Print Friendly

Befolkningspolitikens effektivitet ur kvalitativ och kvantitativ synpunkt

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

.r
BEFOLKNINGSPOLITIKENS
EFFEKTIVITET UR KVALITATIV OCH
KVANTITATIV SYNPUNKT
Av docenten CURT GYLLENSWÅ.RD, Stockholm
DEN fara, som hotar vår folkstam, består i dagens situation
framför allt i en brist på barn. Åldrarna 0—20 år visa ett underskott på 1/2 miljon barn, åldrarna 20—65 år äro normalstora,
åldrarna över 65 år visa ett överskott jämfört med förhållandena
under närmast föregående decennier.
Den naturliga befolkningsfiguren är en pyramid, som tryggt
och säkert står på den breda basen av de nyfödda som den individrikaste åldersgruppen, påbyggd av åldersgrupper, vilka successivt minskas genom dödsfall. Figurens spets krönes av Rikets
ensamma äldsta kvarlevande medborgare. Vår befolkningsfigur
nu utvecklar sig hastigt mot en rakt omvänd pyramid, söker
utföra konststycket att balansera på spetsen med basen uppåt.
En tung massa av medelålders och gamla balanserar på ett alltför
tunt underlag i barnaåren och ungdomsåren.
De befolkningspolitiska åtgärderna måste sträva efter att rätta
till dessa förhållanden. Ett återställande av befolkningsfiguren
är icke möjligt utan inflyttning. En sådan inflyttning skulle
emellertid bestå av import av enbart barn och ungdom. Dess
storlek skulle vara i allt 1/2 miljon i åldern 0-20 år, därav mer än
350,000 barn i åldern 0—15 år och något 100,000-tal eller mer i åldern
15-20 år. En återgång till den ur försörjningssynpunkt gynnsamma befolkningssammansättningen före 1920-talet vore ändå
icke möjlig. Med den stigande livslängden öka de tärande åldersgrupperna proportionsvis i individrikedom. Mot en sannolik livslängd för 100 år sedan av 45 år för män och 51 för kvinnor svarar
redan nu 71 år för män och 73 för kvinnor. Det är en klen tröst
att männens livslängd är på väg att hinna upp kvinnornas försprång. Båda ha redan överskridit den närande åldern även om
pensionsåldern sättes så högt som till 70 år.
Därmed är det givet, att det svenska befolkningsproblemet icke
454
Befolkningspolitikens effektivitet
kan lösas genom inflyttning. Inflyttningsbehovets begränsning till
barna-och de tidigaste ungdomsåren utesluter varje praktisk möjlighet till lösning på denna väg. Dess storleksordning äventyrar
den svenska stammens särart, även om denna lösning eljest varit
tänkbar.
Den svenska befolkningsfrågan är och förblir en nationell svensk
fråga. Dess enda möjliga lösning är ett höjande av födelsetalet:
födande av många svenska barn och bra svenska barn. Denna uppgift åvilar den generation, som nu befinner sig i åldern 20-40 år.
Sedan är det för sent. Om vårt folk vill leva måste denna generation bära den dubbla bördan av försörjning av ett betydligt ökat
barnantal, jämte de gamla, och alltså mycket snart även dem av
den generation, under dess ålderdom, som själv genom att undandraga sig barnafödande och barnfostrande övervältrat denna oproportionerliga börda på densamma.
Det enda denna äldre generation kan göra är att intill det
yttersta av sin förmåga åtminstone offra av det materiella goda,
som den förskaffat sig på bekostnad av sitt barnafödande. De av
denna generation, som icke fött barn, böra i första hand göra dessa
uppoffringar. För dem bli dessa offer en plikt.
Det är emellertid lika klart, att dessa offer ur befolkningspolitisk
synpunkt icke få krävas under någon annan synvinkel än att de
användas så, att de gynna födande av flest barn, samt att dessa
barn födas med så goda arvsanlag som möjligt och i en miljö, som
ger dem så betryggande betingelser som möjligt för uppväxt till
kroppsligen och själsligen sunda medborgare.
Icke alla barn äro önskvärda barn. Ärftligt belastade, sinnesslöa, sinnessjuka med utbruten sjukdom samt asociala individer
böra icke .föda barn.
För att förhindra dessa att få barn, stå fem vägar till buds,
nämligen: födelsekontroll, äktenskapsförbud, internering, sterilisering samt fosterfördrivning.
Födelsekontrollen kan ha en viss betydelse ur rashygienisk synpunkt för etiskt högtstående individer. Huvuddelen av sådana,
vilkas barnalstring icke är önskvärd, tillämpar den säkerligen icke.
Födelsekontrollen har i stället tillämpats i för stor utsträckning
och kommit att utgöra den allvarligaste positiva faran för vårt
folks existens.
Äktenskapsförbud finns i vårt land sedan mitten av 1700-talet
för sinnesslöa, sinnessjuka och sådana fallandesjuka, vilkas sjukdom beror på inre orsaker. Förbudet är moraliskt riktigt. Det är
455

•.
. .
Curt Gyllenswärd
emellertid knappast effektivt. Att avgöra om fallandesjuka är
av ärftlig natur är ofta mycket svårt. Sjukdomens nedärvnings- .sätt möjliggör dess spridande genom till synes friska personer.
:Sinnessjukdom utbryter vanligen först i åldrar, då äktenskap re- ,dan ingåtts. Vissa former av sinnessjukdom i en släkt motvägas
av förekomst av ett motsval’ande antal individer med begåvning
.över medelmåttan. Av sinnesslöa äro företrädesvis de ofta svårare
bedömbara lägre graderna ärftligt betingade. Förbudet tillämpas
slutligen inte effektivt ens av myndigheterna. Det är därför mera
ett hedrande bevis på gångna generationers riktiga och sunda inställning än av en befolkningspolitiskt större praktisk betydelse.
Avbrytande av havandeskap är en nödfallsutväg, som i vissa
fall må vara försvarlig en gång, men i så fall vanligen kompletterad med sterilisering.
Huvudmetoderna äro internering och sterilisering. Enbart sinnesslöhet är så vanlig, att 1/2 % av vår befolkning är höggradigt
.sinnesslö och 2 1/2 % svagt begåvad. Årligen födas, trots våra låga
födelsetal, 400 idioter och 2,000 svagt begåvade barn. Man kan
teoretiskt överväga, vilken framtida effekt förhindrad barnalstring hos sådana individer och flera därtill kan ha på de nedärvda
arvsanlagens förekomst i befolkningen. Som föräldrar äro personer med sådana lyten eller sjukdomar emellertid odugliga.
Allra svårast är måhända situationen för barnen om sådana föräldrar skulle föda normalbegåvade barn. Fostran utav dessa barn
övervältras därtill på det allmänna och blir för detta oproportionerligt dyrbar. Halva antalet familjeförsörjare i landet uppges
ha en inkomst högst uppgående till 2,000 kr. om året. En normalfamilj bör bestå av far, mor och 4 barn. En enda individ på ett
av de billigaste skyddshemmen kostar minst 2,000 kr. eller sålunda
minst lika mycket som en hel familj av önskvärd storlek har att
röra sig med. Uppgift finns om att enbart byggnads- och utrustningskostnader för hem för sinnesslöa uppgått till 26,000 kr. pr
,säng. Det räcker alltså med att fastslå den praktiska betydelsen
i nuet av att barnalstringen av nyssnämnda personer förhindras
för att göra alla åtgärder, som syfta i denna riktning, kraftigt
befogade.
Den naturliga åtgärden beträffande sådana, vilkas vistande i
frihet i övrigt icke är till men för de normala medborgarna, är
sterilisering. Vägras sådan synes en obönhörlig internering, under
förhållanden som utesluta barnalstring och samtidigt förorsakar
.samhället minsta möjliga kostnader för de tredskande, vara det
456
Befolkningspolitikens effektivitet
enda rimliga alternativet. Vårt land är sent ute i denna fråga.
steriliseringslagen trädde i kraft den 1/1 1935. Även med den nyss
antagna ändringen i steriliseringslagen återstår mycket att göra.
Befolkningspolitiskt kraftigare åtgärder skulle förekomma mycket lidande för skylda och oskylda.
Naturen har en underbar förmåga att sörja för släktets bestånd.
Under de svåra levnadsförhållanden, för vilka särskilt befolkningen i storstäderna i Centralmakterna utsattes under det förra
världskriget, steg visserligen dödligheten bland kvinnor och barn
fruktansvärt. De nyfödda barnen voro emellertid vid födelsen anmärkningsvärt väl utvecklade i betraktande av de omständigheter,
under vilka de blivande mödrarna levat. Denna generation ger
som ung i våra dagar bevis på en handlingskraft och fysisk spänst,
som icke står förkrigsårens efter. Förhållandena under Paris
belägring 1870 ge en del av gåtans lösning. Spädbarnsdödligheten,
som i Paris förut uppgått till 35 %, sjönk till 16 %. Mödrarna,
som förut haft för sed att skicka från sig sina barn till fosterfamiljer på landet, där de uppföddes med komjölk eller åsnemjölk,
tvingades nu att behålla dem och att amma dem. Den sunda
naturliga näringen och den naturliga fostran av mödrarna i en
belägrad stad med dess obeskrivliga nöd för de ammande mödrarna
var överlägsen en onaturlig om än så vetenskapligt sammansatt
näring och fostran i främmande hem på den sunda landsbygden
och under fredsårens överflöd.
Flaskbarn ha än i dag i vårt land 3-4 ggr högre spädbarnsdödlighet än bröstbarn och följaktligen också mångdubbelt större
och svårare sjuklighet än dessa. Man räknar med 20-falt. Utom
äktenskapet födda barn ha i medeltal 50 % högre spädbarnsdödlighet än inomäktenskapliga. Även i senare barnaår är dödsrisken större. Av hela Rikets befolkning äro 10% födda utom äktenskapet men av de levande födda födas 15 %, och tidigare ännu
flera, utom äktenskapet. Vore livsutsikterna desamma för utomäktenskapliga och inomäktenskapliga borde minst 15 % av hela
befolkningen vara födda utom äktenskapet.
De överlevande bland utom äktenskapet födda måste i vida
högre grad än inomäktenskapliga omhändertagas eller hjälpas av
.samhället och brottslighets- och vanartsfrekvensen är vida större.
Det är här icke fråga om att döma, endast att konstatera faktum.
Vart 6:te barn i Riket men mellan hälften och tredjedelen av å
skyddshem intagna äro födda utom äktenskapet. Om riskerna för
vanart vore desamma för utom och inom äktenskapet födda, borde
34- 41548. Svensk Tidskrift 1941.
……
457
·-
-.
Curt Gyllenswärd
snarare vart lO:e än vart 6:te skyddshemsbarn varit fött utom
äktenskapet. skyddshemsklientelet rekryteras nämligen i de högre
barnaåren och ungdomsåren, då överdödligheten för de utomäktenskapliga barnen redan gjort sina största skördar.
Av svårfostrade barn, som intagits på kliniken på Norrtulls
sjukhus under den tid jag sQm t. f. professor förestod denna, övervägde fosterbarnen lO-falt jämfört med barn, som växt upp i eget
hem. För kroppssjukdom vårdades däremot förhållandevis icke
fler fosterbarn än barn från eget hem.
”/4 av alla fosterbarn äro födda utom äktenskapet, men utav
fosterbarn, som vårdades för svårfostran, voro blott 45 % utomäktenskapliga. Det är alltså formen för fostran, icke om börden
är utomäktenskaplig eller inomäktenskaplig, som är väsentligen
avgörande för fostrans resultat. Ett ytterligare bevis är det i
allmänhet goda resultatet av adoptivbarn. Dessa rekryteras av
samma material som fosterbarnen. Dessvärre ändras förhållandet
i den riktningen att för vart år som går proportionsvis fler inomäktenskapliga barn lämnas som fosterbarn.
En mellanställning mellan utomäktenskapliga och inomäktenskapliga barn intaga skilsmässobarn och styvbarn. Bland styvbarn ha de, som ha styvmor, en sämre ställning än de, som ha
styvfar.
Det kunde synas, som om det förhållandet, att fosterbarnen proportionsvis icke vårdades för kroppssjukdomar i större utsträckning än barn från egna hem, skulle tala för att fosterbarnen
kroppsligen åtnjöte lika god vård som egna barn. Det är emellertid också möjligt, att förhållandet tvärtom är det att läkare rådfrågas för fosterbarn först vid allvarligare sjukdom. Härför tala
tyvärr dödlighetssiffrorna.
En mycket bestämd skillnad vid sjukdomsfall av kroppslig art
förefanns däremot emellan två andra grupper av barn, nämligen
mellan barn, som vistades på barnkrubbor och barn, som fostrades
hemma. Av Stockholms 81,000 barn beräknades 12% vara omhändertagna på barnkrubbor. Av Norrtullsklinikens barn voro dubbelt så många eller 25 % krubbarn. Vårdtiden var samtidigt 25%
längre för krubbarn än för icke krubbarn.
Barn till utom hemmet arbetande kvinnor ha en högre dödlighet än barn till i hemmet arbetande. Detta är för övrigt självklart
efter vad nyss visats om amningens betydelse, och om betydelsen
för kroppslig och själslig hälsa av fostran i ett hem.
Barn till föräldrar i lägre inkomstgrupper ha vid undersökning
458
L ~ ~~~–~—————-~————–. .
Befolkningspolitikens effektivitet
bl. a. i Stockholm för några tiotal år sedan befunnits visa större
spädbarnsdödlighet än barn till mera välsituerade föräldrar. Så
är emellertid också fallet med barn på landet, där amningen varit
vanligare, än med barn i städerna, särskilt de största. Barn, som
stå under sakkunnig läkarkontroll, ha väsentligt lägre spädbarnsdödlighet än barn, som skötas efter oskolades eller bristfälligt
skolades anvisningar. Problemet är sålunda i första hand en fråga
om upplysning i rätt barnavård, i hemvård i vidsträcktaste bemärkelse.
Enda barnets lott i ompysslad självupptagen egocentricitet är
alltför känd för att behöva framhållas. Syskons sunda kritik och
syskons sunda tävlan kan ingen pedagogik ersätta.
Dåliga, sollösa, fuktiga, trånga bostäder gynna uppkomsten eller
spridningen av sjukdomar och driva familjemedlemmarna ut från
hemmet. Ingen är så i behov av sol, ljus och utrymme som den
växande plantan.
Dödsfall, som kunde undvikits bland mödrar, inträffa ännu i
samband med barnsbörd. Alltför många nyblivna mödrar få för
kort vila efter barnsbörden. Svårigheten att få hjälp i barnrika
hem är allbekant.
En kvalitativ befolkningspolitik, som syftar till på fakta grundade åtgärder till bästa möjliga barn, får sin målsättning given
ur dessa utredningar.
Detta mål är: sakkunnigt biträde och vård före, under och efter
barnsbörden, inomäktenskapligt föräldraskap, barnens ammande
och sedermera deras fostran inom en fullständig familj, om möjligt den egna med far, mor och syskon, eljest åtminstone samvaro
med modern och därnäst en adoptiv- och i sista hand en fosterfamilj samt slutligen uppväxande i goda och tillräckligt rymliga
bostäder.
Möjlighet att bli sakkunnigt undersökt och få sakkunniga råd
under havandeskapet samt i fall av behov erhålla hjälp i olika
former, särskilt skyddsfödoämnen och skyddsläkemedel, att få
sakkunnig förlossningshjälp, lämplig vila efter barnsbörd, att ha
möjlighet till amning samt att få särskilt spädbarnen och små-
barnen kontrollerade av sakkunniga läkare äro sålunda led i en
rätt befolkningspolitik, om än olika vägar härför äro tänkbara.
Dessa vägar måste emellertid ur befolkningspolitisk synpunkt
bedömas med hänsyn till deras inflytande på huvudmålet: flera
svenska barn och bra svenska barn. Detta är lika viktigt ur
samhällsekonomisk synpunkt som ur fostrans.
459
.. ‘
_,.
Curt Gyllenswärd
De avgifter, som erläggas på ett barnsjukhus i Stockholm äro
för närvarande för flertalet högst 1: 50 per dag. Den verkliga
kostnaden kan taxeras till ungefär den lO-dubbla.
Barnkrubbor arbeta ofta under förhållanden, som icke skulle
godtagas för vuxna. De verkliga kostnaderna äro ändå oftast
avsevärt högre än att kunna täckas av de avgifter, som erläggas.
Genom pressen har nyligen gått en uppgift, att enbart hyran per
barn vid en barnkrubba i Eskilstuna beräknats till 500 kr. per år
och ändå uppges förhållandena icke vara särskilt förstklassiga.
Därmed är likväl endast dagen försörjd. Någonstans måste barnen vara även på natten även om bostadspolitiken satt dem på
undantag. Kostnaden på även enklare skyddshem och på anstalter
för sinnesslöa har förut berörts.
Barnsjukhus äro nödvändiga led i barnavården. De äro en samhällets skyldighet i ännu högre grad än försörjningshem för gamla
äro och ännu mer bli, när de av den generation, som undandragit
sig barnbesväret, begära att bli försörjda av den arbetande grupp,
som den icke fött och icke fostrat.
Anstalter, barnkrubbor, barnhem, vårdhem, fosterhem, adoptivhem för friska, sjuka och defekta barn äro nödvändiga såsom samhällets hjälpåtgärder ur socialvårdssynpunkt Ur befolkningspolitisk synpunkt måste emellertid såväl anstalterna själva som de
avgifter, som erläggas, bedömas med hänsyn till sin befolkningspolitiska effekt, i fall, där de avses att användas av andra, än där
nödläge föreligger. De merkostnader bortabarn, krubbarn och
barnhemsbarn förorsaka det allmänna måste alltså prövas med
hänsyn till möjligheten att använda medlen till möjliggörande
av fostran under andra former, vilka för det allmänna bli billigast
och framför allt för den fostrade kroppsligen och själsligen ger
överlägset resultat.
Anstalterna få icke bli självändamål eller gynna en form av
fostran, som befolkningspolitiskt medför födande av färre barn
och sämre fostran av dessa färre barn än om medlen användas
till stödjande av fostran, som ger fler barn och bättre barn. Eljest
verka åtgärderna emot en positiv befolkningspolitik. ställer man
den kvalitativa synpunkten i första rummet har barnkrubban
ingen plats i befolkningsprogrammet.
Med denna fråga sammanhänger intimt frågan om moderns arbete i hemmet och utom hemmet.
Fostran utom hemmet vållar direkt och indirekt det allmänna
ojämförligt högre kostnader och ger sämre resultat än fostran i
460

Befolkningspolitikens effektivitet
hemmet. I den mån yrkesverksamhet utom hemmet medför fostran
utom hemmet äro utgifterna följaktligen ekonomiskt försvarliga
om denna väg är den enda eller åtminstone bästa att få de erforderliga flera barn, som vi behöva, och man samtidigt anser det
försvarligt med den kvalitetsförsämring, som anstaltsfostran
medför.
En grundläggande fråga är alltså om gifta kvinnor med arbete
utom hemmet föda färre eller fler barn än kvinnor, ·som arbeta
i hemmet.
Sjöstrand ger i sin avhandling: Den äktenskapliga fruktsamheten i Sverige, utkommen 1940, på grundval av 1936 års folkräkning följande bild av situationen i Sverige. I äktenskap med yrkesverksamma hustrur voro procenttalen barnlösa äktenskap, för
riket 39,4 %, för städerna 43,3% och för landsbygden 30,7 %. För
deltidsarbetande voro talen resp. 26,7 %, 32,6% och 22,4 %, och för
icke yrkesarbetande 18,3 %, 21,4% och 16,7% barnlösa äktenskap.
Barnantalet i äktenskapen var för helt yrkesarbetande, för riket
1,33 barn, för städerna 1,17 och landsbygden 1,64 barn, för deltidsarbetande 2,o7, 1,60 och 2,36 barn och för icke yrkesarbetande 2,37,
1,95 och 2,57 barn. Yrkesarbetande gifta kvinnor äro mer än dubbelt
så ofta barnlösa och de, som ha barn ha hälften så många barn
som icke yrkesarbetande.
En viktig fråga är yrkesverksamhetens förekomst. Denna belyses därav, att enligt 1936 års folkräkning i samtliga äktenskap,
som ingåtts efter 1900, endast 18 % av hustrurna voro yrkesverksamma.
Störst var frekvensen i städerna: 27,1 % mot endast 12,6 % på
landsbygden. I dessa siffror inräknas alla, som haft yrkesarbete
även endast under någon del av äktenskapet. Så var fallet med
8,6 % i hela riket, 11,5 % i städerna och 6,8% på landsbygden. Siffrorna för hel yrkesverksamhet under hela äktenskapet voro endast
5,8% för hela landet, 11,2% för städerna och 2,6% för landsbygden.
Deltidsarbete hade 3,6 % i hela landet, 4,4 % i städerna och 3,2 %
på landsbygden. En icke ringa del av arbetet var därtill förlagt
så, att det kunde utövas utan egentligt förfång för hemarbetet.
Som deltidsarbete räknas sålunda, när statarhustrur några timmar
om dagen hjälpt till med mjölkningsarbete o. dyl. Många yrkesutövare, affärsinnehavare o. dyl. befinna sig i liknande situation. Arbetslokalen är belägen så, att barnen och hemmet kunna
tillfredsställande övervakas.
Gifta kvinnor, som ha arbete utom hemmet över huvud, även
461
.. · ~ -~—-·,_-
__ ;•
.1-
Curt Gyllenswärd
i form av deltidsarbete, äro alltså en liten minoritet. Fenomenet
är därtill i övervägande grad ett stads- och framför allt ett storstadsproblem. Även här i denna i och för sig barnfattiga miljö
– Stockholm har förhållandevis ungefär hälften så många barn
som landet i dess helhet – utgöra de en minoritet såväl till sitt
eget antal som framför allt det antal barn de föda.
Av stort intresse är, om de yrkesverksamma gifta kvinnornas
antal proportionsvis ökas. Gifta kvinnor med yrkesarbete äro, som
visats, förhållandevis vanligast i de största städerna.
Ur redogörelsen över allmänna valen i Stockholm 1939 och 1940
kunna upplysningar erhållas, som böra vara representativa. Uträknas procenten gifta kvinnor med yrkesarbete av gifta kvinnor
var denna
år 1928 15,7 %
)) 1932 22,5%
)) 1936 32,5%
)) 1940 35,2 %.
stegringen var sålunda i absoluta tal resp. 6,s %, 10 % och 2,5 %.
Utvecklingen, som tidigare hastigt gått i riktning mot ökad yrkesverksamhet, synes nu avstannat.
Lika viktigt är att undersöka orsakerna till att gifta kvinnor
ha yrkesarbete.
Fördelade efter inkomstgrupper var år 1936 % yrkesutövande
hustrur i Stockholm följande:
l
Äktenskap, där hustrun l
Inkomstgrupper1 kronor
lhar hu%dyrkel har biyrke i ej har yrkas- % :verksamhet, %l
Ej angiven…………………….. 5,9 7,8 86,3
Under 1,000•…………………… 11,0 15,5 73,5
1,000-1,900 ‘ 14,3
l
14,1 71,6
l
………………….. ·l
2,000-2,900 l 16,1 12,5 71,4………………….. ·l
3,000-4,900 …………………… l 15,8 11,4 72,8
5,000-9,900 ………………….. ·i 32,0 6,7 61,3
10,000 och däröver ……………… 17,6 3,2 79,2
I allt l 19,4 l 10,0 l 70,6
1 Makarnas sammanlagda inkomst.
462
Befolkningspolitikens effektivitet
För gifta kvinnor med yrkesarbetet som huvudyrke ligger max.
i den grupp, där makarnas sammanlagda inkomst uppgår till 5,000
-9,900 kronor. I denna grupp är barnantalet minst bland alla. I
äktenskap med mycket god inkomst ha endast hälften så många
kvinnor yrkesarbete som nyssnämnda grupp och dessa äktenskap
ha flera barn. För gifta kvinnor med biyrke sjunker % yrkesarbetande oavbrutet med inkomstens storlek.
Sambandet med ekonomien framgår tydligt. När hustruns inkomst är låg lönar det sig inte med yrkesarbete utom hemmet,
när mannens inkomst är relativt god behöver hustrun inte arbeta
utom hemmet. När det inte lönar sig att arbeta utom hemmet eller
hustrun inte behöver det för ekonomins skull har hon ingen yrkesverksamhet.
Om möjligt ännu tydligare avspeglas sambandet med ekonomin
av en sammanställning över % hustrur med yrkesarbete i de stora
och de medelstora städerna när endast mannens inkomst räknas.
,~~ av hustrurna som ha yrkesarbete
l _ – – –
l\iannens inkomst, kronor l
Under 2,000
2,000- 3,000
3,000- 4,000
4,000- 6,000
6,000-10,000
o • • • • • • • • • • • • o •• • 1
••…•….••…. ·r
Över 10,000 …………….. l
Stockholm
32,8
33,3
28,6
21,7
17,6
14,6
1
1
Övriga städer med
, över 30,000 inv.
20,4
17,0
11,5
9,7
10,3
7,8
Procenten yrkesverksamma hustrur med såväl huvudyrke som
biyrke faller oavbrutet med stigande inkomst för mannen.
En jämförelse mellan yrkesarbetets förekomst när makarnas
sammanlagda inkomst räknas och när blott mannens inkomst
räknas ger dessutom den intressanta upplysningen, att den
övervikt, som fanns i inkomstgruppen 5,000-9,900 kr., när makarnas sammanlagda inkomst räknas, uteblir när mannens inkomst ensam når upp till 6,000-10,000. Den förra gruppen har
32% yrkesarbetande hustrur, den senare 17,6 %. Eftersom procenten yrkesverksamma hustrur är störst, när mannen har lägre inkomst, är det alltså hustrurna, som i nu avsedd grupp ha den
större inkomsten, mannen den mindre. Hustrun försörjer både sig
463
•,
• .J…..;…,. ‘-
Curt Gyllenswärd
och mannen. Befolkningspolitiskt spelar hustrun i denna grupp
ingen roll, några barn att försörja ha de sällan.
Betydelsen av den relativt stora hustrulönen för yrkesverksamhetens bibehållande framgår även av biyrkesverksamheten. Blott
6,7% hustrur äro yrkesverksamma med biyrke, när mannens och
hustruns sammanlagda inkomst uppgår till 5,000-9,900 kr. mot
32% med huvudyrke, och 3,2% mot 17,G% när inkomsten uppgår
till 10,000 kr. och däröver.
Det framgår sålunda, att intresset för yrkesarbetet är sekundärt,
det ekonomiska intresset primärt, om valet ställes emellan arbete
utom hemmet och arbete i hemmet. Arbetet i hemmet föredrages
även när de ekonomiska villkoren härigenom bli avsevärt försämrade. Överhuvud behåller endast en tämligen liten minoritet sitt
yrkesarbete efter äktenskapets ingående och även av dessa behålla
de flesta det därför, att det är ekonomiskt fördelaktigare än att
stanna hemma.
Yrkesarbetet utom hemmet är sålunda för flertalet kvinnor ingen
livsuppgift. Lika litet kan talet om att »driva kvinnorna tillbaka
till hemmet» vara riktigt. Befolkningspolitiskt är problemet i
stället att ekonomiskt möjliggöra för det stora flertal kvinnor, som
uppenbarligen så önskar, att arbeta i hemmet. Kanske är det i
mycket hög grad frågan om att ge familjerna ekonomisk trygghet,
om hustrurna arbeta i hemmen.
Jag har uppehållit mig så utförligt vid denna fråga, därför att
den befolkningspolitiskt knappast satts in i sitt rätta sammanhang
eller fakta riktigt observerats.
I en helt nyutkommen bok läses ordagrant: »1936 års folkräkning lämnar den upplysningen, att deltidsarbete är en synnerligen
vanlig arbetsform för de gifta kvinnorna.» Motsatsen är fallet. ‘Endast 3,2 % av landsbygdens gifta kvinnor och 4,4% av städernas
ha sådan verksamhet.
Det är intet samhällsintresse, att en familj med barn har sämre
ekonomi än en familj eller en person utan barn. Det är därför alls
intet samhällsintresse, att en gift kvinna med barn skulle förmenas
ett inkomstbringande arbete till förmån för ogifta eller gifta utan
barn. Tvärtom. I jämförelse med dessa borde hon ha företrädesrätt, om yrkesarbete utom hemmet vore det enda eller ens det bästa
sättet att få de behövliga barnen och dessa en god fostran. Men
detta är en oriktig frågeställning.
Fakta visa, att gifta kvinnor med arbete utom hemmet få färre
barn än gifta kvinnor, som arbeta i hemmet. Barnens fostran blir
464
Befolkningspolitikens effektivitet
sämre och får delvis betalas av dem, som arbeta i hemmet och
själva fostra sina fler barn och ge dessa en bättre fostran. Likväl
har då ändå icke medräknats de kostnader det allmänna får vidkännas för större sjukledighet för mödrar, arbetsfrihet vid barnsbörd, sjukdom hos barnet o. s. v. När fakta visa, att flertalet
kvinnor föredraga att utbyta yrkesverksamheten mot hemarbetet
är ett sådant gynnande orätt och verkar befolkningspolitiskt i fel
riktning. Frågan om yrkesarbetet i och för sig hos gifta kvinnor
är en underordnad fråga. Den gäller en minoritetsgrupp, vilken
befolkningspolitiskt är av sekundär betydelse. Yrkesarbetet har i
detta sammanhang endast intresse ur den synpunkten att de kostnader yrkesarbetet förorsakar också böra bäras av dem, som vålla
dem, och icke överflyttas på det allmänna och framför allt icke
på det flertal, som föder och fostrar de flera och de bättre barnen.
Den befolkningspolitiskt stora frågan är åtgärder till stöd för
den stora gruppen kvinnor, som föda och fostra barn, de i hemmet
arbetande, landsbygdens och småstädernas till antalet och än mer
till barnantalet ojämförligt flesta kvinnor. Dessa äro de verkligt
oumbärliga, de enda, som utföra en gärning, vilken icke kan utföras av någon annan. I dagens situation med dess hotande framtidsutsikter är det viktigare än någonsin, att koncentrera sig på
åtgärder till stöd för denna grupp.
Ekonomiskt är en del av problemet, att på annat sätt än genom
yrkesarbete utom hemmet ge familjer med barn bättre och tryggare
ställning än ogifta och familjer utan barn och bättre även än
motsvarande familjer med utearbetande mödrar, eftersom man på
så sätt får fler barn och bättre barn. Ur denna synpunkt måste
också anstaltsvården befolkningspolitiskt bedömas. I den mån anstalter gynna de hemmaarbetande mödrarna och samtidigt fylla
kraven på en god fostran äro de befolkningspolitiskt berättigade,
i den mån de tillgodose de utearbetande kunna de vara försvarliga
i fall av ekonomiskt nödläge, som inte kan avhjälpas på annat sätt,
i den mån de gynna de utearbetande på de hemarbetandes bekostnad verka de emot befolkningspolitikens intressen.
Befolkningsfrågans kvantitativa sida är att årligen inemot 30,000
fler barn måste födas än nu för att hålla befolkningsnumerären
uppe.
Med den sammansättning vår folkstam har, behöver den kvantitativa befolkningspolitiken utöver förhindrad barnalstring av
mindervärdiga element icke taga annan hänsyn än att möjliggöra
att alla grupper fortplanta sig och om möjligt reproducera sig lika.
465
-· Jr.z’
.t
·;. __~
Curt Gyllenswärd
En mindre barnalstring inom de bredare lagren är ett alldeles
oförtjänt misstroende mot beskaffenheten av dessas. arvsanlag och
förutsättningar för en miljöbetonat god fostran. En förhållandevis
mindre barnalstring hos de högre befolkningsskikten skulle på
lång sikt medföra en utaririning av värdefulla arvsanlag och för
vissa uppgifter betydelsefull· fostringsmiljö.
Ingen samhällsgrupp fortplantar sig i våra dagars Sverige tillräckligt. Jordbruksarbetare, som hade flest barn, hade 1936 2,96
barn per äktenskap, företagare i jordbruks- och boskapsskötsel 2,82
barn, andra företagare 2,10, industriarbetare 2,14, funktionärer 1,78
och »övriga» 2,32.
Den stora breda, ur arvs- och miljösynpunkt synnerligen värdefulla massan av tjänstemän och kroppsarbetare med högre inkomst
hade minst antal barn. I stort sett gäller alltså, att ju högre inkomst dess färre barn. Ekonomiska åtgärder ensamt ge sålunda
ingen lösning i den mån de enbart höja standarden för alla. Denna
i och för sig eftersträvansvärda höjning i åtskilliga grupper, allra
mest kanske ur bostadssynpunkt, ger icke önskad verkan, snarare
motsatsen, om åtgärderna icke vidtagas så, att de ge barnrika
bättre eller lika god ställning som barnfattiga och barnlösa inom
varje grupp. Som visats beträffande förutsättningarna för hustruns
förvärvsarbete utom hemmet och därmed för barnantalet och fastringsresultatet har emellertid den ekonomiska faktorn, kanske
framför allt trygghetsfaktorn, betydelse. Man har därför rätt att
vänta sig verkan av, och rätt att fordra befolkningspolitiska åtgärder i den riktningen, att det om möjligt blir ekonomiskt fördelaktigare att ha barn än att vara utan i var befolkningsgrupp
för sig, att det ur bostadssynpunkt blir bättre, att det blir fördelaktigare att hyra ut till barnrika och ge dem bättre bostäder än
barnlösa, samt att det blir bättre att amma sina barn och fostra
sina barn än att inte göra det. En utjämning bör alltså ske av de
ekonomiska förhållandena emellan barnrika och barnlösa inom
varje ekonomisk grupp. Den stora gruppen äktenskap med hemmaarbetande hustrur bör ställas i en gynnsammare situation än de
barnlösa och barnfattiga och alltså även de med arbete utom
hemmet. Barnrikedom bör tillförsäkra trygghet i stället för
osäkerhet. Ingen bör profitera av den barnfattigdom, som övervältrar omsorgen om landets existens och hans egen ålderdomsförsörjning på andra.
Jag tillåter mig citera vad jag därom skrev år 1937 under alarmsignalen »Vårt utdöende folk: Man måste begära, att det allmänna
466
Befolkningspolitikens effektivitet
söker utjämna skillnaden inom alla socialklasser mellan barnägande och barnlösa. Det är icke fråga om understöd eller hjälp
utan om en ny fördelning av försörjningsbördan – i första hand
efter den principen, att de, som i framtiden draga nyttan av ett
samhällsförhållande, också i nutiden få bära en skälig del av kostnaderna härför.» Ett viktigt led i syftet att trygga tillgången
på svensk ungdom för vårt folks existens och våra gamlas försörjning är möjliggörande av tidiga äktenskap, där ekonomiska hinder
nu föreligga, och för de ännu unga att sätta barn till världen
medan ännu kropp och själ äro i högsta skapar- och fostringskraft.
skatteavdrag, skattefrihet vid tillräcklig fostrargärning, bosättningsbidrag och bostadsbidrag, kontant- och naturabidrag, allt
·efter lämpligheten, där så kräves, komma i fråga. Här återstår
nästan allt att göra. En del åtgärder ha tvärtom företagits i rakt
motsatt riktning. Dyrbara år ha gått. Tiden hastar.
467
··- ,, ‘

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner