Belgaren – Finns han
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
281
BELGAREN – FINNS HAN?
Det är ett välkänt eller om man så
vill ökänt faktum att inte blott
hemmasittaren utan också resenä-
ren gör sig förutfattade meningar
om främmande folkslag. Den omständigheten att turismen blivit en
massrörelse, att hundratusentals
svenskar – för att nu hålla oss till
detta exempel – fått tillfälle att på
ort och ställe bilda sig en egen uppfattning om ”utriket” tycks i mycket ringa mån ha ändrat på detta
förhållande. Ibland får man snarare en känsla av att folk reser
utomlands blott för att få sina prefabricerade åsikter om andra folk
bekräftade. Spanjoren är stolt och
kolerisk, fransosen är erotisk och
spirituell, engelsmannen är stel och
högfärdig, tysken är en hjordmänniska, översittaraktig i framgång
och krypande i motgång, österrikaren är snäll och slarvig, italienaren
vek och vällustig o. s. v. För att nu
inte tala om våra nabor: den skrytsamme och självupptagne norrmannen, den bakom sitt falska
smil hänsynslöst beräknande dansken, och finnen som tar till kniven
så fort han blir full och det blir
han fort!
Denna parad av s. k. folksjälar
kan fortsätta i det oändliga och
ingenting tycks kunna bringa dyAv GUNNAR UNGER
lika hjärnspöken till ro. Trots att
vissa korn av sanning naturligtvis
kan ligga förborgade i de folkliga
iakttagelser om andra folk, som utbildats under århundraden, har den
moderna forskningen till fullo bevisat att föreställningen om särskilda nationalkaraktärer saknar
all grund.
Men hur vetenskapsmännen än
bemödar sig om att avslöja vidskepelsen om ”folklynnen” lever
den, som sagt, mitt ibland oss. Det
finns dock några, eller i varje fall
två folk, som trots att de tillhör den
västeuropeiska kulturkretsen, lyckats förbli egendomligt anonyma.
Det är schweizarna och kanske i än
högre grad belgarna. Om schweizarna brukar det i alla fall heta att de
är ett folk av hotellvärdar, språklärare och urfabrikanter, men om
belgarna får man inte ens veta så
mycket om man söker upplysning i
den folkliga föreställningsvärlden.
En privat opinionspejling har emellertid givit vid handen att ”man”
tycks anse att schweizarna och belgarna är ganska lika: arbetsamma, skickliga, hårdföra och hänsynslösa affärsmän och robusta,
småborgerliga och fantasilösa materialister. Och så kommer tilläg- ’;
———- —–~
282
get: ” Fast belgarna är väl förståss
värst!”
För att nu hålla oss till belgarna
och börja bakifrån finns det allt
skäl att sätta frågetecken för den
fantasilösa materialismen. Om man
så vill, kan man peka på att Belgien är ett av Västeuropas minst
sekulariserade länder, ett av den
katolska kyrkans allra starkaste
fästen. Men det kanske ligger ändå
närmare till hands att framhålla
att ett folk som skapat Belgiens
medeltida katedraler och rådhus
(för att nu inte tala om JusUtiepalatset i Bryssel !), som frambragt
konstnärer sådana som Memling,
v. Eyck, Hieronymus Bosch, Peter
Brueghel far och son, Rubens, Jordaens eller i nyare tid Felicien Rops
och J ames Ensor knappast kan beskyllas för just fantasilöshet. Och
tycka vad man vill om Verhaeren
eller den måhända måttlöst överskattade Maeterlinck, fantasilösa
var de minst av allt, och är det nå-
gon egenskap Belgiens store samtida dramatiker Michel de Ghelderode saknar, så inte är det fantasi.
För att nu inte tala om Simenon!
Däremot kan ingen bestrida att
belgarna är sällsynt skickliga och
framgångsrika affärsmän. En så-
dan, kanske den främste av alla,
var Leopold II. Vid hans död 1909
och i stor utsträckning tack vare
hans initiativ var Belgien, det lilla
Belgien, världens fjärde industrimakt. Hur många vet att inte blott
förlossningstången, dynamon och
saxofonen utan även Metron i Paris
är en belgisk uppfinning? Den tillkom under det expansiva skede
kring sekelskiftet då Belgien kontrollerade huvuddelen av de sydamerikanska och kinesiska järnvägarna, hade monopol på transport-, elektricitets- och vattenförsörjningen i 76 främmande storstä-
der samt hade utländska investeringar, som översteg 15 miljarder
guldfrancs och innefattade 56 storföretag i Tyskland, 68 i Spanien
och 70 i Frankrike. Det märkliga
är nu, att denna utveckling, trots
två världskrigs ödeläggelse, fortsatt i ganska jämn takt. Det har
aldrig talats om det belgiska undret, men av alla länder som förhärjades under andra världskriget var
Belgien det som ekonomiskt hämtade sig snabbast. Inte ens förlusten av Kongo har kunnat skaka
Belgiens finanser. I själva verket
var Kongo under efterkrigstiden
blott en detalj i den belgiska samhällsekonomien. I Europamarknaden har man funnit full kompensation för sitt forna kolonialvälde.
Med all missaktning för folkpsykologiska spekulationer kanske
man alltså vågar påstå att belgaren
är en framstående affärsman –
utan att därför nödvändigtvis behöva vara en alltigenom fantasilös
materialist. Men på detta stadium
i resonemanget – bättre sent än
aldrig – kan det vara skäl att
framställa frågan: belgaren
finns han? Den sedan mer än ett
och ett halvt årtusende existerande
språkgränsen mellan Dunkerque
och Aachen, som skiljer valloner
från flamländare, klyver i själva
verket Belgien i två från varandra
klart urskiljbara hälfter. Att dessa
hälfter år 1830 enades berodde inte
på att flamländare och valloner
efter århundraden av fiendskap
plötsligt började tycka om varandra utan på att de tyckte ändå sämre
om holländarna, som hade blivit
deras herrefolk 1815. Det var en
bräcklig grund att bygga på och
bräckligare blev den allteftersom
den flamländska nationalismen
mot 1800-talets slut allt kraftigare
började reagera mot det franska
språket och den franskspråkiga
överklassens företrädesrättigheter.
Flamsk separatism möttes av vallonsk. Det gick så långt att en socialistledare från Vallonien, Jules
Destree, i ett berömt brev till kung
Albert I sammanfattade läget på
följande sätt: ”Sire, det finns inte
något belgiskt folk!”
Men liksom tidigare sammansvetsades detta obefintliga folk av
ett yttre tryck : det tyska angreppet 1914. Belgien blev, har det sagts,
”en moralisk sammanslutning av
två nationer”. Under mellankrigstiden flammade emellertid den
flamländska nationalismen upp
med förnyad och fördubblad styrka
och steg för steg lyckades flamländarna genomdriva sina krav på
likaberättigande. Belgien delades
inte bara bildligt utan bokstavligt
i två hälfter, i vilka man talade,
undervisades, administrerades på
olika språk; endast Brysselregio- 283
nen – som ligger som en enklav
i det flamländska språkområdet –
blev tvåspråkig. De sammanhållande elementen var den gemensamma
centrala förvaltningen och framför
allt monarkien, kungahuset.
Sedan de belgiska ”nationerna”
på nytt svetsats ihop till följd av
den tyska attacken och ockupationen under andra världskriget blev
dock – sådan är historiens ironi –
just monarkien, eller rättare sagt
kungen, från att ha varit den
främsta symbolen för enhet i stället den främsta symbolen för splittring. Det kan sägas att Leopold III
var envis, egensinnig och självrå-
dig som monark, men det bör också
framhållas att han i hög grad var
i besittning av moraliskt mod, ansvarskänsla och plikttrohet. Han
utsattes efter den oundvikliga kapitulationen för lika äreröriga som
lögnaktiga beskyllningar inte blott
från sina allierade utan också från
sina landsflyktiga ministrar med
konseljpresidenten Pierlot och utrikesministern Spaak i spetsen.
Trots att dessa beskyllningar av
den högsta juridiska expertis vederlades, togs de aldrig uttryckligen tillbaka och det är med sorg
man måste konstatera att Belgiens
store man, Spaak, inte drog sig för
att mot bättre vetande återupprepa
dem i den kampanj som socialistpartiet efter kriget igångsatte mot
kung Leopold. I själva verket var
Pierlots och Spaaks ställning i moraliskt hänseende långt svagare än
kungens – de, inte han, hade på
284
sommaren 1940 varit beredda att
paktera med tyskarna.
Det skulle föra för längt att här
gå närmare in på kungakrisen, nog
sagt att Belgien aldrig varit närmare inbördeskrig än när 57 procent av folket, mest flamländare
– de som röstat för kung Leopolds
äteruppsättande på tronen – stod
i harnesk mot de 43 procent, mest
valloner, som vägrade att acceptera
kungen och – under ledning av
Spaak! – hotade med utomparlamentarisk aktion. Kung Leopold
offrade sig, plikttrogen som alltid,
och abdikerade, medan folket som
en man slöt upp kring hans son
Baudouin. Ty som den ursinnigt
Leopoldfientlige socialistledaren
och förutvarande premiärministern
van Acker uttryckt saken: för Belgien är monarkien lika nödvändig
som bröd ! Enigheten äterställdes
snabbt och har sedan dess på allvar
hotats varken av de stora strejkerna eller Kongokrisen. Till enigheten har, paradoxalt nog, partisplittringen bidragit, katoliker resp. socialister på ömse sidor språkgränsen har mer gemensamt än anhängare av resp. partier, som talar
samma språk. Den lika olustiga
som spektakulära läkarkrisen har
under ett halvårs tid varit i förgrunden för utlandets intresse när
det gällt Belgien, men när den nu
lyckligen är över kan man konstatera att den dock var en krusning
på ytan. De starka motsättningarna går på djupet och gäller alltjämt ”nationalitetsfrägorna”.
En grundlagsändring, som man
länge skjutit på, närmar sig små-
ningom sitt avgörande. Utgångspunkten är helt enkelt att flamländarnas födelsetal är så mycket
högre än vallonernas. Flamländarna har alltid varit i majoritet, men
är det nu mer än någonsin. De har
också alltid varit underrepresenterade i parlamentet och begär nu
rättvisa i detta hänseende. Samtidigt begär vallonerna konstitutionella garantier mot flamländskt
majoritetsförtryck. Krav har också
rests på utvidgad lokal självstyrelse; vissa smärre fraktioner företrä-
der till och med klart separatistiska tendenser. Situationen kompliceras av att partigränserna skär
genom språkgränserna. Det finns
dock ingen ansvarig politisk bedö-
mare som tvivlar på att grundlagsreformen kommer att genomföras
i lugn och endräkt. Separatismen
på ömse sidor språkgränsen må vara högljudd, men uppmuntras förvisso varken från franskt eller holländskt häll. Den anses allmänt
sakna verklighetsförankring.
Och säga vad man vill om de
människor man möter i Belgien,
nog har de i allmänhet verklighetsförankring. Valloner och flamländare, socialister och katoliker har
visserligen ingenting emot att demonstrera, bråka, väsnas och föra
högljutt och hotfullt tal mot varandra men när det verkligen gäller,
häller de i eget välförstätt intresse
ihop. Ett splittrat Belgien skulle
aldrig kunna vara någon ekono- 285
misk stormakt, därför är också
”monarkien lika nödvändig för Belgien som bröd” – ty utan en
monark ovan språk- och partigränser skulle Belgien aldrig kunna
hålla ihop. Därför finns det goda
skäl att anta att kungadömet Belgien kommer att bestå – som en
integrerande del av ett enat Västeuropa.
PÅ
HÖGSTA
NIVÅ
Finns alltså belgaren? Nej, inte
i Belgien, där finns bara flamländare och valloner. Men kommer de
väl utanför gränsen förvandlas de
omedelbart till belgare …
SVENSKA DAGBLADET bygger vidare på sin tradition
att utöver snabb och vederhäftig nyhetsinformation
bjuda läsekretsen en rikt fasetterad bild av vad som
sker på det kulturella och vetenskapliga fältet.
VARJE DAG innehåller tidningen ett ”kulturuppslag” – sidorna 4 och 5 – som
är enastående för hela den svenska pressen. Hit räknas bl. a. artiklarna ”under
strecket”, aktuella kommentarer, vägledande debatt och saklig kritik, som med
stor variation speglar svensk och utländsk vetenskap, ekonomi, politik, litteratur
och konst.
PÅ TIDNINGENS UTLANDSSIDOR publiceras med ensamrätt för Sverige det
mest väsentliga och intressanta från London Times’ och New York Times’ enorma
nyhetsmaterial.
PRENUMERERA PÅ
SVENSI(A DAGBLADET
en tidning med innehåll på högsta nivå
BELGAREN – FINNS HAN?
Det är ett välkänt eller om man så
vill ökänt faktum att inte blott
hemmasittaren utan också resenä-
ren gör sig förutfattade meningar
om främmande folkslag. Den omständigheten att turismen blivit en
massrörelse, att hundratusentals
svenskar – för att nu hålla oss till
detta exempel – fått tillfälle att på
ort och ställe bilda sig en egen uppfattning om ”utriket” tycks i mycket ringa mån ha ändrat på detta
förhållande. Ibland får man snarare en känsla av att folk reser
utomlands blott för att få sina prefabricerade åsikter om andra folk
bekräftade. Spanjoren är stolt och
kolerisk, fransosen är erotisk och
spirituell, engelsmannen är stel och
högfärdig, tysken är en hjordmänniska, översittaraktig i framgång
och krypande i motgång, österrikaren är snäll och slarvig, italienaren
vek och vällustig o. s. v. För att nu
inte tala om våra nabor: den skrytsamme och självupptagne norrmannen, den bakom sitt falska
smil hänsynslöst beräknande dansken, och finnen som tar till kniven
så fort han blir full och det blir
han fort!
Denna parad av s. k. folksjälar
kan fortsätta i det oändliga och
ingenting tycks kunna bringa dyAv GUNNAR UNGER
lika hjärnspöken till ro. Trots att
vissa korn av sanning naturligtvis
kan ligga förborgade i de folkliga
iakttagelser om andra folk, som utbildats under århundraden, har den
moderna forskningen till fullo bevisat att föreställningen om särskilda nationalkaraktärer saknar
all grund.
Men hur vetenskapsmännen än
bemödar sig om att avslöja vidskepelsen om ”folklynnen” lever
den, som sagt, mitt ibland oss. Det
finns dock några, eller i varje fall
två folk, som trots att de tillhör den
västeuropeiska kulturkretsen, lyckats förbli egendomligt anonyma.
Det är schweizarna och kanske i än
högre grad belgarna. Om schweizarna brukar det i alla fall heta att de
är ett folk av hotellvärdar, språklärare och urfabrikanter, men om
belgarna får man inte ens veta så
mycket om man söker upplysning i
den folkliga föreställningsvärlden.
En privat opinionspejling har emellertid givit vid handen att ”man”
tycks anse att schweizarna och belgarna är ganska lika: arbetsamma, skickliga, hårdföra och hänsynslösa affärsmän och robusta,
småborgerliga och fantasilösa materialister. Och så kommer tilläg- ’;
———- —–~
282
get: ” Fast belgarna är väl förståss
värst!”
För att nu hålla oss till belgarna
och börja bakifrån finns det allt
skäl att sätta frågetecken för den
fantasilösa materialismen. Om man
så vill, kan man peka på att Belgien är ett av Västeuropas minst
sekulariserade länder, ett av den
katolska kyrkans allra starkaste
fästen. Men det kanske ligger ändå
närmare till hands att framhålla
att ett folk som skapat Belgiens
medeltida katedraler och rådhus
(för att nu inte tala om JusUtiepalatset i Bryssel !), som frambragt
konstnärer sådana som Memling,
v. Eyck, Hieronymus Bosch, Peter
Brueghel far och son, Rubens, Jordaens eller i nyare tid Felicien Rops
och J ames Ensor knappast kan beskyllas för just fantasilöshet. Och
tycka vad man vill om Verhaeren
eller den måhända måttlöst överskattade Maeterlinck, fantasilösa
var de minst av allt, och är det nå-
gon egenskap Belgiens store samtida dramatiker Michel de Ghelderode saknar, så inte är det fantasi.
För att nu inte tala om Simenon!
Däremot kan ingen bestrida att
belgarna är sällsynt skickliga och
framgångsrika affärsmän. En så-
dan, kanske den främste av alla,
var Leopold II. Vid hans död 1909
och i stor utsträckning tack vare
hans initiativ var Belgien, det lilla
Belgien, världens fjärde industrimakt. Hur många vet att inte blott
förlossningstången, dynamon och
saxofonen utan även Metron i Paris
är en belgisk uppfinning? Den tillkom under det expansiva skede
kring sekelskiftet då Belgien kontrollerade huvuddelen av de sydamerikanska och kinesiska järnvägarna, hade monopol på transport-, elektricitets- och vattenförsörjningen i 76 främmande storstä-
der samt hade utländska investeringar, som översteg 15 miljarder
guldfrancs och innefattade 56 storföretag i Tyskland, 68 i Spanien
och 70 i Frankrike. Det märkliga
är nu, att denna utveckling, trots
två världskrigs ödeläggelse, fortsatt i ganska jämn takt. Det har
aldrig talats om det belgiska undret, men av alla länder som förhärjades under andra världskriget var
Belgien det som ekonomiskt hämtade sig snabbast. Inte ens förlusten av Kongo har kunnat skaka
Belgiens finanser. I själva verket
var Kongo under efterkrigstiden
blott en detalj i den belgiska samhällsekonomien. I Europamarknaden har man funnit full kompensation för sitt forna kolonialvälde.
Med all missaktning för folkpsykologiska spekulationer kanske
man alltså vågar påstå att belgaren
är en framstående affärsman –
utan att därför nödvändigtvis behöva vara en alltigenom fantasilös
materialist. Men på detta stadium
i resonemanget – bättre sent än
aldrig – kan det vara skäl att
framställa frågan: belgaren
finns han? Den sedan mer än ett
och ett halvt årtusende existerande
språkgränsen mellan Dunkerque
och Aachen, som skiljer valloner
från flamländare, klyver i själva
verket Belgien i två från varandra
klart urskiljbara hälfter. Att dessa
hälfter år 1830 enades berodde inte
på att flamländare och valloner
efter århundraden av fiendskap
plötsligt började tycka om varandra utan på att de tyckte ändå sämre
om holländarna, som hade blivit
deras herrefolk 1815. Det var en
bräcklig grund att bygga på och
bräckligare blev den allteftersom
den flamländska nationalismen
mot 1800-talets slut allt kraftigare
började reagera mot det franska
språket och den franskspråkiga
överklassens företrädesrättigheter.
Flamsk separatism möttes av vallonsk. Det gick så långt att en socialistledare från Vallonien, Jules
Destree, i ett berömt brev till kung
Albert I sammanfattade läget på
följande sätt: ”Sire, det finns inte
något belgiskt folk!”
Men liksom tidigare sammansvetsades detta obefintliga folk av
ett yttre tryck : det tyska angreppet 1914. Belgien blev, har det sagts,
”en moralisk sammanslutning av
två nationer”. Under mellankrigstiden flammade emellertid den
flamländska nationalismen upp
med förnyad och fördubblad styrka
och steg för steg lyckades flamländarna genomdriva sina krav på
likaberättigande. Belgien delades
inte bara bildligt utan bokstavligt
i två hälfter, i vilka man talade,
undervisades, administrerades på
olika språk; endast Brysselregio- 283
nen – som ligger som en enklav
i det flamländska språkområdet –
blev tvåspråkig. De sammanhållande elementen var den gemensamma
centrala förvaltningen och framför
allt monarkien, kungahuset.
Sedan de belgiska ”nationerna”
på nytt svetsats ihop till följd av
den tyska attacken och ockupationen under andra världskriget blev
dock – sådan är historiens ironi –
just monarkien, eller rättare sagt
kungen, från att ha varit den
främsta symbolen för enhet i stället den främsta symbolen för splittring. Det kan sägas att Leopold III
var envis, egensinnig och självrå-
dig som monark, men det bör också
framhållas att han i hög grad var
i besittning av moraliskt mod, ansvarskänsla och plikttrohet. Han
utsattes efter den oundvikliga kapitulationen för lika äreröriga som
lögnaktiga beskyllningar inte blott
från sina allierade utan också från
sina landsflyktiga ministrar med
konseljpresidenten Pierlot och utrikesministern Spaak i spetsen.
Trots att dessa beskyllningar av
den högsta juridiska expertis vederlades, togs de aldrig uttryckligen tillbaka och det är med sorg
man måste konstatera att Belgiens
store man, Spaak, inte drog sig för
att mot bättre vetande återupprepa
dem i den kampanj som socialistpartiet efter kriget igångsatte mot
kung Leopold. I själva verket var
Pierlots och Spaaks ställning i moraliskt hänseende långt svagare än
kungens – de, inte han, hade på
284
sommaren 1940 varit beredda att
paktera med tyskarna.
Det skulle föra för längt att här
gå närmare in på kungakrisen, nog
sagt att Belgien aldrig varit närmare inbördeskrig än när 57 procent av folket, mest flamländare
– de som röstat för kung Leopolds
äteruppsättande på tronen – stod
i harnesk mot de 43 procent, mest
valloner, som vägrade att acceptera
kungen och – under ledning av
Spaak! – hotade med utomparlamentarisk aktion. Kung Leopold
offrade sig, plikttrogen som alltid,
och abdikerade, medan folket som
en man slöt upp kring hans son
Baudouin. Ty som den ursinnigt
Leopoldfientlige socialistledaren
och förutvarande premiärministern
van Acker uttryckt saken: för Belgien är monarkien lika nödvändig
som bröd ! Enigheten äterställdes
snabbt och har sedan dess på allvar
hotats varken av de stora strejkerna eller Kongokrisen. Till enigheten har, paradoxalt nog, partisplittringen bidragit, katoliker resp. socialister på ömse sidor språkgränsen har mer gemensamt än anhängare av resp. partier, som talar
samma språk. Den lika olustiga
som spektakulära läkarkrisen har
under ett halvårs tid varit i förgrunden för utlandets intresse när
det gällt Belgien, men när den nu
lyckligen är över kan man konstatera att den dock var en krusning
på ytan. De starka motsättningarna går på djupet och gäller alltjämt ”nationalitetsfrägorna”.
En grundlagsändring, som man
länge skjutit på, närmar sig små-
ningom sitt avgörande. Utgångspunkten är helt enkelt att flamländarnas födelsetal är så mycket
högre än vallonernas. Flamländarna har alltid varit i majoritet, men
är det nu mer än någonsin. De har
också alltid varit underrepresenterade i parlamentet och begär nu
rättvisa i detta hänseende. Samtidigt begär vallonerna konstitutionella garantier mot flamländskt
majoritetsförtryck. Krav har också
rests på utvidgad lokal självstyrelse; vissa smärre fraktioner företrä-
der till och med klart separatistiska tendenser. Situationen kompliceras av att partigränserna skär
genom språkgränserna. Det finns
dock ingen ansvarig politisk bedö-
mare som tvivlar på att grundlagsreformen kommer att genomföras
i lugn och endräkt. Separatismen
på ömse sidor språkgränsen må vara högljudd, men uppmuntras förvisso varken från franskt eller holländskt häll. Den anses allmänt
sakna verklighetsförankring.
Och säga vad man vill om de
människor man möter i Belgien,
nog har de i allmänhet verklighetsförankring. Valloner och flamländare, socialister och katoliker har
visserligen ingenting emot att demonstrera, bråka, väsnas och föra
högljutt och hotfullt tal mot varandra men när det verkligen gäller,
häller de i eget välförstätt intresse
ihop. Ett splittrat Belgien skulle
aldrig kunna vara någon ekono- 285
misk stormakt, därför är också
”monarkien lika nödvändig för Belgien som bröd” – ty utan en
monark ovan språk- och partigränser skulle Belgien aldrig kunna
hålla ihop. Därför finns det goda
skäl att anta att kungadömet Belgien kommer att bestå – som en
integrerande del av ett enat Västeuropa.
PÅ
HÖGSTA
NIVÅ
Finns alltså belgaren? Nej, inte
i Belgien, där finns bara flamländare och valloner. Men kommer de
väl utanför gränsen förvandlas de
omedelbart till belgare …
SVENSKA DAGBLADET bygger vidare på sin tradition
att utöver snabb och vederhäftig nyhetsinformation
bjuda läsekretsen en rikt fasetterad bild av vad som
sker på det kulturella och vetenskapliga fältet.
VARJE DAG innehåller tidningen ett ”kulturuppslag” – sidorna 4 och 5 – som
är enastående för hela den svenska pressen. Hit räknas bl. a. artiklarna ”under
strecket”, aktuella kommentarer, vägledande debatt och saklig kritik, som med
stor variation speglar svensk och utländsk vetenskap, ekonomi, politik, litteratur
och konst.
PÅ TIDNINGENS UTLANDSSIDOR publiceras med ensamrätt för Sverige det
mest väsentliga och intressanta från London Times’ och New York Times’ enorma
nyhetsmaterial.
PRENUMERERA PÅ
SVENSI(A DAGBLADET
en tidning med innehåll på högsta nivå