Print Friendly

Bertil af Ugglas; Bostadspolitiken i framtiden

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BERTIL AF UGGLAS:
Bostadspolitiken i framtiden
Bostadspolitiken är ett område som socialdemokratiska politiker har utvecklat helt ifter
eget tyckande. Den har misslydwts. Vi har
fått bostäder som konsumenterna inte vill ha,
vi harfått en ”hyresgäströrelse” med tvångsanslutna medlemmar, vi harfått ”allmännyttiga” företag i den meningen att de utnyttjar
det allmänna. Riksdagsledamoten Bertil af
Ugglas riktar i sin artikel en inträngande
kritik mot den i verklig mening odemokratiska politik, som regeringen drivit inom bostadssektorn. H an talar också om i vilken
riktning denna politik enligt hans mening
måsteförändras.
Frågan anknyter till hela det väldiga bostadspolitiska problemkomplexets kärnfråga.
Den som ser ut så här: vare sig vi samhällsplanerar å tjänstens vägnar eller med väljarnas förtroende, är det vår första skyldighet
att försöka åstadkomma det samhälle – bå-
de i konkret och mera allmän bemärkelse –
som medborgarna önskar. Det kan vara
svårt att veta vad människor önskar i olika
avseenden. Det kan också vara vår skyldig·
het att genom att sätta upp nya mål påverka
människors önskningar. Men det är vår
första skyldighet i ett demokratiskt samhälle
att ge människorna vad de vill ha. Att tex ge
människorna en annan boendemiljö än de
egentligen önskar för att i stället få tillfredsställa sina egna föreställningar om hur människor bör bo, är en förkastlig förmätenhet.
Eller bara förkastligt, när man tror att det är
förmånligt för det parti man representerar
med en viss typ av byggande i kommunen.
Det här är ett allvarligt och reellt demokratiskt eller – om man så vill – moraliskt
problem. Under större delen av efterkrigstiden har en mycket stor del av bostadskonsumenterna inte haft någon verklig valfrihet
De boendemiljöer som politiker, samhällsplanerare, arkitekter och byggare snickrat
ihop under denna tid motsvarar i stor utsträckning icke vad konsumenterna velat ha.
Jag tror att det är få som vill förneka detta.
Bostadsfrågan är egentligen en orimlig fö-
reteelse i svensk politik, har nationalekonomen Nils Lundgren påpekat. Det finns ju
inget område där medborgarna genom sina
politiska institutioner har ett så fast grepp
om utvecklingen. I motsats till frågor om
krig och fred, energiförsörjning eller konjunkturer, krånglas inte bostadsfrågorna till
av något internationellt beroende. Bostadsproduktionen är rent tekniskt effektiv. Talet
om byggnadsindustrins, byggämnesindusuins, markspekulationens, byggnadsarbetarnas eller fastighetsägarnas roll som något
slags profitörer, som driver upp kostnaderna, är oriktigt och förvirrar bara diskussionen. Kapital till bostadsproduktionen har
ställts till förfogande med förtur och förmånsräntor.
Vidare styrs utvecklingen av folkligt kontrollerade organ. De omstridda miljöerna
byggs av kommunalt ägda bostadsföretag
och kooperativa folkrörelser. Kommunerna
har planmonopol, förköpsrätt till mark och
expropriationsrätt till sitt förfogande. Staten
fastställer de tekniska normerna vid bostadsbyggandet. Hyresnivån i landet fastställs indirekt eller direkt genom förhandlingar mellan hyresgästföreningar och representanter
för kommunägda bostadsföretag.
Ändå är det hur uppenbart som helst att
efterkrigstidens bostadspolitik har misslyckats. Tiotusentals lägenheter står tomma. S k
allmännyttiga företag och institutioner måste stödjas med tiotals miljoner skattemedel
för att inte gå omkull. Utrymmesstandarden
är internationellt sett otillfredsställande och
under senare år sjunkande. ProfessorJohannes Olivegren vid Chalmers i Göteborg frå-
gar om vi ”har byggt in neuroser i våra bostä-
der för generationer.”
Ansvaret
Ansvaret för detta misslyckande faller helt
naturligt främst på politikerna men också på
295
en generation av arkitekter och samhällsplanerare, som medvetet eller omedvetet styrts
av politiska föreställningar. Under senare år
har det sent omsider blivit uppenbart, att bostadskonsumenternas missnöje med bostadspolitikens resultat har vuxit till en faktor av
politisk betydelse. I och med det har vi fått
bevittna hur tillskyndare och ansvariga för
det hittillsvarande systemet har dykt upp
som nymornade kritiker. En av turerna har
varit att lägga skulden på byggnadsindustrin
och i någon mån även på byggämnesindustrin. De stora företagen har i vinstintresset
att få bygga långa och lönsamma serier på-
tvingat oss en steril och ofullkomlig boendemiljö. En nypa sanning kan det nog ligga i
detta – även om det inte är någon särdeles
stor nypa. Kritiken mot de egna produkterna kunde kanske ha varit mer uttalad. I allt
väsentligt ligger dock ansvaret på politikerna och deras medhjälpare i olika tjänsteställningar.
Det är numera löjeväckande att i största
allmänhet kräva samhällelig styrning för att
råda bot på problemen. Vi har redan en nästan total samhällelig styrning på denna sektor, och frågan är helt enkelt åt vilket håll vi
skall styra. Eller är det kanske inte så enkelt?
Vi skall ge människorna vad de vill ha. Det
är självklart, men vet vi i dag vad boendekonsumenterna vill ha? Medger de system,
vi nu har, information från och inflytande
för bostadskonsumenterna? Nej, och frågan
hur han och hon skall få det inflytandet är
mycket mer komplicerad än den vid första
påseende verkar vara. Det är fullt möjligt att
man även i en genomreglerad samhällssektor kan ge människorna vad de vill ha, men
296
det blir snarare en tillfällighet om det blir så.
Hur skall vi få veta vad bostadskonsumenten
vill? Hur skall hans önskemål bli styrande på
produktionen? Vem är det som skall bestämma hur de nya bostadsmiljöerna skall se ut? I
svaret på de frågorna ligger den avgörande
motsättningen beträffande framtidens bostadspolitik.
Det finns, om man så vill, en genomloppstid för visioner i fråga om samhällsbyggandeL Problem uppkommer, visioner formuleras, stadier av experiment, utveckling och
expansion genomlöpes. Nya problem utvecklas när systemet har stelnat. Nya visioner måste formuleras, avveckling av gamla
system måste ske och en ny period av experiment och utveckling måste passeras innan
en expansion åter kan äga rum.
Fram till idag
Den bostadspolitik som förts de senaste decennierna formulerades på 30-talet. Man ville förbättra folkhemmets bostadsstandard.
Det var ett av industrisamhällets problem,
som måste lösas. Visionen var ”bra bostad åt
alla”. Metoderna var framför allt en gynnad
statlig finansiering. Det dittillsvarande etablissemanget på byggmarknaden såg dessa
nya grepp som ett hot mot sin frihet. Motsättningarna resulterade bl a i att nya företag
startades med kooperativ och kommunal
ägandestruktur. Så småningom utvecklades
en blandekonomisk struktur, som mycket
väl hade kunnat bli ett stabilt, välbalanserat
och väl fungerande system. Vad som var
omstritt på 30-talet var accepterat på 40- och
50-talen.
Det blandekonomiska systemet var emellertid för de politiska makthavarna bara ett
stadium på vägen. Inom den avskärmning
som regleringarna innebar förändrades systemet målmedvetet. På 60-talet hade ett nytt
byggetablissemang etablerat sig med ett dominerande inslag av kommunala, kooperativa och statliga institutioner och med byggfö-
retag, som var organiserade för massproduktion. På 70-talets bostadsmarknad, när
bostadskonsumenternas verkliga krav och
önskemål om den egna boendemiljön inte
kan nonchaleras som under den i huvudsak
onödiga bostadsbristens årtionden, visar det
sig att det nya etablissemanget inte är särskilt
villigt eller lämpat att lösa problemen. Samtidigt har den svenska byggapparatens struktur och arbetsformer blivit sådana att en nästan total avskärmning från människornas
verkliga behov och önskemål har kommit tiD
stånd.
Det finns ett annat sätt att beskriva den utveckling som ligger bakom dagens situation
på bostadsmarknaden. Efter andra världskriget avvecklades på några år nästan alla
krigstidens regleringar. De politiska motsättningarna om detta var inte särskilt stora.
Även om vi samtidigt befann oss mitt uppe i
den s k planhushållningsdebatten, var det endast mindre delar av socialdemokratins vänsterflygel som såg kristidens ransoneringar
som en idealmodell i det drömda samhället.
På ett område behöll man dock regleringssystemet. Det gällde bostadssektorn. Moliven var av flera olika slag. Med en förenklad
sammanfattning kan man kanske säga att pA
just denna samhällssektor, så påtaglig och sl
nära människorna, ville socialdemokratin
med sina egna metoder bygga sitt eget samhälle, och det har man gjort. Under regleringars skydd har de egna principerna och
metoderna om planering och styrning och
icke vinstgivande företag, liksom de mera
subtila funderingarna om milj~n som en metod att förändra människorr\is sätt att tänka
och fungera, prövats och förverkligats i
praktiken. Resultatet är därför så mycket
mera förödande för de ansvariga politikerna
som följdriktigt ur deras politiska motståndares synpunkt.
Skiljevägen nu handlar om bostadskonsumenternas inflytande; om det nya, som nu
måste till, skall ta sin utgångspunkt i att de
enskilda bostadskonsumenternas önskemål
skall styra bostadsproduktionen eller om vi
skall få mera av det elittyckarsystem som vi
hittills har haft. Den stora bostadspolitiska
proposition, som höstriksdagen 1974 behandlade och i allt väsentligt antog efteråratal av bostadspolitiskt utredande och mot en
mångfald av moderata reservationer var helt
fri från verkligt nytänkande, även om den
innehöll viktiga förändringar. Hur regeringens föreställningar ser ut för den framtida
bostadspolitiken och beträffande bostadskonsumenternas inflytande, får man till stor
del försöka härleda på andra sätt.
Hur de nya reglerna om markvillkor och
anbudskonkurrens kan komma att tillämpas
har redan visat sig i det uppmärksammade
fallet Enskededalen i Stockholm. Här skulle
några olika företag ha kunnat få konkurrera
om bostadskonsumenternas intressen med
olika lösningar och boendeformer. Byggnadsnämnden vill ge det till ett enda företag,
det allmännyttiga Svenska Bostäder, ett av
297
de företag som är allmännyttiga endast i den
välbekanta meningen att det utnyt~ar det
allmänna.
Sk boendedemokrati
Statsrådet Carl Lidbom meddelar i Aftonbladet, när han blir intervjuad om boendedemokrati att ”Äganderätten är ett hinder för
demokratin”.
AB: ”Hur skall boendedemokratin då genomföras?”
Lidbom: ”Helt färdiga är vi inte ännu. Ett
problem är i vilken utsträckning hyresgästernas inflytande skall vara individuellt, respektive kollektivt. Det är givet att det som gäller
den egna lägenheten skall den enskilde hyresgästen bestämma om. När det sedan gäller den gemensamma miljön förefaller det
rimligt att hyresgäströrelsen, dvs hyresgästföreningarna tar över ansvaret.”
AB: ”Du säger att boendedemokrati är lika nödvändig som företagsdemokrati. Menar Du att det är ett led i en och samma demokratisering av samhället?”
Lidbom: ”Att äga ett hyreshus eller ett fö-
retag ger makt över andra människors levnadsförhållanden, ibland över hela samhällsutvecklingen. Demokrati i liberal mening
förutsätter äganderätt. Jag vill vända på det
och säga att äganderätten i stor utsträckning
är ett hinder för demokratin.”
Så långt Carl Lidbom, vars vision av det
framtida inflytandet för bostadskonsumenterna, bortsett från rätten att måla om och
tapetsera i lägenheterna, är att hyresgäströ-
relsen skall ta över ansvaret. Låt oss därför
något litet skärskåda denna speciella form
298
för inflytande åt de boende.
Bostadskonsumenter är vi alla, 4 miljoner
hushåll eller så, beroende på hur man räknar. I familjedemokratins namn bör väl alla
som ingår i en hyresgästfamilj ha sitt inflytande, och om bara de som redan är hyresgäster skall ha inflytande, vilket är fel i sig
självt, handlar det om ett ungefär lika stort
antal miljoner hyresgäster. Hyresgäströrelsen är inte representativ så att det imponerar. Den har ur regeringens synpunkt andra
kvaliteter. Den har 600 000 medlemmar. Av
dessa är nästan hälften kollektivt tvångsanslutna HSB-medlemmar, som för övrigt inte
i egentlig mening är hyresgäster eftersom de
bor i lägenheter de själva är delägare i. Endast en svag rörelse godtar att bli tvångsmässigt utnämnd till att föra andras talan.
I departementschefens, Ingvar Carlson,
yttrande i höstas, återfinns följande: ”När
det gäller bostäder och boendemiljöers kvalitet anser jag det motiverat att statsmakterna
anger vilken utveckling som de är villiga att
främja genom samhälleliga åtgärder av olika
slag. Jag finner det emellertid befogat att
samtidigt stryka under att sådana uttalanden
från statsmakternas sida inte kan frita kommuner och bostadsproducenter från ansvaret att nogsamt följa utvecklingen av människors önskemål och från tid till annan anpassa bostadsutbudets kvalitet till den aktue.lla
efterfrågan.”
Det ger en inblick i den mentalitet som rå-
der. Från tid till annan skall man följa utvecklingen av människornas önskemål, men det
är fortfarande centraltyckare som skall tolka
vad människorna vill. Och hur skall man lä-
ra känna deras önskemål?
Den avgörande frågan
Så är vi tillbaka vid den centrala frågan.
Vem är det som skall bestämma hur befintliga och framtida bostäder och bostadsmiljöer
skall vara? Det finns säkert en majoritet i
vårt land för tanken att det är de boende
som skall göra det. Men här har vi -just på
bostadssektorn och i mera bjärt belysning än
på någon annan sektor i vårt samhällsliv –
ett av demokratins kärnproblem. Så här kan
det i detta fall uttryckas: För de nya bostäder
och bostadsområden som planeras är det
omöjligt att hitta och få kontakt med just
dem, som sedan skall bo där.
Vi tycker det är naturligt att de som bor i
ett samhälle, i en kommun, skall ha ett bestämmande inflytande över detta samhälles
utveckling. I den kommunala demokratin
finns detta inflytande tillgodosett. Inflytandet urholkas på olika sätt av en massa övergripande beslut och regleringar, men det
finns där. Skillnaden är kolossal mellan olika
kommuner i vårt land. Den har delvis historisk bakgrund men är i mycket en produkt
av senaste årtiondenas inställning till bostadsbyggandet, oftast i enlighet med politiska majoritetsförhållanden. Detta demokratiska inflytande är ett inflytande för dem
som redan bor, icke för dem som skall bo.
Det är vidare ett inflytande som bara gön
gällande vart tredje år och då när en mängd
andra frågeställningar och önskemål påverkar människors ställningstaganden. Demokratin ger mig ett visst begränsat och indirekt inflytande över utvecklingen av det
samhälle där jag redan bor, men – det hör
ju till demokratins väsen – icke något inflytande som bostadskonsument, ett inflytande
som jag för övrigt särskilt vill göra gällande,
när jag skall flytta.
Som konsument kanjag bara göra mitt inflytande gällande om jag har valfrihet på en
marknad, där det finns konkurrens. Då är
mitt inflytande starkt. Om byggherrar och
byggnadsföretag måste ta ett verkligt ekonomiskt ansvar, kommer de snabbt att anpassa
sig till mina och mina medbröders och medsystrars önskemål. Därför att de måste. Det
är också det enda sättet för mig som bostadskonsument att fä fram min information om
vad jag vill ha.
Bostäder är i det avseendet en besvärlig
produkt. Lät oss förresten inom parentes
sagt försöka motarbeta den för varje vettig
analys fördummande modeformuleringen
att bostaden är ”en social rättighet”. ~tt ha
råd att bo människovärdigt är en självklar social rättighet. En bostad är en produkt, som
skall motsvara bostadskonsumentens önskemål. Men den är besvärlig på det sättet att
bostadsomräden tar kolossalt läng tid att pla”
nera och bygga, vi använder produkten förhållandevis länge, den skall vara flexibel och
tillfredsställa mänga olika slags önskemål,
och när en bristsituation uppstår, är vi i ett
tvångsläge och utlämnade åt godtycke. Vad
hjälper aldrig så välutvecklade rättigheter
att få mäla om eller välmotiverade besittningsskydd om det inte finns andra bostäder
att flytta till, och bostäder av det slag som vi
som konsumenter vill ha.
299
samhällsplanerarna och arkitekterna inte vet
det. Informationssystemet har nämligen inte
fungerat under bostadsbristens årtionden.
Vi vet att de inte har besvärat sig med att frå-
ga. Och vi vet att de i stor utsträckning har
byggt som de har byggt. Men andra har frå-
gat nu och då.
Sifo frågade årsskiftet 1973-74. Då ville,
om de hade möjlighet att välja, 85 %helst bo
i villa eller annat småhus, medan 14 % föredrog flerfamiljshus.
88 % ansåg att villaägarna bör fä äga marken. Endast 8 % ansåg att kommunen borde
äga all mark. skillnaderna mellan partiuppfattning härvidlag var obetydlig. Av dem
som uppgav socialdemokraterna som bästa
parti ansåg 85 %att villaägarna bör äga marken, och 96 % av moderaterna att de skulle
fä göra det. Det är med andra ord på det sättet att tomtinstitutet i direktdemokratisk mening icke har klart demokratisk förankring.
5 %ansåg att kommunen borde äga all bostadsmark. De socialdemokratiska sympatisörerna hade på denna punkt en något, om
än inte mycket, högre siffra, nämligen 8 %.
36 % ansåg att kommunen skulle äga flerfamiljshusmarken, 49 %av alla ansåg att kommunen ej bör äga bostadsmark alls. För dem
som angav socialdemokraterna som bästa
parti var siffran 41 %.
85 % av alla skulle alltså helst vilja bo i villa, om de hade möjlighet att välja. Detta gäller med små variationer oavsett partifärg. Tidigare undersökningar av detta slag visar
samma sak. Ändå har under några ärtionVem vill ha vad? den merparten av nyproduktionen varit flerVet vi nu vad bostadskonsumenterna vill ha? familjshus. En drastisk förändring har skett
Vi vet att en majoritet av bostadspolitikerna, under de senaste två åren. Skadan är emel- 300
lertid nu redan skedd, eftersom nyproduktionen helt naturligt utgör endast en liten
del av det totala bostadsbeståndet. Även om
vi uteslutande byggde småhus i tio år, skulle
vi ha en bra bit kvar till den situation på bostadsmarknaden som människorna verkligen vill ha.
En del vet vi alltså. Att bostadskonsumenterna helst vill få bo i småhus och att de
själva vill äga dem och marken de står på.
Det är klart belagt. Här ligger väl också bostadspolitikens största misslyckande. Men
det är naturligtvis kolossalt mycket som vi inte vet. Det fria valets informationssystem har
i stor utsträckning varit ur funktion under
många år. Självklart borde de som haft ansvar för planeringen ha gjort opinionsundersökningar och marknadsundersökningar. Eftersom det kommer att ta tid innan valfrihetens informationssystem åter
fungerar – i avgörande grad beroende på
den politiska utvecklingen naturligtvis – bör
man använda sig av opinionsundersökningar nu för att kunna närma sig bostadskonsumenternas önskemål.
Framtiden – två vägar
Jag har uppehållit mig vid frågan om boendekonsumenternas inflytande från i huvudsak principiella och allmänna synvinklar.
Mycket skulle finnas att säga om situationen
för den boendekonsument, som vill bygga
sig ett hus, bygga om ett hus eller bygga på
mark han äger; om den tilltagande rättslösheten han känner gentemot myndigheter
och lagstiftning. Många upprörande eller lö-
jeväckande exempel skulle kunna andras för
hur valfriheten kan se ut för boendekonsumenten i den situationen och hur byggnormer och planering kan fungera ur den enskildes synpunkter. Denna artikel är emellertid redan så lång att jag vill uttrycka min
tacksamhet till de läsare, som följt med ända
hit. Låt mig i stället försöka sammanfatta.
De politiska motsättningarna i fråga om
bostadspolitiken kommer att bestå, och i
centrum är frågan om bostadskonsumentens valfrihet och inflytande. A ena sidan
står den bild vi kan göra oss av hur regeringen och socialdemokratin ser på framtiden.
Ett permanent och växande subventioneringssystem.
Fortsatt favorisering – för att inte säga
monopolisering – till vissa företag och institutioner.
Ur boendekonsumentens synpunkt en
alltmer fullständig styrning.
Hans önskemål och inflytande från tid tiD
annan företrätt av en organisation, som
han i allmänhet inte tillhör och som han
aldrig blivit tillfrågad om han godkänner
som sin representant.
Hans önskan att själv få bestämma hur
hans bostad skall se ut och att äga den och
den mark den står på allt framgent nonchalerad.
För att inte kunna beskyllas för orättvisa
bör jag tillägga att det är bra att en av de
gamla bovarna i dramat – hyresregleringen
– får göra sorti. Men nya fiender till konsumentens valfrihet, t ex markvillkoret och anbudskonkurrensen, har ju trätt i hans ställe.
Aandra sidan står följande principer för
hur en framtida bostadspolitik skall utformas:

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner