Print Friendly

Befolkningsproblemet i Athen

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

BEFOLKNINGSPROBLEMET I ATHEN
DEN FÖRSTA FOLKRÄKNINGEN UNDER
ANTIKEN
Av professor AXEL W. PERSSON, Uppsala
FRAGAN om folkmängden och dess fördelning på de olika befolkningsklasserna hör otvivelaktigt till de intressantaste men
också de mest invecklade problemen i den antika historien. Under
för övrigt någorlunda lika kulturella och organisatoriska förhållanden står ju varje stats betydelse i en viss relation till folkmängden; det är därför Athen och Sparta höjde sig över de övriga
grekiska staterna, det är också därför som det i folkmängd vida
överlägsna Persien icke förmådde kuva det lilla Grekland.
Till de märkligaste. bladen i den mänskliga kulturens utvecklingshistoria hör Athens historia under den klassiska tiden, från
senare hälften av sjätte till senare hälften av fjärde årh. f. Kr.
Det är ett fullkomligt fantastiskt uppsving på alla områden av
mänsklig kultur. Just vid denna periods början, vid persernas
framträngande i Mindre Asien och deras erövring av de grekiska
kuststäderna i J onieil, hade en mängd av de finast bildade grekerna föredragit att lämna sin gamla miljö och söka sig fristad
på det grekiska fastlandet. Att de därvid särskilt kommo att
hamna vid Peisistratos’ hov i Athen och hos sina närmaste stamförvanter i Attika är ingalunda ägnat att förvåna.
Denna ström av joniska utvandrare har tryckt sin prägel på
den tidigare starkt provinsiellt betonade attiska kulturen. Det är
påtagligt på det konsthistoriska området i de starkt joniskt på-
verkade kore-figurerna från Athens Akropolis, ja, det tar sig till
och med uttryck i förändring av klädedräkt, hårklädsel m. m.
Den attiska enkelheten och allvaret viker för det joniska raffinemanget och en friare och lättare syn på livet. Det är högst antagligt, att de homeriska dikterna, som säkerligen under ett par
århundraden levat på sångarnas läppar över i Jonien, vid denna
tid introducerats vid Peisistratos’ hov, och att de där, jämlikt den
antika traditionen, också för första gången upptecknats.
14
——-~–~~ —-~–~———–
Befolkningsproblemet i Athen
Det är otvivelaktigt denna blandning av attiskt och joniskt som
gav till resultat den produkt, som för oss representerar den klassiska grekiska kulturen – liksom blandning av koppar och tenn
ger den ädlare bronsen. Men för folk liksom för individer gäller,
att för hög andlig uppblomstring kräves en viss självkänsla, ett
medvetande om inre krafter, för Athens vidkommande väckt till
liv genom de framgångsrika striderna mot perserna. För fortsatt
utveckling kräves också en bred och trygg ekonomisk basis, och
den skapades genom hantverkets, handelns och sjöfartens uppsving.
För att ge en föreställning om denna kulturblomstring i Athen
räcker det med att blott räkna upp några namn: diktarna Aischylos, Sofokles, Euripides, Aristofanes, filosoferna Sokrates och Platon, historieskrivaren Thukydides, bildhuggaren Fidias, arkitektens Iktinos, Parthenous skapare. Mot vilken bakgrund skola
dessa män ses~ Hur stor var den befolkning, ur vilken de framträda~ Det är denna fråga, som här i korthet skall beröras.
För oss stårAthen som mönstret för en klassisk demokrati, d. ä.
ett ))folkvälde». Vi glömma emellertid därvid alltför lätt, att detta
ord ej har samma innebörd som i våra dagar. I själva verket
torde det vara svårt att peka på ett modernt klassamhälle, där
ett befolkningselement skulle kunna mäta sig med det athenska
»folket» i hänsynslöst utnyttjande av andra klasser. »Folket» var
de fria medborgarna med medborgarrätt, men vid deras sida funnos metoiker, d. ä. medboende skyddsborgare, som huvudsakligen
utgjordes av främlingar, vilka visserligen voro fria men saknade
borgarrätt, och vidare slavar. För att rätt förstå innebörden av
ordet demokrati under sådana förhållanden måste man känna till
de tre befolkningsklassernas inbördes storlek.
Man ser ofta den uppgiften, att någon egentlig folkräkning icke
förekommit i Athen under antiken, och historici ha gjort sig stor
möda att deducera fram folkmängden ur mera tillfälliga uppgifter i litteraturen, uppgifter angående härarnas numerär, spannmålsproduktion och -import m. m. Det är dock oriktigt att säga
att folkräkning icke förekommit. Demetrios från Faleron lät nämligen i &lutet på 300-talet f. Kr. faktiskt företaga en dylik –
s~st?:cr!LOC: töw Mtotxot’}\ltrov t~v ‘Atnx~v -, det första exempel vi ha
på en folkräkning från antiken. Det är emellertid uppenbart, att
deri företogs efter andra normer än nutilldags, och en av sifferuppgifterna har synts de moderna historici så »absurd», att de
lämnat den helt åsido.
15
~- 3710. Svensk Tidskrift 1937.
Axel W. Persson
Allt vad vi veta om denna folkräkning går tillbaka på en endast genom ett par utdrag hos Athenaios känd historiker vid
namn Ktesikles, som kan ha levat tidigast under senare delen av
tredje årh. f. Kr. Men det är högst antagligt, att han i sin tur
hämtat uppgifterna ur Demetrios’ egen skrift Ilspi t·~c;; OE’X/XEtt(Xc;;,
Demetrios’ memoirer över sin tioåriga verksamhet som guvernör
i Athen, vilka han säkerligen nedskrivit i syfte att värja sig mot
politiska motståndares invektiver. Folkräkningen gav till resultat 21,000 borgare, 10,000 metoiker och 400,000 slavar (Athenaios
VI, 272 c). Beträffande borgarnas och metoikernas antal råder i
stort sett enighet och uppgifterna godtagas allmänt som utgångspunkt för en beräkning – för dessa båda gruppers vidkommande
ligger det också inom möjlighetens gräns att tillnärmelsevis verifiera de lämnade siffrorna. Uppgiften angående slavarnas antal
kan vid första påseende förefalla fantastisk, och man brukar också
avfärda den såsom »absurd» och »indiskutabel». Jag har dock
svårt att övertyga mig, att talet är helt gripet ur luften, så mycket mera som det finns andra uppgifter som peka i samma riktning. Athenaios citerar i det nämnda sammanhanget dels en uppgift från historikern Timaios, att Korint haft 460,000 slavar, dels
en annan ur Aristoteles’ skrift angående Aiginas statsförfattning,
att Aigina ägt 470,000 slavar. Att det här ej kan vara fråga om
ett sent skrivfel framgår därav, att uppgiften beträffande Aigina
återfinnes i de gamla skolierna till Pindaros (01. 8, 30). Man
har försökt komma undan de besvärande höga siffrorna genom att
i alla tre uppgifterna stryka talet 40 i början (för Athens vidkommande skulle dessutom en lägre siffra ha utfallit); Athenaios
skulle ha övertagit dem samtliga ur någon äldre traktat. Detta
är nu en nödfallsåtgärd, som ej ens helt tillfredsställer alla dem,
som äro övertygade om uppgiftens oriktighet!, en åtgärd som strider mot sund textkritisk metod. I stället för att söka förklara
och försvara den traderade texten gör man ett våldsamt ingrepp.
Vi ha först att ställa oss frågan: vad var anledningen till Demetrios’ folkräkning1 – av pur nyfikenhet har man säkerligen
lika litet då som nu givit sig i kast med en sådan uppgift. Demetrios var statsman, och det är naturligt, att han sökte för sig
1 Så säger Edv. Meyer, Forschungen zur alten Geschichte II, s. 185: Bollten aber
die Originalquellen wirklieh bereits ·diese Zahlen enthalten haben, so wiirde darans
nur folgen, dass sie eine klare Ansehanung mit den Zahlen, die sie gaben, zu ver·
binden nieht vermoehten.
16
Befolkningsproblemet i Athen
klarlägga statens resurser. Det gällde för honom att tillvarataga
statens intressen av den enskilde individen, intressen som äro av
tvåfaldig natur: militärtjänst och beskattning.
Vad nu först militärtjänsten beträffar så ålåg dylik varje vapenför fullborgare mellan 18 och 60 år med undantag av ämbetsmän,
rådsherrar och tullförpaktare. Metoikerna gjorde i krig tjänst
som hopliter eller roddare. Att använda slavarna som krigare var
däremot i lag förbjudet i Athen – en lag som för övrigt ägde
fortbestånd i de hellenistiska staterna.
Med beskattningen förhåller det sig på följande sätt. De egentliga borgarna i Athen, »folket», voro befriade från direkta skatter,
däremot icke från indirekt beskattning i form av in- och utförseltullar, hamnavgifter, skatt vid försäljning av egendom, port- och
torgskatter o. s. v. Metoikerna betalade dessutom en direkt skatt,
skyddsskatten, ~.stobt~ov. För varje slav betalades en liten avgift
uppgående till 3 oboler årligen.i
Med dessa förhållanden inför ögonen är det uppenbart, att åtminstone beräkningen av fullborgare hos Demetrios måste utgå
ej från beskattnings- utan från militärtjänstsynpunkten. De
21,000 borgare som förtecknas äro otvivelaktigt att uppfatta som
värnpliktiga tillhörande åldersklasserna 18-60 år, förmodligen
med avdrag av tjänsteodugliga, ävensom av de från värnplikt frikallade, ämbetsmän, rådsherrar och tullförpaktare, vilka sammantagna torde kunna anslås till c:a 20 %. Samtliga manliga borgares antal i åldern 18-60 år bör alltså kunna uppskattas till
minst 25,000. Att det blott kan vara fråga om detta befolkningselement visa borgarlistor, uppgifter angående härarnas storlek,
förluster i krig o. s. v. Beträffande kvinnor och barn saknas varje
direkt uppgift, men med tillhjälp av grova befolkningsstatistiska
metoder torde antalet kvinnor av motsvarande åldersklasser
kunna sättas lika med männen, alltså 25,000, och befolkningselementen under 18 år utgöra normalt ungefär i/a av hela befolkningen – under antiken med dess relativt’större barnadödlighet
säkerligen något mera – alltså ytterligare minst 25,000. Därtill
komma så de mer än sextioåriga. Detta överslag ger för den fria
medborgarklassen inklusive kvinnor och barn en totalsumma som
1 De försök som gjorts att gent emot Böckh, Staatshaushaltung der Athener I,
s. 402 f., bortförklara denna skatt, ‘tptw~o/..ov, senast av Andreades, Geschichte der
griechischen Staatswirtschaft I, s. 299 f., synas mig på intet sätt övertygande.
17
Axel W. Persson
torde snarare över- än understiga 80,000 själar, en summa beträffande vilken enighet i stort sett råder.
Det ställer sig redan svårare att beräkna metoikernas antal, då
det här kan vara tvivel underkastat, vilkendera synpunkten, militärtjänst eller beskattning, som bör läggas till grund vid framdeducerandet av det faktiska antalet ur Ktesikles’ siffra, 10,000. l
regel lägges den förra till grund, men med hänsyn till de sparsammare uppgifterna angående metoikernas användning i krig har
man ej lika fasta utgångspunkter för deras beräkning som då det
gäller borgarna. Enligt min åsikt överskattar Beloch deras antal
då han räknar med 37,500, vilket innebär en avsevärd stegring i
jämförelse med tidigare förhållanden.1 Det är visserligen sant, att
antalet främlingar i Athen måste ha fluktuerat starkt under inflytande av de ekonomiska konjunkturerna, men vi skola också
minnas, att vid den tidpunkt det här gäller, någon gång mellan
317 och 3072, hela främre Orienten genom Alexanders segertåg redan låg öppen för grekisk företagsamhet och att den givetvis
lockade långt mera än det nu politiskt maktlösa Athen med dess
även ekonomiskt starkt beskurna resurser. Den skönmålning vi
ha av förhållandena i Athen på Demetrios’ tid bygger otvivelaktigt till mycket stor del på Demetrios’ egen, ovan omnämnda
skrift om tioårsförvaltningen, som säkerligen ej varit helt fri
från subjektiva synpunkter. Det är mig därför ej möjligt att
räkna med en sådan stegring av skyddsborgarnas, huvudsakligen
främlingarnas antal i förhållande till de egentliga borgarnas som
Beloch förutsätter vid denna tidpunkt.
Nu hade metoikerna, i den mån de verkligen voro bofasta inom
athenskt område, att göra krigstjänst antingen som hopliter eller
som roddare, och det är därför möjligt, att siffran 10,000 avser
värnpliktiga mellan 18 och 60 år. Men även om så skulle vara
fallet, måste vi räkna med, att denna befolkningsklass hade en
annan sammansättning än den borgerliga, eftersom den ju bestod
1 J fr Beloch, Griechische Geschichte III 2, s. 418. Han beräknar för år 431 bor·
garnas antal tilll20,000, metoikernas till 30,000 (Edv. Meyer, Forschungen II, s.l79
har resp. 170,000 och 42,000), för år 313 borgarnas antal till 80,000, metoikernas till
37,500, vilket innebär en förskjutning av proportionerna från 4 : l till i det när·
maste 2 : l.
” Jag anser Belochs försök att tidfästa folkräkningen till år 313 (a. a., s. 405),
utgående från ren militärtjänstsynpunkt, för ännu osannolikare än det som gjordes
för mer än hundra år sedan av fransmannen Ste-Croix, han hänför folkräkningen
till år 309, det år då Demetrios var arkont.
18
Befolkningsproblemet i Athen
huvudsakligen av främlingar och därjämte av frigivna. Barnen
ha säkerligen utgjort en mindre procentsats av totalsumman och
även kvinnorna ha förmodligen varit underlägsna männen i antal.
Beloch anslår, om också från annan utgångspunkt, de vuxna männen bland metoikerna till 2/5 (a. a., s. 412), vilket förefaller vara
en rimlig proportion. Därmed kommer man likväl blott till en
totalsumma av 25,000 metoiker vid denna tid.
Emellertid hade metoikerna, som redan framhållits, att betala
en särskild skyddsskatt Efter ett visst antal dagar hade varje
främling som uppehöll sig i Athen att erlägga denna avgift, 12
drachrner årligen per man, 6 drachrner per kvinna, för så vitt ej
en son redan erlade skyddsskatt, vilket naturligen bör tolkas så,
att blott enstaka kvinnor, vilkas familj ej innehöll någon vuxen
man, erlade skatten – konsekvensen kräver att liksom son fritager moder, så ock make maka.1 Om vi anlägga beskattningssynpunkten på Demetrios’ metoiksiffra – vilket med hänsyn till den
nedan behandlade uppgiften angåeude slavarna synes mig lika
befogat som militärtjänstsynpunkten – komma vi till en totalsumma, som endast obetydligt torde underskrida den som ernåtts
efter den andra beräkningsgrunden, alltså inemot 25,000. På båda
vägarna komma vi fram till en proportion mellan borgare och
metoiker vid denna tid, som visar en obetydlig rubbning av den
från början av det peloponnesiska krigets dagar, nämligen 4 : l.
Aterstår så frågan om slavarnas antal- 400,000 enligt Ktesikles.
Alltsedan Edv. Meyers berömda uppsats, Die Sklaverei im Altertum, såg dagens ljus 1898, har enligt min åsikt en viss tendens
rått att underskatta slaveriets betydelse under antiken. Meyers
reaktion mot den äldre uppfattningen bör ses mot bakgrunden av
de nya kunskaper man genom papyrusfynden fått angående förhållandena i Egypten, där faktiskt slaveriet, liksom i Orienten,
ej spelat någon större roll på grund av tillgången till billig fri
arbetskraft. Det förefaller som om konstaterandet av detta faktum kommit att inverka på hans allmänna inställning till slaveriproblemet även i Grekland. Emellertid hade redan långt tidigare
Ktesikles’ slavsiffra förkastats bl. a. av Beloch i hans undersökning, Die Bevölkerung der griechisch-römischen Welt, utkommen
1886, som kan sägas ha legat till grund för all senare diskussion
på hithörande område. Frågorna om slaveriets betydelse och sla- 1 Jfr Böckh, Staa.tsha.nshaltung I, s. 400 f.
19
Axel W. Persson
varnas antal stå givetvis i intimaste förbindelse med varandra,
och då jag här vill försöka taga den antika traditionen beträffande den senare uppgiften i försvar, måste jag först med några
ord beröra den förra frågan.
I Grekland ha slavarna haft en mångsidig användning, man
kan helt kort säga för allt tyngre arbete. Den senare grekiska
statsteorin uppställde till och med den fordringen, att blott den,
som kunde leva utan kroppsarbete och helt ägna sig åt staten och
sin egen andliga utbildning, finge vara fullberättigad statsborgare. Slavarna möta som tjänstefolk i hemmen, som arbetare i
hantverk och industri, inom åkerbruk och gruvdrift, och vi ha
otvivelaktigt att räkna med ett mycket betydande antal, som stod
i sjöfartens tjänst. Då just denna senare grupp enligt min mening vunnit alltför litet beaktande, skall jag tillåta mig att dröja
vid den ett ögonblick – det är egentligen blott .v. Wilamowitz
som i förbigående fäst uppmärksamheten på den.’
Xenofon betonar uttryckligen, att det för en stat, vars maktresurser ligga till sjöss, icke blott är nyttigt utan nödvändigt att
ha många slavar. Jag skulle vilja gå ända därhän, att jag säger,
att Athens sjömakt på det intimaste sammanhänger med slaveriet och att det fått större omfattning först då Athen skapar en
flotta. Då Athen i slaget vid Salamis tack vare Themistokles’ initiativ kunde ställa upp 200 egna treroddare, krävde detta en besättning på 40,000 man, därav på varje trier 170 roddare, alltså
sammanlagt 34,000 roddare. Vi veta att en del fria, tether och
metoiker, togos i användning som roddare och med hänsyn till att
athenarna just vid denna tid helt övergivit sitt land, så torde det
ej ha stött på oövervinneliga svårigheter att bemanna skeppen
med fria. Men år 330, alltså kort före Demetrios’ folkräkning,
ägde Athen 392 treroddare, 18 fyrroddare och några år senare
även 7 femroddare. En sådan krigsflotta kräver en besättning på
c:a 85,000 man – därav mer än 70,000 roddare! – vilket är liktydigt med Athens hela manliga befolkning mellan 18 och 60 år,
om vi godtaga Belochs totalsiffra för Attikas folkmängd, 338 –
215,000, 313- 210,000. Nu är det väl sant, att alla dessa mer än 400
krigsskepp ej behövde bemannas samtidigt, men alltför stor materialreserv vore meningslös, om ej jämväl ny bemanning funnes
att tillgå – sjöstriderna under antiken krävde långt flera män- 1 v. Wilamowitz, Staat und Gesellschaft der Griechen’, s. 69 f.
20
—~—– ——–
Befolkningsproblemet i Athen
niskoliv än lantstriderna och som regel gick större delen av besättningen förlorad med skeppet.
Vi veta, att förutom borgare och metoiker användes också förhyrda roddare, främlingar, men säkert i ännu större utsträckning
slavar, 3api7tovta~ i den siciiiska expeditionen (Thukydides VII, 13).
Det har uppenbarligen varit en så självklar sak, att vi höra mycket litet talas därom i litteraturen – en passage som den hos
Thukydides (VIII, 73) är betecknande, då han säger att besättningen på ordonansskeppet Paralos utgjordes helt och hållet av
athenska borgare och »frie män» – ti.vop’J.~ ‘A3·fjwx[oo; ts ‘lt-Jt s),so&epoo~ 11:iYt’J.~. Genom Xenofons Hellerrika (I, 6, 24) veta vi, att athenarna år 406 på en månad utrustade 110 trierer, sedan den reguljära flottan innestängts vid Lesbos. Det heter: »då man i
Athen fick kunskap om belägringen och vad i övrigt inträffat,
beslöt man att bringa undsättning med 110 skepp och att använda
alla som hade tjänstbar ålder, fria som slavar, till bemanning av
skeppen. – – Åven många riddare tjänade på skeppen.» Detta
senare är uppenbarligen det mest anmärkningsvärda. Här är det
fråga om en styrka på 22,000 man, som plötsligt stampas fram ur
jorden. Isokl·ates (8, 48) talar om hur treroddarna bemannades
med främlingar och slavar o. s. v.
Redan de siffror som nämnts vid tal om krigsflottans bemanning
borde vara tillfyllest för att kullkasta Belochs och Edv. Meyers
beräkningar av invånarantalet, då särskilt slavantalet, i Attika.
Att handelsflottan krävt en motsvarande kontingent, proportionsvis ej så stor, enär handelsskeppen till stor del drevos med segel,
är uppenbart- till följd av Athens beroende av importen kunna
vi ej räkna med att handelsflottans besättning i händelse av krig
helt enkelt överförts på triererna.
En annan sak som i detta sammanhang förtjänar särskilt beaktande är, att de städer med exceptionellt högt slavantal, som
nämnas vid sidan av Athen, äro Korint – 460,000 slavar – och
Aigina – 470,000. Just Korint och Aigina ha under längre eller
kortare skede jämte Athen varit de viktigaste sjöstäderna med
de största handelsflottorna, och om man överhuvud skall tänka
sig någon förklaring till dessa siffror, så är den, så vitt jag förstår, endast att hämta ur detta faktum samt ur den omständigheten, att slavmarknaden var särskilt koncentrerad till dessa
platser. Det är möjligt, att talen ge en föreställning om slavomsättningen, en faktor som kan ha spelat in även i Athen.
21
Axel W. Persson
En intressant uppgift angående slavantalet i Athen stammar
från talaren Hypereides, bevarad i ett brottstycke ur talet mot
Aristogeiton (fr. 29 Blass3 , hos Suidas s. v. a7tS4YJ’ftG’J.to). Hypereides
hade efter slaget vid Chaironeia föreslagit ett massuppbåd, och
han räknade därvid med mer än 150,000 vuxna manliga slavar
från bergverken och den övriga landsbygden – too~ h tfuv spjooY
tfuY lipjt>ps:oov ‘)(.’J.l tOO~ xad t·~y &J..k~Y xoop’J.Y. Hos talarna användes
xoop!X gärna i betydelsen landsbygd i motsats till stad, och i så fall
ha vi rätt att räkna med 50,000 i staden boende vuxna manliga
slavar sysselsatta i hemmen och i industrin (jfr Böckh, Staatshaushaltung I, s. 49). Vi äro då uppe i över 200,000 vuxna manliga
slavar. Även medgivet att Beloch har rätt då han anmärker, att
bland slavarna de arbetsdugliga männen måste ha utgjort gott
och väl hälften, ja kanske 2 /” – kvinnliga slavar höllos mindre
och följaktligen var också barnantalet ringare -, så ha vi likväl
därmed en totalsumma av mer än 300,000 slavar. Och därvid ha
ej de slavar som sysselsattes på sjön eller utanför Attikas område
tagits med i beräkningen.
För min del finner jag ett avgörande stöd i det åberopade Hypereidesstället för tillförlitligheten i Ktesikles’ sifferuppgift –
naturligtvis förbiser jag ej, att man räknar med runda tal, i detta
fall myriader= 10,000, och att siffran kan vara ett eller annat
10,000-tal lägre. Siffran hos Ktesikles representerar otvivelaktigt
en totalsumma- Beloch har absolut intet skäl till att räkna med
den som uppgift enbart på vuxna manliga slavar. Till grund för
beräkningen kan nämligen endast ligga skattesynpunkten, slavskatten, 3 oboler årligen per huvud, om man eller kvinna, barn
eller vuxen.
En annan sak bör också betonas i detta sammanhang. De slavar som beskattades i Athen tillhörde fria invånare i Athen, borgare eller metoiker. Men därmed är ingalunda sagt, att samtliga
slavar voro bosatta i Athen eller Attika. Vi ha redan erinrat om
den betydande grupp som togs i bruk för sjöfarten – många av
dessa slavar vistades säkerligen den mindre delen av året i hemlandet. Vidare ha säkerligen åtskilliga slavar sysselsatts i gruvorna uppe i Thrakien och på andra håll. Xenofon berättar, att
Nikias hyrde ut 1,000 slavar åt thrakiern Sosias, Hipponikos 600,
Filomenides 300 och andra likaledes efter vars och ens förmögenhet (Ilspl. 1topoo~ IV, 14), siffror som om ock avrundade klart
v1sa även slaveriets omfattning. Det är för övrigt på samma
22
Befolkningsproblemet i Athen
ställe som Xenofon för fram sitt skenbart geniala program för
förbättring av statsfinanserna: staten skulle lägga sig till med
slavar för uthyrning till gruvdrift för att dymedelst skaffa sig
en aldrig sinande inkomstkälla – han föreslår att deras antal
successivt skulle ökas, så att på varje borgare komme tre slavar,
som arbetade i silvergruvorna.1
Vi torde vara berättigade att räkna med, att ungefär 1/4 av alla
slavar, som ägdes av i Athen bosatta frie, varit sysselsatta utanför Athen och Attika, något som är av betydelse, då vi komma till
frågan om Athens brödsädesbehov, den enda verkligt sakliga synpunkt som anförts mot den höga slavsiffran.
Beloch anser sig komma till det resultatet, att högst 125,000 slavar kunnat näras i Attika vid sidan av borgare och metoiker (a. a.,
s. 412). Emellertid äro de uppgifter som lämnas både om avkastningen i Attika och importen utifrån så bristfälliga och sparsamma, att det är mer än vanskligt att bygga en folkmängdsuppskattning på dem- i all synnerhet som det på en slav- vuxen
manlig! – efter Thukydides uppgift (IV, 16) taxerade årsbehovet
av brödsäd, 7 1/2 medimner, ingalunda är ett absolut och på alla
stånd och åldrar användbart mått. Hur svagt materialet i själva
verket är, framgår redan därav, att man måste kombinera en
uppgift angående totalskörden i Attika ur de elensinska räkenskaperna för år 329/8 med en uppgift hos Demostherres i talet mot
Leptines (20, 31 f.) angående brödsädesimporten under år 355.
Edv. Meyer, som själv räknar med 150,000 slavar, anmärker
mycket riktigt, att det är omöjligt att säga, huruvida ej år 329/8
mycket mera säd importerats än 355, och också huruvida ej skördeavkastningen andra år varit betydligt större än 329/8 (a. a., s. 193).
Det förefaller till och med som om vi hade goda skäl att antaga
något dylikt. Enligt Demostherres utgjordes importen 355 från det
bosporanska området av 400,000 medimner, hälften av hela den importerade brödsädesmängden. Tre år tidigare, då missväxt rådde
i Grekland, hade athenarna från den bosporanske härskaren Lenkon till normalpris erhållit så mycket spannmål, att de kunnat
göra sig en ren förtjänst på 15 minor på överskottet. Det är mycket antagligt, att Strabon (VII, 4, 6) hänsyftar på samma mängd,
då han säger, att Lenkon utskeppade 2,100,000 medimner spannmål från Theodosia.2 Å andra sidan veta vi genom en inskrift
1 Jfr därom förf :s Hantverk och industri under antiken, s. 140 f.
2 Jfr Minns, Scythians and Grceks, s. 575.

23
Axel W. Persson
(Dittenberger, Syl1.3 304) från år 330, att man då lidit av spannmålsbrist i Athen, och det är tänkbart, att denna brist återverkat
på utsädet, så att den besådda arealen följande år varit mindre
än vanligt.
Det torde knappast behövas mera än att importen på Demetrios’
tid beräknas 1/3 högre än den taxerats år 355 och att skörden i
Attika 329/8 beräknas såsom onormalt låg, för att helt andra befolkningssiffror skola bli möjliga, siffror som tillåta oss att ansätta en slavklass på 300,000 själar i Attika. Och mera behöves ej
för att upprätthålla Ktesikles’ uppgift om de 400,000 slavarna.
Som ovan påpekats sysselsattes stora slavskaror i sjöfartens
tjänst och utanför landet, t. ex. i bergverken i Thrakien. För deras vidkommande ha vi säkerligen ej att räkna med brödsäd, som
först importerats till Athen, där den var belagd med importtull
(2 %), och sedan äter exporterats, belagd med exporttull (2 %).
Man har otvivelaktigt provianterat där livsförnödenheterna erhöllos billigast. – Huru som helst, jag finner, i likhet med vad
redan Böckh (a. a., s. 103) förklarat, att det ej är möjligt att göra
frågan beträffande Attikas folkmängd avhängig av beräkningar
rörande den för densamma erforderliga brödsäden.
De skäl som i övrigt anföras kunna här lämnas å sido, enär de
äro ännu mindre bärkraftiga än det just behandlade. Men bakom
det hela tycks ligga en tanke på proportionerna mellan fria och
slavar, tanken att ett så litet antal fria icke skulle kunnat hålla ett
så stort antal slavar i styr.’ Om vi ansätta de fries antal till
sammanlagt 115,000 och slavarnas till inemot 400,000, nå vi dock
icke proportionen 1: 4- i sydstaterna i Amerika var proportionen
på sockerplantagerna före slavkriget 1: 6!
Att vi ej höra talas om några slavuppror i Athen förrän under
hellenistisk tid beror dels på bristande klasskänsla, dels därpå att
slavarnas lott genomgående ej var så hård. Vi inlägga alltför lätt
i ordet slaveri något av hänsynslös grymhet – liksom i ordet
tyranni – säkerligen i båda fallen lika oberättigat. Aristoteles
framställer i sin behandling av statens uppkomst i början av Politika förhållandena mellan herre och slav, man och hustru, fader
och barn, som de tre fundamentala sociala uttrycksformerna för
förhållandet mellan härskare och behärskade. Naturen själv har,
såsom Aristoteles på ett annat ställe säger, delat mänskorna
‘ .Hr t. ex. FeTguson, Hellenistic Athens, s. 54.
24
Befolkningsproblemet i Athen
i fria och slavar. Att slavar funnos under antiken var en lika
självklar sak som att det i våra dagar finnes kroppsarbetare. Det
är ej underligare, att under antiken ett relativt fåtal borgare förmått behärska och utsuga de stora massorna som levt på gränsen
till existensminimum, än att i våra dagar ett litet fåtal med stora
förmögenheter kan låta massorna svälta.
Naturligtvis har det förekommit förskjutningar i proportionen
mellan fria och slavar, liksom det förekommit starka fluktnationer
vad befolkningsmängden överhuvud beträffar. Det är antagligt,
att just den tid om vilken det här närmast varit fråga, tiden
omedelbart efter Alexanderkrigen, varit särskilt rik på slavar –
den antika traditionen berättar om försäljning bl. a. av 30,000
krigsfångar såväl efter erövringen av Thebe som efter intagandet av Tyrus.
Jag har här endast i korthet velat beröra en huvudpunkt rö-
rande Athens och Attikas folkmängd under antiken. För min del
finner jag intet rimligt skäl att betvivla Ktesikles’ uppgifter angående befolkningsförhållandena på Demetrios’ tid. J ag menar
alltså, att folkmängden fluktuerat kring 500,000, ej kring 200,000
A 250,000.
2!)

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner