Print Friendly

Bertil Östergren; Svensk utbildning i internationella perspektiv

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BERTIL ÖSTERGREN:
Svensk utbildning i internationella
perspektiv
Det internationella ansvaret bör vara en
stimulerande utmaning till svensk utbildning och forskning, skriver direktör Bertil
Dstergren, som f n arbetar med utbildningsfrågor inom Universitetskanslerämbetet. Han anknyter till en intervju med
LO-ordföranden Gunnar Nilsson i Svenska Dagbladet i maj i år. Dstergren framhåller att språkutbildningen inte är tillräcklig i våra skolor, och han understryker
att en förbättring skall börja med modersmålet! På högre nivå får eleverna också
alltför litet syssla med problemanalys. Intressant är hans påpekande, att man på
universitetsnivå vet hur forskningsläget
är i andra länder men att man vet alltför
litet om hur utbildningen går till. I detta
avseende har vi mycket att lära, och studier i utländsk utbildning bör uppmuntras, menar han.
I Svenska Dagbladets intervjuserie ”Nya
riktmärken” framträdde den 15 maj
LO-ordföranden Gunnar Nilsson. På en
inledande fråga om vilka värderingsför·
ändringar han önskade i samhällsutveck·
lingen under de närmaste 15 åren svarade
han, att vi framför allt måste anpassa oss
till omvärldens situation. Den utveckling
som gjorde i-länderna allt rikare i förhåJ.
lande till u-länderna kunde inte få fort·
sätta. Vi måste infoga oss i ett mer globalt
system. ”På lång sikt är detta det vikti·
gaste, inte minst för vår egen överlevnad”.
Därefter fick Gunnar Nilsson besvara
en del mer traditionella fackliga frågor
om arbetstid, pensionsålder, skatter etc.
Avslutningsvis tog LO-ordföranden på
nytt upp det inledningsvis anslagna te·
mat. Han framhöll, att de stora proble·
men måste lösas på det internationella
planet. ”Oroande är att vi har så kort
tid på oss att bringa dessa problem un·
der gemensam kontroll. Det borde stäm·
ma till djup eftertanke hos beslutsfattar·
na. Vi kan bara jobba vidare med oer·
hörd envishet och utpräglat tålamod i
hopp om att nya, mer globalt inriktade
värderingar skall slå igenom innan det är
för sent att vika av från en katastrof·
kurs.” Det var slutorden i intervjun.
Det var ganska ovanliga tongångar för
att komma från en facklig företrädare.
Det var förmodligen första gången som
en LO-ordförande så klart framhöll det
globala ansvaret som en brådskande och
allt annat överskuggande uppgift. I den
delen innehöll intervjun med Gunnar
Nilsson verkligen en nyhet.
l
I
l:
p
Rubriken över intervjun var denna:
”LO-chefen om framtiden: Sabbatspauser
sänkt pensionsålder, nytt skattesystem.”
Vi har alla en rubriksättare i Svenska
Dagbladet inom oss. Vi är livsfarligt närsynta. De internationella samarbetsproblemen, som avgör också individens och
nationens liv, förefaller avlägsna och svårgripbara. Det är skenbart – men endast
skenbart – mer närliggande frågor, som
vi främst intresserar oss för och ger högst
angelägenhetsgrad.
Detta gäller också på utbildningens område. De nya, mer globalt inriktade värderingar och den internationella ansvarskänsla, som behövs innan det blir för sent
att vika av från en katastrofkurs, måste
det bl a vara utbildningens uppgift att
skapa. Men våra ansatser i det avseendet
är hittills trevande och ofullkomliga.
Svensk kvalitet och utländsk
När man diskuterar svensk utbildning i
internationellt perspektiv är det vanligen
en annan utgångspunkt man anlägger.
Man frågar sig hur svensk utbildning kvalitets- och nivåmässigt utvecklats i förhållande till motsvarande utbildning i andra
länder, främst då andra rika västländer.
Inte sällan görs gällande, att svensk utbildning undergått en standardsänkning
jämfört med utbildning i andra länder.
Det faktiska underlaget för allmänna
påståenden av detta slag är klent. Dessutom är jämförelsekriterierna svåra att
fastställa: vad för slag av kvalitet, nivå
eller standard avser man, med vilka länder jämför man, vilka omständigheter på-
291
verkar jämförelserna?
Det ligger också nära till hands att förbise, att utvecklingstendenser i vårt land
har motsvarighet i andra länder. På den
högre utbildningens område är många utvecklingsriktningar internationella: vidgningen av högskolebegreppet, återkommande utbildning, tillträde till högre utbildning för nya grupper utan traditionell
utbildningsbakgrund, ökat samspel mellan universitetsstudier och yrkesverksamhet, ökat utbud av kortare kurser för yrkesverksamma, begränsning av studietiderna, starkare betonande av de samhälleliga målen för universitetens verksamhet. På en punkt förefaller det emellertid
som om utvecklingen i Sverige skulle ha
delvis avvikit från det internationellt vanliga. De tendenser som förekommit i vårt
land till försvagning av sambandet mellan forskning och högre utbildning skulle
förmodligen inte anses eftersträvansvärda.
i de flesta andra länder i jämförlig situation.
När jag här skall peka på några punkter där en kvalitetsmässig förstärkning är
önskvärd i svensk utbildning, vill jag uttryckligen betona, att jag därmed inte på-
står att andra länder är bättre ställda i:
dessa avseenden. Det internationella perspektiv jag anlägger är ett annat: behovet
av en absolut sett hög kvalitet på svensk
utbildning för att vårt lands medborgare
skall kunna göra en insats i världssamhället. Vårt land är materiellt lyckligt
lottat; det skulle inte vara rimligt att på
utbildningens område begränsa ambitionerna till en medelproportional för alla..
292
industriländer, när v1 inte gör det på så
många andra fält.
På skolans område behövs effektivare
insatser i fråga om språkutbildningen. Det
gäller inte minst förmågan till skriftlig
framställning på svenska. Man blir betänksam, när man ser vilka brev och uppsatser en del universitetsstuderande skriver. Behärskningen av det egna modersmålet är viktig också ur internationell synpunkt. För det första måste man klart
kunna ordna sina tankar i en språklig
dräkt, om man vill kunna tänka klart och
redigt om världsproblemen. För det andra är behärskningen av det egna modersmålets grundstrukturer en förutsättning
för en effektiv inlärning av främmande
språk.
De gyronasieutbildades förmåga att
utan alltför stora svårigheter läsa facklitteratur på engelska är otillfredsställande.
I skolans engelskundervisning behöver lästräningen ökas och börja på tidigare stadium i grundskolan.
De andra och tredje främmande språ-
kens ställning i grundskola och gymnasium behöver förändras. Ett olyckligt bortoch tillvalssystem har skapat en organisatoriskt och metodiskt ohållbar situation.
Endast ca 1/5 av gymnasieeleverna fullföljer studiet av B- och respektive Cspråk till sista årskursen. Vi kan emellertid inte enbart lita till engelska som främmande språk. Det begränsar våra kontakter och perspektiv utåt, inte minst ur kulturpolitisk synpunkt. En reform av gymnasiets språkprogram i ungefärlig överensstämmelse med skolöverstyrelsens nyligen
framlagda förslag, som ger större möjlig·
heter till praktiskt användbara kunskaper
i åtminstone ett andra främmande språk,
skulle innebära en förbättring.
När det gäller den högre utbildningen
undrar man om inte informationskvanti·
fierande målsättningar har fått för stort
utrymme på bekostnad av förmågan till
problemanalys och problemlösning. Den
högre utbildningens uppgift kan inte
främst vara att fylla igen hål i kunskapsutrustningen. Yrkesinriktningen av den
högre utbildningen kan inte främst få in·
nebära inlärning av handgrepp och tekniker. Förmågan att självständigt behandla
komplexa frågeställningar bör prioriteras
högre. Även detta har en internationeD
aspekt: den internationella utvecklingen
medför snabba förändringar, som kräver
förmåga att ställa om sig till nya situationer och bemästra nya problem.
Att lära av andra
Det är självklart viktigt, att svensk utbild·
ning är internationellt jämförbar och konkurrenskraftig, bl a med hänsyn till önsi·
värdheten av internationell rörlighet ji
arbetsmarknaden. Men det aktuella problemet är kanske mindre någon slags absolut standard- och nivåjämförelse och
mera en fråga om innehållet och inrikt·
ningen och om den generella tillämpbar·
heten av vad man lärt.
På makronivå är vi väl ganska välUDderrättade om utvecklingen i stora drac
i andra länders utbildningsväsende.
ovan nämndes är många av utvecklingttendenserna internationella, i varje faH
den begränsade meningen att de är gemensamma för de flesta industrialiserade
länder. Men på mikronivån, när det gäller den närmare utformningen av studiernas inriktning och innehåll, är det annorlunda.
När UKÄ:s internationaliseringsutredning i början av sitt arbete reste runt till
universitet och högskolor och diskuterade
med lärare och studenter, så berättade
ämnesföreträdare i flera fall att de visste
föga eller intet om hur studierna i deras
eget ämne var upplagda vid universitet i
andra länder. En forskare måste vara väl
orienterad om det internationella forskningsläget inom sitt specialområde. Men
det är sämre ställt när det gäller kunskap
om utbildningen i andra länder.
En amerikansk universitetsprofessor har
sagt, att en statlig myndighet, ett privat
företag eller en enskild organisation vet
mer om sina motsvarigheter i andra länder än vad universiteten vet om andra
länders universitet. Andra har framhållit,
att universitetens starka sida inte är organiserade internationella kontakter.
Typiskt är att när man i vårt land genom en arbetsgrupp eller på annat sätt
skall överse studieplanerna i ett universitetsämne, så ingår uppgifter om hur utbildningen bedrivs i andra länder praktiskt taget aldrig i materialet. Utländska
förhållanden påverkar följaktligen inte
heller förslagen. Vi har f n inte resurser
för att hålla tillräcklig kontakt med utländsk utbildning.
Om man vill främja den högre utbildningens internationella jämförbarhet och
293
konkurrenskraft, kan knappast något vara viktigare än att ge resurser för studier
av utländsk utbildning. Utlandsresor i
detta syfte bör stödjas lika väl som resor
för forskningsändamåL
Universiteten och u-länderna
Universiteten har hittills i ringa grad varit engagerade i det svenska utvecklingssamarbetet. I många andra länder är universitetssamverkan med u-länderna betydligt mer utvecklad.
Vi har kommit till insikt om att det i
allmänhet inte är särskilt ändamålsenligt
att ge u-landsstudenter grundläggande
universitetsutbildning i Sverige. 1960-talets tanke att i speciella utbildningslinjer
vid universiteten utbilda unga svenskar
till biståndsexperter, som sedan skulle åka
ut och lära u-ländernas folk hur de skulle leva och verka, var förflugen.
Men det finns många andra områden
där ökade universitetsinsatser i utvecklingssamarbetet skulle vara önskvärda. Ulandsstudenter kan i Sverige genomgå på-
byggnads- och forskarutbildning på områden där vårt land har speciella fördelar att erbjuda. Universiteten kan engagera sig i uppbyggnaden av forskningsoch utbildningsorganisationer i u-länder.
Vår forskning om utvecklingsproblemen
behöver förstärkas. Även i utvecklingssarnarbetet utanför forsknings- och utbildningssektorn bör universiteten kunna engageras i högre grad.
Allt detta behövs inte bara för u-ländernas skull utan också för vår egen skull.
Vi bör inte se oss själva som en ensidigt
294
givande part; vi har mycket att lära av
samverkan med u-länderna. Den perspektivförskjutning, den fostran till förutsättningslöshet, som u-landsarbete innebär,
ger inte bara en bättre handlingsberedskap på det internationella planet; den är
också ofta befruktande när det gäller lösning av rent inhemska arbetsuppgifter.
Det globala perspektivet
Man kan alltså se svensk utbildning ur
många olika internationella perspektiv.
Det viktigaste är emellertid det som anknyter till den inledningsvis åberopade
intervjun med LO-ordföranden Gunnar
Nilsson: utbildning för internationell solidaritet och samverkan.
Det är inte så länge sedan människornas levnadsvillkor främst berodde på lokala förhållanden: goda skördeår eller
missväxt, tillgång på vilt och fisk, begränsade krig, feodala och nationella herrars
politik. Den organisation för mänsklig
samverkan, som vi med självklarhet upplever som den väsentliga, nämligen nationalstaten, är för oss bara några hundra år
gammal – en kort tid i mänsklighetens
utveckling; för andra är nationalstaten
bara några år gammal. Nu börjar nationalstaternas gränser suddas ut i den meningen, att förhållanden utomlands i allt
högre grad påverkar förhållandena inom
nationalstaterna och begränsar utrymmet
för suveräna nationalstatliga beslut. Det
växer fram en reell om än inte formell
världsgemenskap. Och den utvecklingen
går snabbt; vi kommer inte att ha samma
långa tid på oss för anpassning till världssamhället som samverkansform som vi i
Europa haft till nationalstaten.
Om våra barn och barnbarn skall kun·
na hjälpa till att lösa de hotande globala
kriserna, om de skall kunna leva vidare
på en jord där ingen del är oberoende av
andra, så måste utbildningen inriktas på
denna nya situation. Utbildningsväsendet
måste gå i spetsen när det gäller att lösa
de internationella samlevnadsproblemen.
Men i stället släpar utbildningsväsen·
det efter i internationaliseringsprocessen.
Hur är det t ex med skolans litteraturundervisning och med lärarutbildningen för
den uppgiften? Får eleverna uppleva att
den stora majoritet av jordens befolkning,
som bor i Asien, Afrika och Latinameri·
ka, har haft och har en rik kultur och
litteratur? Eller bibringas de föreställning·
en att den västerländska kulturen är över·
lägsen, att Asien, Afrika och Latinameri·
ka är vita fläckar på den litterära kartan,
att de är befolkade av i förhållande till
oss kulturellt lägre stående människor (in·
te bara när det gäller materiell och tei·
nisk kultur)? Och hur är det med historieundervisningen? Skildrar den fortfa·
rande inte i långa stycken världen från
begränsad europeisk synpunkt? Hur är
det med religionsundervisningen och un·
dervisningen i samhällskunskap- osv?
I maj i år antog regeringsexperter från
hela världen vid ett Unescomöte i Paris
ett förslag till en rekommendation om ut·
bildning för internationell förståelse, samverkan och fred. Unescos generalförsamling i höst kommer att ta definitiv stäD·
ning till förslaget. I rekommendationsför·
slaget uppställs som viktiga mål för utbildningspolitiken ett globalt perspektiv i all
utbildning, förståelse och respekt för alla
folk och deras kulturer, medvetenhet om
det ökande beroendet mellan länder och
folk, förmåga att kommunicera med andra, förståelse för nödvändigheten av internationell solidaritet och samverkan, beredskap att delta i lösandet av världens
problem. Rekommendationen anvisar också vägar för hur detta skall kunna genomföras i praktiken.
Av skäl som väl inte behöver utvecklas
är det i dagens läge lättast för de västliga
industrinationerna att förverkliga en rekommendation som den föreslagna. Det är
295
initialt främst på dem det ankommer om
en rekommendation skall bli mer än en
bunt papper. Bland dessa länder hör Sverige till dem som har särskilt goda förutsättningar- genom sitt välutvecklade utbildningsväsen, sin materiella standard
och sin politiska ställning – att inte bara
förverkliga en rekommendation utan också att på det internationella planet verka
för de uppställda målen. Detta är ett område där man utan att förhäva sig kan
konstatera att Sverige internationellt bör
kunna gå i spetsen – om vi vill göra det.
Det internationella ansvaret bör vara
en stimulerande utmaning till svensk utbildning och forskning.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner