Print Friendly

Berlusconi – italienaren

Av Axel Lindhe | 17 december 2010

Kristina Kappelin
Berlusconi – italienaren
Brombergs 2010

Berlusconi – italienaren
, är titeln på frilansjournalisten Kristina Kappelins bok om landets omstridda ledare. Kanske skulle ”Berlusconi – mannen med nio liv”, vara en mer passande titel. I tisdags klarade sig den italienska premiärministern igenom ännu en skärseld då han med 314 röster mot 311 vann misstroendevoteringen i parlamentet.

Denna 74-åring har sedan bildandet av partiet ”Forza Italia” varit premiärminister i tre omgångar (1994 – i åtta månader, 2001-2006 och från 2008.) Berlusconi är dessutom en av landets rikaste personer och ägare till tv- och filmbolag, bokförlag, varuhus och fotbollsklubben Milan. Men inte nog med att han ur ett europeiskt perspektiv framstår som ganska unik, som samlat landets ekonomiska och politiska makt hos en och samma person.

Regeringstiden har kantats av anklagelser om bland annat skattefusk, förskingring, samröre med maffian och sexskandaler. Hur är det möjligt att mannen fortfarande sitter kvar? Frågan tas upp redan i förordet och som journalist bosatt i Italien sedan mer än tjugo år borde Kappelin vara rätt person för att kunna svara på frågan.

En förklaring som återkommer ett flertal gånger i boken är den starka position som televisionen besitter i Italien. ”Tv är och förblir en av de få enande faktorerna i det italienska samhället”, skriver Kappelin. Det var genom televisionen som italienarna fick tillgång till ett gemensamt språk och det var faktiskt genom RAI:s sändningar som många italienare på 60-talet lärde sig läsa och skriva.

Sin starka position inom tv-marknaden har Berlusconi skickligt utnyttjat för att marknadsföra sitt politiska budskap. Medan den statiga televisionen RAI länge präglades av typiska ”statstelevisionska” drag, som folkbildning och kultur, satsade Berlusconi redan från början på att maximera tittarsiffrorna genom lättsam underhållning i form av lek- och tävlingsprogram.

Men, tänker vän av ordning, inte kan Berlusconis dominerande position inom tv vara enda orsaken till hans framgångar? Naturligtvis inte, och berlusconismen kan inte förklaras utan att man sätter in den i landets politiska och historiska sammanhang. Utredningen ”Mani pulite” (”Rena händer”) i början av 90-talet avslöjade en omfattande rättsröta i det italienska samhället. Omkring 2500 politiker, tjänstemän och industriledare åtalades för omfattande korruption; inte minst visade sig socialistledaren Bettino Craxi vara insyltad i härvorna av olika mutbrott. Valet 1992 kom därför att bli en kalldusch för de etablerade partierna. Kristdemokraterna raderades ut från den politiska kartan och även vänstern med Socialistpartiet och kommunisterna fick känna på minskat väljarstöd.

I det politiska vakuum som uppstod klev Berlusconi fram och tillsammans med stödpartierna Lega Nord och Nationella alliansen vann han en övertygande seger i valet 1994. Att även Berlusconi och honom närstående personer tycktes inblandade i brottslig verksamhet verkade inte bekymra väljarna; hans parti Forza Italia lovade stort: En miljon nya jobb skulle skapas, sänkta skatter införas och Berlusconi lyckades skickligt vädja till italienarnas inneboende patriotism.

Men Berlusconis framgångar hade nog inte varit möjliga utan den dubbelmoral som Kappelin menar präglar det italienska samhället. Samtidigt som man föraktar den elit som styr landet finns också en utbredd beundran för den som på italienska är vad som kallas ”furbo”, det vill säga den som med list lyckas ta sig fram i samhället.

Sett i detta sammanhang ter sig onekligen Berlusconi som en speciell figur. Som ingen annan i Italien har han lyckats med att framställa sig som en ”antipolitiker”, som en person som förstår sig på den vanlige italienarens problem – en man av folket som vet vilka tv-program italienaren gillar – samtidigt som hans framgångar vittnar om en människa som sannerligen vet hur man tar för sig och tjänar pengar. Och när han själv har lyckats bli så rik och framgångsrik, varför skulle han inte även lyckas med att göra Italien och italienarna detsamma?

Styrkan i Kappelins bok ligger just i de utförliga och tankeväckande beskrivningarna av hur annorlunda – jämfört med till exempel Sverige – det italienska politiska livet fungerar, även om man studsar till inför vissa formuleringar som känns som hämtade ifrån 50-talet; som att mannen i den italienska familjen är ”en bifigur” och ”för att hålla honom på gott humör gäller det att invagga honom i tron att det är han som bestämmer. Hans enda väsentliga uppgift är att delta i avlandet av ett eller högst två barn och se till att det står mat på bordet.”

Till bokens övriga förtjänster hör de välformulerade och insatta beskrivningarna av personligheten Berlusconi. Kappelin hör till de journalister som har träffat honom ett flertal gånger och hon tecknar bilden av en man som verkar som klippt och skuren för att vara klipsk (låt vara förmodat ohederlig) affärsman, men som är alltför klumpig, otålig och okänslig för att fungera som politiker.

Det man saknar i boken är framför allt en mer uttömmande beskrivning av varför Berlusconis motståndare genom åren har haft så förtvivlat svårt att formulera ett trovärdigt politiskt alternativ, och en än utförligare beskrivning av det politiska kaos på 90-talet som lade grunden till berlusconismens framgångar. Samtidigt kan man ha förståelse för att Kappelin har begränsat sig, boken gör trots allt anspråk på att behandla Berlusconi, inte Italiens politiska historia. Och en utförligare beskrivning hade krävt utförligare research och en tjockare bok, och därmed hade man riskerat att tappa en annan av bokens styrkor, nämligen aktualiteten.

Kappelins bok är väl värd att läsa för den som vill ha en djupare förklaring till hans popularitet än det stundtals ytliga resonemang som ofta präglar medias rapportering. Och kanske kan Kappelin ta ett större helhetsgrepp på italiensk politik i en kommande bok? För oavsett berlusconismens framtida öde i italiensk politik kommer förmodligen hans tid som ledare att göra sig påmind i många år framöver.

Axel Lindhe är civilekonom, fil.kand i statsvetenskap och frilansskribent.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner