Print Friendly

Bertil af ugglas; Att vara riksdagsman

Av Redaktionen | 31 december 1975


1975


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BERTIL AF UGGLAS:
Att vara riksdagsman
I Svensk Tidskrifts serie ”Att vara” har
turen kommit till riksdagsman Bertil
af Ugglas. H an konstaterar att man inte
kan tala om en typisk riksdagsman då
riksdagen som väl är rymmer personer
som representerar olika yrken, bakgrund,
erfarenheter och intressen. Arbetet är
meningsfullt, roligt och stimulerande.
Riksdagsmän saknar dock fritidsproblem
då mycket arbete måste utföras då andra
är fria.
”Att vara, eller icke vara- det är
frågan”
Det anses fint att inleda allmänna betraktelser med ett citat. Axel Waldemarson gör
det alltid. Därför ovanstående, som inte
bara är välkänt utan dessutom begripligt
i sammanhanget.
Frågan ställs vart tredje år och svaret är
ingalunda givet endast av den enskilde
riksdagsmannens* insatser. Partiets allmänna prestationer, befolkningsförflytt·
ningar, andra partiers åtgärder osv utgör
faktorer, som endast i begränsad grad låter
sig kontrolleras. Det önskade svaret är
dock nästan alltid detsamma – omval.
Man kan fråga sig varför. För lönen kan
det inte vara. Det är ett lågt betalt yrke
både i nationell och internationell jämfö-
relse.
Svaret på den frågan är naturligtvis att
det är ett i högsta grad meningsfullt, stimulerande och kolossalt roligt yrke. För
mig är självständigheten, ansvaret, friheten (om vilken mera sedan) och den möjlighet att göra nytta, som jobbet innebär,
en daglig glädje.
Rubriken ”Att vara riksdagsman” är nå-
got snusförnuftig. Jag har inte satt den
själv, men däremot med glädje lovat skriva någonting under den. Den påminner
litet om ”En bok jag läst”, ”Mitt sommar·
lov” eller ”En historisk person, som tillta·
lat mig” och är lika besvärlig att få ord- * Därmed – och framdeles — avses också ribdagskvinnorna. De blir förtörnade om vi 11:11
benämner dem riksdagsledamöter i stället fil
riksdagsmän för att markera att vi obsen·ellll
att de inte är män. Könsrollstänkandet har siDa
paradoxer.
ning på som dessa, när man en gång börjat. Om det sista ämnet skrev som bekant
en elev ”att den enda historiska person som
tilltalat mig var riksdagsman Nilsson, och
det var på tåget mellan Herrljunga och
Borås.”
Vilka är riksdagsmän?
Det svåra är att riksdagsmännens arbete
och situation så föga lämpar sig för systematiska generaliseringar. Vi är en grupp
på 350 kolleger med samma unika arbetsplats, meningsmotståndare ur olika partigrupper, konkurrenter i evig strid och förhandling, men vänner ändå. Samtidigt är
riksdagsmännen så olika till bakgrund, förankring, varför de är riksdagsmän och till
sätt att arbeta. De företräder – och så
skall det ju vara – olika bygder, erfarenheter och intressen. Det finns inte en typisk riksdagsman. Några typer går dock att
urskilja.
Riksdagsmännen från normalstora
landsortsvalkretsar är – bortsett från socialdemokraterna – ofta ensamma på sin
bänk. En och annan är en ledande rikspolitiker men oftast är deras roll en annan. De har stark och stabil lokal förankring. De sitter säkert så länge partiet
klarar sig någorlunda och slipper konkurrens inom sitt parti om det de särskilt är
talesmän för. Kommunalmän är de oftast.
De är medelålders och sällan kvinnor.
storstadsriksdagsmännen är en brokigare grupp. Deras lokala förankring är svagare, eftersom de är flera om den. Här
finns flera yngre och kvinnor, stjärnskott
263
och yrkespolitiker. Ett antal är alltid i
riskzonen, även vid begränsade röstförskjutningar. Konkurrensen är hårdare.
De tysta socialdemokraterna är en krympande grupp, men fortfarande urskiljbar.
Om ett parti har mer än 150 platser, bortåt hälften av alla utskottsstolar och ett
flertal ledamöter på länsbänkarna blir det
ganska många, som sällan har anledning
höja rösten eller får nämnvärd uppmärksamhet när de gör det.
Bönderna är som alltid välorganiserade
och överrepresenterade. Det är både naturligt och bra att det är så. Bönder är
kloka personer och utgör ofta den bofasta
befolkningen i omflyttningarnas tid. Jag
är själv bonde.
Företagarna samarbetar väl över partigränserna och hör regelbundet av sig med
flerpartimotioner. Fackföreningsgubbarna
känns också igen på en viss förenkling i
argumenten. Andra grupper finns, byggmaffian och nykteristerna t ex men urskiljs bara periodvis.
Lojalitet mot partiet
Så till de mer allmängiltiga förhållandena
kring vårt yrke. Det här med friheten t ex
kan ju diskuteras, jag medger det. Partiledningen gör det ofta när det är oenighet
i riksdagsgruppen. I själva verket finns
här en inbyggd dualism, som vi som arbetar med politik måste kunna leva med.
Väljarna har valt mig för att jag skall bruka mitt förstånd och följa mitt samvete.
Det är självklart. Väljama har emellertid
också ett krav på mig att vara lojal mot
264
partilinjen. Sådana mandat som herr Sjö-
holm anse·r sig ha finns inte.
Har jag ett personligt mandat eller ett
partimandat? Svaret varierar mellan olika
riksdagsmän men är i princip ett både/
och. Det är min skyldighet att försöka i
min riksdagsgrupps överläggningar eller på
annat sätt få mitt parti att ta en enligt
min mening riktig ställning och när beslutet är fattat vara lojal mot partilinjen.
Det finns dock undantag. Skulle partiet i
principiella frågor ta ställning på ett sätt
jag inte kan acceptera skall jag följa mitt
samvete och min övertygelse. Denna dubbla skyldighet – och yttersta rättighet –
för riksdagsmännen är en förutsättning för
att ett partis riksdagsgrupp skall fungera
på rätt sätt.
Även om inslaget av personval är begränsat i vårt valsystem med proportionella val i större valkretsar, är riksdagsmannen vald i en demokratisk process. Hans
förbund bestämmer hans chanser på en
nomineringsstämma, och ett provval bland
medlemmarna ligger till grund för beslutet. Partiledningen har små möjligheter
att påverka denna process, bör inte göra
det, och gör det inte heller om den är förståndig.
Här skulle nu lämpligen sägas någonting
om att riksdagsmannen sitter i utskott och
kommitteer när kammaren är tom, om de
många resorna ut i landet, om alla upp·
drag osv. Jag skall inte göra det, för artikeln är redan tillräcklig.
Ett särdrag för politikernas arbete vill
jag dock påpeka: att mycket av hans arbete måste göras på andra människors fri·
tid, vilket lämnar mycket litet fritid åt honom själv. Detta innebär onekligen problem för riksdagsmannens familjeliv, om
familjen anser det vara av värde att se honom ibland. Riksdagsmannen har dock en
lösning på detta problem, som jag varmt
kan rekommendera – att gifta sig med
en annan riksdagsman!

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner