Print Friendly

Bengt Anderberg; Oktoberkrigets lärdomar

Av Redaktionen | 31 december 1974


1974


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BENGT ANDERBERG:
Oktoberkrigets lärdomar
Oktoberkriget, eller ]om Kippur-kriget
som det också kallas efter den judiska
högtid under vilken det inleddes, började den 6 oktober förra året. Den 22 oktober krävde FN vapenvila. Kriget har
sedan dess studerats av många militära
experter. I mars i år besöktes krigsskådeplatserna av några svenska officerare,
bland dem major Bengt Anderberg, som
då tjänstgjorde vid Militärhögskolan.
H an har här sammanfattat olika1
iakttagelser med särskild hänsyn till vilka lärdomar som kriget bör kunna ge svenskt
försvar.
Under det år som gått sedan vapenvilan
trädde i kraft har en mängd analyser rö-
rande både politiska, strategiska, taktiska och tekniska faktorer publicerats.
En samlad bild börjar framträda, även
om det naturligtvis ännu är för tidigt att
dra helt säkra slutsatser.
Kriget inleddes lördagen den 6 oktober
med ett till tiden väl samordnat arabiskt
anfall. Striderna kom att äga rum på två
frontavsnitt, ett i trakten av Suezkanalen
och ett på Golanplatån. De egyptiska styr·
korna lyckades inledningsvis utan större
svårighet att bryta igenom Bar Lev-linjen och ta tre brohuvuden. Bar Lev-linjen utgjordes av en glest bemannad kedja av motståndsnästen som byggts utmed
kanalen. De lokala israeliska motanfallen
avvärjdes och under de följande dagarna
kunde brohuvudena förenas till ett, med
ett djup in i Sinai av några mil.
Det syriska anfallet genomfördes med
starka pansarförband. Under krigets
andra dag lyckades en del av styrkan bryta
igenom och med täten nå några kilometer från Jordanfloden vid bron Benat Jacov. Läget var på kvällen allvarligt för israelerna.
Israelerna gick helt naturligt först till
motoffensiv mot Syrien. Redan den 11
hade eldupphörlinjen från 1967 nåtts p1
vissa platser. Den 13 var så stora delar av
de syriska styrkorna slagna att omgrupperingar till Sinai kunde påbörjas. Striderna på Galanplatån blev stående framför den syriska staden Sasa, som ligger ca
30 km från Damaskus.
I Sinai hade Egypten under tiden fört
över allt mer trupp till östra kanalstranden. Den 14 anföll stora egyptiska styrkor
in mot bergspassen. Under flera dagars
våldsamma pansarstrider kunde israelerna hejda anfallet och tillfoga motståndaren stora förluster. Den 16 påbörjade
general Sharons styrkor övergång över kanalen norr om stora Bittersjön. Den 19
hade brohuvudet kraftigt utvidgats och
anfall påbörjades mot Suez väster om kanalen. Den 24 nåddes Suez och den tredje
egyptiska armen med ca 70 000 man var
inringad när eldupphör slutligen inleddes.
Det kan knappast råda någon tvekan
om att Israel blev överraskat inte bara av
att anfallet överhuvudtaget kom utan
även av arabarmeernas nya vapenarsenal,
taktiska förmåga och höga stridsmoral.
De stora israeliska framgångarna under
sexdagarskriget 1967 ledde till en farlig
underskattning av motståndaren. Flera
framstående israeler menar, att denna
delvis medvetna och delvis omedvetna
nedvärdering var en av huvudorsakerna
bakom de inledande bakslagen.
I detta sammanhang kan det vara vä-
sentligt att peka på betydelsen av att den
allmänna principen för hur försvaret skall
föras är känd för det egna folket. Bar Levlinjen var inte avsedd att vara den linje
som motståndaren aldrig skulle få överskrida. Den utgjorde främre delen i en
fördröjningszon, som skulle ge israelerna
tid att mobilisera och uppmarschera. Israels egen propaganda och övertron på
den egna förmågan hade emellertid övertygat israelen i gemen om att linjen var
461
ogenomtränglig, och ledande generaler
hade inte gjort mycket för att ändra
denna inställning.
Detta medförde att vad som inledningsvis var en planerad fördröjningsstrid, som i huvudsak lyckades väl, upplevdes av israelerna som ett allvarligt
bakslag och rubbade tilltron både till ledningen och till de informationer som senare gavs under kriget.
Mobiliseringen
Israel är som alla länder med en värnpliktsarme beroende av en snabb och väl
fungerande mobilisering. I detta krig illustrerades väl det dilemma som det innebär att fatta beslut om mobilisering. För
sen igångsättning kan medföra katastrof,
medan ett för tidigt eller i onödan fattat
beslut medför allvarliga ekonomiska konsekvenser. De verkliga motiven bakom att
Israel mobiliserade först samma dag som
angreppet kom är ännu ej helt kända,
men det står klart att bl a finansministern var bland dem som länge motsatte
sig ett beslut. När väl ordern gavs tidigt
den 6 oktober gick mobiliseringen snabbt
och i stort sett planenligt.
Den sena igångsättningen medförde
dock vissa problem. Vid den styrka som
fanns utgångsgrupperad längs gränserna
ingick, eftersom det bl a var fråga om förband under grundutbildning, många av
de aktiva befäl som var avsedda för den
mobiliserade delen av armen. Detta medförde brist på chefer i viktiga förband
och kan jämföras med om vi i Sverige
462
måste mobilisera i ett kuppskede, där åldersklassförbanden är insatta.
Genom att läget snabbt utvecklade sig
ogynnsamt för Israel främst på Golanfronten, tvingades man sända fram brigaderna bataljonsvis så snart enstaka förband var klara. Detta medförde att den
ständiga indelningen bröts, vilket försvagade det israeliska första motanfallet.
Först efter flera dagar kunde förbanden
samlas i sin ordinarie indelning. Brister
i form av att ammunition och stridsfordon saknades i förråden förekorn också i
icke obetydlig utsträckning. Det sena beslutet och bristerna i förberedelserna kostade israelerna onödiga förluster. Ett land
med värnpliktsarme måste förbereda mobiliseringen väl och beslut måste fattas i
tid.
Pansarstriderna
I markstriden tilldrog s1g framförallt
kampen mellan stridsvagnar och pansarvärnsvapen stort intresse. Israelerna led
utan tvekan stora stridsvagnsförluster i
inledningen till följd av ett till synes tekniskt överlägset arabiskt pansarvärnssystern. Detta föranledde bedörnare att förklara stridsvagnens tid ute.
Man kan dock icke se detta utifrån
rent tekniska aspekter. Pansarförband
måste betraktas som hela vapensystern bestående både av stridsvagnar, infanteri,
artilleri, luftvärn m m. Detta vapensystern
skall användas i samordnade taktiska insatser, som måste anpassas till terräng,
väder och motståndare. Israelerna underskattade på grund av erfarenheterna från
sex-dagarskriget sin motståndare och
satte in stridsvagnarna utan adekvat understöd av övriga förband. Mot den starkt
förbättrade arabiska styrkan blev detta
främst i Sinai orsak till onödiga och
stora förluster av stridsvagnar.
Israelerna anpassade under pågående
krig sin taktik och använde under krigets
fortsättning pansarförbanden som vapensystem i väl samordnade anfall. De
kunde då med hjälp av systemets hela
tyngd bryta igenom och nå avgörande resultat. Pansarvärnsrobotar och närpansarvärnsvapen, som korn till användning i
stort antal, kan således ej anses medföra
att stridsvagnar blivit omoderna. Därernot påverkar de den taktiska användningen av pansar och utgör en nödvändig
del i både defensiva och offensiva förband.
Våra svenska pansarbrigader är sarnmansatta av de olika systerndelar som bör
ingå och har sedan länge utbildats till ett
taktiskt uppträdande, som nära överensstämmer med det som israelerna under
strid korn fram till är nödvändigt.
De allra modernaste vapnen i form av
pansarvärnshelikoptrar användes ej i
detta krig.
I motsats till under sexdagarskriget ut·
fördes denna gång praktiskt · taget inga
offensiva markoperationer under mörker.
Eftersom båda sidor disponerade rikligt
med modern rnörkerstridsutrustning, kau
kanske den slutsatsen dras att utrustningen främst gynnar den defensive. I
den i huvudsak öppna terrängen kunde
försvararen lätt avge välriktad eld mot
förband under rörelse. Om någondera
parten hade varit överlägsen i materiellt
avseende eller kunnat neutralisera motståndaren hade sannolikt anfall i mörker
använts i större utsträckning.
I vår betydligt mer betäckta och bebyggda terräng spelar inte den tekniska
utrustningen för mörkerseende samma avgörande roll. Rörelser kan utföras i skydd
av terrängen på samma sätt som under
dager. För att i öppen eller småbruten terräng kunna avvärja anfall i mörker måste
vi dock disponera modern materiel för
observation och eldgivning.
Det rörliga kriget
Hög strategisk rörlighet är en nödvändighet för ett land som tvingas samtidigt
strida på flera fronter. För att snabbt
kunna omgruppera främst pansarförband
har israelerna ett antal specialfordon för
transport av stridsfordon. Man utnyttjar
dessutom i stor omfattning civila resurser, främst i form av bussar, för transport
av trupp. Detta möjliggör strategiska
omgrupperingar utan att för strid väsentlig materiel förslits och utan att truppen
tröttas.
Israelerna hade underskattat möjligheterna att snabbt broa över Suezkanalen.
Den ryska materiel som egypterna använde är mycket lätthanterlig och består
av segment, som enkelt kan bytas ut om
de skadas vid t ex flyganfall. De israe- 463
liska flyganfallen var i och för sig effektiva, men medan resultatet studerades på
flygfoton bytte egypterna ut skadade brodelar och fortsatte överfarten. Det visade
sig omöjligt att med flyg hålla förbindelserna avbrutna för längre tid än några
timmar. För vår del kan förbindelsebekämpning med flyg t ex vid de norrländska älvarna visa sig mindre lönsam i
framtiden.
Taktisk ledning utövades enligt
samma principer av båda parter. Chefer
förde sina förband från uppehållsplatser
långt fram i stridslinjen. Detta var inte
fallet endast på låg nivå utan gällde även
vid brigad och högre förband. Genom
personlig närvaro i kritiska skeden kunde
chefer fatta beslut utgående från sina
egna observationer samtidigt som de utgjorde ett föredöme för sina förband.
Det är klart att denna framskjutna ledning krävde stora offer. Av totala antalet
stupade israeler var över 25 % officerare.
I olika sammanhang har här hemma
framförts att chefer skall vara där ledningsresurserna är bäst, dvs på stabsplats.
Detta är sannolikt en felaktig slutsats. De
bästa ledningsresurserna skall istället vara
där chefen är, även om han väljer att
uppehålla sig långt fram. En israelisk
general har sagt efter kriget, att den brigadchef som sittande på sin stabsplats
sänder sina män mot fienden når ingen
framgång. Han måste snabbt avsättas, innan han förlorat sin del av kriget.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner