Print Friendly

Befriande om existensens intighet

Av Carl J. Erixon | 29 november 2013

emcioranE. M. Cioran, öv. Nikanor Teratologen
Sammanfattning av sönderfallet
H:ströms förlag, 2013

När Cioran år 1947 bad en nära vän att litterärt bedöma hans första manuskript till det arbete som skulle komma att få titeln Précis de Décomposition, skall denne tämligen barskt ha utbrustit ”C’est à réécrire, ça sent le métèque”, vilket på svenska skulle kunna översättas som ”Det måste skrivas om, det luktar utlänning”.

I denna stund beslutade sig den rasande exilrumänen att fanatiskt hänge sig åt att förfina sin litterära stil, något han i sina tidigare arbeten ej nämnvärt brytt sig om att göra; genom att systematiskt läsa 1700-talets franska aforistiker skulle han komma att bli en av det föregående århundradets allra största franska stilister – det är månne en historiens ironi att han för just nämnda arbete år 1950 tilldelades Prix Rivarol, döpt efter Danteövesättaren och den konservative aforistikern Antoine de Rivarol. Tidigare hade han redan utgivit ett antal arbeten på sitt modersmål, vilka alla utom ett behandlade de temata som han ständigt under sin framtida karriär som skriftställare skulle återvända till. Därvidlag kan Ciorans författarskap liknas vid en symfonisk variation på samma tonala tema – dödens, intighetens, svartsynens.

Efter filosofiska studier i såväl Rumänien som i Tyskland erhöll han år 1937 ett stipendium för doktorandstudier vid Sorbonne. Till följd av kriget och den kommunistiska ockupationen av sitt hemland stannade han i Frankrike. Snart övergav han även sina doktorandstudier till förmån för det fria skriftställandet.

Ciorans tanke behandlar framförallt det mänskliga livets existensmöjligheter, vilka alltid föreföll honom vara en grotesk tragedi, en meningslöshetens grimas, en skymf mot all värdighet – såtillvida kan måhända dennes tanke ses som en modern motsvarighet till den antika kynismen. Understundom erinrar man sig Ekelunds aforismer vid läsning av denne parisiske Diogenes.

Sammanfattning av sönderfallet består av ett antal aforismer och prosapoem, betraktelser och essäer i miniatyr vilka alla cirkulerar kring hans titaniska avsky för den mänskliga existenens intighet, vilken blott intensifierades av hans egen sömnlöshet och människans oändliga förmåga till självbedrägeri; han skriver häri hänsynslöst om sitt äckel för konventionen, om samhällsutopiernas idioti (dessa lögnens institutionaliseringar), om sin egen alienation, om all den tragik varandet innebär. Han spottar och fräser, han morrar och grymtar, han väser och vältrar sig i sin avsky – aldrig förr har äcklet, självmordet, förtvivlan haft en så vältalig förespråkare. Filosofin kunde ej längre uttrycka människans förhållande i varat, dess ljumma otillräcklighet.

Det är ingalunda förvånande att just Nikanor Teratologen valt att översätta Cioran. Och själv kan jag tänka mig få som skulle förmå göra ett bättre arbete med denne litteräre gigants förfinade språk, icke minst då Teratologen redan tidigare visat sig vara en mer än kompetent översättare av Nietzsche.

Att läsa Cioran – man skulle kunna ägna en hel essä åt detta intrikata ämne – är som en befrielse, en omvandling av livets vedervärdigheter till litterära konstverk. Jag har aldrig läst dessa rabiesliknande litterära utbrott för deras andliga djup eller för deras själsliga mognad, nej däri ligger fröjden att läsa en Pascal eller den sena Racine; hans arbeten fungerar blott som en katalysator av det hjälplösa vredesmod varje människa uppbygger under sitt korta liv – däri ligger Ciorans storhet.

Carl J. Erixon är fil. stud. med klassisk grekiska som huvudämne.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner