Print Friendly

Berlinfrågan

Av Redaktionen | 31 december 1971


1971


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Berlinfrågan
Mot bakgrunden av den nya och försonliga östpolitik, som den västtyske regeringschefen Willy Brandt försökt föra,
sammanträdde i april representanter för
de fyra stormakter, som kontrollerar Berlins status, för att diskutera Berlinfrågan.
Det blev ett mycket lärorikt mÖt(‘!,
Man kom överens om att tills vidare
hålla förhandlingsprotokollen hemliga.
Respektive regeringar skulle få tid att studera de önskemål, som framförts vid sammanträdet. Omedelbart därefter offentliggjorde den polska tidningen »Zycie Warszawy» vad den sovjetiske delegaten
Abrassimov påstods ha yrkat. Eftersom en
tidning i ett kommunistiskt land omöjligt
kan tänkas ha handlat så annat än på
uppdrag, bröt en av parterna ensidigt
överenskommelsen. Avsikten var uppenbar. De ryska förslagen var så kontroversiella, att de omedelbart sköt in en kil
mellan västmakterna och regeringen
Brandt. Om den senare godtog dem, försvagades de förras ställning. Om västmakterna var villiga att diskutera de ryska önskemålen, gjorde sig Brandt omöjlig
bland sina egna och gentemot oppositionen.
Det mest uppseendeväckande av de ryska förslagen gick ut på att den fyrmaktskontroll, som för närvarande gäller för
hela Berlin och som innebär, att Sovjetunionen kontrollerar Östberlin och de tre
andra makterna gemensamt Västberlin,
skulle överflyttas till att gälla endast sistnämnda del av staden. Ryssarna s~’:lle
alltså flytta in också väster om muren,
man kan tänka sig med vilket resultat!
Detta skulle vidare ske utan någon som
helst kompensation för de andra kontrollmakterna. Förslaget är naturligtvis oantagligt. Men enligt rysk förhandlingsteknik utgör varje av dem framfört krav,
om än så oacceptabelt, en del av förhandlingen och kan för prestigens skull ej avföras utan att de får ersättning i något
annat resultat.
Möjligheten till ett dylikt skulle kunna
tänkas föreligga inom ramen av andra
ryska önskemål. Sålunda vill man framtvinga förbud mot att den västtyska förbundsförsamlingen sammanträder i Berlin och mot att t ex förbundspresidenten
eller kanslern i tjänsten besöker staden.
Sådana besök anses nämligen vara »provocerande». Ur västtysk synpunkt är tydligen statsbesöken ej alldeles nödvändiga,
men de tjänar till att framhäva Västberlins samhörighet med det fria Tyskland
och är alltså önskvärda. Andra tvistepunkter rör Västberlins statsrättsliga ställning
samt kommunikationsfrågor. På båda dessa områden finns förutsättningar för olika
tolkningar av gällande och föreslagna fördrag, och dessutom finns, vilket erfarenheten visat, gott utrymme för östtyska
trakasserier.
I försonlighetens tecken gjorde förbundskansler Brandt sitt bästa för att dölja eventuella besvikelser inför de ryska
kraven. En talesman för hans regering förklarade, att det ej fanns anledning till
pessimism men att förhandlingarna kunde bli långvari~a. Förbundskanslern själv
uttalade, sannolikt i en något hastig vändning, att i de ryska förslagen fanns positiva drag. Vilka, frågade man i Tyskland? För dem som endast kände till vad
som publicerats var det nämligen uppenbart att Sovjetregeringen brukat, eller
missbrukat, hr Brandts ådagalagda försoningsvilja österut för att försöka flytta
fram sina egna och samtidigt Östtysklands
positioner mot väster. Att Sovjetunionen
vill få slut på den fria enklav, som Västberlin ännu utgör mitt inne i ett område
som kontrolleras från Moskva, är lätt att
förstå. Men för hr Brandt och hans regering vore att öppna också Västberlin för
kommunisterna ett alltför högt pris att betala för den nya utrikespolitiken.
Reaktionen mot denna kom också
snabbt. Delstatsvalen i Schleswig-Holstein
gick regeringen emot, och delvis beror
detta med säkerhet på oro för dess handlande i Berlinfrågan. Hr Brandt har för~
sökt att få till stånd en uppgörelse med
Sovjetunionen. Han har vallfärdat till Polen. Han har fört, men visserligen misslyckats med förhandlingar med Östtyskland. Allt detta har setts med blandade
känslor både bland hans egna och inom
oppositionen, men inte alldeles utan förståelse. Men skulle han vara med om att
förhandla bort Berlin blir hans ställning
ohållbar även bland de tyska socialdemokraterna.
Den allra sista utvecklingen i Östtyskland har emellertid kommit hr Brandt till
hjälp. Sedan partichefen Ulbricht för- 223
måtts avgå, tillträdde Erich Honecker –
initiativtagaren till Berlinmuren, vilket sä-
ger allt om hans hårda kommunistiska linje. Han deklarerade i början av maj att
några speciella inomtyska relationer icke
existerar. Förbundsrepubliken och DDR
är två stater som alla andra. Västtyskland
borde ratificera sina fördrag med Sovjetunionen och med Polen, och Berlinfrågan
hade ingenting med den saken att göra.
För hr Brandt blir det under sådana omständigheter ytterligare meningslöst att gö-
ra några medgiv~nden om Berlin.
Det råder en egendomlig föreställning
bland socialdemokrater att de i sin egenskap av marxister, eller som påstådda så-
dana, skulle ha särskilda förutsättningar
att komma till goda uppgörelser med
kommunistregimer: Motsatsen är fallet.
De framstår i varje fall i Moskva som
särskilt misstänkta därför att de registreras som revisionister. Redan för den skull
var hr Brandts utgångsläge dåligt. När
han dessutom gjort enligt rysk synpunkt
opåkallade medgivanden och framträder
med försonliga åtbörder har detta tolkats
som uttryck för svaghet. Man skall aldrig
under några omständigheter räkna med
att en kommunistregim möter svaghet
med generositet.. Tvärtom, den utnyttjas.
Detta förhållande har hr Brandt ställts
inför i Berlinfrågan: ett skolex~mpel som
vore .nyttigt att studera även i andra länder – under fö~tsättning att där finns
regeringar s()m är. villiga att lära.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner