Bekämpa arbetslöshet med jobb inte statistik

Löfvenregeringen har satt som mål att Sverige ska ha Europas lägsta arbetslöshet. Men för samhällsekonomin är det betydligt viktigare att sysselsättningsgraden är så hög som möjligt. Ska vi ha jobbtillväxt eller dölja arbetslösa i statistiska kolumner? Det är en av de viktiga frågorna inför valet i mars, skriver Gunnar Hökmark.

När Sverige går till extra val i mars så blir de två alternativen som står emot varandra plötsligt extremt mycket tydligare utifrån sina konsekvenser i verkligheten än vad politiska alternativ normalt uppträder.

Mot åtta år av stabil ekonomisk politik och reformer för tillväxt står två månaders kaotiskt förhandlande som skapat mer frågetecken än svar utom när det gäller viljan att förbjuda privat företagande och att höja skatter. Två månaders misslyckat regerande är unikt eftersom det är svårt att misslyckas på så kort tid. Men det är också unikt att på så kort tid hinna skapa så mycket osäkerhet om vad man själv vill som regering.

Det gäller Bromma, Förbifart Stockholm, kärnkraftens avveckling eller inte, klimatpolitikens innehåll och ambitioner, synen på ekonomins tillstånd, politiken för privata företag inom välfärden, friskolornas framtid, äldreomsorgens nedläggningar av privata alternativ och upphävandet av lagen om valfrihet, framtida skattehöjningar, synen på EU och svensk europapolitik samt den mer grundläggande synen på budgetpolitikens ramar och överskottsmål. Sällan har så få skapat så mycket osäkerhet för så många.

En kanske än större osäkerhet från regeringens sida om hur man bekämpar arbetslöshet, genom nya statistiska kolumner eller genom en politik som ger nya jobb, kommer långsiktigt vara en politisk konflikt som lever kvar och som är baserad på en motsättning som präglar hela den europeiska debatten om jobb och tillväxt. Det handlar om huruvida ekonomin kan få växtkraft och tillväxt genom ökade offentliga utgifter och lägre räntor eller om det krävs strukturreformer.

De rödgröna ville i grunden bryta med den politik som gett Sverige en unik tillväxt av nya jobb – närmare 400 000 på en period av åtta år – som lett till högst sysselsättning i hela EU. Istället för strukturreformer och en politik som stöder arbetssökande ville de skapa utrymme för ökade offentliga utgifter genom att höja skatter på jobb och företagande för att sedan stimulera fram nya jobb genom en mer öppen budgetpolitisk hållning.

Den debatten kom att präglas av de mer akademiska motsättningar som svallade upp genom den historiska sänkningen av styrräntan till noll procent. Den ledde till att debatten om Riksbankens agerande återigen blossat upp. Till stor del verkar det vara en fortsättning på tidigare motsättningar inom direktionen, som kan lämnas därhän. Men den har en vidare betydelse än så eftersom den präglar diskussionen bland dem som menar att tillväxt nås genom ökade offentliga utgifter och öppenhet för större underskott – Frankrike, socialister i Europa, svenska socialdemokrater och ett antal av de mer traditionella analytikerna av ekonomisk politik.

I grunden anger verkligheten rätt bra vad som är rätt och fel. I de länder där man prövat utgiftsmetoden har man tvingats in i brutal åtstramning när pengarna tagit slut medan man i länder med balanserade offentliga finanser har reformerat och fått ökad tillväxt och fler jobb.

Den akademiska debatten om billigare pengar och ökade penningmängd eller ökade offentliga utgifter kom till uttryck genom konflikten mellan tidigare direktionsledamoten i Riksbanken Lars E O Svensson som hävdade att räntan borde sänkas under noll samt att dröjsmålet med en lägre ränta gett högre arbetslöshet. Det avfärdades av Lars Jonung som betonade att tillväxtpotentialen i ekonomin beror på strukturreformer som ger ökat utbud samtidigt som Lars Calmfors hävdade behovet av ökad flexibilitet i utgiftssidan för att stimulera ekonomin.

Allt detta bottnar i hur vi ser på utvecklingen av sysselsättningen och arbetslösheten och vilket av måtten som är det viktigare. Med all respekt för Lars E O Svenssons akademiska meriter är hans argumentation om att tillväxtkraften ligger i låg arbetslöshet och inte i hög sysselsättning häpnadsväckande.

För att citera Svenssons professorskollega Magnus Henreksson: ”Om sysselsättningen är 80 procent, men 90 procent säger sig vilja ha ett jobb då blir arbetslösheten 10 procent. Om sysselsättningen i stället är 60 procent, men bara 65 procent säger sig vilja ha ett jobb, är arbetslösheten bara hälften så stor trots att sysselsättningen är mycket lägre.”

Allt annat lika ger naturligtvis 80 procent som jobbar större tillväxtkraft än om bara 60 procent gör det. Det borde vara uppenbart för alla, inte bara för lekmän utan även för professorer.

Det är en fundamental skillnad på en arbetslöshet som beror på att allt fler vill söka jobb på en snabbt växande arbetsmarknad genom en politik som inkluderar fler i arbetskraften och en arbetslöshet som beror på att människor har förlorat sina jobb på en krympande arbetsmarknad. I det ena fallet ökar tillväxtpotentialen och i det andra minskar den.

Det faktum att Sverige sedan 2006 har fått närmare 400 000 jobb med den snabbaste jobbökningen i EU, tillsammans med Tyskland, visar att problemet inte är den minskande tillväxtpotential som Lars E O Svensson motiverar sina krav på ännu billigare pengar med, utan på en utveckling som fortsatt ger tillväxt av nya jobb genom strukturreformer. Svensson har vänt kartan upp och ner.

Ur detta perspektiv är den jobbstrategi som Löfvenregeringen satt upp problematisk. I stället för att fokusera på sysselsättningen har regeringen valt att enkom titta på arbetslösheten. Den har satt upp ett mål om att uppnå EU:s lägsta arbetslöshet till år 2020. Det är visserligen bra, men säger ingenting om hur många jobb som skapas i svensk ekonomi.

Regeringen har i den egna budget som fälldes erkänt att den förda politiken kommer att leda till färre jobb. Högre skatt på jobb ger färre jobb men möjligtvis mer pengar till bidrag för att hålla människor borta från arbetsmarknaden. Även regeringen sitter med en upp och nervänd karta.

För varje enskild som ofrivilligt är utan arbete är arbetslöshet ett stort problem. Det problemet löser man inte genom att ändra namn på statistikkolumner utan genom att säkra fortsatt tillväxt av jobb.

I början av 2000-talet dolde regeringen Persson arbetslösheten med förtidspensioneringar istället för att föra en politik som gav jobbtillväxt. Arbetslösheten blev lägre men inte på grund av färre arbetslösa och fler jobb utan på grund av statistikens kolumnbyten.

För samhällsekonomin är det viktigare att en stor andel av alla i arbetsför ålder arbetar. Sedan 2006 har antalet arbetande ökat med snart 400 000 personer. Det är 400 000 personer till som skapar värde och som bidrar med intäkter till statskassan.

Låt oss se ut över Europa och titta på de länder som har lägst arbetslöshet, Tyskland respektive Österrike. Där är sysselsättningsgraden 77,1 procent respektive 75,5 procent, mot 79,8 procent i Sverige. Det är alltså färre som jobbar i de länder som regeringen har som mål att slå med sin arbetsmarknadspolitik.

Dessutom är det färre kvinnor som jobbar i dessa länder. Sysselsättningsgraden för kvinnor är i Österrike 70,8 procent, i Tyskland 72,3 procent och i Sverige 77,2 procent. Det torde knappast vara någon förebild för regeringen, trots att Socialdemokraterna pekat ut just Österrike som sådan.

I Sverige är det fler människor än i något annat EU-land som går upp på morgonen och går till arbetet. Att regeringen Löfven sätter som mål de länder som har färre personer i sysselsättning och färre på arbetsmarknaden är värre än att vända kartan upp och ner. Det är att försöka vända verkligheten bak och fram.

Ska Sverige vara en ledande ekonomi är det viktigt att vi fokuserar på att öka antalet jobb och inte bekämpar arbetslöshet genom ökade offentliga utgifter för att finansiera att människor genom bidrag definieras bort ur arbetskraften och arbetslöshetens kolumner. Vi ska välkomna att arbetsmarknaden öppnas upp för fler och att fler får jobb. Det sker genom reformer som ger ett ökat utbud av arbetskraft och som ger ett ökat utbud av jobb. Det är ett tragiskt misstag att sätta den statistiska definition av arbetslöshet som mått på politiken istället för utvecklingen av antalet jobb och sysselsättningsgrad.

Den budget som föll ville höja skatter på jobb och öka bidrag för att stå utanför arbetsmarknaden. Så kan de formellt arbetslösa minskas men det görs genom att arbetskraften i sin helhet minskas och utanförskapet ökar. Det är den politiken som lett till Europas stagnation.

Gunnar Hökmark är delegationsledare moderaterna Europaparlamentet.