebatten i USA och
rtaktionen i Kina mot kulturrevolutionens
ltbildningsideal med den svenska
iluationen. I USA och Kina har man helt
ivrrgivit 60-talets kulturrevolutionära och
IIIIIiintellektuella skoltänkande. Skolan måste
lvärtom verkaför att bevara det som är
liidvändigtför mänsklig överlevnad och som
lo/as av den allmänna kulturutvecklingen.
Dm måste vara en motvikt mot TV:s
iaflytande på barnen. Svensk utbildning
liJrs däremot i hög grad av olika slags
t,råkratier, somfungerar som växthusfor
lOda ideer. Exempel härpå är SÖ:s förslag
lill ny läroplan för grundskolan och
lårarutbildningsutredningensförslag.
Sddant skulle inte längre kunna framföras
varken i USA eller Kina.
Det är som om de utbildningspolitiska pedagogiska strömningarna virvlade mnt jordklotet som epidemier.
Det är t ex inte svårt att finna beröringspunkter mellan den kinesiska kulturrevolutionen på 50-talet och svenska utbildningssträvanden. I båda fallen möter man en nedvärdering av teoretiska kunskaper. Arbetslivserfarenhet får väga mycket tungt vid antagning till högre utbildning. Utbildningens
praktiska yrkesanknytning framhävs. Förkortade utbildningstider eftersträvas. Betygen nedvärderas.
Nu har kulturrevolutionens utbildningsideal radikalt underkänts i Kina. I Sverige
har märkts en viss reaktion mot den antiintellektualism som blommade upp på 50-talet.
Och i USA förs en livlig debatt med krav på
en bättre skola. Även i USA är det fråga om
en reaktion mot utbildningsideer från 50-
talet.
– Kvalitet, prestationer och konkurrens
är inte längre de fula ord som de blev på 50-
talet, när krav och betyg utsattes för både
pedagogiska och ideologiska attacker,
skriver New York Times’ medarbetare Fred
M. Hechinger.
I USA kan man faktiskt visa att skolornas
standard stadigt har sjunkit sedan 1955, åtminstone så som denna mäts med Scholastic
Aptitude Test. Enligt US News and World
Report, som i sitt nummer för den lO oktober 1979 har ett specialreportage om skolproblemen, har amerikanarna blivit chockerade av kvalitetssänkningen i skolorna.
Lärarna kräver nu bättre disciplin och
Carter-administrationens främsta utbildningsföreträdare, Mary Berry, instämmer:
40
– Om vi inte lär barnen disciplin i hemmen,
kan de inte uppföra sig i skolorna. Man kan
inte lära sig något utan ordning.
En Gallup-undersökning visar, att amerikanarna rangordnar sina önskemål på skolområdet på följande sätt: l) bättre lärarutbildning, 2) bättre disciplin, 3) högre utbildningskrav. Ett fjärde önskemålär-om man
skall döma av strävandena i många skolor –
att bättre anpassa utbildningen till de enskilda elevernas förutsättningar och intressen.
Falskt jämlikhetsideal
En uppmärksammad kritiker av utvecklingen på utbildningsområdet är rektorn för
Boston University, filosofiprofessorn John R
Silber. När jag för några månader sedan
samtalade med honom sade han, att falska
jämlikhetssträvanden är en av huvudorsakerna till utbildningsväsendets kris.
– Det är ett teologiskt problem att Gud
inte skapade människorna lika, sade han.
det kan vi inte lö a genom att stifta lagar om
att de är lika.
Silber tycker om att uttrycka sig provokativt. l ett av sina tal formulerade han sig på
följande sätt: – Så länge förnuft är bättre än
dumhet och kunskap bättre än okunnighet,
kan inget universitet godta jämlikhet som
ersättning för hög kvalitet.
Som alla andra framhäver Silber att orsakerna till utbildningskrisen delvis ligger i sociala förändringar. Familjens upplösning
menar han är avgörande: – Förr fick barnen i hemmen lära sig att man inte får slå
spik i ett piano. Nuförtiden får jag lära tonåringarna det när de kommer till universite·
tet.
När Silber skall gradera på vilka områden
åtgärder är angelägna för att komma tillrät·
ta med utbildningskrisen gör han det på fö~
jande sätt: l) Prenatal vård (så att moderm
livsföring inte skadar fostret), 2) uppfostran
fram till 6 års ålder, 3) grundskola och gymnasieskola (där det viktigaste är att ha läran
med hög moralisk standard). Först på fjärde
plats sätter universitetsrektorn åtgärder
den högre utbildningens område.
För små krav
Ett innovativt inslag i amerikansk utbildni
är de community colleges som expande
våldsamt sedan 1960-talet. Deras utbi
ningsideal är mer samhälls- och yrkes
knutna och mindre elitistiskt
universitetens.
Men när jag talar med en dekanus
Manhattan Community College i New Yo
Doris Fitzgerald, så skiljer sig hennes kri
inte så mycket från Silber’s.
– Vårt största problem är att studente
har för dåliga förkunskaper, säger dr Fi
gerald. Man betonar elevernas rättigh
men inte deras skyldigheter. Och bland
tigheterna sätter man sociala rättigheter få
rätten till utbildning.
Dr Fitzgerald menar också, att lärarna
för dåligt stöd för sin gärning från sam
lets sida.
Naturligtvis är skolorna i USA mycket
rierande i fråga om standard. Om de
männa skolorna inte är tillfredsställande
har de föräldrar som så kan – dvs i all
het de som är vita och relativt välbärgade –
kunnat ta till endera av två åtgärder: flytta
lill ett område med bättre skolor eller sätta
sina barn i en privat skola. Bådadera förekommer särskilt på östkusten.
Var ligger skillnaderna mellan en allmän
och en privat skola? Så här sade en som
ftyttat över till en privatskola, tonåringen
Ingrid Bischoff, Amherst, Massachusetts.
-Jag får arbeta hårdare. Jag blir utsatt
för en nyttig press att göra det, eftersom jag
vet att jag inte får vara kvar i skolan om jag
inte sköter mig. Lärarna är bättre och mer
engagerade. Jag tycker bättre om kamraterna; de kommer från likartade familjer
och har likartade intressen.
-Nackdelen, tycker Ingrid likväl, är att
man inte träffar ungdomar från fattiga familjer (”welfare people”, som man säger i
USA).
Öbt federalt grepp?
l USA är utbildningen en kommunal och
delstatlig angelägenhet. Den federala statens
insats är att stödja sådana strävanden som
anses särkilt angelägna.
Men det är möjligt att det federala inilylandet kommer att öka. En talesman för
HEW, dvs ministeriet för hälso- och sjukdrd, utbildning och socialpolitik, menade
tr att USA i dag saknar en gemensam utbild- ]. ningspolitik, men att en sådan så småningom kommer att utvecklas. Nyligen har beslua· tals att upprätta ett särskilt federalt utbild- 11· ningsdepartement.
Ett tecken på en sådan utveckling – likn· 10111 på kritiken mot dagens amerikanska ut- 41
bildning – är den rapport som i november
1979 lades fram från The President’s Commission on Foreign Language and International Studies. Rapportens titel är betecknande: Strength through Wisdom; A Critique of U S Capability.
Rapporten är delvis en motsvarighet till
den internationaliseringsutredning som
lades fram från vårt eget universitets- och
högskoleämbete för några år sedan. Den
granskar alltså utbildningen i främmande
språk liksom andra internationella aspekter
av USA:s utbildningsväsende.
Kritiken är frän. Det heder att USA:s inkompetens i främmande språk är skandalös
och att ett internationellt perspektiv saknas i
huvuddelen av utbildningen. Kommissionen
föreslår en lång rad åtgärder för att komma
tillrätta med dessa missförhållanden.
Reformrörelsens bankrutt
USA:s år 1979 mest uppmärksammade debattbok om utbildning är förmodligen Neil
Postman’s i oktober utgivna Teaching as a
Conserving Activity (Delacorte Press, New
York 1979). Den är i sig en symbol för debattens ändrade huvudinriktning.
1967 hade nämligen Postman, tillsammans med en medförfattare, Charles Weingartner, utgivit en annan programskrift om
skolan med en helt annan titel, Teachingas
a Subversive Activity. Den agiterade för
”den nya pedagogiken”, som skulle ”frigöra”
både lärare och elever.
Postman skriver nu att hans nya bok är en
”motbok” till den 12 år tidigare utgivna
skriften. Men han vill inte gå med på att
42
detta beror på att han har ändrat sig, i varje
fall inte bara på att han har bytt mening.
Han vill under alla omständigheter lägga till
två andra förklaringar.
Den ena är att han anser att den reformpedagogiska rörelsen visserligen började på
realistisk grund, men att den sedan hamnat i
en löjeväckande verklighetsflykt. Den andra
är den fortgående förändring i vad Postman
kallar informationsmiljön som de elektroniska media, framförallt TV, har medfört.
Neil Postman’s grundide är att skolan skall
ha en termostatisk funktion. Den skall balansera andra inflytanden på barn och ungdom. Det skolan minst av allt behöver är
alltså att vara revolutionär och bryta nya vä-
gar. I den riktningen verkar nämligen hela
kulturmiljön i vid mening. Skolan måste därför vara den institution som skall verka för
att bevara det som är nödvändigt för mänsklig överlevnad och som hotas av den allmänna kulturutvecklingen.
Postman är professor i mediaekologi vid
New York University och en betydande del
av hans bok upptas av en analys av vilken
inverkan TV och andra elektroniska media
har på informationsmiljön. TV är den mäktigaste institutionen för påverkan i det amerikanska samhället, menar han. Den kännetecknas av att den arbetar främst genom
bilder, känslor, berättelser. Den är nutidscentrerad, osammanhängande, icke-analytisk. Dess inverkan leder till misstro mot
långsiktig planering, avlägsna belöningar,
traditionens relevans och behovet av en motsatseflnas komplexitet.
Skolans utbildning är däremot bl a faktatrerad, hierarkisk, sammanhängande och
gemenskapsfrämjande. Genom att satsa på
just det som är karakteristiskt för skolan som
skola kan denna, menar Postman, bilda en
hälsosam motvikt mot alla de andra inflytelser som ungdomen utsätts för i TV-åldern.
En av Neil Postman’s centrala teser är just
att skolan kan fullgöra sin upgift endast om
den får vara skola. Om den skall överta
funktioner från andra institutioner i samhället – t ex familjen – så försvagar den både
sig själv och den andra institutionen. Skolan
försvagar sig själv genom att splittra sig på
uppgifter som den inte är kompetent att
lösa. Och om den övertar familjefunktioner
på grund av att familjens ställning försvagats, så bidrar den till att ytterligare försvaga
familjens ställning.
En svensk tycker kanske att Postman går
väl långt när han hävdar att t ex sexualundervisning och upplysning om farorna av
drogmissbruk inte hör hemma i skolan. Men
nog träffar hans kritik med rätta åtskilligt i
de pågående svenska strävandena att deformera skolan genom att göra den till någon
slags Mädchen fUr Alles.
Skolans uppgift
”Back to basics” kallar man en rörelse i USA,
som menar att skolan måste satsa mer på
basfärdigheterna – läsa, skriva, räkna. Vi
känner igen det från Sverige.
Neil Postman är kritisk mot basfårdighetsrörelsen. Han menar att den är för ytlig, för
teknisk, för kvantitativt inriktad. Skolan
centrerad, ord-centrerad, framtidscen- måste, menar Postman, inte bara sträcka
ina ambitioner längre utan också lägga dem
på ett annat plan.
Det karakteristiska för Postman’s pedago- ~ska grundsyn är att han ser modersmål
och historia som två metaämnen. De bör
nämligen vara övergripande i den meningen, att de skall förekomma i undervisningen
aven i alla andra ämnen. Det mänskliga utve~:klingsperspektivet skall prägla och hålla
samman undervisningen. Skolan behöver
inte ägna sig åt moderna kulturyttringar;
dem får eleverna undervisning i på andra
vägar. I stället är skolans uppgift bl a att lyfta
fram de stora klassikerna.
l ett kapitel som helt enkelt heter ”Klassrummet” behandlar Postman klart och be- !tåmt skolans ordningsproblem. Familjestrukturens upplösning och den förändrade
informationsmiljön ser han som huvudorsakerna till disciplinproblemen. Och han ser
ingen annan lösning på dessa än att ta dem
vid hornen. Det är nämligen ett oeftergivligt
krav att det råder ordning i klassrummen;
annars kan där inte äga rum någon meningsfylld utbildning. Därför får skolan inte under några omständigheter falla till föga för
upplösningstendenser.
Postman har skrivit ett tungt vägande inlägg i utbildningsdebatten. Det är stimulerande även när det ibland lockar till motsä-
goelser. Till bokens för~änster hör dessutom
att den är kvick och provokativ.
liu-USA-Sverige
Omprövningen av utbildningsidealen kan,
tro1s landets väldighet, relativt snabbt och
43
starkt slå igenom i Kina. Det sker på centrala
order och med kraftiga insatser för masspå-
verkan.
Även i det pluralistiska, heterogena och
decentraliserade USA kan en anpassning till
en tillnyktring i utbildningstänkandet slå igenom, även om det tar längre tid och sker
mer ojämnt. Men systemet är just genom sin
frihet och obundenhet väl ägnat för anpassning.
Intar Sverige måhända en i detta sammanhang olycklig mellanställning mellan dessa
samhällstyper? Vi har· inte några självsäkra
diktatorer som prestigelöst kan ändra politiken och se till att ändringen genomförs ordervägen.
Vi har heller inte ett fritt system som av sig
självt kan anpassa sig till ett tillnyktringens
nytänkande.
Svensk utbildning styrs i stället i hög grad
av olika slag av byråkratier på olika nivåer.
Byråkratier tycks bl a fungera som växthus
för döda ideer som där kan leva och frodas.
Tydliga exempel både på byråkratiernas
makt och på deras funktion som växthus för
döda ideer ser vi ständigt.
Ett sådant exempel är det förslag till läroplan för grundskolan som SÖ presenterade
1978. Ett annat exempel är LUT 74:s aktuella förslag till ny lärarutbildning med
dess kraftiga försvagning av högstadielärarnas ämnesteoretiska utbildning.
Skulle likartade förslag, förankrade som
de är· i 60-talets kulturrevolutionära och antiintellektuella skoltänkande, i dag ha kunnat spela en roll i Kina eller i USA?
Jag tror det inte.