Print Friendly

Bertil af Ugglas; Socialisering eller ägandespridning

Av Redaktionen | 31 december 1976


1976


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BERTIL AF UGGLAS:
Socialisering eller ägandespridning
Attförslaget om de Meidnerska löntagarfonderna är en verkligt het potatis i valrörelsen är ettfaktum, hur mycket än regeringen vill hålla det utanför. Sitter regeringen kvar efter valet, framläggs förslaget i
alla fall i en eller annan form, menar riksdagsman Bertil af Ugglas. Han kallar det ett
gTovt socialiseringsförslag,Jörklätt till vinstandelssystem. Själv föreslår han att man bör
försöka ett annat, som åtminstone gör skälför
namnet.
Det stod inte ett ord om löntagarfonder i regeringspartiets och LO:s öppna brev till Sveriges folk i valårets första vecka. statsministern förklarade att det är en fråga för slutet
av 70-talet. LO-chefen hänvisade till den på-
gående remissbehandlingen av Rudolf
Meidners förslag inom hans förbund, och
Aftonbladet försäkrade att statsministern
visst inte vill sopa förslaget under mattan.
Meidners modell har med andra ord blivit
en av valårets verkligt heta potatisar. Det är
troligt att LO-kongressen antar förslaget.
Regeringspartiet vill slippa det i valrörelsen
men – och det är det avgörande – sitter regeringen kvar efter valet kommer förslaget
tillbaka i någon form under nästa mandatperiod.
På papperet är LO-förslaget ett vinstandelssystem, men i verkligheten är det en modell för socialisering med de anställda som
förevändning. I själva verket har det för ett
vinstandelssystem den häpnadsväckande
egenskapen att det inte ger de anställda nå-
gon vinst alls. Aktier motsvarande en andel
av vinsten skall tvångsvis överlämnas till nå-
gon form av organisation. De anställda skall
inte få dessa aktier. De skall icke själva få
förfoga över aktiernas rösträtt. De skall icke
ens få avkastningen på dem. Om staten får
ett avgörande inflytande över de fonder eller organisationer som kontrollerar rösträtten, är det fråga om en tillfälligt kamouflerad socialisering. Om de fackliga rörelserna
står fria politiskt och lyckas försvara sin kontroll över aktierna, är det en modell för ett
nytt slags centralistisk, korporativ socialism.
Att det är fråga om konfiskation går inte att
förneka, eftersom värdet av de tidigare aktieägarnas innehav måste komma att reduceras.
Allt detta har redan avslöjats i debatten,
och förslaget måste avvisas för vad det är, ett
grovt socialiseringsförslag förklätt till vinstandelssystem. Det ger emellertid anledning
till ett par andra frågor, som inte fått så mycket utrymme i debatten. Varför har fackföreningsrörelsen ändrat sin grunduppfattning? Och för det andra: Går det över huvud taget inte att konstruera allmänt verkande vinstandelssystem, som är rättvisa och
rimliga?
LO:s sinnesändring
Debatten om företagsdemokratin, som har
pågått sedan slutet av förra århundradet,
handlar om sinsemellan olika ting. De anställdas inflytande över företagets ledning,
tex i form av styrelserepresentation, de anställdas delägande i sitt företag och de anställdas rätt till andel i vinst är huvudfrågorna. Gemensamt för dessa gäller att fackföreningsrörelsen intill senare år ställt sig principiellt avvisande. Motiveringarna har varit
att de anställda skulle förlora på att befinna
sig på bägge sidor av förhandlingsbordet
och att deras andel av resultatet skall tas ut i
form av lön.
Under senare år har det skett en sinnesändring, även om det fortfarande är en intressemotsättning inom fackföreningsrörelsen, om inflytandet skall tillkomma de anställda inom de företag där de arbetar eller
de centrala organisationerna. När det gäller
andel i vinst har den nu aktuella sinnesändringen sina särskilda skäl. Huvudorsaken till
69
att Meidner på sin tid fick uppdraget att gö-
ra ett förslag beträffande löntagarfonder
var de växande svårigheterna för de fackliga
ombudsmännen att förklara den solidariska
lönepolitikens konsekvenser för de anställda. En bidragande orsak har också varit vårt
skattesystems härjningar, som under senare
år skapat en alltmer markerad klasskillnad
mellan löntagare utan möjlighet att påbörja
ett sparande och de ganska stora grupper i
vårt land som i tid hunnit skaffa sig någon
form av realvärden. Sedan några år är det ju
så att för mycket stora grupper löntagare
skatten på lönehöjningen tar så mycket att
resten inte räcker till för att täcka prisstegringarna. Detta har naturligt nog lett till
starkare krav på nya former för andel i den
totala förmögenhetstillväxten.
Huvudorsaken till LO-kraven på löntagarfonder ligger emellertid i den solidariska
lönepolitiken och de centrala uppgörelserna. Det betyder att också arbetsgivarsidan
har ett ansvar för den uppkomna situationen. Man har alltför kortsynt funnit de centrala uppgörelserna bekväma och – enligt
min mening felaktigt – uppfattat dem som
ett viktigt bidrag till arbetsfreden, samtidigt
som man förbisett helhetsbilden och de
långsiktiga perspektiven. Genom samverkan
mellan alla LO-förbund i centrala förhandlingar skulle hela arbetarrörelsens kraft koncentreras på att höja låglönegruppernas inkomster och pressa samman inkomstskillnaderna. När låglöneföretagen tvingades slå
igen, skulle arbetsmarknadspolitiken hjälpa
människorna med utbildning och omflyttning så att de fick nya jobb. Den ekonomiska
politiken och den nya näringspolitiken skul- 70
le se till att det fanns några nyajobb att flytta
till.
I denna mening är den s k utslagningen
en realitet och textilkris och skokris i hög
grad ”made in Sweden”. Det är också i denna mening – och endast i denna mening –
som man kan tala om några ”övervinster”.
De anställda hindras i vissa fall att ta ut den
högre lön, som det lönsamma företaget skulle vara berett att betala, eller uppfattar saken
så, när för dem ogynnsamma förändringar i
de reella löneskillnaderna äger rum. En stor
del av det stigande antalet vilda strejker skall
ses mot denna bakgrund.
Sedan är det en annan sak att ”övervinster” i nästan varje annan mening knappast
existerar. Företag, vars inkomstutveckling
normalt är varierande, måste vissa år uppvisa mycket hög lönsamhet för att kunna fortleva. Vinsterna innehåller betydande inflationselement, större delen krävs för att vidmakthålla riskkapitalet osv. Lönsamheten i
det svenska näringslivet är genomsnittligt
sett i dag säkerligen för låg med hänsyn till
anställningstrygghet och resurstillväxt i vårt
land, men det är inte det debatten handlar
om.
Olika vinstandelssystem
Så till den andra frågan. Går det att konstruera ett rättvist och rimligt vinstandelssystem? Stötestenarna när det gäller sådana system, med eller utan koppling till delägarsystem, är välkända.
Är det rättvist att anställda i lönsamma fö-
retag får större inkomster och kanske ägarandelar än anställda i olönsamma, trots att
arbetsuppgifter och ansvar kanske är likvärdiga? Eller att anställda i offentlig ~änst inte
får någonting? De flesta företag betalar i utdelning långt mindre än bankräntan på eget
kapital. Vinsten går i huvudsak till nyinvestering. Är det önskvärt att ta ut mer pengar
ur företagen? Med delägarsystem skulle de
anställda få ett sparkapital endast i de företag de arbetar. Är det utan invändning?
Rudolf Meidner löste sin uppgift genom
att i verkligheten inte skapa något vinstandelssystem alls utan ett socialiseringssystem.
Detta är dock ingen anledning att avstå från
att diskutera vinstandelssystem, som gör skäl
för namnet.
Det är både lätt och sant att säga att det
bästa ”vinstandelssystemet” i allmän mening
skulle kunna åstadkommas genom en annan
politik: En skattepolitik som gav möjlighet
för det stora flertalet löntagare att spara av
en löneökning. En politik som stimulerade
sparande i realvärden. En politik som stimulerade framväxandet av en hel flora av efter
olika företags förhållanden anpassade vinstandelssystem. Bortsett från att det kommer
att ta tid innan vi har kommit så långt, skulle
emellertid en del av ovan nämnda frågor
kvarstå. Jag tror därför att ett allmänt verkande system, inriktat på ägandespridning,
försvarar sin plats bland andra lösningar.
Det skulle kunna konstrueras på följande
sätt.
Inför ett nytt nettovinstbegrepp, där inflationsvinster eliminerats, och en avkastning
på eget kapital motsvarande den aktuella
långa räntan dragits av. Större delen av denna ”extra nettovinst” behövs för företagets
konsolidering, men en viss del skulle kunna
avsättas till en central stiftelse. Pengarna bör
stanna i företaget och vara avdragsgilla. Avsättningen skulle alltså efter företagets val
kunna ske genom emission av aktier eller obligationer, för företag som kan utge sådana
papper med marknadsvärde, eller med skuldebrev. Stiftelsen skall vara skyldig att så
fort som möjligt, senast t ex inom tre år, avyttra aktierna, obligationerna och skuldebreven på marknaden.
Det är ingen tvekan om att en stiftelse eller fond av detta slag och kreditmarknadens
institutioner kan skapa en marknad, om en
sådan icke i sig själv skulle vara tillgänglig.
Stiftelsens enda funktion är att vara ett mellaninstitut, och den bör därför icke få utöva
rösträtt för eventuellt inneliggande aktier.
71
Konstruktionen skulle alltså medge att
pengarna fortsätter att arbeta i företagen,
samtidigt som de blev tillgängliga för utdelning, lämpligen som premier i ett sparlönesystem. Även med en så hög ”vinstandel”
som 20-30 % skulle systemet mycket väl hålla sig inom ramen för vad marknaden kan finansiera. Företagens soliditet skulle påverkas endast helt obetydligt och likaså deras
utdelningskapacitet. Var och en som sparade efter vissa regler skulle efter viss tid få sin
andel i de högre vinster som kan förekomma
i vårt näringsliv. Tanken bör vara värd att
diskutera som ett bland flera förslag och åtgärder för att åstadkomma vad som brukat
kallas en bättre ägardemokrati.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner