Print Friendly

Bertil Bokstedt

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Namn att minnas
Bertil Bokstedt
Det var inte oförklarligt att man vid årets
början på många håll i pressen hade mycket
roligt åt Operans reklamslogan ”Det händer
mer på Operan än ni tror!” Den hade onekligen plötsligt fått en ny, oförutsedd och oavsedd innebörd. Inte heller var det oförklarligt
att man gjorde sig lustig över den operamelodram, som utspelades på Kungl Teatern och
lät tidningstecknare placera publiken på Gustaf Adolfs-torg, utanför ”intrigernas hus”.
Men även om det inte var oförklarligt, var
det nästintill oförsvarligt eller i varje fall oansvarigt. Ämnet var nämligen, när allt kom omkring, knappast något att skämta om. Vad det
gällde var dock den svenska Operans anseende och funktionsförmåga. Ty det kunde inte
förnekas, att Kungl Teatern befann sig i en
allvarlig och pinsam krissituation, säkerligen
– som huvudpersonen Bertil Bokstedt själv
påpekade i en intervju – den värsta dittills
i teaterns historia.
Stödd på stora delar av personalen och
pressen, men med viss tvekan från operastyreisens sida, utsågs Bertil Bokstedt i mars förra
året till ersättare för Göran Gentele under
dennes återstående chefsperiod, alltså fram
till l juli detta år. Under sin korta tid som
operachef har Bokstedt kunnat notera en rad,
delvis lysande framgångar. Mot detta har vägt
det i Operans annaler enastående faktum, att
såväl musikchefen som balettchefen och ekonomichefen i de mest otvetydiga ordalag och
dessutom inför offentligheten givit honom sitt
misstroendevotum. Som om detta inte varit
nog meddelade operastyrelsen, att den inte
kunde förorda ett förnyat förordnande av
Bokstedt som operachef och att den – om
regeringen visade sig vara av annan uppfattning – in corpore ställde sina platser till
förfogande.
Därmed blev situationen alldeles ohållbar.
Kristillståndet hade övergått i ett upplösningstillstånd. Sedan Bokstedt på nytt erhållit
starkt stöd av pressen och personalen – dock
ej ekonomichefen!. – och Operan just i det
psykologiska ögonblicket före den väntade utnämningen haft två bejublade premiärer, tog
regeringen sitt parti. Det innebar att den tog
parti för Bokstedt men i form av ett salomoniskt beslut. Operastyrelsen fick respass, och
en ny styrelse med regeringens förtroendeman
riksantikvarien Roland Pälsson som ordförande tillsattes. Samtidigt fick Bokstedt förnyat
förordnande, fast inte på tre år som brukligt
utan bara på två år – vilket dock kunde
förklaras med att han redan innehaft chefsposten ett år.
Hur man än i övrigt vill bedöma utgången,
måste det sägas att Bokstedt stod som segrare
på valplatsen. Vem är han då, denne man,
som utgått som vinnare i en kamp med icke
blott sin musikchef, sin balettchef och sin
ekonomichef utan dessutom sin styrelse –
sannerligen ett rekord inte bara i Kungl Teaterns historia utan förmodligen i teaterhistorien? Ja, om man med ledning av detta föreställer sig att han är en demonisk despotnatur,
en ny John Forsell, så tar man grundligt fel.
Bokstedt är en god och glad och lagom rund
skåning.
Ur uppsvensk synpunkt brukar man indela
skåningarna i två kategorier: de dryga, resp
de trygga och trevliga. Som väl är för Kungl
Teatern hör Bokstedt avgjort till den senare
kategorin. Ända upp i femtiårsåldern – han
fyllde faktiskt femti för ett par år sedan – är
det någonting inte bara gossaktigt utan också
gosigt över honom. Därmed menas på samojedernas språk att det inte finns några skarpa
hörn i hans framtoning (en danism som må
vara ursäktad när det gäller en dirigent och
operachef), inga vassa armbågar, inga hårda
bandage. Han har lätt för att le, och leendet
sprider sig från munnen via de muntert plirande ögonen upp i hårfästet och fortsätter i
de blonda lockarna, vilkas prydliga vågor ser
ut som en enda serie av glada grin. Detta får
inte tolkas så som att han skulle vara ett mähä
eller en smilfink, bara så att han är mänsklig
och smidig. Han är – vilket varje modern
chef måste vara om han skall ha utsikt till
framgång – inte bara skicklig i sitt arbete
utan också i sitt samarbete och det är väl just
i sin egenskap av en arbetsledare, vilken visat
att han behärskar samarbetets konst, som Bertil Bokstedt blivit operapersonalens favoritkandidat till operachefsposten.
Sten Broman må säga vad han vill (och nu
är det i varje fall för sent att göra något åt
saken) men den nye operachefen började sin
bana i Jularbos fotspår. Redan som femåring i Malmö hördes lille Bertil traktera
dragspel, och sitt första offentliga framträ-
dande gjorde han vid sju års ålder i radio,
där han agerade dragspelsvirtuos i underbarnsklassen mot ett gage av två kronor. Sen
tog pianolektionerna vid, och det dröjde inte
länge förrän Bertil Bokstedt och hans skolkamrat Sixten Ehrling turades om att spela
orgel i S: t Petrikyrkan på dagarna och dansmusik i Folkets park på kvällarna.
Efter skoltiden bar det av till Stockholm
och Musikaliska akademin, där Bokstedt, alltjämt något av ett underbarn – ehuru inte
längre på dragspel – avlade musikdirektörsexamen vid 22 års ålder. Han studerade dirigering för Tor Mann och engagerades 1942
– samma år han tagit sin examen – genom
Nils Grevillius’ förmedling av Harald Andre
som repetitör vid Operan. 1954 avancerade
han till kapellmästare med balettrepertoaren
som specialitet och påföljande år blev han
dessutom musikkonsulent i Stockholms län,
vilket gav honom värdefulla organisatoriska
erfarenheter. Dessa erfarenheter kom väl till
pass, när han 1964 blev studieledare och två
år senare planeringschef vid Operan. Detta
innebar i praktiken, att Göran Gentele tack
vare Bokstedt befriades från huvuddelen av
operachefens rent organisatoriska verksamhet
och i stället kunde koncentrera sig på den
konstnärliga, inklusive sitt eget regiarbete.
1968 blev Bertil Bokstedt – med bibehål·
]ande av sin anställning på Operan – chef
för Drottningholmsteatern, där han f ö hade
verkat som dirigent ända sedan 1956. Sin nya
uppgift löste han med glänsande resultat så·
väl ekonomiskt som konstnärligt. Teatern bör·
jade lämna överskott, och dess föreställningar
har varit en oavbruten rad av kritik- och
publiksucceer. Svenska Dagbladets kräsne mu·
sikrecensent Carl-Gunnar Ahlen har rentav
jämfört Drottningholmsteaterns föreställningar
de senaste säsongerna under Bokstedt ledning
med Glyndebourne-operans på trettitalet un·
der Fritz Buschs ledning. Det kan knappast
råda något tvivel om att Bokstedts år på
Drottningholmsteatern, som givit honom till·
fälle att visa att han icke blott organisato·
riskt utan även konstnärligt är kapabel att leda en operascen, haft avgörande betydelse för
hans utnämning till chef för Kungl Teatern.
När denna utnämning kom, kunde hans
motståndare hävda att det var en nödlösning
faute de mieux medan hans anhängare kunde
utpeka honom som ödets man. Vilken bedömning man än anlägger, stod det emellertid klart att han var om inte det enda tänkbara så dock det enda användbara alternativ,
som just då stod till buds, och på den punkten hade ingen förändring inträtt när hans för·
ordnande förnyades. Om framtiden är alltid
vanskligt att spå. Men om man skulle rådfråga
en sibylla finge man sannolikt till svar att
Bokstedt med sin trettiåriga väldokumenterade erfarenhet av och kännedom om vår operas alla problem – och med sin flygande
start som operachef – är rätte mannen att på
ett värdigt sätt ro Kungl Teaterns instundande
200-årsjubileum i hamn.
GU

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner